Scenografi

Precis som Rob Ager påpekar i sin videoessä bidrar mattans överdrivet stora mönster till att Danny framstår att vara mycket mindre än vad han egentligen är (Collative Learning, 2011). Effekten av mattans mönster blir särskilt tydligt i bilden ovanifrån. I bilden syns enbart Danny sittandes på mattan utan något objekt som ger någon referens till hur stor han är. Leksaksbilarna och bollen som syns i bilden hjälper inte till när de kommer till att avgöra skalan, då leksaker kan variera i storlek. Det är också värt att notera att bilden på Danny ovanifrån innehåller ett flertal kontinuitetsfel som bidrar till att Dannys storlek inte

kan relateras till något annat än mattans stora mönster. I den andra bilden går det att se att Danny sitter nära en vägg med röda hissdörrar. Precis utanför hissen till höger om Danny i bilden står en brun kruka och bakom honom till vänster syns även en rutig fåtölj. Väggen, krukan och fåtöljen borde egentligen alla vara synliga från vinkeln i den andra bilden, men på grund av att dessa hjälper till att avslöja Dannys verkliga storlek har det medvetet blivit uteslutna från bilden. Intrycket av att Danny ser liten ut kombinerad med en vinkel som tittar ned på honom när han sitter på golvet förmedlar hans underläge och sårbarhet i hotellet.

Ett annat medvetet brott i scenens kontinuitet är att mattans mönster helt plötsligt byter riktning mellan två bilder. I den ena bilden har Danny den gröna linjen i mönstret framför sig, men i den andra har han den istället bakom sig. Skiftet i mönstrets riktning bidrar till att desorientera publiken samt att på ett medvetet sätt byta den riktning som mönstret pekar åt. Båda bilderna är symmetriskt komponerade, med Danny placerad i mitten av bilden på en av mattans hexagonala mönster. I den ena bilden ser det ut som att de gröna linjerna i mitten av mattan pekar mot Danny. I den andra bilden ser det istället ut som att de gröna linjerna i mitten pekar bort från Danny mot änden av korridoren där rum 237 finns. Mönstret som pekar bort mot rum 237 förmedlar hotellets vilja att locka iväg Danny till rummet där det okända väntar honom.

Precis som Ager förklarat tidigare i texten förekommer det många scener i The Shining där scenografin medvetet gör att karaktärerna ser små och försvarslösa ut, samtidigt som den även hjälper till att betona deras isolering och ensamhet i hotellet (Collative Learning 2011). Vidare i scenen förekommer det två till exempel på hur scenografin bidrar till att karaktärerna framstår som väldigt små i jämförelse med hotellets interiörer. När Wendy kommer fram till ”The Colorado Lounge” i den ena bilden upplevs hon att vara oerhört liten i förhållande till den stora och luftiga lokalen. Fenomenet uppstår igen i den andra bilden där Danny går in i rummet efter sin vistelse i rum 237. Intrycket av att Wendy och Danny upplevs som väldigt små uppstår via en blandning av scenografin och fotografiet. ”The Colorado Lounge” är i verkligheten en väldigt stor lokal, men det är inte bara det som skapar intrycket av storlek. Som det tidigare har nämnts i texten berättade Shelley Duvall i en intervju att Kubrick under inspelningen av The Shining ofta använde sig av ett 18 millimeters vidvinkelobjektiv till många av filmens bilder (Kubrick’s Tube 2015). Det är kombinationen av den stora scenografin samt kamerans bildutsnitt och

vidvinkelobjektiv som framhäver lokalens storlek och får karaktärerna att framstå som oerhört små i jämförelse.

Bild 11: Danny återvänder (The Shining 1980) Bild 12: Wendy springer (The Shining 1980)

De två bilderna på Wendy och Danny när de anländer till “The Colorado Lounge” är även komponerade så att de ser ut att vara spegelbilder av varandra. Båda bilderna använder sig av ett likartat utsnitt med karaktärerna placerade nära kameran i förgrunden medan den stora lokalen breder ut sig i bakgrunden. Bilderna använder sig av den stora och

symmetriska scenografin för att åstadkomma effekten av att bilderna speglar varandra. ”The Colorado Lounge” är symmetrisk utformad med en T-formad trappa som är placerad mot väggen i mitten. I bilden på Wendy är trappan synlig på vänster sida i bild medan den i bilden på Danny istället är synlig på höger sida. Det förekommer även i bilderna en

liknande inredning med möbler som har en spegelvänd placering. Till vänster i bilden på Wendy står exempelvis en brun soffa som har sin spegelvända motsvarighet till höger i bilden på Danny. Det förekommer även flera olika inredningsdetaljer i scenografin som följer det spegelvända temat. Det står exempelvis en brun byrå med en lampa på väggen ovanför till höger i bilden på Wendy, som motsvarighet i bilden på Danny står samma typ av byrå med en vägglampa ovanför till vänster.

Syftet med att dessa två bilder på Wendys och Dannys entré till ”The Colorado Lounge” matchar varandra utseendemässigt är att dra en parallell mellan karaktärerna och deras gemensamma situation i ”The Overlook Hotel”. Precis som McAvoy tidigare har förklarat i uppsatsen är dualitet ett av The Shinings centrala teman. Både Wendy och Danny lever under ett konstant hot från sin omgivning, då hotellets onaturliga krafter strävar efter att locka Jack till att mörda dem. Deras utsatthet förmedlas tydligt av scenografin som uppslukar dem med hjälp av sin överdrivna storlek, samtidigt som visuella paralleller i fotografiet hjälper till att binda samman karaktärerna och deras gemensamma situation i hotellet.

5.3.4 Musik & Ljud

Ljudet används genomgående under scenens gång för att hjälpa till att förmedla storleken hos de olika korridorerna och lokalerna i hotellet. I början av scenen ekar Dannys röst när han upprepade gånger ropar efter sin mamma i den tomma korridoren utanför rum 237. Vidare i scenen förekommer det även ett väldigt starkt eko genom hotellet när Jack skriker från ”The Colorado Lounge”. Wendys upprepade rop till Jack och hennes steg ekar också väldigt mycket när hon springer iväg mot honom. Det förekommer även eko när

karaktärerna pratar i ”The Colorado Lounge”. Wendys röst ekar även väldigt mycket när hon sedan ropar på Danny när han återvänder skadad från rum 237.

Musikens intensitet ökar gradvist under scenens gång. I början av scenen när Danny befinner sig i korridoren förekommer det korta pauser av tystnad i musiken, vilket ger en pulserande effekt. Vidare i scenen när Wendy arbetar i pannrummet och hör Jacks skrik blir tystnadspauserna i musiken mycket mindre och olika stråkinstrument med gälla ljud överlappar varandra omelodiskt. När Jack plötsligt börjar att skrika högre ackompanjeras detta av att de stråkinstrumenten som spelar ökar i volym och i intensitet. När Wendy lyckas väcka Jack från sin mardröm minskar musikens volym och intensitet. Musiken återgår till att vara långsammare och mer pulserande precis som i början av scenen med Danny. Det förekommer däremot inga helt tysta pauser i musiken, då det finns ett lågt vinande ljud i bakgrunden. När Jack börjar att prata om mardrömmen och dess innehåll skiftar musiken från att vara pulserande till att återigen bestå av stråkinstrument som ger ifrån sig väldigt gälla ljud. Stråkinstrumenten börjar sedan att överlappa varandra och ökar gradvist i intensitet och volym när Danny återvänder. Efter att Wendy når fram till Danny övergår musiken till att enbart bestå av några stråkinstrument som spelar en lång ton i bakgrunden med inslag av andra stråkinstrument som ger utslag med jämna mellanrum. När scenen avslutas med att Wendy går iväg med Danny och lämnar Jack ökar musikens intensitet och volym återigen och inkluderar då ännu fler stråkinstrument som överlappar varandra.

De instrument som ingår i musikstycket består som sagt främst av stråkinstrument och dessa ger ifrån sig väldigt gälla och oharmoniska ljud, vilket i sig är obehagligt att lyssna på. Musiken anpassar även sin intensitet och volym beroende på vad det är som händer i scenen. Stråkinstrumenten överlappar exempelvis varandra i flera tillfällen för att skapa en

större oordning i scenens mer intensiva delar. I de mer lugna delarna anpassas musiken istället till att vara mer subtil och atmosfärisk. Musiken ackompanjerar scenen på ett väldigt effektivt sätt, då den hjälper till att förmedla den obehagliga stämningen och upptrappningen som sker i sekvensen.

5.3.5 The Uncanny

Till sin början hade Wendy ett visst förtroende för Jack, detta förtroende skulle dock brytas när Danny kom in i rummet med en sönderriven tröja och blåmärken runt halsen. Wendy beskyller Jack för att ha förgripit sig på Danny. Ända sedan den omtalade incidenten då Jack hade vridit Dannys axel ur led har Jack försökt bevisa att han kan vara en bättre man. Det är främst av den orsaken som han tog jobbet som fastighetsskötare och gav upp sitt drickande till förmån för familjen. Det har funnits en ständig närvaro av förakt hos Jack genom hela filmen, denna scen fungerar som en brytpunkt för då Jacks föraktfulla beteende helt och hållet övertar hans medvetande.

Den godtrogne fadern blir överrumplad av hotellets mörka krafter och hans psykiska tillstånd börjar gradvist att krackelera. Denna karaktärsgestaltning kan hänvisas direkt till Oidipuskomplexet, vilket är en viktig byggsten i att förmedla ett djupare psykologiskt tema, samt att skildra den icke-familjära kontexten hos karaktärerna (McAvoy 2015). Danny har börjat förlita sig allt mer på Wendy och ser Jack som en rival i familjen. Jack upplever densamma, då han ser Danny som en fiende som vill fösa bort honom ur familjens krets. Vid tillfället när Wendy anklagar Jack för att ha skadat Danny blir Jacks ilska gentemot familjen betydligt mer makaber. Det har alltid funnits en viss känsla av illvilja i Jacks karaktärsgestaltning. Det är hotellets klaustrofobiska miljö och de övernaturliga krafterna som stärker dessa känslor hos honom.

5.4 Scen 3 - Lloyd & Mr. Grady