klasstillhörighet: att
vara barn i en given
ålder är att tillhöra
en viss ålderskategori
som tillerkänns vissa
kompetenser och
rättigheter
håret (Aronsson & Cekaite, 2011) eller hur länge man får spela dator- spel (Aarsand & Aronsson, 2009; se också Aronsson, 2012).
Inom snittfältet mellan social- tjänst och rättväsende blir tid en ännu mer laddad resurs. Utifrån dynamisk psykologi och fenomeno- logiska resonemang har Goldstein, Freud & Solnit (1973) problemati- serat vuxentid och barntid. Ett halv- år i en fyrtioårings liv är en bråkdel av hela tillvaron, medan det för en ettåring är halva livet. Detta inne- bär att en utredningsperiod eller annan tillfällig separation från bar- nets viktigaste anknytningsperson (en förälder, fosterförälder eller ett äldre syskon) kan bli något smärt- samt för barnet, som lämnar avtryck över lång tid vad gäller sprickor i den grundläggande tilliten för om- världen.
Barnet som medborgare:
rättigheter och skyldigheter i olika åldersklasser
En viktig aspekt av samhällets barn- perspektiv är hur samhället ser på barn i olika åldrar som medborgare med olika rättigheter och skyldighe- ter. Både i traditionella samhällen och i moderna västerländska sam- hällen finns ofta något av en impli- cit eller explicit ålderstrappa som reglerar när barn exemplevis får börja skola eller sluta skolan, göra militärtjänst, ta körkort, gifta sig el- ler rösta (James & Prout, 1990). Det kan ibland finnas stora skillnader mellan hur olika samhällen definie-
rar både skyldigheter och rättigheter för människor i olika åldersklasser (Ochs & Izquierdo, 2009). Sådana ålderstrappor har också implika- tioner för själva synen på barn och barndom, exempelvis för vilka vi ser som ansvariga eller kapabla att inte bara sköta sig själva, utan också ta visst ansvar för andra.
En av flera anledningar till att USA inte har ratificerat barnkon- ventionen är att man vill förbehålla sig rätten att i krigssituationer an- vända sig av barnsoldater. Barn under arton års ålder engageras i militärtjänst, vilket strider mot konventionens barnperspektiv. Helt oavsett hänsynstagande till barns perspektiv, alltså om de unga män- niskorna själva ser detta som ett vik- tigt vuxenblivande eller som något motbjudande har undertecknarna av barnkonventionen alltså bestämt att det inte är förenligt med ett barn- perspektiv att utnyttja sig av barn- soldater. Begreppet ’barnperspektiv’ är ett vidare begrepp än ’barns per- spektiv’, eftersom barns perspek- tiv mycket väl kan inordnas under barnperspektiv, exempelvis som en aspekt av barns eller vuxnas barn- perspektiv.
Bourdieu (1984; 2001) visar hur vi kan se ’barn’ som något av en klass- tillhörighet. Att vara barn i en given ålder är att tillhöra en viss ålderska- tegori med vissa klassattribut: någon som tillerkänns vissa kompetenser och rättigheter. Den som kan cykla i trafiken måste också kunna känna till vissa trafikregler. Att kunna klockan
innebär samtidigt att man kanske måste börja passa vissa tider. Ålderstrappor definierar utsatt- het, men vad som ska ses som ’ut- satta barn’ måste förstås i en kultu- rell kontext: den som i Sverige idag inte kan läsa vid 10 eller 15 års ålder riskerar att bli socialt marginalise- rad och diskriminerad, men den som inte kunde läsa i Sverige på 1600-ta- let vid samma ålder tillhörde i stäl-
hällen utgör barnpassning en viktig skyldighet för barn i skolåldern, som då måste avstå helt eller delvis från skolgång. Därmed kolliderar en lokal skyldighet med konventionens syn på skolgång som en rättighet. Välfärd och barns synlighet
Flera forskare har utifrån ett barn- perspektiv problematiserat i vilken utsträckning barn är synliga i sam- hället: exempelvis när och om barn överhuvudtaget tas med i statistik över olika typer av resurstilldelning, och om barn finns med exempelvis i beräkningar av fattigdom. FN:s barnkonvention i sig, som nu har uppnått myndighetsålder, är i sig ett uttryck för barns ökade synlighet: genom att lyfta fram barns rättighe- ter synliggörs en grupp som på olika sätt är sårbar. Mycket små barn har svårt att uttrycka sina rättigheter och även äldre barn är sårbara ge- nom sitt beroende av föräldragene- rationen: föräldrar (eller fosterför- äldrar) står ofta för både emotionell och materiell trygghet.
Inom UNICEF:s regi redovisas årligen statistik över ett antal mått som på ett direkt och indirekt plan tar pulsen på barn och utsatthet. Ett allra första mått är förstås fö- delsetal. För att ”reproducera sig självt” måste vuxna kvinnor i ett givet samhälle ha ett födelsetal på drygt 2.0 barn i fertil ålder. Idag är det exempelvis slående hur Italien i modern tid har ett födelsetal som närmar sig 1.0 och som ligger långt under svenska födelsetal. Sådana let den ”normala” icke läskunniga
majoriteten.
Olika kulturer ser något olika på skolmognad (5 års ålder, 6 år eller kanske 7 år?) och på demokratiska rättigheter som rätten att rösta. Un- der romartiden ansågs exempelvis redan unga vuxna som röstberätti- gade, men först 25-åringar var val- bara till senaten. Argumentet var att unga vuxna har erfoderligt förstånd, men att de fortfarande är alltför im- pulsdrivna.
På en global skala är barn som barnskötare (sibling caretaking) kanske en av de allra vanligaste omsorgsformerna vilket bland an- nat framkommer i en större över- sikt över arbeten kring syskonpass- ning (Weisner & Gallimore, 2007). Men samtidigt visar denna översikt att först barn i skolåldern tillåts få större ansvar för yngre syskon; barn i förskoleåldern får ta visst ansvar, men övervakas då i allmänhet av någon annan vuxen, exempelvis en äldre släkting som blir något av en bakjour när det gäller ansvar för både barnpassare och det passade barnet. I åtskilliga traditionella sam-
siffror speglar naturligtvis delvis vis- sa aspekter av välfärdsnivå eller hur ”barnvänligt” ett samhället är: om det är inrättat på ett sådant sätt att barnafödande premieras eller under- lättas. Ett annat jämförelsemått är andelen underviktiga barn, liksom småbarnsmortalitet (dödlighet före 5 års ålder). Genom att inspektera siffror krig tidig mortalitet kan vi få
Utifrån ett kritiskt barnperspek- tiv finns det naturligtvis anledning att granska siffror som dessa, även om de utsatta själva, i det här fal- let små barn av många skäl inte kan föra sin egen talan. En analys av