6:2 Klass, självidentitet och väljande
6.4 Att se individen
Empiriresultatet har enligt oss visat ett behov av att synliggöra individen i vägledningsprocessen och vi tror på att det skulle vara motiverande att nå de skoltrötta eleverna utifrån deras nivå. Flera av vägledarna använder sig av elevens drömmar och intressen i samtalet för att hitta en slags målbild att sträva efter.
Anna i intervju 1 tror på att göra sin roll mera personlig där hon använder sig av sig själv och egna erfarenheter som ett sätt att få igång eleven. Denna avpersonifieras då och slappnar av när fokus inte ligger på dem själva och prestationen i sig. Anna upplever att eleven då vågar öppna sig och hon bygger vidare på det eleven berättar för att till sist vända till något positivt om eleven. Hon peppar eleverna framåt och detta tillvägagångssätt har enligt henne gett resultatet att de motiveras då de blir sedda bakom den presterande rollen.
Bitte i intervju 2 säger i sin tur att man ska bygga på individers olika sätt att lära och att om man når deras intressen kan man även nå lusten att lära. Hon eftersträvar en mer flexibel syn kring lärande och önskar att skolan kunde forma sin undervisning utifrån elevers olika intressen av att lära. För att komma dit krävs ett synliggörande av individen bakom eleven.
Till skillnad från Anna använder sig Cilla i intervju 3 i samtalet av att försöka få eleven att se sig själv i olika situationer genom att be dem exempelvis försöka tänka sig in i hur de som arbetsgivare skulle se på dem. Hon menar att detta får dem att se sig själva utifrån som i sin tur motiverar till förändring. Hon använder alltså inte sig själv som vägledare i relation till eleven hon har framför sig men målet med de olika tillvägagångssätten är för dem båda detsamma. I likhet med Bitte ifrågasätter Cilla skolans syn på eleverna och efterfrågar ett mer individcentrerat tänk, även i sin egen vägledning som hon upplever en bristande kunskap i.
När Doris i intervju 4 sätter samband mellan skoltrötta elevers låga tilltro till sin förmåga och valet till gymnasiet berättar hon enligt oss att det finns ett behov av att få eleven att se sina förmågor som tillgångar och det krävs av vägledaren att lyfta fram dem. För att göra detta önskar Eva i intervju 5 och Cilla att vägledningsprocessen startas upp i tidigare ålder. På så sätt lär man eleven att se sig själv och vägledaren ser individen och ett motiverande arbete skulle underlättas. Frida i intervju 6 känner att de krav på eleverna att komma vidare till gymnasiet även gäller henne själv då detta är målet med hennes vägledning. Enligt oss kan man som vägledare riskera att förlora fokus på individen och kraven utifrån kan vara en faktor
till detta. Därför skulle det kunna vara en idé att se över vägledningens metoder för att göra ett så bra individuellt arbete som möjligt. Alla vägledarna har ju som vi visat uttryckt detta som en viktig del i arbetet med de skoltrötta eleverna. Att se människan bakom.
7. SLUTDISKUSSION
Utifrån vad som framkommit i vår studie är det rimligt att anta att vägledningen borde förändras utifrån samhällsförändringar och ökat krav då ribban har höjts, vägledarens roll är utsuddad och har en mer social inriktning idag samtidigt som våra intervjuade vägledare upplever att tiden är snäv. Yrkesrollen blir dubbel. Vägledarna saknar verktyg och modeller för att följa samhällsförändringarna, en vägledare efterlyste en coach på skolan då hon upplevde att hennes kunskaper i motivationsarbetet var bristfälliga. Ambivalensen fanns bland vägledarna då de skulle följa samhällets krav med vägledning mot gymnasiet samtidigt som de tyckte att det saknades något för de praktiskt lagda eleverna. De flesta tyckte att de praktiskt lagda samt de skoltrötta eleverna skulle få fler alternativ att välja mellan däribland lärlingsutbildningar. Liksom i forskningsrapporterna ansåg vägledarna att de ökade kraven stötte ut de individer som saknade incitament att studera vidare.
Vägledarna använde ingen specifik modell eller verktyg. Övergripande använde de sig av enskilda samtal, där det i stort sätt såg likadant ut från vägledare till vägledare. Vi hade hoppats genom vårt arbete finna vägar att gå för att vägleda de eleverna som var skoltrötta och omotiverade. Det vi fann under resans gång var att alternativen var begränsade och ledde i alla fall in på gymnasiet. Ytterligare verktyg som innebär någon form av moment och hjälpmedel i vägledningssamtalen saknades men önskades. Vad vi efterlyser är en motivation från vägledarna att hitta nya verktyg och tillvägagångssätt för att lyfta de skoltrötta eleverna.
Vägledningssamtalen såg olika ut beroende på om eleven var omotiverad eller motiverad. Vägledarna fick olika roller beroende på elevernas behov. Verktygen såg dock likadana ut oavsett motiverade elever eller inte. Vi ser en brist då vägledningen borde vara mer individcentrerat efter behov då samhället kräver att individen ska ansvara för sin egen livsbana. I förlängningen var vägledarnas mål att eleverna ska in på ett nationellt gymnasieprogram. För vissa elever som inte uppnått målen kan vägen dit vara lång. Förutom de alternativ som leder mot gymnasiet erbjöds och vägleddes inte eleverna mot något annat. En del vägledare var ambivalenta då de tyckte att skoltrötta elever skulle få möjlighet att
arbeta istället för att gå i gymnasiet. Trots detta vägleddes ändå elever mot gymnasiet. Inom detta område följde de samhällsutvecklingen och kraven på utbildning för att kunna få ett jobb. Vi har under arbetet med uppsatsen kommit fram till att kraven från samhället på att utbilda sig för att kunna arbeta krockar med vad både elever och vägledare egentligen vill. Elevernas omotivation hade enligt vägledarna olika orsaker så som dåligt självförtroende, sociala faktorer, omognad samt skolans undervisningsstruktur. En del av vägledarna uttryckte att skoltröttheten visade sig på högstadiet. Detta trodde dom berodde på skolans kollektiva struktur då undervisningen baserades på att eleverna hade samma utgångsläge i fråga om förkunskaper och sociala förutsättningar. Skoltrötta elever får inget stöd och försvinner i mängden. Omotivationen får då en grogrund som resulterar i en likgiltighet inför vidare studier. En ond cirkel skapas då den skoltrötte eleven blir förbisedd och vägledaren känner en frustration när eleven saknar en tro på sig själv eller en framtidsvision. Man menar att detta kunde förhindras mycket tidigare om elever blev sedda. Under vår utbildningstid från dag ett har vi fått lära oss att vägleda individen efter dennas önskemål, förmåga och egenskaper. Undersökningen har visat att verkligheten ser annorlunda ut. I dag säger samhällets normer att varje individ måste vara utbildad, anställningsbar och flexibel. Dessa ökade krav försvårar för individer där man av olika avledningar inte vill eller kan skaffa sig dessa färdigheter. Individen måste anpassa sig efter vad arbetsmarknaden efterfrågar, hur ska vi då i vår kommande yrkesroll vägleda? Efter individens behov eller samhällets. Om vi vägleder en skoltrött elev kan vi inte bortse från dennas ovilja att studera vidare, trots att samhället kräver det. Hur ska vi då kunna vara sanna i vårt yrkesutövande? Vi anser därför att det vore bra med en diskussion kring hur vägledningen ska anpassas för att fungera för de omotiverade elevernas önskemål i relation till samhällets krav. Kanske måste studie- och yrkesvägledarna hitta vägar att gå i sitt yrkesutövande som ger dem en inre tillfredsställelse, vilket innebär en balans mellan individens behov och samhällets efterfrågan.
Under vår tid på studie- och yrkesvägledarutbildningen har vi upplevt att det saknas kurser i mötet med individer med olika behov. Ett större urval av verktyg att ta till i vägledningen för att kunna anpassa det efter varje individ. Mer utvecklingspsykologi under utbildningen då det är viktigt att bemöta olika åldersgrupper på olika sätt. En skoltrött 15-åring kan inte bemötas på samma sätt som en 35-åring som har varit yrkesverksam i 10 år. En vägledare måste ha kunskapen att kunna anpassa vägledningen efter detta, en skoltrött elev kan kanske inte se en framtid mer än ett halvår framåt. I olika åldrar har vi olika erfarenheter att utgå från och att relatera till, vi anser det därför svårt att nå en 15- åring med samma samtalsmetodiska
tillvägagångssätt som en 35- årings. Som Studie- och yrkesvägledare bör du därför ha stor kunskap i åldrars olika utvecklingsstadier för att kunna nå ut till och anpassa samtalen utifrån inte bara vilken individ du arbetar med men också utifrån vilket livsskede den sökande befinner sig i.