Sociologen Mats Trondman (2001) anser att en av skoltrötthetens bakomliggande faktorer är de sociala sammanhangen, där vuxna och samhället bär ansvaret. På liknande sätt menar en av vägledarna att undervisningsformen i grundskolan inte var till för alla. Hon beskrev att eleverna förväntades ha en dator hemma, ett uppslagsverk samt kunniga föräldrar till hjälp. Vägledaren uppfattade att skolan förutsätter att alla elever har dessa verktyg och redan här sorteras de socioekonomiskt svaga eleverna bort. Kraven på eleverna ser likadana ut oavsett social bakgrund (jfr Lovén & Dresch 2003 s.8) Andra faktorer som kan bidra till skoltrötthet tror vägledarna är dåligt självförtroende. Enligt Skolverkets rapport Utan fullständiga betyg (2001) ligger ansvaret på skolan att bygga upp självförtroendet och bekräfta varje elevs framgång. För att koppla det till ovan nämnda undervisningsincident påstår vi att det har motsatt effekt. Eleverna får ännu sämre självförtroende då de påminns om sin sociala klass vilket de gör då skolan, enligt den intervjuade vägledaren förutsätter en viss standard för att skolarbete och hemläxor ska fungera. De skoltrötta är inte trötta på skolan utan på kraven uppger både vägledaren Eva och skolverkets rapport Utan fullständiga betyg (2001).
I samma rapport nämns att stödinsatser sätts in i de tidigare skolåren men inte följs upp i övergången till högstadiet. I vår intervju med Cilla säger hon att skoltröttheten börjar först på högstadiet men kunskapsmässigt har eleven redan börjat släpa efter på mellanstadiet. Hon nämner att hon redan på mellanstadiet kan se vem hon kommer att arbeta med. Drömscenariot för Eva i vår intervju är att arbeta med barnen redan från mellanstadiet. Att så ett litet frö som leder till en process där eleven mognar fram ett beslut om vad de ska välja för program. Sådana resonemang har även Lindh och Fransson (2004) när de tar upp att individen
upptäcker nya sidor hos sig och har behov av att skapa mening i sin tillvaro i ett livslångt perspektiv. Här kan vägledaren gå in i tidig ålder vilket kan kännas viktigt eftersom elever på mellanstadiet redan står inför ett språkval till sjätte klass. Eleverna kanske har många frågor som vägledaren kan ge stöd i. Eva menar på att mellanstadieeleverna inte ska vägledas, men att de får möta arbetslivet genom studiebesök och gästföreläsare. Lindh och Fransson påpekar att elevers osäkerhet inför gymnasievalet minskar genom PRAO då de får en verklighetsbild av ett yrke. Eva i vår intervju nämner att det finns elever som aldrig varit på en arbetsplats. En del av vägledarna vi intervjuade hävdade att de flesta skoltrötta elever växer och mognar under olika former av praktik, vilket samtidigt ger dem andrum, en bekräftelse och uppskattning.
Lovén och Dresch nämner i sin rapport att vägledare upplever ökande social skiktning som sätter de utsatta i en situation där vägledaren får en roll som stödperson, återigen nämns bekräftelse och motivation samt elevers omognad inför de val som de ställs inför. En del av vägledarna berättar att deras kurativa roll som stödperson blir det primära och vägledningen som det sekundära med de elever som är skoltrötta. (Lovén & Dresch, 2003, s.11) I takt med förändringar i samhället där mer ansvar läggs på individen hänger inte de med, som är svaga, inte vill eller kan av någon orsak. Lovén och Dresch föreslår förändringar i vägledningen, bland annat att elevers skilda behov måste bemötas bättre idag utifrån olika beteende. I vissa fall ska vägledningen vara uppsökande då individer riskerar att marginaliseras (Lovén & Dresch, 2003, s.17).
I SOU rapporten Unga utanför (2003) står det man kan se en ökning bland ungdomar som är utan känd sysselsättning och behöver mer stöd från samhället (SOU 2003:92, s.9). Det rör sig om ungdomar som inte har klarat grundskolan eller har ett annat skolmisslyckande bakom sig. I rapporten nämns svårigheterna med att motivera till vidare studier, de vill få ett arbete och försörja sig. (SOU 2003:92, s.10-12) Vidare hävdar forskaren Jonas Olofsson att de skoltrötta behöver yrkesinriktade utbildningar för att snabbare komma ut på arbetsmarknaden. (SOU 2003:92, s.65) Detta ansåg de vägledare som vi intervjuade då de hade önskemål om alternativ till den teoretiska skolan. De flesta poängterade vikten av att ta tillvara på de praktiska begåvningarna samt att fler praktiska gymnasium borde finnas. Samtidigt gjorde sig ambivalensen gällande, att vägleda mot gymnasiet samtidigt som medvetandet fanns om att alla inte vill studera. Jonas Olofsson poängterar att den breddade gymnasieutbildningen i förlängningen kan leda till marginalisering av de praktiskt lagda eleverna (SOU 2003:92,
s.65). Då kan man fråga sig om reformen i början av 90- talet var bra för alla. Då utökades alla program med ett teoretiskt år för att vara förberedda inför högskola/universitet. Vi tror att de som valde en tvåårig linje var de elever som inte var teoretiker. Då lägger man på ett år och avhoppen blev fler. Samtidigt ändrades betygskriterierna. Liksom Frida i vår intervju nämnde förut kunde man gå på byggprogrammet utan några större problem. Idag krävs det mer kunskaper så som datakunskap, engelska och matematik. Innan betygen ändrades hade de flesta en chans att komma in på någon linje. Då kunde man få en etta eller tvåa om man inte var så duktig. Idag får eleverna IG. Det vill säga ingenting. Behörighetskraven till gymnasiet fokuseras till kärnämnena vilket gör att de andra ämnena slås ut enligt Skolverkets rapport Utan fullständiga betyg. (Skolverket, 2001, s.38) Detta bekräftas av Frida då hon säger att kärnämnena är snäva krav för att komma in på ett program då man behöver mer än svenska, matematik och engelska för att klara av gymnasiet. Som exempel nämner hon samhällskunskap och hur en elev ska klara sig i samhället utan godkända kunskaper i det.