Självbestämmande 37

Beroende på om den äldre ses som objekt eller subjekt så förändras möjligheterna till självbestämmande i en omsorgskontext där den äldre är beroende av personal (Eliasson, 1995). Ses den äldre som ett objekt, ökar risken att hon omyndigförklaras och att andra fattar besluten åt henne. Detta beskrivs av Sofia och Marianne i följande citat:

”När personalen inte frågar om jag önskar något annat, hur ska jag då kunna välja själv?” (Sofia).

”Jag trivs så himla bra här, personalen är underbara! Men vad jag önskar, om jag får välja någonting, är att personalen frågar mig vad jag vill ha, eller vill göra lite oftare. Ta till exempel vid måltider; de vet om att jag gillar att dricka vatten och är därför snälla och häller upp vatten till mig. Ibland önskar jag dock kanske något annat att dricka, men vill inte vara till besvär och påpeka det” (Marianne).

Ovan beskrivna citat beskriver den upplevda känslan av att inte bli tillfrågad eller lyssnad på, vilket liknas med frågan hur den äldres självbestämmande reflekteras över, som detta tema utgör. Det är svårt att helt säga om det handlar om ett oreflekterat förhållningssätt från personal eller tidsbrist eftersom intervjuer enbart genomförts med de äldre. Oavsett orsak så får det ändå konsekvenser för den äldres självbestämmande, vilket Karl beskriver i citatet nedan:

”Jag tycker att jag kunde få bestämma mer vid toalettbesök, för nu har jag, i alla fall som det känns som, inget självbestämmande i de situationerna. Det som känns jobbigast i de situationerna är att jag inte längre klarar av det själv och därför blir det ännu jobbigare när jag upplever att jag inte har något att säga till om” (Karl).

Karl upplever det alltså väldigt jobbigt att inte kunna påverka situationen. Han återkommer ofta i samtalet till hygientillfällena som verkligen är besvärliga att hantera för honom. I denna studie har inte genusperspektivet fått utrymme att utvecklas, därför vill jag i slutdiskussionen lyfta detta inför framtida forskning. Vad som blir intressant att analysera kring är om Karls upplevelser beror på den majoritet av kvinnlig personal som finns på det särskilda boendet. Han antydde att situationen blir svårhanterlig, då han tidigare klarade sig helt själv och nu måste få hjälp av till största del kvinnlig personal. Dessutom påpekade han att frun fortfarande fanns vid liv, vilket gjorde situationen att kvinnlig personal sköter hans hygien ännu mer komplext. Det blir därför i dessa situationer extra viktigt för personal att reflektera över den makt man faktiskt har över en annans tidigare privata angelägenheter (Carlsson, 2005). Blir man inte lyssnad på, som många av intervjupersonerna upplevde, kan det enligt Ellefsen (2002) kännas som ett ständigt kompromissande mellan sitt eget och personalens självbestämmande. Vilket alltså kan leda till att den äldres motivation sjunker till att bli helt omotiverad (Gagne & Deci, 2005). Gagne & Deci (2005) menar då att individen påverkas av den yttre motivationen. Den yttre motivationen styrs till positivt resultat av belöningar och till negativ upplevelse av hot och/eller våld (a.a.). I dessa situationer skulle jag inte påstå att hot eller våld förkommer, dock kan känslan för den äldre vara densamma. Som i Karls situation så påverkas han negativt av personalen som inte lyssnar till hans behov vilket leder till minskad motivation. Även den inre motivationen som leder till beslut, enbart baserade på egna önskningar, blir komplext om den äldre inte får tid att berätta vad hon önskar. Detta menar Gagne & Deci (2005) ligger till grund för den äldres självbestämmande, vilket då minskas eller helt försvinner.

Jag fick upplevelsen av att självbestämmandet ökade eller minskade beroende på individens förmåga att ”göra sin röst hörd”. Till exempel de äldre som svarade i stil med: ”Ingenting, jag har alltid upplevt att jag kan bestämma över mig själv

och gör det även nu” på frågan: ”Vad anser du är största skillnaden med att bo på särskilt boende istället för hemma?” också hade det enklare att uttrycka sin önskan även på särskilda boendet. Har den äldre lätt att tala för sig och berätta vad hon vill kan hon också enklare påverka sitt självbestämmande, det handlar då om att individen följer sin inre motivation (Gagne & Deci, 2005). Individen som har lättare att utöva och påpeka sin rätt till självbestämmande kan liknas med Eliassons (1995) beskrivning av individen som subjekt. Till skillnad från den människosyn som utgår från människan är ett objekt som tidigare beskrivits, är synen på individen som självbestämmande och fri en del av synen på människan som subjekt (a.a.). Ser personalen på de äldre som autonoma individer så är det också enklare för de äldre att uppleva självbestämmande. Dock finns det enligt Eliasson (1995) även risker med att se individen som autonom, då den äldre ses på som någon som ska klara sig helt självständigt. Hedvig beskriver detta med känslan av att personalen som kommer in, inte alltid vet vad de ska ställa för frågor och istället är tysta. Detta kan vara ett tecken på att Hedvig enbart ses som enbart ett subjekt och därmed överlämnar personalen hela ansvaret till den äldre (Eliasson, 1995). Hedvig beskriver ett exempel på en situation i följande citat:

”När personalen kommer med exempelvis medicinen så tycker jag att de kan fråga om jag önskar något annat också. Men de kommer oftast bara in med de där små pillren, säger att jag måste ta dessa och sedan att de måste gå igen (ska dock tillägga att detta inte gäller all personal, vissa är underbara) (Hedvig).

Hedvig var väldigt noga att poängtera det hon avslutar citatet med; att hon inte kan klandra all personal. Hon menar att många verkligen arbetar för hennes självbestämmande och att det därför inte borde vara omöjligt för alla att arbeta på lika sätt. Viktigt är därför att alla ser på den äldre som Eliasson (1995) beskriver: med en både/och syn. Vad författaren menar är att handlingar ska bygga på respekt för den äldres självbestämmande (individen som subjekt), men samtidigt reflektera över hennes beroende av andra (individen som objekt) (a.a.). Därför vill jag med detta resultat formulera en guide med förslag på frågor och saker man kan tänka på (se bilaga 5). Dessa frågor ska man som personal kunna ställa till den äldre, för att uppmärksamma hennes självbestämmande. Frågorna har formulerats med hjälp av intervjumaterialet, de teoretiska utgångpunkterna och min egen erfarenhet av brister inom äldreomsorgen. Som tidigare nämnt kan personalens förhållningssätt tyda på organisationsrutiner som gör att personalen inte får tid till att reflektera över allt. Dock så kan det, om man belyser bristerna, skapa reflektioner på hur man på bästa sätt kan arbeta för att öka den äldres självbestämmande. Dessa förs en diskussion kring i resultatdiskussionen och frågorna i guiden är därför öppna för modifiering utifrån den individ man möter. Frågorna ska dock ändå vara utformade så att de går att ställa till alla, i de olika situationerna.

6.2. Vilka faktorer medverkar till skapandet av den äldres självbestämmande?

Teman

Underteman

6.2.1 Bekräftande _{• Motivation}

6.2.2. Känsla av sammanhang _{• Begriplighet} • Hanterbarhet • Meningsfullhet

6.2.3. Framkomligheter _{• Trösklar}

• Hjälpmedel

Tabell 4.2. Teman och underteman som framkom genom transkribering av intervjumaterialet i syfte att besvara frågeställningen: Vilka faktorer medverkar till skapandet av den äldres självbestämmande?

6.2.1. Bekräftande

”Ibland ber jag om ursäkt när jag ber om saker, känns som jag mest är till besvär. Men när personalen glatt säger att hon eller han är här för min skull och att jag inte alls är till besvär, så känns det så mycket bättre. /.../ Men ta till exempel tillfällen då personalen är inne hos mig och jag vill få något sagt eller gjort, men så ringer deras larmtelefon och någon annan också vill få hjälp. Personalen brukar då säga: Jag ska bara svara och se vad det gäller. Är det då inget akut så bekräftar hon mina behov och säger: förlåt mig, nu är jag hos dig. Är samtalet akut (att hon behöver hjälpa någon annan fort) så ursäktar hon sig och säger att hon strax är tillbaka. Jag upplever att jag alltid kan utöva mitt självbestämmande, bara att det ibland kan dröja lite om personalen behövs någon annanstans. Men det gör liksom inget när jag blir bekräftad och inte bara bortglömd” (Lisa).

Det Lisa beskriver, fanns som en gemensam upplevelse bland intervjupersonerna. Upplevelserna av ökat självbestämmande var positivt, så länge de fick bekräftat att personalen var där för deras skull och så långt det var möjligt kunde tillfredsställa hennes/hans behov och önskemål. Detta kan enligt Gagne och Deci (2005) ses som en slags belöning i den yttre motivationen. Bekräftelsen blir, i detta fall, den positiva belöning som författarna beskriver, istället för att en negativ upplevelse uppstår av att personalen inte har tid. Genom att den äldre blir bekräftad ökar det därmed hennes yttre motivation och även möjligheterna till hennes självbestämmande (a.a.).

Intervjupersonerna påpekade att det ofta handlar om de små sakerna, som ökar möjligheterna till att bli bekräftad. De flesta upplevde exempelvis de olika larmsystemen som finns på respektive boende, som ett slags bekräftande på att personalen alltid är där för dem. Lisa som var en av intervjupersonerna och som i tidigare citat påpekade att detta var som ett bekräftande, använde sig av ”larm- armband”. Genom ”larm-armbandet” kunde hon trycka på knappen och personalen kom. Alla beskrev dock samma känsla: känslan av trygghet när de visste att personal alltid kom då de larmade. Upplevelsen av att alltid kunna få hjälp, ökar också enligt Gagne och Deci (2005) motivationen till

självbestämmande. Den ökade motivationen till självbestämmande, som uppstod genom positivt bekräftande kommentarer av personal, visade sig vara bland det viktigaste för att skapa känslan av att våga vara självbestämmande. Viktigt för de äldre var också att förstå varför personalen handlade på ett visst sätt i olika situationer och därmed upplevdes kommunikationen som en viktig del av mötet med personalen. Att uppfatta situationer som förståeliga, som ett led i ökad självbestämmande, leder resultatet in i nästa tema, nämligen: ”Känsla av sammanhang”.

6.2.2. Känsla av sammanhang

När de äldre pratade om självbestämmande och hur det påverkade individen, så lades ofta tonvikten på hur de upplevde skillnaden mellan att bo hemma och på särskilt boende. De flesta önskade en tillvaro, där de kunde uppleva känslan av att vara oberoende; likt när de bodde hemma. Men påpekade det viktiga i att de tillfällen de var i behov ha hjälp, uppfattades som förståeliga. Att uppleva situationen förståelig, menade intervjupersonerna var bland annat om personalen de fick hjälp av hade bra kommunikationsförmåga; genom att exempelvis tala om vad som sker vid varje moment. Detta kan liknas med Antonovsky´s (2005) begrepp begriplighet som är en av de viktiga delarna i att skapa: en känsla av sammanhang. Begriplighet kopplas i detta fall till att varje situation för den äldre ska upplevas som begriplig; att man inte tvingas in i en roll, man inte känner igen utan får leva så likt man gjorde innan flytten till särskilt boende. Blir individen beroende av någon hjälp så är det viktigt att hon ändå får uppleva känslan av att ha det som förut; att hon själv, i den mån det går, kan göra sakerna själv. Bemötandet blir därför en viktig del i den äldres självbestämmande, i form av att personalen noga kommunicerar med den äldre. Ett gott bemötande handlar bland annat om att personalen reflekterar över beroendeställningen den äldre har till personalen genom att exempelvis styra arbetet så att tid finns för att lyssna på den äldre (SOSF, 2012:3). Detta är viktigt för att öka förståelsen för vad den äldre tidigare tyckt om och vad hon önskar på det särskilda boendet för att nå bästa möjliga boende- och arbetsmiljö (Socialstyrelsen, 2012c & SOU 1997:170). Detta beskriver Marianne utifrån positivt perspektiv:

”Jag tror att jag trivs så bra med mitt självbestämmande här då jag inte märker sådan stor skillnad från det att jag bodde hemma. Jag tycker att personalen lyssnar på vad jag säger och det som är bra här, till skillnad från hemma, är att jag får den hjälp jag behöver” (Marianne).

Vad som dock uppstår om den äldre inte upplever sig ha en lik situation efter flytten till särskilt boende, är att begripligheten saknas. Individen har svårt att sätta sig in i den nya situationen (Antonovsky, 2005) vilket Karl menade spelar stor roll på hans självbestämmande. Karl flyttade in på det särskilda boendet efter en stroke och hade inga andra val, då han inte längre klarade livet hemma. Detta försvårar enligt honom upplevelsen av att trivas; eftersom han själv inte velat flytta till särskilt boende från första början. Situationen kan då beskrivas som obegriplig och svår att hantera (a.a.). I samtalet med Karl upplevde han det jobbigt över att inte kunna hantera känslorna av att inte längre klara sig själv. Detta tyder på att Karl saknar de resurser som krävs för att orka ta itu med jobbiga känslor, vilket kan bero på saknad av hanterbarhet som är det andra begreppet i KASAM (Antonovsky, 2005). Hanterbarhet innefattas nämligen av de resurser en individ har för att kunna genomgå svårigheter som uppstår (a.a.). Antonovsky (2005)

beskriver att om en person han hög känsla av hanterbarhet så upplever individen inte sig som ett offer för omständigheter och motsatt blir det om individen har låg känsla av hanterbarhet. Med låg känsla av hanterbarhet beskriver Karl sin situation enligt följande:

”Det är ju inte så att jag inte trivs, jag har det bra och personalen är snälla. Men det är svårt att acceptera situationen, då jag inte valt att flytta till särskilt boende. Jag fick göra det när inga andra alternativ fanns efter att jag fått min stroke” (Karl).

Har man som Karl både låg känsla av begriplighet och hanterbarhet så är det svårt att även uppleva meningsfullhet; den motiverande komponenten, i det han gör (Antonovsky, 2005). Upplever en individ meningsfullhet och känslomässig innebörd i det man gör, så orkar hon också lägga energi och engagemang till att lösa motgångar och krav i livet (a.a.). Detta säger sig Karl inte orka och har därför även svårt att uppleva självbestämmande. Karls situation visar ytterligare på hur viktigt det är att det komplexa i självbestämmande belyses. Har individen mist orken eller viljan att försöka vara självbestämmande på grund av exempelvis brist på hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet så måste arbetet riktas in på att försöka få tillbaka individens känsla av sammanhang. Återigen blir bemötandet en byggsten i arbetet med den äldre som genom bättre kommunikation kan öka förståelsen för den äldre samt förbättra arbetet för att stärka den äldres självbestämmande (Socialstyrelsen, 2012c & SOU 1997:170).

6.2.3. Framkomligheter

Något som genom intervjuerna vidare framkom som en bidragande faktor till ökat självbestämmande var framförallt hur individen kunde ta sig fram, exempelvis utformningen av lokalerna. Mindre trösklar och att aktiviteter var på samma våning, var de utmärkande positiva faktorer som förbättrade framkomligheten. Då de äldre själv kunde välja var, när och hur hon skulle ta sig till de önskade aktiviteterna så ökade även känslan av att vara en självbestämmande individ. Detta beskriver bland annat Marianne i följande citat:

”Jag har ju min rullator, som jag tar mig fram med ganska bra, men vad som underlättar något enormt är ju att vi är på ett plan och att det inte finns några trösklar. Hade det sett annorlunda ut så hade jag ju inte kunna bestämma själv när jag vill gå ut, eller bara ta en liten promenad i korridoren, utan jag hade då varit helt beroende av personal” (Marianne).

Marianne beskriver det positiva med framkomligheter, som tidigare nämnt, även var fler intervjupersoner som menade på att det är bidragande faktor till ökat självbestämmande. Viktigt att reflektera över är att detta alltså är en gemensam upplevelse av de intervjupersoner som faktiskt klarar sig mestadels själva och kan, utan hjälp av personal, ta sig dit de önskar. Det uppfattades inte lika enkelt för alla. Bland annat beskrev Karl att han har svårt att ta sig fram i och med att han sitter i rullstol och dessutom har en stor tröskel till exempelvis sin terrass. Han tyckte att det kändes tråkigt att inte kunna utnyttja vissa utrymmen utan att vara beroende av hjälp från personal och beskrev det såhär:

”Javisst, jag har en jättefin terrass. Men jag kommer tyvärr inte ut på den. Jag är fortfarande beroende av personal då det är en stor tröskel ut som jag inte kan ta mig förbi” (Karl).

Citatet beskriver exempel på när självbestämmande bli komplext; när man önskar man kunde göra något men blir beroende av personal för att utföra det. Vad gäller just framkomligheten så har det genom analys av hela resultatet visats hänga ihop med den äldres upplevelser av att inte vara till besvär. Har den äldre, som Karl beskriver det, svårare att ta sig fram själv, så måste personen också oftare be om hjälp. De flesta påpekade att om de ofta behövde be om hjälp så var de hellre tysta, för att inte vara till besvär. Framkomligheten är i nuläget inget som direkt går att förbättra, då det kan vara svårt att ta bort trösklar. Med det blir istället viktigt att belysa och tänka på i framtida utformningar av lokaler för äldreomsorgen. Det blir även extra viktigt att reflektera över beroendeställningen och som personal istället ofta fråga vad personen önskar. De äldre menade på att det skulle kännas enklare att be om saker om personalen frågade vad de önskade istället för att de skulle behöva be om allt.

7. SAMMANFATTANDE DISKUSSIONER

7.1. Metoddiskussion

Det är tack vare etikrådsansökan, där varje moment skulle beskrivas ingående, som har lett till att jag under hela processen reflekterat kring min egen förförståelse, etiska komplikationer och tillvägagångssätt.

Att själv informera de äldre om min studie och inte bara be ansvarig chef eller personal välja ut personer kändes för mig som en viktig del i processen att finna riktig (valid) information. Jag tror att genom att en informationsträff kunde genomföras, där alla äldre på respektive boende tillfrågades att delta, minskade risken för selektivt urval som gjorts av personal. Hade urval av vilka äldre som skulle delta gjorts av personal, hade det kunnat ge en missvisande bild, då de möjligtvis valt ut de som de trodde skulle svara ”bra”. Därmed också undvikit de äldre som har starka negativa åsikter. Nu tillfrågades alla äldre på i alla fall två av tre boenden och de som valde att lyssna på informationen samlades i tillsammans. Jag kunde då också säkerställa att de fick tillförlitlig och förståelig information om bland annat studiens konfidentiella hantering. Fyra av sju personer valde att, utifrån informationen de fått av mig, delta i intervju. Att de resterande tre äldre redan tillfrågats har trots ovanstående resonemang inte gett en missvisande bild till resultatet. Detta kan stärkas med att alla intervjuer enligt mig innehöll ärliga svar, med både positiva aspekter men också åsikter om förbättringar kring självbestämmande.

Jag valde ganska snart jag börjat skriva att min kvalitativa forskning skulle bygga på semistrukturerade intervjuer utifrån att ha övervägt, för- och nackdelar med