Självreflektion

Som framgår ovan, besitter Tomas en teoretisk medvetenhet kring interkulturellt arbete som de andra saknar. Med detta inte sagt att de inte arbetar på ett sätt som är gynnsamt för eleverna. Tomas säger att eftersom att han själv är andra generationens invandrare, har han en fördel i förståelsen av och relationen med eleverna från andra länder, som hade varit svårare att skaffa sig som svensk. Lahdenperä skriver om hur elevernas förförståelse är central i undervisningen, vilket jag tycker alla informanterna har förståelse för. Men Lahdenperä betonar också att lärare som har en annan bakgrund än eleverna kan få svårt att relatera till dem och ha svårare att koppla undervisningen till dem114_{. Nu är det inte så att Tomas delar etnisk bakgrund med alla sina elever. Men han}

betonar att just efter som att han har invandrarbakgrund själv, har han en annan förståelse för vad det innebär att inte vara svensk i en svensk skola. Han säger att han är auktoritär i klassrummet, vilket en del elever kan associera till från hemmet. Många av hans elever kommer från mellanöstern och har helt andra referensramar och en annan förkunskap än svenska elever. Ofta överensstämmer inte hans tankesätt med elevernas. Som framgick i diskussionen ovan, om olika synsätt och demokrati, gäller det att vara öppen och föra en dialog kring de olika synsätten. Vad som saknas, säger Tomas lite upprört, är tid för reflektion. Som det ser ut med scheman, möten och privatliv är det ont om tid. Tomas hade gärna sett att skolan hade fått vara mer anpassad till det samhälle vi lever i idag och säger att vi måste släppa det traditionella arbetssättet med läroböcker, lektioner i klassrum och fasta tider. Alla elever kanske inte fungerar bäst på morgonen.

Att Erik saknar den teoretiska medvetenheten framgår av hans svar på frågan om han arbetar interkulturellt i klassrummet. Han säger efter att ha funderat en stund att han aldrig har funderat över det, aldrig någonsin. Men han är väl medveten om elevsammansättningen på skolan, med enligt honom själv nästan 70 olika länder representerade bland eleverna. Men om hans egen bakgrund som svensk skulle påverka hans undervisning på något speciellt sätt och om han reflekterar över detta är inget som han funderat kring. Däremot säger han, funderar han dagligen på hur hans lektioner ska

bli intressantare för eleverna. Han har aldrig arbetat på en skola som inte är etniskt heterogen. Detta kanske är anledningen till att han aldrig har funderat på det säger han, ”jag vet ju inget annat”. Han tänker efter länge och säger att han däremot har ändrat uppfattning radikalt när det gäller öppenhet och människosyn. 1991 ställde partiet ”Ny demokrati” upp i riksdagsval. Erik var då inte röstberättigad, men säger att om han hade fått rösta då, hade han lagt sin röst på dem. Det, säger Erik med ett leende, kunde inte ha varit längre ifrån hans uppfattning idag. Han tror inte att det hade gått att arbeta på en skola som hans med fördomar och en rasistisk syn på invandrarelever.

Sonja tycker som framgått ovan, inte att eleverna ska betraktas i olika grupper utan som enskilda individer och att läraren ska se olika händelser som unika processer, vilket stämmer överens med Stier och Kjellins definition av interkulturella processer, där bland annat det unika i varje situation ska beaktas115_{. Självklart påverkar hennes}

uppväxt och egen skolgång hur hon undervisar idag, men ingen har samma bakgrund som hon, eller någon annan heller för den delen. Alla är unika individer.

Som framgick ovan, ser inte Sonja skolan och dess elever uppdelad i grupper baserad på etnicitet, utan väljer att se eleverna som individer istället och ser lika väl likheter mellan sig själv och en muslim som skillnader mellan sig själv och en kristen. Det här perspektivet, är som jag skrev ovan ett sätt att undvika likhets- och olikhetsfällan och är enligt Lorentz centralt i ett interkulturellt pedagogiskt tänkande, att utgå från unika processer och att det inte finns ett sätt att förhålla sig, inte en lösning på alla problem som kan uppstå116_{. Det är även ett sätt att skapa en ”vi-känsla” som inkluderar alla på}

skolan, istället för ”vi” och ”dem”117_.

Samtliga informanter upplever lärarutbildningen bristfällig. ”Den undervisningen man fick där var att man skulle ha en homogen klass på 20 elever, som alla låg på samma nivå”, säger Tomas. Erik svarar kort och koncist när jag frågar honom om han fick några speciella verktyg att arbeta med. ”Nej det får jag inte. Inte härifrån. Inte lärarutbildningen. Aldrig”. Han säger sig visserligen minnas att begreppet mångkultur har funnits med lite grand på lärarutbildningen, men samtidigt att det inte är någonting

115 _{Stier, Jonas & Kjellin Sandström, Margareta, Interkulturellt samspel i skolan, sid. 30} 116 _{Lorentz, Hans, Skolan som mångkulturell arbetsplats, sid. 113}

som har betonats. Informanterna får stöd av både Hällgren, Granstedt och Weiner118 _i

deras utredning om den mångkulturella skolan samt av Lorentz, som menar att lärarutbildningen har stora brister i interkulturell utbildning och i att ge lärarna kompetens i vad det innebär i att arbeta i en mångkulturell skola och menar att utbildningen måste stärkas119_.

Sonja är av samma uppfattning som Erik, att lärarna utifrån eget intresse får skaffa sig kompetens själva. När Sonja läste på lärarutbildningen i början av 90-talet, fanns det inte så mycket mångkulturellt klassrum med i diskussionerna. Istället har Sonja fått skaffa sig den kunskapen genom erfarenhet.

118 _{Hällgren, Granstedt & Weiner, www.skolutveckling.se, sid. 67} 119 _{Lorentz, Hans, Skolan som mångkulturell arbetsplats, sid. 83}