Beträffande självskattad (o)hälsa skiljer sig informanternas berättelser något åt. Vid intervjuerna bads samtliga informanter att placera sig på en skala mellan 0-10 i syfte att få en bild av hur de skattar sin egen psykosociala (o)hälsa. Siffran 0 på skalan motsvarade att den psykosociala (o)hälsan skattades som väldigt bra och siffran 10 motsvarade att den psykosociala (o)hälsan var väldigt dålig. Resultatet av detta blev 4, 5, 5, 5, 6, 7, 7, 7, 8, 10.
Stress är ett återkommande begrepp i studiens empiri och alla informanter utom
Anton beskriver att de känner någon form av stress kopplat till sin situation som
arbetslös och den försämrade ekonomi som medföljer. Anton beskriver istället att ett arbete skulle orsaka mer stress. Han rädd att hamna mellan stolarna och förlora sin ersättning från Försäkringskassan och därmed tvingas jobba heltid då han tror att ingen vill anställa honom på 50 procent vilket är hans bedömda arbetsförmåga. Han nämner bland annat att han måste vara tillräckligt sjuk för att inte kunna arbeta. Till skillnad från Anton som tappat sina rutiner (se föregående rubrik) är Anders väldigt noga med att gå upp på morgonen, träna och äta ordentligt och tror sig må bättre än vad många andra gör som är i samma situation. Trots detta känner sig Anders både stressad och bekymrad emellanåt, särskilt vad gäller ekonomin.
Navid var den informant som uppgav lägst siffra (4) på skalan 0-10. Han förklarar att
han inte alltid befunnit sig på siffran 4 på skalan utan att han i början av sin arbetslöshet, under de sex första månaderna låg på siffran 9. Då var han jättestressad, sov dåligt och förlorade sin matlust. Navid gick in i sig själv och hade svårt att föra enkla samtal med andra människor men han lyckades ta sig ur detta och mår nu bättre, även om han fortfarande är arbetslös. Vidare beskriver Navid att:
“Det viktigaste nätverket är arbetet, arbete ger identitet. Man identifierar sig med sina kollegor och sina arbetsuppgifter […] när man är borta länge från arbetslivet så känner man sig isolerad och en känsla av att man inte är nyttig längre [...] det känns som att man bara hänger.”
Anja var den informant som placerade sig högst upp på skalan, det vill säga på siffran
ligger vaken och grubblar samt har fått magkatarr. Anja upplever en extrem stress och förklarar i intervjun att hon springer till telefonen varje gång den ringer i förhoppning om att det är en arbetsgivare som vill erbjuda henne ett jobb. Vidare berättar Anja att hon varje dag står vid fönstret i sin lägenhet för att hålla utkik när brevbäraren kommer och hoppas på att denne ska ha med ett brev med jobberbjudande eller kallelse till intervju. Anja var tidigare både pigg och glad och hon tycker att vara arbetslös är det “äckligaste” hon vet.
Helmi har varit deprimerad och kämpar hårt för att få ett jobb. Helmi berättar att när
hon anstränger sig så hårt men ändå inte får något av jobben hon söker påverkar det henne negativt och hon blir både besviken och ledsen. Helmi anser att det är arbetslösheten som orsakar hennes ohälsa. Hon placerade sig själv på siffran 5 på skalan. Helmi är stressad över den försämrade ekonomin till följd av hennes situation som långtidsarbetslös och hon förklarar sitt mående på följande sätt:
“Jag saknar arbete och jag mår inte bra utav det. Att ha varit långtidsarbetslös, att jag söker och inte får någonting. Jag kämpar så mycket och får ingenting det påverkar mig jag blir besviken och ledsen”
Anton menar till skillnad från Helmi och Anja att det är hans psykiska mående
som orsakar hans arbetslöshet:
“Jag tror att det är måendet som orsakar arbetslösheten. Sen så gör ju arbetslösheten, den bygger ju på den här psykiska ohälsan. Men när jag har försökt så fallerar det på någon form av depression och meningslöshet.”
Alice är allra mest stressad och orolig för sina bristfälliga svenska. Hon är orolig för att
komma till en intervju och inte förstå vad intervjuaren säger och därför inte kunna svara på frågorna på ett korrekt sätt och därmed inte få ett jobb. Därför lyssnar Alice mycket på radio under dagarna när hon är hemma för att försöka lära sig bättre svenska men hon är ändå väldigt stressad över detta. När hon väl hade ett arbete kunde hon dagligen träna på att prata svenska med sina kollegor men den möjligheten har hon inte
nu som arbetslös vilket gör henne stressad och hon känner sig dessutom ensam. Alice placerade sig själv på nummer 7 på skalan.
Som nämnts under föregående rubrik upplever Malin att hennes sociala situation inte påverkats i större utsträckning till följd av hennes arbetslöshet. Det framgår istället att den stora påfrestningen för Malin är stressen kring att vara arbetslös och hennes självförtroende som sätts på prov. På frågan hur hennes hälsa och mående påverkas av arbetslösheten svarar hon:
“Det påverkar nog min hälsa negativt eftersom det är en stress att inte ha ett jobb. Jag tror jag försöker skydda mig själv genom att hålla mig någorlunda sysselsatt ändå. Självförtroendet sätts på prov när man identifierar sig som arbetslös för första gången i sitt liv när man tidigare alltid har arbetat.”
Dina och Simon är ofta stillasittande hemma och ingen av dem mår bra av det. Dina
förklarar att det gör henne väldigt trött och att hon mår bra av att vara aktiverad och längtar tills hon får ett arbete så hon inte behöver vara så trött hela tiden. Simon har gått upp i vikt under sin tid som arbetslös då han är hemma och blir stillasittande när han inte arbetar. Även när Simon söker jobb via datorn sitter han stilla vilket i hans fall lett till ökad vikt. På jobbet i restaurangbranschen måste Simon röra sig och blir därmed automatiskt aktiverad men det blir han inte när han är arbetslös. Han skulle inte beskriva sig själv som stressad över sin situation men tänker på att det är svårt att få jobb vilket gör honom orolig.
Juliette säger att arbetslösheten är psykiskt påfrestande och att det spökar i huvudet
på henne. Hon är väldigt rastlös och ibland vill hon bara ge upp. Arbetslösheten leder både till stress, rastlöshet, påfrestning och det är ansträngande förklarar Juliette.
6.4 Framtid
Samtliga informanter utom Anton uppger att de önskar få ett jobb så snart som möjligt och att de även tror sig kunna få det inom de närmsta månaderna. När de får ett jobb tror sig samtliga bli gladare, piggare, få en förbättrad hälsa- både fysisk och psykisk- men
framförallt psykisk samt minskad stress. Simon uppger att återgång till arbete i restaurangbranschen kommer att förbättra hans psykiska och fysiska hälsa, han anger samtidigt att den fysiska aktiviteten kommer att leda till viktnedgång. Alice är trött på att sitta hemma och längtar efter att arbeta, hon beskriver på följande sätt hur hon tror hennes mående kommer förändras när hon återgår i arbete:
“Jag blir pigg och glad och ja. Det är en stor skillnad att du sitter hemma hela tiden och har inte ekonomi. Och går du ut på jobbet har du kontakt med personer och det är faktiskt jättebra tror jag.”
Att hälsan kommer förbättras tror även Dina som liksom Alice menar att hon både kommer bli gladare och piggare av ett jobb. Dina säger “Om du är glad det är bra hälsa.” Även Anja och Helmi håller med om detta och menar att när de väl får ett jobb, vilket båda hoppas ska bli av så snart som möjligt, kommer de bli gladare, piggare, känna sig jättebra, inte vara stressade längre och hjärnan kommer få vila medan de själva får mer energi.
Malin tror å andra sidan stressen och nervositeten kan komma att öka lite när hon får
ett jobb, särskilt då hon varit borta från arbete en längre tid. Trots en ökad stress och nervositet i början av ett nytt jobb tror Malin att det i längden kommer vara positivt både för hennes hälsa, självförtroende och ekonomi att komma tillbaka till arbete. Malin förklarar:
“I längden tror jag det kommer påverka min hälsa positivt såklart. Ekonomi, självförtroende och, ja allt kommer bli bättre. Men till en början är det alltid en liten stress och nervositet med nytt jobb och särskilt när man varit ifrån det länge tror jag.”
Även Anton tror att ett jobb skulle öka hans stress. Han berättar att han just nu upplever det som stressigt att bara gå och handla och tror därmed att ett jobb skulle vara väldigt påfrestande. Anton som har vänt på dygnet och saknar fasta rutiner menar att ett arbete hade tvingat honom att vända tillbaka dygnet och skapa sig sunda rutiner igen. Så trots att det hade blivit stressigt för honom att återgå i arbete tror han ändå det hade varit bra för hans hälsa att återfå någon form av struktur. När Anton inte har rutiner menar han att allt blir energikrävande vilket han beskriver på följande sätt:
“Alltså när man har en rutin eller en vana så tar ju inte den någon energi. Nu när jag inte har någon rutin så tar allting energi.”
Anton menar alltså att i hans situation som långtidsarbetslös är allt energikrävande då
han inte har några rutiner. Men i framtiden när han återgår i arbete kommer enkla saker inte vara energikrävande längre därför att arbetet har gett en struktur i livet som även ger enerige till annat. Detta stämmer överens med vad Anders berättar under rubriken “Social situation (då & nu)”. I ett citat säger Anders att han fick mer saker gjort när han arbetade heltid eftersom han på den tiden hade rutin och struktur i livet.
Även Juliette längtar efter att få tillbaka rutiner som ett arbete medför och tror att den psykiska påfrestningen kommer försvinna när hon återgår i arbete. Dessutom ser hon fram emot att slippa oron kring den försämrade ekonomin till följd av arbetslösheten. Hon förklarar detta på följande sätt:
“Ja det är väl det att få in rutiner och så, men även det psykiska att stressen lägger sig, så man kan andas. Och så det att behöva räkna varje krona för att det ska räcka. På det viset blir det ju ganska stressigt.”
Anders mår till skillnad från majoriteten av informanterna relativt bra trots att han är
långtidsarbetslös. Även om Anders inte är en negativ person, skulle ett arbete göra honom ännu lite gladare. Nuförtiden är varje dag den andra lik och han längtar tills när han återgår i arbete och kommer hem från jobbet och kan låta fredagskänslan infinna sig. Han menar samtidigt, liksom Juliette, att den ekonomiska situationen skulle förbättras vilket skulle kunna bidra till att han kan göra fler roliga aktiviteter, exempelvis resa.
“Det är lite tråkigt nu när man inte jobbar, den ena dagen är den andra lik oavsett om det är en fredag eller måndag [...] och när man kommer hem från jobbet så känner man att idag är det fredag, att den dagen skiljer sig […] Nä, jag skulle bli mer avslappnad och gladare. ”
Samtliga informanter har relativt positiva tankar om framtiden och ser sig kunna vara en del av arbetsmarknaden inom en snar framtid. De flesta informanter ser även att det finns en koppling mellan arbetslöshet och psykosocial ohälsa och att ett arbete skulle få dem att må bättre.
6.5 Sammanfattning resultat
För de allra flesta har det sociala livet förändrats till det sämre från tiden då de var i arbete jämfört med nu. Informanterna målar upp berättelser kring isolering, avsaknad av rutiner, försämrad ekonomi, skam samt avsaknad av den sociala sammanhållning som ofta råder kollegor emellan.
Informanter berättar att avsaknaden av strukturer påverkar dem negativt och leder till oro, stress och nedstämdhet. Informanterna försöker i olika grad att själva skapa en struktur i sitt liv för att hålla sig flytande. Några nämner även att skam är kopplat till arbetslöshet och att de gärna inte vill att omgivningen ska veta att de saknar arbete. Två informanter har tidigare haft missbruksproblem vilket de ser som en orsak till deras arbetslöshet.
Samtliga informanter fick placera sig själva och hur de skattade sin stressnivå på en skala från 0-10 där resultatet blev 4, 5, 5, 5, 6, 7, 7, 7, 8, 10 (medeltal=6,4 och median=6,5). Berättelser om stress, sömnproblem, bristande självförtroende, psykisk påfrestning samt besvikelse/nedstämdhet är genomgående i intervjuerna.
I framtiden, när informanterna återgår i arbete ser de främst fram emot att återfå rutiner, stabil ekonomi, bli gladare och piggare samt få tillbaka självförtroendet och en identitet. De flesta av informanterna ser även att det finns en koppling mellan arbetslöshet och psykosocial ohälsa och att ett arbete skulle få dem att må bättre.
Tabellen nedan (se figur 3) ger en övergripande bild av informanterna där deras svar har blivit reducerade i syfte att endast påvisa konsensus eller motsättningar i våra huvudfrågor. Informanternas placering inom Jahodas Deprivationsteori samt Prekariatet är baserade på resultatet av vår egen analys av informanternas egna berättelser om sig själva och sin situation.
6.5.1 Tabell av informanter
Namn Kö
n Ålder Arbetslös (år) Födelseort faktor Stress Utbildning Alice K 40+ 1,5 Utrikes 7 Grundskola Anja K 40+ 2 Utrikes 10 Grundskola Helmi K 30+ 10 Utrikes 5 Gymnasieskola
Dina K 30+ 2 Utrikes 5 Grundskola
Juliette K 25+ 3 Inrikes 8 Grundskola
Malin K 30+ 1 Inrikes 7 Högskola/
Universitet
Simon M 50+ 1 Utrikes 6 Gymnasial
Yrkesutbildning Navid M 55+ 1,5 Utrikes 4 Gymnasial
Yrkesutbildning Anders M 50+ 5 Inrikes 5 Högskola/
Universitet Anton M 25+ 8 Inrikes 7 Grundskola
7 Analys
7.1 Social situation
Samtliga informanter uppger att avsaknaden av arbete och deras status som “arbetslös” har påverkat deras sociala situation. De har hamnat utanför samhällets struktur och upplever sig som isolerade. Avsaknad av rutiner och social gemenskap bidrar till negativa effekter i informanternas liv. Jahoda (1933/2014 97-107) beskriver att ett arbete ger tidsstruktur, social gemenskap, gemensamt syfte och status. Samtliga informanter tycker tidsstruktur är viktigt för att må bra. Informanterna har i olika grad tappat sin tidsstruktur där en har hamnat i en ond spiral och sover på dagen och är vaken på natten, vilket bidrar till orkeslöshet. Beträffande social gemenskap upplever samtliga informanter att arbetslösheten gjort dem mer ensamma. Att ha ett gemensamt syfte är viktigt för att skapa mening i livet och majoriteten av informanterna upplever att deras liv känns meningslöst efter det att de blev arbetslösa. Att hamna i arbetslöshet bidrar enligt Jahoda (ibid) till att individen förlorar sin status. Statusförlusten innebär att informanterna blir socialt marginaliserade och stämplade. Informanterna beskriver att självförtroendet minskat då de har fått rollen som arbetslös. Vi kan även koppla det till den protestantiska synen där den arbetslöse ses som en syndare, det finns alltså en stark norm om att arbete är en dygd (Weber 1930). Arbete och arbetslöshet är samtidigt sociala markörer som skiljer grupper åt (Jahoda 1933/2014, 97-107).
Avsaknaden av ett socialt sammanhang kan betyda att beröringspunkterna mellan samhället och individen har minskat. Avsaknaden av den sociala kontroll och sammanhang som arbetet ger bidrar till att studiens informanter hamnar i det Durkheim (1897/2004, 197-242) beskriver som ett anomiskt tillstånd.
Hur informanterna reagerar på och förhåller sig till sin situation som långtidsarbetslös kan delas upp i Jahodas (1933/2014, 97-107) kategorier: obrutna,
situation som arbetslös vilket enligt Jahodas kategorier kallas obruten. Informanten lever ett strukturerat och socialt liv och har fortfarande hopp om framtiden. Detta stämmer dessutom överens med Hobbins och Lahusens (2015, 805-807) tidigare forskning som pekar på att graden av den psykosociala (o)hälsan är beroende av hur den sociala omgivningen runt den arbetslöse ser ut.
Resterande informanter med undantag för en informant kan klassas som resignerade. De resignerade beskrivs av Jahoda (1933/2014, 97-107) som att de förlorat sin struktur men ändå upprätthåller det basala i livet som exempelvis hygien och barnskötsel. Några av informanterna uppger att de försöker ta hand om sig själva och sin familj trots sin svåra sociala och ekonomiska situation. Den resterande informantens uppgivenhet och svårighet att hantera dagliga situationer gör att denne kan klassas som bruten (ibid). Informantens oregelbundna dygnsrytm skulle kunna vara en faktor som bidrar till social utsatthet. Att endast vara vaken på natten när samhället är som mest inaktivt försätter informanten i ett normlöst vakuum som kan jämföras med anomi (Durkheim 1897- 2004).
Guy Standing (2011, 17-44) menar att en ny klass som kallas prekariatet växer fram i samhället till följd av globaliseringen och snabba förändringar på arbetsmarknaden. Dessa förändringar kan kopplas till det Björk & Berg (2018) kallar den fjärde industriella revolutionen, en revolution som försämrar villkoren på arbetsmarknaden för vissa grupper genom att exempelvis öka kraven på utbildning och flexibilitet. Den nu pågående fjärde industriella revolutionen och framväxten av prekariatet skulle kunna förklara studiens informanters utsatta situation på arbetsmarknaden. Prekariatet har enligt Standing (2011, 17-44) en svag ställning på arbetsmarknaden och tvingas hela tiden leva på den sociala och ekonomiska marginalen. Vi ser att informanterna som intervjuats i studien ofta nämner att deras situation är osäker både vad gäller trygghet på arbetsmarknaden och ekonomisk trygghet. Informanternas oro kring sin situation och den ensamhet de upplever kan också ses som faktorer som stämmer överens med Standings (2011) beskrivning av prekariatet som en bruten och splittrad grupp. Standing (ibid) menar att prekariatet är en heterogen grupp som saknar solidaritet med varandra och att detta försvagar deras ställning än mer. Studiens sammansättning av informanter speglar denna heterogenitet genom exempelvis variationer i ålder, utbildningsnivå, etnicitet och social bakgrund. Heterogenitet i gruppen skapar enligt oss, liksom även
Standing (ibid) menar, en splittring i gruppen och försvårar social och politisk sammanhållning.
Två av informanterna kan klassas som det socialt marginaliserade prekariatet (se Standing 2011, 17-44) som inte enbart lever i en prekär situation som arbetslösa utan har samtidigt vänt samhället ryggen. Dessa två informanter har tidigare spenderat sitt liv i missbruk och kriminalitet vilket har fört dem än längre bort från arbetsmarknaden än övriga informanter (ibid). Den stämpel det innebär att vara socialt avvikande tillsammans med arbetslöshetens anomiska tillstånd har försatt dessa i en svår social situation (Durkheim 1897-2004; Jahoda1933/2014). Vi ser att övriga informanter kan klassas som prekariat och lever i ett sorts vakuum mellan social marginalisering och trygghet. De ser relativt positivt på framtiden men nämner samtidigt att de har en ständig oro kring sin situation (Standing 2011, 17-44).
Jahoda (1933/2014) menar att arbetslöshet leder till en sorts apati där de arbetslösa drar ner på sociala aktiviteter. I jahodas forskning sågs exempelvis att antalet biblioteksbesök minskade och att föreningslivet avstannade. Informanterna fick mycket mer gjort när de arbetade och syftade då på aktiviteter utanför arbetet och menar att arbete skulle ge mer energi till andra sysslor. Detta är en paradox då arbetslöshet skapar mer tid till annat i livet. Majoriteten av informanterna menar att de numera bara hänger och inte gör något vettigt. Informanterna bekräftar alltså delvis Jahodas teori om att aktiviteten minskar när individer blir arbetslösa. Men vår studie talar samtidigt emot Jahodas slutsatser om att individer som blir arbetslösa tappar sin framtidstro och hamnar i apati. Majoriteten av studiens informanter söker aktivt arbete och tror sig kunna få en anställning inom en snar framtid. Denna paradox skulle enligt oss kunna förklaras genom att Jahodas studie är relativt gammal och att det i Österrike inte fanns samma sociala skyddsnät som i dagens Sverige. Detta bekräftas av Heggebø (2016, 423-427) som menar att den psykosociala (o)hälsan hos arbetslösa är beroende av hur samhällets välfärd är utformad.
7.2 Självskattad (o)hälsa
Samtliga informanter berättar att deras situation som långtidsarbetslös bidrar till psykosocial ohälsa framförallt i form av stress men även nedstämdhet och ensamhet.