3.2 S KADEBEGRÄNSNINGSSKYLDIGHET
3.2.2 Skadebegränsningsfallet – NJA 2017 s.9
En röd tråd för den allmänna principen om att skadelidande har att begränsa sina skador är den totala bristen på avgöranden från högre instans kring principens omfång och innebörd. Av denna anledning är ett avgörande från Högsta domstolen från 2017 intressant eftersom Högsta domstolen här för första gången försöker att klargöra vilka generella krav man kan ställa på skadelidande att begränsa sina skador.
I fallet tvistade kosttillskottsleverantörerna Hela Pharma och Cederroth om rätten till att använda ett visst varumärke och kring frågan om varumärkesintrång. Tvisten om varumärket grundade sig i att Hela Pharma ansåg att Cederroth hade begått
varumärkesintrång genom att sälja kosttillskott under märket Multi Total, något som Hela Pharma menade kunde leda till en förväxling mot deras egen produkt som såldes under namnet Mivitotal. Cederroth förbjöds sedermera efter yrkande från Hela Pharma, genom ett interimistiskt beslut från Sollentuna tingsrätt att vid vite använda
kännetecknet Multitotal för försäljning av kosttillskott. Cederroth begärde omprövning av beslutet men tingsrätten beslöt att det skulle bestå, så även hovrätten och Högsta domstolen som avslog Cederroths överklagan. Därefter begärde Cederroth 2008 att det interimistiska beslutet åter igen skulle hävas men utan framgång både i tingsrätt och hovrätt. Det interimistiska beslutet kvarstod ända fram till 2010 då hovrätten i en mellandom avgjorde att det inte rörde sig om ett varumärkesintrång och därför hävde förbudet. Cederroth väckte därefter talan mot Hela Pharma och yrkade på ersättning för utebliven vinst. I samband med rättegången väcktes frågor kring bestämmandet av skadans storlek samt vad som omfattas av den skadelidandes skyldighet att begränsa sin skada i en situation när ett interimistiskt förbud föranlett den skadelidande att upphöra med försäljningen av sina produkter.
Av relevans för bedömningen av skadebegränsningsskyldighetens omfattning så gör Högsta domstolen en rad intressanta uttalanden. Högsta domstolen betonade först att skadebegränsningsskyldigheten är en allmän princip inom kontraktsrätten men att den skiljer sig från medvållandereglerna eftersom den även aktualiseras efter det att skadan uppstått. Man menar också att själva skadebegränsningsskyldigheten som sådan
uppkommer så fort som skadelidande uppmärksammas på själva skadan eller på att
25
skadan kan komma att uppstå. Intresset bakom skyldigheten sägs vara rent
samhällsekonomiskt med syftet att undvika onödig värdeförstöring men den bärs också upp av lojalitetshänsyn.89 För att illustrera hur skadebegränsningsskyldighetens
omfattning kan fastställas jämför Högsta domstolen med hur en normal skadelidande under motsvarande omständigheter skulle ha agerat om han eller hon inte visste att skadestånd för skadan skulle utgå. De skadebegränsande åtgärder som då hade utförts i ett läge där skadelidande hade varit under uppfattning att de ej skulle berättigats till skadestånd kan därmed sägas ligga innanför deras skadebegränsningsskyldighet. Man betonade också att den skadelidande som regel har samma skyldighet att begränsa sin skada oavsett om skadan orsakats uppsåtligt eller av ren oaktsamhet.90 Högsta
domstolen betonade även att det inte alltid kan krävas att den skadelidande omedelbart agerar för att begränsa sin skada utan att detta får avgöras utifrån situationen i fråga. En orsak är att det oftast finns anledning till att låta skadelidande att överväga sina
handlingsalternativ och förhastade beslut kan då undvikas. Riskerna med de
skadebegränsande åtgärderna ska inte heller alltid ligga på skadelidande, utan så länge åtgärden framstår som lämplig och tillräcklig vid tiden för åtgärden så ligger risken på skadevållaren. Högsta domstolen betonade dock att detta inte medför att skadelidande därmed kan ta vilka risker som helst utan eftersom de sker i skadevållarens intresse kan endast förhållandevis begränsade risker medges. Det krävs även att kostnaden för åtgärden kan berättigas utifrån dess effekt på de uppstådda skadan. Motsatsvis medför detta även enligt domstolen att det inte heller bör ställas allt för höga krav på
skadelidande att vidta kostsamma och oskäliga åtgärder för att begränsa skadan om effekten av åtgärden ändå är relativt liten. Om skadelidande saknar resurser för att begränsa skadorna föreligger en upplysningsplikt gentemot skadevållaren. Avsaknad av tillräckliga resurser kan alltså enbart ursäkta en bristande skadebegränsning under förutsättning att skadevållaren uppmärksammats om bristen och därmed ges en möjlighet att själv begränsa skadorna.
När det gäller frågan om möjligheten att tillämpa NJA 2017 s. 9 på lokalhyresrättsliga förhållanden så kan det konstateras att fallet berörde en
89 Se NJA 2017 s. 9 p. 30.
90 Att omfattningen av själva skadebegränsningen kan begränsas vid särskilda lojalitetspliktsbrott och därmed inte är obegränsad uppmärksammas med exempel i avsnitt 3.2.1.
26
utomobligatorisk relation. Det faktum att Högsta domstolen å andra sidan uttalar sig om skadebegränsningspliktens omfattning på ett mera allmänt plan och som en allmän princip talar dock för att fallet till viss del även kan appliceras på inomobligatoriska förhållanden. I denna riktning talar även lojalitetsplikten då kraven på skadelidande att begränsa sina skador som regel sätts högre i inomobligatoriska än i utomobligatoriska relationer, något som också Högsta domstolen uppmärksammar.91En viss försiktighet bör dock iakttas gentemot att allt för vidlyftigt tillämpa de uttalanden om
skadebegränsningsskyldighet som Högsta domstolen gör i fallet direkt på lokalhyresrätten med anledning av det indirekta besittningsskyddets preventiva
skyddssyfte. En allt för vidlyftig tillämpning utav skadebegränsningsskyldigheten utan att den sätts i förhållande till det preventiva skyddssyftet riskerar att leda till att det indirekta besittningsskyddet urvattnas.
91 Se NJA 2017 s. 9 p.30.
27