Skolornas egna handlingsplaner

Anita berättar att de på skolan har en egen handlingsplan men att denna inte är heltäckande. Hon berättar vidare att deras handlingsplan när det gäller droger egentligen handlar om vad man gör i det akuta läget. För det förebyggande arbetet när det gäller droger finns inte en enskild plan utan detta arbete kommer in i en annan planering. Däremot så är det nu på agendan i ledningsgruppen i stadsdelen att göra en sådan plan som ska vara gemensam för stadsdelen. Där är inte satt något datum för när den ska vara färdig ännu men hon menar att när de, i

ledningsgruppen, gör något så brukar det gå ganska snabbt. Anita berättar att man ibland på ämnet Livskunskap, som man har en gång i veckan, pratar om droger. Undervisningen har då framförallt handlat om samtal runt att göra val och kunna stå för dem.

På Olof skola finns en handlingsplan men den består endast av ett antal punkter och det var längesedan den gjordes. Han berättar att de på skolan jobbar med drogförebyggande arbete en hel del via skolsköterskan. De har även två

samtalsstödjare, som de har lånat via gymnasieutbildningen, som kommer ut och samtalar om sex och samlevnad men också om droger och andra saker. Sedan berättar han även att drogförebyggande arbete ingår i den dagliga undervisningen och pekar då bland annat på Idrott och hälsa där det enligt läroplanen ska pratas om bland annat doping.

Birgitta berättar att de på skolan har en handlingsplan men den har inte arbetats fram efter Malmö stads handlingsplan. Hon är, till skillnad från Anita, negativt inställd till ämnet Livskunskap, som man inte har på skolan, och säger att detta beror på att hon tycker att de saker som tas upp i det ämnet är saker som ska ligga på alla timmar i skolan. Hon tycker inte att det ska finnas ett speciellt ämne, som man har en timme i veckan, som berör dessa områden. Hon känner likadant för metoden SET och berättar att när den metoden kom så skulle alla skolor arbeta med den metoden och Birgitta känner att ibland när det kommer en ny metod inom förebyggande arbete så blir det lite ”halleluja” över den nya metoden och då ska alla arbeta enligt den och hon tror inte på det arbetssättet. Hon tycker att tänket är bra men man får inte göra det till en lärobok utan istället använda det som ett redskap som man som lärare bär med sig.

Birgitta var den enda av rektorerna som var öppen och väldigt tydlig med att hon inte tyckte om varken Livskunskap som ämne eller SET som metod. Vi fann detta väldigt intressant då vi stötte på mycket kritik till båda när vi sökte om dem på internet. Vi har valt att belysa en artikel som tar upp just detta. I Sydsvenskan i november i år, 2010, skriver Samuelsson i sin artikel om att P1:s program Kaliber hade rapporterat att i nästan hälften av landets 290 kommuner så finns ämnet Livskunskap på schemat. Tanken med ämnet är att förebygga till exempel mobbing och droger genom en mängd olika metoder. Bland dessa metoder

förekommer bland annat SET. Enligt artikeln så arbetar skolorna bland annat med SET-metoden genom att eleverna får sitta i en ring och prata om känslor och erfarenheter de har varit med om. Om en elev inte skulle vilja dela med sig av sina känslor och erfarenheter får denna säga ”pass” och den slipper då att berätta. Dock drar naturligtvis detta till sig uppmärksamhet. Som Samuelsson skriver så är detta

något som kan få allvarliga konsekvenser för de ungas känslor och kan vara kränkande för den unges integritet. Artikeln tar även upp uttrycket evidensbaserat och menar att detta används alldeles för lättvändigt och utan att metoden i fråga faktiskt är det men hon nämner även att SET är just en sådan metod som inte är evidensbaserad (Samuelsson 2010).

Gunvor berättar att skolans egen handlingsplan är en gammal plan som är väldigt grundläggande. Den handlar mest om vad man ska göra i en direkt situation om man kommer på någon elev med att röka eller med att inneha alkohol. Även på denna skola diskuterar man droger på ämnet Livskunskap och just nu har skolan tre socionomer som har gått in i livskunskapen och diskuterar saker som heder, mångfald och droger. De arbetar efter en bok från Rädda Barnen. Hon gillar detta arbete och säger att eftersom de nu är tre extra personer på detta ämne så har de kunnat dela upp klasserna i mindre grupper vilket gör det lättare att diskutera vissa känsliga ämnen. De kan nu till exempel ha kill- och tjejgrupper och det har underlättat arbetet.

Anita tycker att det allra viktigaste när det gäller drogförebyggande arbete är att få en fungerande relation mellan skolpersonal, elever och föräldrar. Att arbeta

hälsofrämjande överhuvudtaget är för Anita drogförebyggande. Här ser hon sin del som rektor som stor och hon försöker hela tiden få till ett bra samarbete i skolpersonalen på skolan men också mellan skolan och andra aktörer.

Olof berättar att han själv inte är speciellt aktiv när det gäller det

drogförebyggande arbetet på skolan men säger att han försöker föregå med gott exempel genom att inte röka och snusa själv. Han tycker att drogförebyggande arbete ska vara kontinuerligt och det ska ligga på lång tid. Han tror mycket på föräldrars attityder när det gäller rökning och alkohol. Olof känner att man ibland vill få in allting i skolan och att det inte är realistiskt. Han önskar fler aktörer utifrån som vill komma och prata på skolan. Vad han egentligen tycker är

viktigast när det gäller drogförebyggande arbete är klimatet på skolan, att eleverna känner sig trygga, att de närvarar i skolan och att de har en bra kontakt med de vuxna på skolan. Olof säger att ”vi har valt att rikta in oss på att öka närvaron i skolan för att kanske vara då drogförebyggande så att säga.”

Kerstin Johansson ser sin roll på skolan som den som håller i piskan. Med detta menar hon att hon är den som ser till att saker och ting verkligen sker och att där senare blir en uppföljning. Hon menar att det faktiskt är rektorns ansvar att alla de krav som ställs på skola genomförs. Hon efterlyser andra aktörer på skolan, stöd utifrån när det gäller denna typ av arbete. Hon säger vidare att arbetet hade sett väldigt annorlunda ut om det hade funnits en lösning eftersom man då inte hade behövt tvista om vad som fungerar hela tiden. Det är tyvärr inte så verkligheten ser ut idag.

Gunvor beskriver sin del i det drogförebyggande arbetet på skolan som pådrivaren. Det är hon som måste se till att det finns en handlingsplan, att

personalen känner till den, att föräldrarna och elever är meddelade och att arbetet pågår och fungerar. Hon berättar vidare att hon, som hon nämnde innan, är intresserad av att påbörja ett ÖPP arbete, hon skulle vilja ha mellan sju och nio anställda som är utbildade i den metoden, och att det då blir upp till henne själv att titta över om det är något som överhuvudtaget är möjligt ekonomiskt och sen att driva igång det och se till så att lärarna arbetar med metoden. Gunvor efterlyser,

även hon, andra aktörer till skolan. Hon berättar att idag mår elever dåligt av många olika anledningar, det kan vara problem som händer i hemmet men också att man känner en press för att man måste prestera mycket och bra i skolan. Därför tycker hon att det skulle finnas andra aktörer på skolan som eleverna kan prata mer öppet med. Hon tycker att de flesta eleverna på skolan har bra kontakt med sina mentorer men ibland behövs det någon annan att prata med, någon som inte är betygsättare.

”Det bästa jag tror man kan göra det är att fortsätta se till att det finns en så hög kompetens i stadsdelen på skolor, att man väljer att göra rätt saker själv och det är nummer ett så att säga, jag tjatar om detta, att se till att alla barn känner sig lyckade i skolan, att se till att alla barn får betyg i ämnena och att de har en framtidstro. Det är det som skolan ska jobba med. Det som är det mest förebyggande av allting, inte att man jobbar med den metoden eller den boken eller den föreläsningen utan att jobba med det som skolan ska jobba med. Något sådant tänker vi.”

Sven, Malmö Stad