Skolsociala stödet

Det som samtliga intervjupersoner angav som stöd i livet var vänner och familj och det var enbart ett fåtal som utnyttjade något typ av stöd i skolan. Deltagarna angav lärare som den primära källan till det skolsociala stödet. Skolkurator var den sekundära källan. Kuratorn menade majoriteten av

5.2.1 Lärarnas betydelse

Det framkom att majoriteten anser att lärarna skulle till en fördel vara mer personliga och närvarande i elevernas skolgång. Majoriteten av deltagarna antydde att relationen elev och personal emellan ska vara mer personlig. Många av ungdomarna svarade att det i nuläget är svårt att bli sedd och

uppmärksammad om en inte har en diagnos att falla tillbaka på. De menade på att det ska vara lättare att säga till ifall en behöver stöd eller anpassning av något slag utan att en ska behöva känna sig ifrågasatt. Många upplevde även en känsla av att lärare inte bryr sig mer än att eleverna ska få bra betyg vilket ungdomarna menade på inte gör relationerna personliga. I jämförelse med hur ungdomarna uppfattade lärarstödet i grundskolan beskrivs en markant skillnad till hur det är i gymnasiet. Att lärare i gymnasiet inte har samma tid och förmåga till att lära känna alla elever var gemene intervjupersoner överens om. Däremot svarade alla att det finns en lärare på skolan en kan vända sig till om en behöver men att det skulle behövas fler lärare som ser och är personliga. I

jämförelse med hur det var i yngre år beskrev alla deltagare att lärare och skolpersonal var mycket mer närvarande och intresserade i grundskolan. Att det fanns riktiga relationer till flera av skolans personal medan de nu menade på att de bara är “en i mängden”. Ungdom 5:

Min svenskalärare är så bra och pratar med oss om mycket och vid flera tillfällen har hon gått fram och ba hur är det idag om hon märkt något men det kräver ju att läraren som individ ser sånt. Det kan ju vara bra att det finns som iallafall försöker. Det borde ingå i yrket liksom.

Intervjupersonerna svarade att de själva har en trygg zon och stöd hemifrån men de påpekade också om medvetandet att alla som har den möjligheten. Ungdomarna menade på att i dem fallen innebär det ett större engagemang och ansvar från skolans personal att ge stöd. Majoriteten av intervjupersonerna svarade att det närmsta stödet efter familj och vänner skulle vara lärare. Ungdom 6 beskriver:

De bygger typ personlig relation, de kan allas namn, de frågar hur de är. Inte bara liksom hur mår du utan mer liksom hur går det med det här, amen de visar liksom vi är här vi finns. Så det blir ju ett stöd.

Ungdom 2 beskriver:

Asså jag tycker ju att föräldrar har liksom ett grundansvar liksom i att stötta en samtidigt som att det är jättesvårt för att det är ju så många som inte har en bra relation med sina föräldrar eller vill prata om sånt med sina föräldrar så jag tycker egentligen att det är skolans ansvar att liksom visa tydligare att de finns där.

På frågan om hur de unga anser att skolan skulle arbeta svarade majoriteten att det ska vara mer individanpassat om en önskar det. Det ska finnas enkla åtgärder och anpassningar för alla elever ifall en behöver. Deltagarna svarade att i och med att varje individ är unik så har även varje elev en unik

inlärningsförmåga. Att redovisa framför klassen fungerar för några men inte för andra och vise versa med prov. Det ska finnas möjlighet till att visa sina kunskaper på olika sätt. Några av ungdomarna ansåg att det blir möjligt ifall lärarna skulle vara mer intresserade av välmåendet än betygen samt att lyssna in på elevernas önskemål. Det fanns även några som svarade att sammanhållningen i klassen är viktig för tryggheten i skolan och att lärare och annan skolpersonal ska ansvara för att se till att klassen fungerar. Ungdom 1:

Jag satt och klottrade i mitt anteckningsblock och läraren ba tystnade och “ska ba vänta till *ungdomens namn* har ritat färdigt” och såhär ja visst jag kan lägga ner pennan men jag lyssnar faktiskt bättre om jag gör något samtidigt. Han hade en bild av vad som skulle funka för alla istället för att bara förstå att alla är olika.

Ungdom 1 uttryckte också att elevens perspektiv bör tas på allvar. Vilket är något som samtliga intervjupersoner yttrade sig om. De upplevde att det finns en strävan hos skolan att exempelvis skicka ut enkäter men de menade på att det inte spelade någon roll vad en svarade i enkäten. Det gav ingen effekt ändå. Ungdom 1:

Asså typ nu när man får enkäter i min skola så känns det som attoavsett vad jag svarar så kommer det inte bli någon skillnad. Jag tror att många skolor försöker lyssnamer men det är svårt när man har en stor skola. Elever orkar inte engagera sig för att man känner att det spelade ingen roll vad jag svarar (…). Jag skulle hellre vilja ha en liten skola. Det blir svårt att bygga upp tilliten annars. Om inte lärarna kan känna att de är engagerade så blir inte eleverna heller det. Men försöka inkludera eleverna så mycket som det går utan att eleverna ska ta över skolan. Att elevernas perspektiv tas på allvar.

Intervjupersonerna svarade att det skolgången skulle förbättras ifall lärare var mer engagerade i eleverna. Även om inte alla har ett psykosocialt behov av stöd menade ungdomarna på att det finns en trygghet i att bli sedd av en vuxen på skolan, oavsett om en fyllt 18 och själv klassas som en vuxen. Ungdom 1 “Men också typ lärare. Det är väl dels deras jobb skulle jag säga. Inte bara att lära ut men också finnas där för att liksom se elever. Det tycker jag gör STOR skillnad”. Att bli sedd sade ungdomarna är ett sätt att få känna gemenskap i skolan. Några intervjupersoner lyfte mentorer som alternativ eftersom de är medvetna om att lärare inte har den tiden. De ansåg också att det måste vara svårt för lärare att ens ha möjlighet att vara personlig när en jobbar i en stor skola.

För att sammanfatta gav intervjupersonerna enhetliga svar när det kom till lärarnas betydelse. De var ense om att lärarna utgör det största stödet inom skolans ramar men att det skulle behöva kompletteras med mentorer som extra stöd. De fanns också en önskan om att lärare ska bli mer personliga och att det ska vara mer lättillgängligt med individanpassade justeringar. Ungdomarna svarade också att det är en stor skillnad på lärarnas engagemang nu i gymnasiet i jämförelse med hur det var i grundskolan, vilket de antog beror på att skolorna är större nu. Ungdomarna uppgav att även

om det finns ett gediget stöd från vänner och familj finns det ändå ett behov och en uppskattning i att lärare visar att de bryr sig och att de ser ungdomarna. De menar att lärarens roll inte enbart handlar om att lära ut utan även att utgöra ett visst socialt stöd för ungdomarna.

I likhet med ungdomarnas svar om att det finns ett behov av stöd i skolan, oavsett om det kommer från lärare, mentor eller kurator har den presenterade forskningen lyft skolklimatets betydelse för ungas psykiska välmående och en faktor som spelar stor roll är att det finns starka och trygga relationer till lärare. I övergången till att bli vuxen visar det sig att en trygg relation med en vuxen underlättat den turbulenta övergången (Sievieng et al., 2017). Det finns ett samband mellan ungdomarnas svar angående lärarnas betydelse och det som Giddens (1997) menar med skolans personal som gatekeepers för ungdomar samt att deras stöd är av stor betydelse i övergången från ung till vuxen. I och med att skolan är en plats där ungdomarna kommer i störst kontakt med vuxna kan det ses som en självklarhet att personalen på skolan är viktiga gatekeepers.

En kan anta att lärarna som ungdomarna uppgav som bra intar den tredje ståndpunkten som Swärd (1998) tar upp angående ungdomsperspektivet. Att lärarna med empati och möjligheten att vistas i ungdomens miljö då kan inta ungdomsperspektivet. Det märks på ungdomen när då läraren antar sig ett engagemang vilket ett antal av deltagarna återgav. Det tyder på att lärare som antar ett

ungdomsperspektiv också utgör ett större stöd för ungdomen. Att lärarna och mentorerna ses som ett stöd bevisar det faktum att skolans personal har betydelse för ungdomarna i ungdomens livsfas. Detta kan delvis styrkas av tidigare forskning som pekat på skolmiljöns betydelse som innefattar bra

relationer till personalen (Sievieng et al., 2017). Det kan också ses ur ett livsloppsperspektiv i den mån att den sköra livsfasen som ungdomen är där skolan är en del av ungdomarnas mikrosystem är skolans personal viktiga individer för deras välmående.

Resultatet visar att skolor kan tänkas ha ålagt ett ungdomsperspektiv med att skicka ut enkäter till eleverna men fallerat i det som Swärd (1998) poängterar som risk; Att vuxna riskerar att köra över ungdomarna när de försöker inta ett ungdomsperspektiv. Då ungdomarna menar på att när de lyfter en åsikt eller dylikt fångar skolan visserligen upp den åsikten men att vidare återkoppla elevernas input brister de i. De vuxna fortsätter på egen hand att formulera en väg som ska åtgärda något eleverna tycker kan förändras utan att ha med eleverna i processen. Poängen med att lyssna in ungdomen från hens perspektiv blir då kontraproduktivt.

5.2.2 Kuratorns tillgänglighet

Två av intervjupersonerna hade besökt kuratorn under en kortare period, resterande hade inte besökt kuratorn. Anledningen till att de hade sökt hjälp hos kuratorn var för att de hade ett centrerat problem under en period som de önskade få hjälp med. De hade upplevt kuratorns stöd som bra och hjälpsamt. Ungdom 2:

Jag har fått stöd från eh kurator på skolan faktiskt väldigt mycket. Det var skönt att kunna tänka på att om en vecka ska jag dit och typ avlasta lite typ. Det va typ lättare att prata med nån man inte riktigt kände.

De två som hade besökt kuratorn på skolan upplevde att det var skönt att få hjälp av en utomstående. Motivet till att gå dit var dock inte kopplat till de frågor som de nämnt hör till livsfasen utan

problemen de fått hjälp med var saker som utgjorde en stress under en centrerad period. Ungdom 2 menade dock på att tillgängligheten till kuratorn var sådär:

Men ofta va det typ så såhär att sen blev hon sjuk och då finns det ju ingen eller det finns väl några till skolkuratorer men de har ju fullt också men ibland kunde det bli inställt å sånna saker för att hon hann ju inte heller.

Frågorna om kuratorns tillgänglighet och ungdomars upplevelse av kuratorn svarade majoriteten av intervjupersonerna att det finns en kurator men vem det är eller hur hen ser ut visste de inte. En av deltagarna menade på att kuratorn var mycket mer tillgänglig i grundskolan medan de andra var osäkra på om det ens fanns en kurator i grundskolan. Detta samtidigt som det generella skolstödet visade sig vara bättre i grundskolan än i gymnasiet. Huruvida detta beror på skolformen eller kuratorn som person var inget som reflekterades kring. En annan deltagare svarade att det finns ett stigma till att besöka skolans kurator då det är svårt att erkänna att en har problem, medan en annan deltagare såg det som väldigt normaliserat att gå dit även om hen själv aldrig haft kontakt med kuratorn. På vilket sätt kuratorn är tillgänglig svarade intervjupersonerna olika. Några menade att kuratorn är tillgänglig men att det verkar svårt för kuratorn att hinna med. Att den bristande tillgängligheten handlar om tidsbrist. Medan andra menade att kuratorn är tillgänglig därför att det finns en i skolan men eftersom de inte vet vem kuratorn är blir det svårt att besöka hen. Att en bristande tillgänglighet handlar om den mer fysiska tillgängligheten i form av att ungdomarna inte ser kuratorn i lokalerna eller inte vet vem hen är. Ungdom 1:

Jag vet inte jag har aldrig varit där själv jag vet inte ens vem det är. Asså hon är väl tillgänglig som man går dit och knackar på men jag vet liksom inte vilken dörr det är. Så man måste typ ta tag i det själv.

Ungdomarna svarade att det kuratorerna brister i är att synas och presentera sig samtidigt som de själva förstod att det måste vara svårt för de att hinna med. En menade även på att det bara är de som vet hur man söker stöd som besöker kuratorn vilket problematiserar det för de som är ovana med att söka stöd. Att det dessutom blir extra svårt när en inte vet vem kuratorn är. En annan deltagare svarade att även om en vet att det finns en kurator är det svårt att gå dit eftersom det är en främling. Flera

intervjupersoner svarade att det är upp till de själva att söka kontakten med kuratorn och då finns riskerna att en struntar i det istället. Ungdom 5:

Ja asså hon sitter ju där man kan ju gå dit närsomhelst om man vill det. Men i det fallet skulle det vara skönt att ha en mentor som är lite mer stöttande. En mentor har ju följt med alla tre åren och har lärt känna en. Mentorn är mer med kuratorn är ju mer på eget håll. (...) man är mer självständig för att man är äldre så det hänger mycket på en själv att ta kontakt med kuratorn.

Att ha en mentor menade intervjupersonerna skulle underlätta kuratorns belastning men också öka möjligheterna för att få stöd och peppning i att besöka kuratorn om det skulle behövas. Majoriteten menade även på att det hade varit skönt att ha en mentor som stöd, oavsett hur stödet ser ut hemifrån.

Flertalet av intervjupersonerna ansåg att det skulle vara bättre med mindre skolor. Relationen mellan lärare och elev skulle bli mer personlig, vilket uttrycktes som en positiv sak. Kuratorerna skulle ha en möjlighet att vara mer involverad i elevernas skolgång om det inte var som nu, det vill säga cirka två kuratorer på 1500 elever. Sammanhållningen mellan eleverna skulle vara enklare att gynna. Ungdom 8 sade ”det är eleverna som gör skolan”. Vidare beskrev ungdom 6:

Jag tror verkligen att det handlar om att ha en mindre skola så att man får mer personlig relation. Jag tror att det är viktigt på en skola att man arrangerar olika typ fotbollsmatcher eller typ olika dagar där mangrillar eller liknande. En dag där man gör massa grejer alla klasser och lärare. Om man vill bygga relation och känna sig bekväm i skolan. Lite mer sammanhållning typ.

Sammantaget tog ungdomarna upp att det å ena sidan fanns ett stigma kring att gå till kuratorn men att det å andra sidan inte gör det. Det är svårt att gå till kuratorn om en inte har en relation till hen och det hjälper inte att kuratorn är anonym. De flesta vet om att det finns en kurator och var hen sitter men har ingen aning om vem det är eller hur kuratorn ser ut. Av alla respondenter var det enbart två som hade haft kontakt med kuratorn och de ansåg att det var väldigt skönt och behövligt med det stödet. De andra respondenterna hade kompisar som besökt men inte själva besökt.

Eftersom ungdomarna svarade att det krävs att det är på deras initiativ att söka kontakt med skolkuratorn kan det därför ses som en typ av passage för ungdomen att gå igenom. Kontakten med kuratorn är något som ungdomen själv kan påverka tillsammans med stigmat kring kuratorn gör att chansen att eleverna besöker kuratorn blir liten. Utifrån Heinz (2009) livsloppsteori om huruvida unga är redo att skapa sin biografi genom att ta beslut kan en i detta fall fråga sig hur det stöttar ungdomarna att de ska få söka stöd på egen hand. Det kan anses vara skolans ansvar att motivera ungdomarna till stöd hos rätt person, dels för ungdomarnas skull dels för lärarnas skull så att de inte blir överbelastade. Som deltagarna svarade att det inte är skillnad på att vara 17 eller 18 finns det som Heinz menar en problematik kring att gå från att anses vara ett barn där vuxna tar beslut åt en till att slå om på en dag och få bestämma helt och hållet över sig själv.

Ett antagande är att skolors stora storlek har att göra med politiska beslut och en resursfråga. Att antalet kuratorer på elever är snålt på grund av bristande ekonomiska medel. Att det är fler elever på färre lärare är ett sparsamt upplägg. Det bekräftar Bronfenbrenners (1979) mening att beslut som ligger på makronivå påverkar i slutet av ledet individen i sin närmiljö på mikronivå. Skulle det beslutas på högre nivå att bistå skolan med högre resurser för det psykosociala stödet skulle ett flertal kuratorer kunna anställas. Det skulle kunna finnas större möjlighet för kuratorerna att visa sig

tillgängliga både i form av tid och rent fysiskt. En större tillgänglighet på kuratorerna skulle ge ungdomarna förutsättningar till att enklare gå dit och bli avlastade i de frågor och krav de bär på sina axlar. Generellt påvisade ungdomarna att tillgängligheten till kuratorn är låg, ponera att ett beslut skulle tas som resulterar i en hög tillgänglighet till kuratorn. Skulle då ungdomarna mer frekvent söka hjälp av kuratorn? Ett antagande är att tröskeln blir lägre, fler ungdomar skulle mer okomplicerat kunna gå dit och ventilera tankar kring krav, val och frågor. Pressen och stressen skulle reduceras och risken att utveckla psykisk ohälsa likaså. Vidare om flertalet passerar en kurator ökar även chanserna för kuratorn att identifiera riskfaktorer för psykisk ohälsa. Därmed skulle ett mer indikerat

preventionsarbete kunna utföras som i sin tur skulle gynna dels individen, att eventuellt inte utveckla psykisk ohälsa. Dels kuratorn, att eventuellt avlastas från kommande ”krisarbete”. Även samhället i stort skulle kunna gynnas av att fler individers begynnande psykiska ohälsa belyses i tid. Ett befogat antagande är att psykisk ohälsa i slutändan kostar samhället resurser.

6. Diskussion

Ungdomar i åldern som undersöks har en växande psykisk ohälsa. Rapporter, teorier samt forskning pekar på att skolan har en stor betydelse för individen. Syftet med denna studie har varit att få en fördjupad förståelse kring ungdomars upplevelse av livsfasen samt upplevelsen av det skolsociala stödet. I följande avsnitt diskuteras studiens resultat, metod, teori samt etik.

6.1 Resultatdiskussion

Resultatet antyder att ungdomarna upplever en stor press och stress kopplat till livsfasen. Det var flertalet aspekter som bidrog till upplevelsen av stress och press. Ungdomarna antydde att sociala medier, alla dessa val, krav och förväntningar främst var de aspekter som bidrog till de negativa känslorna. Ett antagande är att de upplevde kraven främst kommer från individerna själva. Samhället ställer egentligen inga officiella krav på ungdomarna. Om individen gärna vill utbilda sig till ett yrke som kräver höga betyg, då ställs det högre krav på hen. Men, de höga yrkena är inte ett krav för individen att klara sig. Det kan då förstås att sociala medier som ger en bild av ”ett bra och perfekt liv”