Under arbetet med denna studie har vi, i vår roll som blivande förskollärare, funnit många självklarheter men också många funderingar kring förskolans verksamhet och funktion i samhället. Vi har mer och mer insett att utbildning och kunskap är viktigt, speciellt i förhållande till barn i behov av särskilt stöd.
7.1 Barns behov av särskilt stöd
Utifrån pedagogernas berättelser har vi sett att deras egna erfarenheter och kunskaper kring stödåtgärder kan göra stor skillnad för barn i behov av särskilt stöd. Pedagogernas syn är att alla barn har behov av något slag, tillfälliga eller långvariga. De svårigheter pedagogerna framförallt talar om handlar om språkliga och sociala svårigheter. Vi upplever att våra intervjupersoner har mycket kunskap och verktyg för hur de vill arbeta med barns olika behov och att de försöker anpassa aktiviteter och gruppkonstellationer så att det gynnar alla barn, men med utgångspunkt i specifika barns svårigheter. På det sättet menar pedagogerna att de arbetar på ett inkluderande sätt, vilket också är deras uppdrag enligt förskolans läroplan.
I talet om barn i behov av särskilt stöd nämnde en av pedagogerna hur viktigt det är att se till barns olika personligheter. Det är inte personligheter som ska förändras eller som har speciella behov, utan fokus ska vara på att se över de situationer som kan bli problematiska för barnet. Burr (1995) tar upp om hur personligheter skapas i sociala sammanhang och menar att en och samma person kan ha flera olika sidor, beroende av vem man möter eller umgås med. Alla de olika sidorna representerar en version av dig själv, men man kan inte säga vilken av dem som är det sanna jaget eftersom vi alla konstrueras i ett sammanhang och i relation till andra (ibid.).
7.2 Omgivningsfaktorer
Pedagogernas egna metoder för att arbeta med barns olika behov eller de metoder de arbetar fram tillsammans med en specialpedagog ger ofta goda effekter, men det framkommer i intervjuerna att det finns problem som ligger på ett annat plan. Många av pedagogerna menar att mycket av barnens behov av särskilt stöd skapas som en
38
konsekvens av det samhälle vi lever i idag. Trycket på familjerna är stort genom att det mer eller mindre krävs eller förväntas att båda föräldrarna bidrar till familjens försörjning. Många familjer har dessutom en aktiv fritid med många fritidsintressen som kräver tid och pengar. Dessutom läggs det mycket tid på att ta del av ett massivt informationsflöde, som kan härröras både till vad som krävs för att vara en medveten och informerad samhällsmedborgare, men också till vad som krävs för att vara uppdaterad kring vad som händer i familjernas sociala umgänge med vänner och bekanta. Kanske är det så att den tid som tas till att hålla sig uppdaterad och informerad är tid som delvis tas från barnen, genom att äkta möten på barnens villkor blir till virtuella möten i en värld full av sociala medier och där tron på ett behov av att dokumentera mycket, både i familjesammanhang och inom förskolans verksamhet, verkar dominera.
Eftersom vi själva arbetar som pedagoger i förskolan säger vår erfarenhet oss att det är lätt att ha synpunkter på barnens föräldrar och deras sätt att prioritera barnens tid i olika sammanhang. Vi måste ändå, vilket pedagogerna påpekar under intervjuerna, förutsätta att alla föräldrar vill sina barns bästa och det bästa för deras familjesituation. Även på förskolan består problemen av att frigöra tid för att uppmärksamma barn och deras behov ännu mer, att kunna vara en närvarande pedagog och att kunna skapa en trygg och lugn miljö i barnens institutionaliserade vardag, med goda förutsättningar för barns samspel och utveckling.
Den svenska förskolan kännetecknas av att ha ett inkluderande förhållningssätt och har som mål att vara en förskola för alla. Det innebär, till skillnad från i flera andra länder bland annat USA (Sandberg et al., 2010), att de barn som anses ha behov av extra stödåtgärder finns med i den vanliga förskoleverksamheten och att verksamheten ska anpassas efter dessa barn och alla andra deltagande barns behov. Detta faktum, i kombination med pedagogernas berättelser om att de ofta måste lägga extra tid på de barn som har behov av särskilt stöd av något slag, ger en förståelse för att tiden ofta kan bli en bristvara på förskolan. Visserligen nämner pedagogerna också att mycket av de anpassningar som underlättar för barn med särskilda behov ofta gynnar alla barn i en barngrupp, men många gånger verkar det bli ett glapp mellan hur pedagogerna skulle
39
Pedagogerna beskriver hur de har en vilja att vara närvarande pedagoger som kan samspela med de olika barnen i barngruppen, ge dem bekräftelse och ge dem med pedagog Karins ord "utmaningar, uppmuntran och positiv feedback". Anledningen till att tiden inte alltid räcker till för detta är enligt pedagogerna att det många gånger inte är ett helt arbetslag som finns tillgängligt för att stötta barnen. Personal som är sjuk och som inte ersätts med någon vikarie, möten av olika slag, samt pedagogernas olika andra uppdrag på förskolan, som har till exempel med planering och utvärdering av verksamheten att göra, medför att en pedagog ofta inte är närvarande i barngruppen under delar av tiden. Även det, på senare år, ökade kravet på dokumentation av förskolans verksamhet och de enskilda barnens utveckling kommer upp som en anledning till att pedagogerna upplever att personaltätheten i det faktiska arbetet i barngrupperna har minskat. Pedagogerna nämner också att personaltätheten påverkas av att många barn har långa dagar, vilket gör att personalen ska räcka under fler timmar på en dag. En förskola kan vara öppen elva timmar eller mer, medan en heltidsanställd endast jobbar cirka åtta timmar per dag. Det innebär att arbetslaget går omlott och att det inte är full bemanning i särskilt många timmar under en dag, vilket enligt pedagogerna bidrar till att barn blir oroliga och stressade i onödan.
I ett internationellt perspektiv värderas den svenska förskolan ofta högt, den anses hålla god kvalitet samt ha en hög personaltäthet. Skolverkets statistik visar att barngruppernas storlek inte har ökat avsevärt under de senaste tio åren (Skolverket [Elektronisk resurs], 2015-12-16) men de pedagoger vi intervjuade vittnar om att barnantalet i deras barngrupper har ökat under de senaste åren utan att personalens tjänstgöringsgrad har förändrats. Sandberg et al. (2010) menar att det snarare är stöd till den befintliga personalen som behövs än högre personaltäthet för att förbättra villkoren för barn i behov av särskilt stöd. Det vi ifrågasätter, i detta sammanhang, är hur statistiken representerar verkligheten i fråga om hur många pedagoger som är närvarande.
7.3 Känslan av oro
För att kunna stötta alla barn på bästa sätt krävs det att pedagogerna lär känna alla barn utifrån deras personlighet och förutsättningar. När pedagogerna märker att det är svårt att nå fram till och helt lära känna ett barn väcks deras oro. De beskriver då att de får en känsla av att något inte riktigt stämmer. Vi tolkar det som att den känslan grundar sig på
40
pedagogernas kunskap, erfarenhet och omsorg om barnen. Utifrån sett kan det då uppfattas som att pedagoger i förskolan bedömer barn som avvikande men som pedagog pekar man inte ut barn utan anledning, det handlar om barns individuella utveckling och om att göra insatser där det behövs. Vi anser att det är samhället i sig som sätter krav på vad som kan tyckas vara en bra utveckling.
7.3.1 Göra skolbarn
Markström (2005) pekar utifrån sin forskning på att det på grund av förskolans normaliseringsrutiner inte går att komma till förskolan och " [...] "bara vara barn". I förskolan gäller det att "göra förskolebarn"." (ibid., s.171). Hon menar att
Det är en paradox att det ställs krav på ett självständigt barn, åtminstone i förhållande till familj och enskilda personer i förskolan, samtidigt som det finns krav på ett kollektivt barn i relation till ett ständigt föränderligt förskolekollektiv, där barn ständigt byts ut och nya tillkommer. Barn som inte vill eller anpassar sig till gemenskapen i förskolekollektivet blir avvikande i denna kontext. (Markström, 2005, s. 171)
Den paradoxen har samma kärna som den paradox som tidigare nämnts, nämligen den att ägna sig åt massundervisning, som tar sitt ursprung i att värna om enskilda barns behov (Axelsson & Qvarsebo, 2011). Ytterligare en utmaning som förskolan och dess aktörer har att anta utgörs av det dubbla uppdrag som förskolan står inför, nämligen att både bedriva omsorg och undervisning i sin verksamhet. Dessa båda uppdrag har sina rötter på olika ställen. Omsorgsdelen härstammar från när behovet av förskola uppstod genom föräldrarnas behov av att förvärvsarbeta och att det då ansågs att förskolan och dess personal skulle verka som någon form av ställföreträdande hem och föräldraersättning. Undervisningsuppdraget har sitt ursprung i ett behov av kunskap, som förstärktes i samband med att förskolan gick in utbildningssystemet och betraktas som skolform. I förordet till Bruces och Riddersporres bok, Kärnämnen i förskolan.
Nycklar till livslångt lärande, (Bruce & Riddersporre, 2012) frågar sig
förordsförfattaren Ingegärd Tallberg Broman om det på senare år skett en förändring av förhållandet mellan kunskap och omsorg i förskolan där de mer kunskapsinriktade delarna getts en större plats. Hon ställer i samband med det följande frågor kring förskolans inriktning:
Drivs utvecklingen mot det mer formella lärandet, mot ämne? Tappar vi bort angeläget innehåll och missar vi utvecklingen av väsentliga kompetenser i en verksamhet som handlar om de allra yngsta barnen? (Bruce & Riddarsporre, 2012, s.16)
41
Dessa frågor tycker vi är intressanta utifrån vår undersökning och utifrån de berättelser om barn och deras behov av stöd som förskollärarna gett oss. Ingen av de intervjuade pedagogerna har, förutom behov av språkligt stöd, nämnt något behov av extra stöd som barnen har i ett särskilt "ämne" så som teknik, naturvetenskap, matematik eller liknande. Ändå är det behovet av kunskaper av detta slag som poängteras i den senaste revideringen av förskolans (Läroplan för förskolan Lpfö98, 2010) samt i samhälleliga debatter kring svenska skolelevers bristande ämneskunskaper i ett internationellt perspektiv.
7.4 Avslutande reflektioner
Barn i behov av särskilt stöd är en komplex fråga. Det märkte vi när vi intervjuade pedagogerna då det var svårt för dem att specifikt svara på vissa utav frågorna på grund av att det finns så många varierande behov hos barn och olika sätt att arbeta med dem. Vi tycker att det borde ingå mer specialpedagogik i vår utbildning samtidigt som vi inser att det är svårt, eftersom varje behov hos ett barn är unikt och individuellt. Det är viktigt att vi har en bra barnsyn, att vi kan ta tillvara på varandras kompetenser och erfarenheter i ett arbetslag och att det är lätt att komma i kontakt med en specialpedagog.
7.5 Förslag till fortsatt forskning
Utifrån vårt breda empiriska material finns det många intressanta saker att undersöka vidare. En del som hade varit intressant att forska vidare på skulle kunna vara hur samarbete mellan olika yrkesprofessioner i relation till barn i behov av särskilt stöd, mellan förskolan, barnhälsovård, logoped och barnpsykologer, skulle kunna underlätta stödet.
Stress var något som var återkommande i pedagogernas berättelser. Ellneby (2008) skriver om hur stressrelaterade symptom hos barn kan likna de kriterier som används för att fastställa neuropsykiatriska diagnoser. Även det hade varit intressant att fördjupa sig i.
42