Denna undersökning bygger på kvalitativa forskningsintervjuer med företrädare för fyra grupper som valts ut enligt det urvalsförfarande som diskuterats ovan. Ovan har dessa gruppers syn på och användning av mainstream- respektive alternativ media diskuterats med utgångspunkt ur dessa forskningsintervjuer.
För att kort sammanfatta vad jag kommit fram till i slutsatserna ovan kan man säga att skillnader finns men att de är mindre omfattande än jag hade räknat med. När det gäller synen på mainstream är den genomgående negativ; inte sällan har den ”Chomskyanska” inslag. Objektivitet och oberoende ifrågasätts av såväl äldre som yngre grupper. Dock verkar de äldre grupperna ha en något mer negativ mediesyn. Detta beror antagligen på att de har upplevt den, kanske inte alltid positiva, men i alla fall mer ingående och mångfacetterade, representationen av sociala rörelser i medierna under 70- och början av 80-talet. De äldre intervjupersonerna hade således något att jämföra med.
Min högst informella hypotes vid arbetets början var att de yngre gruppernas syn på mainstreammedia skulle vara mer negativ än de äldres; att de redan från början skulle vara mer cyniska och desillusionerade. Denna uppfattning kom dock på skam.
Synen på alternativa medier var, hos såväl äldre som yngre grupper, att de är ett viktigt och nödvändigt komplement i den mediala verklighet som mainstreammedierna utgör. Såväl äldre som yngre grupper såg problem med att alternativa medier riskerar att bara nå ”de redan frälsta”. En grupp, FMKK, vars arbete mot alternativa medier låg i sin linda vid tidpunkten för intervjun kunde inte säga så mycket i denna fråga. De andra tre grupperna uttryckte också betänkligheter gällande alternativa medier ur olika perspektiv: klass (de redan frälsta är medelklassen), politisk tillhörighet (alternativa medier är ofta vänsterinriktade) och källkritik/oberoende (det är svårt att förhålla sig kritisk när man inte vet bakgrunden till det som sägs och vem som säger det). Resultaten i denna fråga låg i linje med vad jag hade förväntat mig, möjligtvis hade jag inte trott att de yngre grupperna skulle uttrycka ett så stort mått av skepsis mot alternativa medier.
Om vi går över till användningen av medierna, kan vi konstatera att skillnaderna här är något större. Det konventionella, ständigt pågående opinionsbildande arbetet mot mainstreammedia ser likadant ut för alla grupper: insändare, debattartiklar och pressmeddelanden. Det verkar som om denna ordning (insändare, debattartiklar, pressmeddelanden) också visar hur framgångsrika dessa metoder är på resultatsidan: insändare är lättast att komma in med (här kan man till och med nå de stora riksmedierna Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet), debattartiklar kan fungera, särskilt i landsortstidningarna men sällan i riksmedia (jämför diskussionen under mediesyn där det sades att medierna i förväg vet vad de vill ta upp) och pressmeddelanden resulterar sällan i något konkret.
När det gäller icke-konventionella aktioner verkar de yngre rörelserna idag mer aktiva än de äldre, vilket väl får anses som ganska naturligt. Dessa aktioner verkar dock inte väljas med tanke på deras massmediala genomslagskraft utan ligger inneboende i dessa gruppers arbetssätt och ideologi.
Användningen av alternativa medier är det område där det föreligger störst skillnader mellan äldre och yngre grupper, i alla fall om man ser på frågan ur ett internetperspektiv. De yngre grupperna verkar mer benägna att använda alternativa medier på internet som en informations- och kommunikationskanal, både internt och externt. Deras användning är mer proaktiv än de äldre gruppernas. Ser man på alternativa medier i ett bredare sammanhang och lägger till tryck- och etermedia verkar det dock som att användningen inte som att användningen skiljer sig speciellt mycket åt. Alternativa etermedier nämndes överhuvudtaget inte, medan alternativa tryckmedier diskuterades av både äldre och yngre grupper.
Resultaten när det gäller medieanvändning ligger i linje med mina förväntningar, både när det gäller alternativ och mainstreammedia. Möjligtvis hade jag förväntat mig att de yngre
grupperna i en större utsträckning skulle utnyttja möjligheten att vara ”läsar-skribenter” (native reporting).
Så, detta är fyra grupper av ett stort antal grupper inom sociala rörelser i Sverige. Kan resultaten generaliseras till att gälla dessa, och i ett ännu större perspektiv, kan de generaliseras på ett internationellt plan?
Frågan om generaliserbarhet måste kopplas till frågan om representativitet: är mina fyra undersökta grupper representativa? Jag vill hävda att de är det: de stämmer in på den vidare definition av sociala rörelser som ligger till grund för undersökningen och på mina övriga urvalskriterier, exempelvis det att grupperna inte får vara ifrågasatta i termer av laglighet eller demokratisyn. Resultaten borde därför vara överförbara till liknande grupper.
Här kommer vi in på den något känsliga frågan om politik. Även om alla de undersökta grupperna är partipolitiskt obundna kan jag inte komma ifrån att jag intuitivt placerar dem på ”vänsterdelen” av det politiska spektrat (även om jag principiellt ogillar höger-vänster skalan). Finns det inga grupper inom sociala rörelser som står till höger? Nej, de har varit omöjliga att finna, i alla fall sådana som passar in på min definition (varför detta är fallet är en diskussion som det inte ges utrymme för här). Men om man skulle hitta en sådan grupp ställer jag mig högst tvivlande till att mina resultat skulle stämma in på den gruppen.
Frågan om resultaten är generaliserbara till grupper utanför Sveriges gränser är svårare att besvara, och här manar jag till en större försiktighet i tolkning av resultaten. När det gäller övergripande frågor som mediesyn och generella mediestrategier kan man generalisera till en viss gräns, i alla fall till länder som i stort liknar Sverige (i princip västvärlden) men intervjuerna, tolkningen av dem och därmed resultaten måste förstås i den svenska mediala och politiska kontexten. Mediaverkligheten i Italien och USA, exempelvis, skiljer sig på flera fundamentala punkter från den svenska. Resultaten, och tolkningen de bygger på, måste förstås i sitt specifika sammanhang – sin tid och sin plats.
Slutligen vill jag peka framåt genom att föreslå några områden som skulle kunna vara intressanta för vidare forskning. Jag bortser från fälten sociala rörelser och alternativ media i allmänhet, och koncentrerar mig på det som varit denna uppsats huvudfråga: mediesyn och medieanvändning hos grupper inom sociala rörelser.
Det första naturliga steget är naturligtvis att utvidga undersökningen till att omfatta flera grupper. Det vore då intressant att släppa lite på de restriktioner jag haft för denna uppsats och undersöka hur ”ifrågasatta” grupper som exempelvis AntiFascistisk Aktion (AFA) ser på och använder sig av media. Skiljer sig deras mediesyn och användning fundamentalt från de typer av grupper som jag har undersökt? Ytterligare ett sätt att vidga undersökningen vore att intervjua fler personer från samma grupp för att på så sätt få en rikare och mer nyanserad bild. En annan möjlighet är en jämförelse mellan olika länder, för att se om mediesynen/användningen inom samma grupp skiljer sig åt mellan olika länder som har fler gemensamma drag (exempelvis jämföra Attac Sverige med Attac Holland). Om det inte är så, beror detta då på Attacs organisationskultur – att den fostrar ett sätt att se på och använda sig av media – eller på hur sociala rörelser i allmänhet är organiserade (nätverkstanken) eller på att den svenska och holländska mediaverkligheten är så pass lika? På ett likartat sätt kan man jämföra Attac Sverige med exempelvis Attac Elfenbenskusten. Vilka gemensamma ståndpunkter finns där?
Ytterligare en möjlighet vore att genom deltagande observation vid olika typer av aktioner observera samspelet mellan sociala rörelser och media. Vilken plats tar media i förberedelserna till aktionen och på vilket sätt påverkar deras närvaro, eller frånvaro, hur aktionen ser ut?
Slutligen vill jag påpeka att det råder en viss diskrepans när det gäller volymen som skrivits om olika grupper inom sociala rörelser. Attac har fått mycket uppmärksamhet i bokform, både akademiska avhandlingar och i mer populärvetenskapliga verk. Ingen Människa är Illegal, å andra sidan, har inte uppmärksammats alls vad jag har kunnat finna. Eftersom många forskare är överens om att sociala rörelser spelar en allt större roll i det moderna samhället – politiska
partier tappar medlemmar och folk engagerar sig istället i sociala rörelser, enfrågeorganisationer eller enskilda kampanjer – är det nödvändigt att vi belyser dem ur alla synvinklar.