MAINSTREAM ELLER ALTERNATIV? Mediesyn och medieanvändning hos grupper inom sociala rörelser

Uppsala Universitet

Institutionen för informationsvetenskap Enheten för medier och kommunikation

C-uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap Framlagd vårterminen 2005

MAINSTREAM ELLER ALTERNATIV?

Mediesyn och medieanvändning

hos grupper inom sociala rörelser

ABSTRACT

Title: Mainstream or alternative? Media views and media use in social movement groups (Mainstream eller alternativ? Mediesyn och medieanvändning hos grupper inom sociala rörelser)

Number of pages: 41 (42 including enclosures) Author: Jenny Sjöö

Tutor: Göran Svensson

Course: Media and Communication Studies C Period: fall 2004

University: Division of Media and Communication, Department of Information Science, Uppsala University

Purpose/aim: Are there any differences between how “old” and “young” groups within social movements in Sweden view (value) and use alternative and mainstream media?

Material/method: The answer to the research problem is sought by conducting qualitative research interviews with representatives of four different groups: Alternativ Stad, Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen, Attac Sverige and Ingen Människa är Illegal.

The theoretical framework consists of research on social movements, especially on their relation to media, and on alternative media.

Main results: There exist some, but not great, differences between how “old” and “young”

groups view and use mainstream and alternative media. The differences are relatively small when it comes to views on media and somewhat larger concerning media use. These differences in media use stem mostly from the differences in organizational structure.

Keywords: Social movements, alternative media, mainstream media, media views, media usage.

Sammanfattning

Uppsatsen syfte är att undersöka om det finns några skillnader mellan hur äldre och yngre grupper inom sociala rörelser ser på (värderar) och använder sig av mainstream- och alternativ media. Mainstreammedia för med sig vissa specifika problem (exempelvis fokus på säljande nyheter och risken att bli missrepresenterad) medan alternativa medier för med sig andra (exempelvis ifrågasättande av opartiskhet och risken att bara nå de som redan är övertygade).

Hur ser grupper inom sociala rörelser på frågor som dessa och hur resonerar de kring dem?

Uppsatsens empiriska material består av fyra kvalitativa forskningsintervjuer med företrädare för fyra grupper inom sociala rörelser: Alternativ Stad och Folkkampanjen mot Kärnkraft- Kärnvapen (äldre grupper) samt Attac Sverige och Ingen Människa är Illegal (yngre grupper).

Det teoretiska ramverket består av forskning kring sociala rörelser, speciellt sociala rörelser och media, samt om alternativa medier.

Resultaten visar att skillnaderna är relativt små. Speciellt gäller detta för mediesynen; när det gäller medieanvändningen kunde större skillnader observeras. Dessa skillnader verkar bero på de yngre rörelsernas organisationsstruktur – att de är uppbyggda som nätverk där internet tjänar som det främsta informations- och kommunikationsinstrumentet, både internt och externt.

Författarens tack

…till min handledare Göran Svensson som bistått med flera goda råd och konstruktiv kritik.

…till Markus, som hjälpt mig när jag kört fast, fixat krånglande datorer, korrekturläst och därtill ordnat den snygga layouten.

…till Stellan Vinthagen vid Institutionen för Freds- och Utvecklingsforskning vid Göteborgs Universitet som var den som öppnade mina ögon för det spännande forskningsområdet kring sociala rörelser och som hjälpte mig med goda råd alldeles i början.

…det sista, men största, tacket till mina fem intervjupersoner. Ni gav av er tid och delade med er av era tankar och synpunkter. Utan er skulle det inte ha blivit någon uppsats! Skulden för eventuella felaktigheter som smugit sig in är helt och hållet min.

Innehållsförteckning

1. Inledning ...5

1.1. Syfte och problemformulering ...5

1.2. Disposition ...6

2. Teoretiskt ramverk...7

2.1. Tidigare forskning ...7

2.1.1. Sociala rörelser...7

2.1.2. Sociala rörelser och media...8

2.1.3. Alternativ media ...9

2.2. Definitioner...11

3. Metodologi ...14

3.1. Undersökningens bakgrund och kontext...14

3.1.1. Urval ...14

3.1.2. Intervjukontexten ...15

3.1.3. Intervjupersonerna som ”expertinformanter” ...15

3.2. Etiska frågor ...16

3.3. Undersökningen reliabilitet och validitet...17

3.4. Analysverktyg ...17

3.4.1. Mediesyn och medieanvändning ...18

4. Bakgrund: de undersökta rörelserna ...19

4.1. Folkkampanjen mot Kärnkraft – Kärnvapen ...19

4.2. Alternativ Stad...19

4.3. Attac Sverige ...20

4.4. Ingen Människa är Illegal...21

5. Mediesyn ...22

5.1. Mainstreammedia ...22

5.1.1. Medielogik: ”De skriver bara när några har bråkat” ...22

5.1.2. Var det bättre förr?...25

5.1.3. Skillnader mellan äldre och yngre gruppers syn på mainstreammedia ...26

5.2. Alternativ media ...26

5.2.1. Ett nödvändigt komplement – men inte utan problem ...26

5.2.2. Skillnader mellan äldre och yngre gruppers syn på alternativ media...28

6. Medieanvändning...30

6.1. Mainstreammedia ...30

6.1.1. Uthållighet, inte avhållsamhet ...30

6.1.2. Mediastrategier ...30

6.1.3. Skillnader mellan äldre och yngre gruppers användning av mainstreammedia..33

6.2. Alternativ media ...34

6.2.1. Att berätta historier för varandra...34

6.2.2. Skillnader mellan äldre och yngre gruppers användning av alternativ media ....35

7. Slutdiskussion...37

8. Referenser ...40

1. Inledning

1.1. Syfte och problemformulering

Ämnet i stort för denna uppsats är sociala rörelser och media. Syftet är att undersöka hur olika nätverk/grupper/organisationer¹ inom sociala rörelser ser på och använder sig av mainstream- och alternativa medier. En social rörelse definieras som ett informellt nätverk baserat på gemensamma åsikter och solidaritet som mobiliserar kring konfliktskapande frågor, ofta genom att använda olika former av protest.² En enskild grupp kan alltså inte ses som en social rörelse i sig, utan den är en del av det nätverk som rörelsen utgör (se vidare nedan).

Uppsatsen utgår från två forskningsfrågor: Hur ser grupper inom sociala rörelser på mainstream respektive alternativ media och Hur använder sig grupper inom sociala rörelser av mainstream respektive alternativ media? Jag vill undersöka om det finns någon skillnad mellan hur äldre och yngre grupper ser på och använder sig av dessa två former av media. ”Äldre” syftar på en grupp som bildades före internets genombrott, medan ”yngre” grupper inom sociala rörelser ofta bildas med hjälp av och kring internet.

Tanken är att det finns en konflikt mellan användandet av dessa två former av media. I mainstreammedia får man stor genomslagskraft och når många människor, samtidigt som många, men definitivt inte alla, mainstreammedier åtnjuter hög trovärdighet. Men å andra sidan möter man i mainstreammedia ofta höga barriärer (dvs. det är svårt att komma in), fokuseringen ligger ofta på aspekter som kan vara negativa ur rörelsens synvinkel (exempelvis våld och sensationer), och man föredrar ofta snabbhet och enkla förklaringar före komplexa analyser. Allt detta leder till en risk att bli missförstådd och missrepresenterad. I alternativa medier kan man komma till tals på sina egna villkor, man kan vara sin egen medieproducent, man slipper konkurrera med kommersiella intressen och man kan ta upp frågor som faller utanför den rådande diskursen. Å andra sidan kan alternativa medier anklagas för bristande objektivitet, genomslagskraften är mindre och man riskerar att enbart nå ”de redan frälsta”.

Hur ser grupper inom sociala rörelser på dessa frågor och hur påverkas deras mediesyn och – användning av detta?

Jag kommer att söka svar på mina forskningsfrågor genom en starkt empirisk ansats baserad på kvalitativa forskningsintervjuer med företrädare för fyra olika grupper inom sociala rörelser, två ”äldre” och två ”yngre”, som valts ut enligt vissa kriterier (se vidare nedan). Valet av just fyra grupper är en avvägning mellan att kunna dra slutsatser utifrån det empiriska materialet och att få ett material som är hanterbart inom denna uppsats ram. Uppsatsen står på två teoretiska ben, dels teorier om sociala rörelser och dels om mainstream- respektive alternativa medier, där den medie- och kommunikationsvetenskapliga kopplingen naturligtvis utgörs av det senare.

1 I fortsättningen kommer jag att använda termen ”grupper” (med böjningar) som ett samlingsnamn.

2 della Porta, Donatella & Mario Diani (1999): Social movements. An introduction Malden, MA: Blackwell Publishing Ltd. s. 16

1.2. Disposition

Uppsatsen inleds med en genomgång av det teoretiska ramverket: forskning kring sociala rörelser, speciellt ur ett media- och kommunikationsperspektiv, och kring alternativa medier.

Det avslutas med en diskussion kring de definitioner av mainstream- respektive alternativ media som använts i undersökningen. Efter detta följer den metodologiska delen där undersökningens bakgrund och kontext presenteras (bland annat frågor om urval, reliabilitet, validitet och etik) och analysmodellen som används för det empiriska materialet utvecklas och förklaras. Efter detta följer den empiriska undersökningen där det första kapitlet rör synen på mainstream respektive alternativ media och det andra handlar om användningen av dessa.

Sammanfattande slutsatser vävs in det empiriska avsnittet. Uppsatsen avslutas med en slutdiskussion kring mina resultat och kring idéer till vidare forskning.

2. Teoretiskt ramverk

2.1. Tidigare forskning

2.1.1. Sociala rörelser

I Sverige har vi sedan länge en folkrörelsetradition: människor har samlats i arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, nykterhetsrörelsen, idrottsrörelsen och så vidare. Sedan 1960-talets slut har en ny typ av sociala rörelser växt fram, fokuserade på frågor som fred, miljö, solidaritet, kvinnors rättigheter och sexuell frigörelse. Dessa nya rörelser kunde inte automatiskt ses i termer av klasskonflikt, och de som engagerade sig lät sig inte kategoriseras enligt industrisamhällets politiska etiketter.³ Gamla sociala rörelser riktade sig till, eller mot, nationalstaten, men de nya rörelserna talade ofta till en publik bortom statens gränser. Ofta ställer de ”universella” krav: för mänskligheten, för den globala miljön eller för framtida generationer.⁴

I och med uppkomsten av dessa nya rörelser växte också ett forskningsfält fram som studerade sociala rörelser, mobilisering och kollektivt handlande. della Porta och Diani skriver att det idag finns fyra dominerande perspektiv i forskningen kring sociala rörelser: 1) kollektivt uppförande; 2) resursmobilisering; 3) politisk process; och 4) nya sociala rörelser (new social movements, NSMs).⁵ I korthet kan man säga att det perspektiv som undersöker kollektivt uppförande tittar på kollektivt handlande som en meningsskapande aktivitet, medan resursmobiliseringsperspektivet understryker de rationella och strategiska komponenterna hos till synes irrationella fenomen. De forskare som arbetar med politiska processer har uppmärksammat sociala rörelser som aktörer i intressekonflikter, medan de som fokuserar på nya sociala rörelser undersöker förändringar i industrisamhället, och utträdet ur detta, och vilka följder dessa har fått.⁶

Forskare från olika teoretisk bakgrund och med olika perspektiv delar dock ett intresse för fyra karakteristiska aspekter av sociala rörelser: 1) att de är informella interagerande nätverk; 2) att de baseras på delade åsikter och solidaritet; 3) att de utnyttjar kollektivt handlande baserat på konflikter; och 4) att de använder sig av protest.⁷ Det är dessa aspekter som ligger till grund för den definition av sociala rörelser som gavs ovan, och som tjänat som utgångspunkt för de kriterier jag haft för mina undersökningsobjekt (se vidare nedan).

Det är viktigt att påpeka att en social rörelse inte är en organisation, och att det därav följer att en enskild organisation inte kan utgöra en social rörelse. della Porta och Diani skriver:

To shift the emphasis from single organizations to informal networks allow us /.../to appreciate more fully the space reserved for individuals within movements. Individual participation is essential for movements, and one of their characteristics is, indeed, the sense of being involved in a collective endeavour – without having automatically to belong to a specific organization.⁸

De grupper som undersöks i denna uppsats ska istället ses som delar av olika sociala rörelser. En organisation som uppfyller vissa krav (interaktion med andra aktörer inom rörelsen, fokus på konflikt, kollektiv identitet och tyngdpunkt på protest) kan ses som en del av en social rörelse.⁹

3 ibid. s. 2

4 Cohen, Robin & Shirin M. Rai (2000): ”Global Social Movements. Towards a cosmopolitan politics” I: Cohen, Robin & Shirin M. Rai (red.): Global Social Movements London: The Athlone Press s. 8

5 della Porta & Diani loc. sit s. 3

6 ibid. s. 3f.

7 ibid. s. 14f.

8 ibid. s. 17

9 ibid. s. 18

2.1.2. Sociala rörelser och media

Forskningen kring sociala rörelser har som tidigare nämnts olika fokus. Eftersom denna uppsats handlar om sociala rörelsers relation till media, kommer jag här att fokusera på den forskning som handlar om kommunikativa och mediala aspekter av sociala rörelser. Den teknologiska utvecklingen har utan tvekan påverkat sociala rörelser både vad gäller organisationsstruktur och taktik.¹⁰ della Porta och Diani citerar Rochons (1988) beskrivning av den ideala strategin för en social rörelse:

the ideal movement strategy is one that is convincing with respect to political authorities, legitimate with respect to potential supporters, rewarding with respect to those already active in the movement, and novel in the eyes of the mass media. These are not entirely compatible demands.¹¹

Det poängteras alltså att för medial uppmärksamhet krävs något nytt och uppseendeväckande.

Klandermans och Goslinga citerar Kielbowicz och Sherer (1986) som visar på tre sätt på vilka media är viktiga för sociala rörelser. För det första är media ett sätt att nå allmänheten, att få stöd för sin sak och att mobilisera möjliga deltagare; för det andra fungerar media som en länk mellan rörelsen och andra politiska och sociala aktörer; och för det tredje kan media ge psykologisk support till deltagarna i rörelserna.¹² Men det skall också påpekas att media inte alltid får denna positiva funktion för en rörelse. Salter hänvisar till en rad forskare som har visat att nya sociala rörelser ofta representeras på ett fientligt sätt i massmedia.¹³ Van Zoonen (1992), en holländsk forskare som studerat representationen av den holländska kvinnorörelsen i media, visade hur mediebilden av rörelsen var nedvärderande och snedvriden, förhindrade mobilisering och skapade konflikter inom rörelsen. Van Zoonen menar dock att detta inte var en medveten strategi från medias sida, utan snarare ett resultat av hur media fungerar: fokus på händelser snarare än breda frågor, analys och bakgrundsinformation; händelser presenterade som isolerade incidenter snarare än som en del av ett större sammanhang; fokus på personer snarare än frågor; och en preferens för enkla ”svart-vita” frågor.¹⁴ della Porta och Diani påpekar hur de journalistiska kraven på protestaktioner och -rörelser skapar paradoxer:

on the one hand they demand 'news', and therefore novelty; on the other, they tend to conform to accepted standards of 'good taste'. /.../ Though their obligation to the wider community may lead many journalists to sympathize with certain demands, they will, nonetheless, condemn extreme forms of action.

One the other hand, more moderate action, although it might garner greater support, is rarely

‘newsworthy’.¹⁵

Hur bemöter då sociala rörelser dessa problem? Rucht pratar om ”de fyra A:na” för att förklara sociala rörelsers mediastrategi sedan 1960-talet. De sociala rörelsernas frustration över hur de porträtteras i media, alternativt inte porträtteras alls, kan symboliseras av fyra A:n: abstention (ung. avhållsamhet), attack (attack), adaptation (anpassning) och alternatives (alternativ). Abstention – avhållsamhet – föds ur dåliga erfarenheter av mainstreammedia och betyder att man ger upp sina försök att synas i och influera massmedia. Attackinnebär att man öppet kritiserar massmedia och kan även ta sig uttryck i direkta aktioner riktade mot massmedia. Adaptation – anpassning – betyder att man accepterar, och kanske även exploaterar, hur massmedia fungerar. I sin mest

10 ibid. s. 152

11 ibid. s. 181

12 Klandermans, Bert & Sjoerd Goslinga (1996): “Media discourse, movement publicity, and the generation of collective action frames: Theoretical and empirical exercises in meaning construction” i: McAdam, Doug, John D. McCarthy & Mayer N. Zald (red.): Comparative perspectives on social movements. Political opportunities, mobilizing structures and cultural framings Cambridge: Cambridge University Press s. 319

13 Salter, Lee (2003): “Democracy, New Social Movements, and the Internet. A Habermasian analysis” i:

McCaughey, Martha & Michael D. Ayers (red.): Cyberactivism. Online activism in theory and practice New York:

Routledge s. 126

14 Klandermans & Goslinga loc. sit s. 319f.

15 della Porta & Diani loc. sit s. 183

utvecklade form kan det innebära att man tar hjälp av en professionell PR-byrå eller skapar en egen PR-enhet för att kunna spela efter de etablerade mediereglerna. Alternatives – alternativ – slutligen, innebär helt enkelt att man skapar alternativ till de etablerade massmedierna. ¹⁶ Dessa medier diskuteras vidare nedan.

Slutligen måste den nya informations- och kommunikationsteknologins (IKT) betydelse för sociala rörelser nämnas kort. För sociala rörelser i väst har IKT blivit en nödvändig och självklar del av både intern och extern kommunikation. van de Donk et al skriver:

/…/ it is clear that social movements cannot exist without sustained interactions both internally and with their external reference groups. This points to the centrality of communication and, given both the network structure of social movements and their limited financial resources, to the attractiveness of using ICTs.¹⁷

Vad gäller rörelser i fattiga eller odemokratiska länder har IKT givit förhoppningar om nya möjligheter, men också väckt frågor om ett nytt utanförskap för människor som inte har tillgång till den nya teknologin (”the digital divide”, ”information rich/information poor”).

2.1.3. Alternativ media

Bilden som målas upp ovan av de sociala rörelsernas mediaverklighet är ganska dyster. Det sista av Ruchts fyra A:n – alternativ – är ett sätt att bemöta denna verklighet.

Downing har anmärkt att mediala och kommunikativa aspekter har varit ganska frånvarande i forskningen kring sociala rörelser, men att detta nu är på väg att ändras.¹⁸

It frankly beggars the imagination to explain how many social movement specialists could think it feasible to analyze the dynamics of social movements without systematic attention to their media and communication.¹⁹

Det är viktigt att lägga märke till ordet ”their” – ”deras” - i citatet. Här åsyftas alltså de sociala rörelsernas egna medier. Dessa medier brukar alltså kallas alternativa, eller ibland radikala. Vissa forskare hävdar att betydelsen av sådana medier minskar och att de mest var ett fenomen under de turbulenta 60- och 70-talen, men Downing menar att sådana uttalanden är svåra att mäta empiriskt: hur mäter man något som nästan till sin natur är omätbart, dolt och okänt utanför den egna lokaliteten?²⁰

McQuail presenterade på 1980-talet sin ”democratic-participant model” för att kunna teoretisera kring alternativa, gräsrotsbaserade medier. Denna teori hade sina rötter i 1960- och 70-talens lokala radio- och TV-stationer. McQuail påpekar att denna teori hade sin bas i den tidens nya teknologier, och att vår tids teknologiska landvinningar för med sig nya möjligheter.²¹ Kingsnorth skriver:

16 Rucht, Dieter (2004): “The quadruple ‘A’. Media strategies of protest movements since the 1960s” i: van de Donk, Wim et al (red.): Cyberprotest. New media, citizens and social movements London: Routledge s. 36

17 van de Donk, Wim et al (2004): ”Introduction: Social movements and ICTs” i: van de Donk, Wim et al (red.):

Cyberprotest. New media, citizens and social movements London: Routledge s. 4

18 Downing, John et al (2001): Radical Media. Rebellious communication and social movements Thousands Oaks, CA:

Sage s. 26

19 ibid. s. 26

20 ibid. s. 27

21 McQuail, Denis (2000): McQuail’s Mass Communication Theory Fjärde upplagan. London: Sage s. 160

/.../the new technology that has developed symbiotically with the globalisation process has enabled alternative media to flourish in a way that it has never been able to before. In a world in which digital cameras and camcorders cost only a few hundred pounds, desktop publishing programmes can produce professional-looking magazines in a few hours and a homemade website can give a handful of committed people the ability to communicate with millions of others, worldwide, in a matter of minutes, alternative forms of distribution at last have a chance of becoming genuinely influential, and genuinely popular.²²

Vad är då ”radikal” eller ”alternativ” media? Termen radikal förknippas med ofta revolutionär social förändring medan ordet ”alternativ” har en bredare mening. Enligt Atton fördras ordet alternativ av dem som själva verkar inom dessa former av media.²³ Ordet alternativ tillåter också att man i termen inkluderar magasin för ”alternativa livsstilar”, zines och mindre roman- och poesiutgivning. Atton påpekar dock att man inte automatiskt kan sätta likhetstecken mellan

”alternativ” och ”icke-mainstream”.²⁴

Enligt Fiske (1992) ligger skillnaderna mellan mainstream och alternativ media i deras val av nyheter och i hur detta val görs.²⁵ 1977 gav den brittiska Royal Commission on the Press följande definition av alternativ media: 1) en alternativ publikation handlar om små minoriteters åsikter; 2) den uttrycker åsikter som står emot de ”allmänt hållna”, och 3) den handlar om ämnen som normalt inte ges utrymme i pressen.²⁶ Medan de två sista påståendena verkar stämma, kan man enligt Atton ifrågasätta den första punkten: vad är egentligen en

”liten” minoritet. Atton exemplifierar här med alternativa publikationer för homosexuella som knappast kan kallas en ”liten minoritet”.²⁷ Atton menar vidare att man ibland kan ifrågasätta huruvida de åsikter som uttrycks i alternativ media inte är ”allmänt hållna”, när det gäller exempelvis stora proteströrelser.²⁸ Sådana vagheter i definitionen av ”alternativ media” har lett vissa kritiker till att ifrågasätta huruvida sådana medier överhuvudtaget existerar.²⁹ Couldry, å sin sida, menar att alternativ media är ”/…/ practices of symbolic production which contest (in some way) media power, i.e. the concentration of symbolic power in media institutions”³⁰. John Downing använder termen ”radikal alternativ media” - han anser att det inte går att säga bara ”alternativ” eftersom ”allt, i förlängningen, är alternativt till något annat”.³¹ I Downings bok om radikal alternativ media tar han inte bara upp de typer av medier vi först tänker på: press och etermedia, utan även dans och musik, grafitti, klädsel, gatuteater, muralmålningar, film och fotomontage med mera. Downings bok har undertiteln Rebellious communication and social movements och det är alltså i relation till sociala rörelser som Downing ser dessa radikala medier. Atton anser dock att denna fokusering på sociala rörelser gör att Downing förbiser de alternativa medier som inte har som mål att höja människors politiska medvetenhet utan istället har en mer mondän/banal inriktning och som därmed ligger närmare massmedia och masskonsumtion.³² På ett liknande sätt menar Couldry att ordet ”radikal”

innebär en (onödig) begränsning till en viss del av det politiska spektrat.³³

22 Kingsnorth, Paul (2003): One no, many yeses. A journey to the heart of the global resistance movement London: The Free Press s. 157

23 Atton, Chris (2002a): Alternative media London: Sage s. 9

24 ibid. s. 10

25 ibid. s. 11

26 ibid. s. 12

27 ibid. s. 12f.

28 ibid. s. 13

29 ibid. s. 14

30 Couldry, Nick (2001): ”Mediation and alternative media, or, reimagining the centre of media and communication studies” Paper presented at the ICA preconference “Our media, not theirs” 21 maj 2001, American University, Washington DC, USA www.ourmedianet.org/papers/om2001/Couldry.om2001.pdf (referensen upprättad 041213)

31 Downing loc. sit s. ix

32 Atton (2002a) loc. sit s. 21

33 Couldry loc. sit s. 6f.

Det är alltså inte bara innehållet som gör alternativ media alternativ, och en överblick över det svenska medielandskapet understryker denna iakttagelse. Publikationer som Ordfront Magasin och Etc uttrycker utsikter som inte är ”allmänt hållna” och behandlar ämnen som normalt inte ges utrymme i mainstreammedia. Ändå kan detta inte dessa tidningar kategoriseras som alternativa medier.

Duncombe har undersökt amerikanska zines, och kommit fram till att det inte nödvändigtvis är textens innehåll som gör ett zine radikalt:

Their value proceeds not simply from their content - that is, not from the work's 'attitude toward the oppressive relations of production that mark our society, but [from] the work's position within these relations'.³⁴

Det handlar alltså inte bara om attityd, eller med andra ord om ett alternativt innehåll, utan också om position; om alternativa produktions- och distributionssätt. Attons poängterar att en modell av alternativ media inte bara måste ta hänsyn till skillnader i innehåll och produktion/distribution, utan också till att kommunikationen här är en social, snarare än enbart en informationell, process.³⁵ Atton presenterar en typologi över alternativ och radikal media som ser ut så här:

1. Content (politically radical, socially/culturally radical); news values

2. Form - graphics, visual language; varieties of presentation and binding; aesthetics

3. Reprographic innovations/adaptations - use of mimeographics, IBM typesetting, offset litho, photocopiers

4. 'Distributive use' - alternative sites for distribution, clandestine/invisible distribution network, anti-copyright

5. Transformed social relations, roles and responsibilities - reader-writers, collective organization, de-professionalization of e.g. journalism, printing, publishing

6. Transformed communication processes - horizontal linkages, networks.³⁶

Från denna typologi står det klart att det inte bara är innehållet som utmärker alternativ media;

även form, produktion, distribution, sociala relationer och kommunikationsprocesser skiljer sig från de ”vanliga” medierna.

Punkt fem ovan – förändrade sociala relationer – tar upp fenomenet ”reader-writers” som är ett särdrag hos alternativa medier vilket jag särskilt vill diskutera, då det är en viktig del av den definition av ”alternativ media” som jag använt i intervjuerna. Konceptet ”reader-writers” eller

”readers as writers” (läsare som skribenter) är ungefär samma sak som konceptet ”native reporting”. ”Native reporters” använder sina roller som aktivister för att kunna rapportera från insidan av rörelsen. Atton beskriver ”native reporting” så här:

’Native reporting’ can usefully define the activities of alternative journalists working within communities of interest to present news that is relevant to those communities’ interests, in a manner that is meaningful to them and with their collaboration and support.³⁷

2.2. Definitioner

Den korta diskussionen ovan om läsare-skribenter eller “native reporters” för oss in på den operationaliserade definition av alternativ media som jag använt i arbetet med intervjuerna.

34 Atton (2002a) loc. sit s. 23

35 ibid. s. 24

36 ibid. s. 27

37 ibid. s. 112

Min teoretiska definition är den typologi utarbetad av Atton som återfinns ovan. Denna definition är betydligt bredare än den som använts empiriskt.

Under intervjuerna har jag inte givit någon definition av alternativ media utan jag har istället exemplifierat med Indymedia.³⁸ Indymedia innefattar nämligen alla de aspekter av alternativ media som jag har intresserat mig för i intervjuerna (och stämmer in på många av dimensionerna i Attons typologi). Innehållet är politiskt radikalt och mycket av det som rapporteras är sådant som är osynligt i mainstreammedia. När det gäller innovativ användning av teknologi kan man konstatera att en företeelse som Indymedia hade varit omöjlig utan internet. Också ”distributionen” av Indymedia är alternativ eftersom den också är beroende av internet, samt att Indymediakollektivet är ett nätverk där nyheter sprids mellan de olika oberoende webbsidorna runt om i värden. Konceptet ”native reporting”/”läsare som skribenter” är väl utvecklat i Indymedia, vilket blir klart genom Indymedias slogan: ”don’t hate the media, become the media”³⁹. ”Journalist-aktivister”, för att använda Attons ord, är:

/…/ at the centre of things as participants, and their work is precisely to feed discussion and debate from the perspective of the grassroots and to function as ‘information for action’. Native reporters seek to take back what is ‘their’ news.⁴⁰

Den operationaliserade definitionen av ”alternativ media” som jag använt mig av har följande komponenter (baserad på de teorier som presenterats ovan):

1. Innehåll: politiskt ”radikalt”⁴¹; annorlunda nyhetsvärdering.

2. Kommunikation: nätverksbaserad; ofta beroende av nya/”öppna” teknologier (främst internet, men även teknik för att göra egna tidningar t.ex. desktop publishing-program och kopieringsapparater; ”öppna” kanaler i radio och TV); möjlighet till återkoppling finns speciellt i internetbaserade alternativa medier; kommunikation som social process.

3. Organisation: ”gör det själv”-journalistik (läsare som skribenter/”native reporting”);

icke-hierarkiska organisationsstrukturer; avprofessionalisering; nätverksbaserad.

4. Syfte: ej vinstintresse; mobilisering/medvetenhet.

Vad är då mainstreammedia? Är det negationen av vad som definierar alternativ media? Så enkelt är det inte; minns vad som sades ovan: icke-mainstream betyder inte per definition alternativ. Mainstreammedia är ett ganska luddigt begrepp och jag har inte funnit någon bok eller artikel som ger en klar och tydlig definition av vad det egentligen är. Mycket av det som skrivits om mainstreammedia är skrivet ur en kritisk synvinkel. Noam Chomsky pratar om två delar av mainstreammedia (minns att han pratar ur amerikansk synvinkel). Dels de medier som är riktade till masspubliken, vilka består av nöjesindustrin/Hollywood, de flesta stora dagstidningar och så vidare, och vars syfte är att roa/avleda⁴² folket.⁴³ Och dels ”elitmedierna”

eller ”de agendasättande medierna” till vilka Chomsky räknar exempelvis New York Times.

38 Indymedia är ett webbaserat kollektiv av oberoende mediaorganisationer (IMCs, Independent Media Centers) runt om i världen. Det första IMC:t startade i Seattle 1999 inför WTO-mötet. För mer om Indymedia, se exempelvis:

Kidd, Dorothy (2003): ”Indymedia.org: A new communications commons” i: McCaughey, Martha & Michael D. Ayers (red.): Cyberactivism. Online activism in theory and practice New York: Routledge s. 47-70

39 Kingsnorth loc. sit. s. 157

40 Atton, Chris (2002b): ”News cultures and New Social Movements: radical journalism and the mainstream media” Journalism Studies volym 3, nummer 4, 2002 s. 496

41 Som tidigare nämnts är det inte nödvändigtvis innehållet som gör alternativ media alternativ, men för denna uppsats syfte anser jag att politisk radikalism passar väl in i en definition av alternativ media.

42 det engelska ordet som används är ”divert”, vilket har dessa dubbla betydelser på svenska.

43 Chomsky, Noam (1997): ”What makes mainstream media mainstream” (föreläsning vid Z Media Institute, juni 1997, återfinns i Zmagazine nr 10/1997) www.zmag.org/chomsky/articles/z9710-mainstream-media.html (referensen upprättad 050108)

Dessa medier bestämmer vad som är ”nyheter” och deras publik består mestadels av privilegierade människor (eliten). Eliten och deras medier tar hand om de tyngre, seriösa frågorna, medan folket roas/avleds med hjälp av sport, sexskandaler och kändisar; de ska inte behöva ”bekymra sig” om de stora frågorna.⁴⁴ De stora medierna är storföretag, framgångsrika sådana, som har kopplingar till eller ägs av andra storföretag.⁴⁵ Deras främsta syfte är således att tjäna pengar.

Detta är en dyster bild av medieverkligheten, som naturligtvis inte är obestridd. Jag anser dock att den passar väl in i denna undersökning, då den till stor del stämmer in på de uttalanden om media som mina informanter gjort, vilket läsaren kommer att upptäcka i det empiriska avsnittet.

Under intervjuerna har jag inte, precis som när det gäller alternativ media, givit någon definition av mainstreammedia utan jag har exemplifierat med de stora svenska medierna:

Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, Sveriges Radio och Television, samt lokaltidningarna runt om i landet.

Om man utgår från samma beståndsdelar som i modellen av alternativ media, får man följande definition av mainstreammedia, och den har legat till grund för mitt empiriska arbete.

1. Innehåll: inom den rådande diskursen; nyhetsvärderingen följer vissa mallar⁴⁶.

2. Kommunikation: envägskommunikation (feedback eller återföring som direkt påverkar sändaren är omöjlig⁴⁷).

3. Organisation: vinstdrivande företag (undantag public serviceradio/TV), hierarki, maktrelationer, professionalisering och specialisering.

4. Syfte: vinst, informationsspridning (i ordets vidaste mening).

44 ibid.

45 För en översikt över de globala medieföretagen och dess ägarförhållanden, se: Herman, Edward S. & Robert W.

McChesney (1997): The Global Media. The new missionaries of corporate capitalism London & New York: Continuum

46 Forskning visar att media favoriserar nyheter med följande kvalitéer: ”publicly recognized (e.g. famous faces, trendy, proximate), important (e.g. current, powerful personages, wide impact), and interesting (e.g. human interest, unusual, spectacular, heart-rending, cute, culturally resonant)”. McCarthy, John D., Jackie Smith &

Mayer N. Zald (1996): “Accessing public, media, electoral, and governmental agendas” i: McAdam, Doug, John D. McCarthy & Mayer N. Zald (red.): Comparative perspectives on social movements. Political opportunities, mobilizing structures and cultural framings Cambridge: Cambridge University Press s. 297

47 Hadenius, Stig & Lennart Weibull (1997): Massmedier. Press, radio och TV i förvandling Sjätte upplagan Stockholm: Bonnier Alba s. 15

3. Metodologi

3.1. Undersökningens bakgrund och kontext

3.1.1. Urval

Undersökningens empiriska material består av fyra kvalitativa forskningsintervjuer med företrädare för olika grupper inom sociala rörelser. Jag har arbetat med ett antal urvalskriterier för mina undersökningsobjekt. En utgångspunkt var den korta definition av social rörelse som della Porta och Diani ger: ett informellt nätverk baserat på gemensamma åsikter och solidaritet som mobiliserar kring konfliktskapande frågor, ofta genom att använda olika former av protest⁴⁸. Som redan nämnts kan en enskild grupp eller organisation inte utgöra en rörelse i sig, men denna definition har ändå legat till grund för de kriterier jag ställt upp:

1. Stark gräsrotskaraktär. Stora, professionella organisationer har valts bort. De är visserligen en del av olika sociala rörelser (exempelvis är Greenpeace en del av miljörörelsen) men har valts bort då deras professionella karaktär med exempelvis en anställd pressansvarig skulle omöjliggöra jämförelse med mindre grupper som bygger helt på ideellt arbete.

Jag har också valt bort så kallade ”paraplyorganisationer”.

2. Mobilisering kring konfliktskapande frågor. De grupper jag undersöker arbetar med frågor som är konfliktskapande: miljö- och fredsfrågor, asylrätt och globaliseringsmotstånd.

Grupper med en mer allmänpolitisk agenda har valts bort, även om de varit partipolitiskt obundna.

3. Användning av protest. Grupper som enbart arbetar med lobbyverksamhet har valt bort.

Även om de äldre grupperna till viss del inte längre använder protest på samma sätt som de gjorde i början av sin existens är protest ändå en av deras fundamentala byggstenar.

4. Partipolitisk obundenhet. Grupperna har inga partipolitiska band.

5. Ej ifrågasatta på demokratiska grunder. Jag har medvetet valt bort vissa grupper som på senare tid blivit ifrågasatta i termer av demokrati och/eller laglighet.

Urvalets första steg var att finna potentiella undersökningsobjekt. Ett obundet slumpmässigt urval omöjliggörs av det faktum att man inte kan veta vad populationen är. För att finna grupper att undersöka utnyttjades först webbplatsen Radikala.com⁴⁹ som länkar till (bland annat) olika organisationer och grupper inom sociala rörelser. Jag gick sedan vidare till olika gruppers respektive hemsidor för att försöka utröna om de passade in i min undersökning enligt kriterierna ovan. I vissa fall gick jag vidare genom länkar som fanns på dessa hemsidor för att hitta fler potentiella undersökningsobjekt. När jag funnit ett antal grupper som stämde in på de kriterier jag ställt upp kontaktades dessa per e-post med en förfrågan om deltagande i min undersökning. Av de jag kontaktade fick jag positivt besked från fyra, två äldre och två yngre, och det är alltså dessa som ligger till grund för min undersökning: Folkkampanjen mot Kärnkraft – Kärnvapen, Alternativ Stad, Attac Sverige och Ingen Människa är Illegal (Stockholm)⁵⁰.

Urvalet kan alltså sägas vara en slags kombination mellan strategiskt urval och snöbollsurval.

Att det blev just fyra grupper är en avvägning mellan att få ett tillräckligt stort empiriskt material och uppsatsens tids- och omfångsramar. Dessutom har jag tvingats ta hänsyn till två rent praktiska begränsningar. För det första har endast grupper med en hemsida på internet och en e-postadress kommit i fråga för undersökningen. För det andra har undersökningen

48 della Porta & Diani loc. sit s. 16

49 Radikala.com (2004): www.radikala.com (referensen upprättad 041017)

50 Eftersom Ingen Människa är Illegal är ett nätverk uppbyggd av olika lokalgrupper är det viktigt att påpeka att det är just företrädare från gruppen i Stockholm som intervjuats här.

begränsats till grupper som finns representerade i Uppsala- och Stockholmsområdet då jag ej kunnat resa längre bort för att genomföra intervjuerna.

3.1.2. Intervjukontexten

Fyra intervjuer har genomförts. Intervjuerna har hållits på platser som intervjupersonerna själva valt, och samtliga intervjuer har pågått runt en timma. Sammanlagt har fem personer intervjuats, två män och tre kvinnor. I ett fall (Ingen Människa är Illegal (Stockholm)) deltog två personer vid intervjun, i övriga fall har en person intervjuats. Intervjupersonerna från de äldre grupperna var äldre (över 45 år) medan intervjupersonerna från de yngre grupperna var yngre (under 35 år).

Den främsta invändning som kan uttalas mot undersökningen är det faktum att intervjuerna inte har spelats in utan att jag enbart antecknat. Intervjuanteckningarna har renskrivits på dator så snart jag kommit hem från intervjun och då kompletterats med kommentarer om hur jag upplevt intervjusituationen.

Att inte spela in intervjuerna behöver dock inte enbart vara av ondo Att anteckna under intervjun kräver att man hela tiden håller sig alert och gör en slags ögonblicklig tolkning av vad intervjupersonen säger. Dessutom har jag upplevt att mitt antecknande har gjort att intervjupersonerna ibland har tagit egna initiativ och fortsatt att prata om eller tagit upp ett nytt ämne i den paus som uppstått medan jag skrivit klart det de just sagt.

Angående utskrift av intervjuer skriver Kvale: ”En utskrift är en överträdelse, en förvandling av en berättarform – muntlig diskurs – till en annan berättarform – skriftlig diskurs.”⁵¹ När man skriver ut intervjun avkontextualiseras den: ”/…/ ett levande, pågående samtal fryses i en skriven text”⁵². Denna förvandling från en berättarform till en annan har alltså i mitt fall skett under själva intervjun, istället för efteråt som blir fallet om man gör en bandinspelning. Jag har försökt att anteckna vad intervjupersonerna sagt så ordagrant som möjligt, detta för att kunna ge korrekta citat i presentationen och analysen av det empiriska materialet. Dock vill jag göra läsaren uppmärksam på att jag har lagt utskriften närmare skriftspråket än talspråket, då citat återgivna i talspråk lätt blir tröttsamma att läsa. Intervjupersonernas uttalanden har i vissa fall omformulerats och koncentrerats för att ge ett allmänt intryck av de åsikter som framkommit.⁵³ Dessutom bör det påpekas att jag inte har skrivit ned exakt allt som intervjupersonerna sagt.

Allt det som rört mina forskningsfrågor har tagits med, men i många fall har intervjupersonerna ibland gjort utvikningar om andra ämnen (valresultatet i USA, islam och universitetsutbildning, för att ge några specifika exempel). Jag har då noterat i mina anteckningar att en sådan ämnesutvikning har gjorts, men jag har inte antecknat vad de sagt om detta. Skälet är delvis att detta har lite att göra med min undersökning, men snarare att ser jag intervjupersonerna som en slags ”expertinformanter” (se nedan) och därmed företrädare för organisationen, och jag vill då inte blanda ihop deras personliga åsikter om diverse ämnen med den grupp de företräder.

3.1.3. Intervjupersonerna som ”expertinformanter”

I det e-brev med förfrågan om en intervju som gick ut till ett antal grupper bad jag om en intervju med ”någon från er organisation”. Avgörandet om vem som skulle intervjuas lämnades således till gruppen själv.

I två fall underströk intervjupersonerna att de inte i alla frågor kunde tala för gruppen utan enbart uttryckte sina egna åsikter. Värt att notera är att dessa två fall handlar om de yngre grupperna, Attac Sverige och Ingen Människa är Illegal, vilka båda är uppbyggda som nätverk, inte som traditionella organisationer. Även när intervjupersonerna själva inte har betonat att de inte kan uttrycka gruppens samlade syn har jag varit medveten om att de uttryckta åsikterna

51 Kvale Kvale, Steinar (1997): Den kvalitativa forskningsintervjun Lund: Studentlitteratur s. 152

52 ibid. s. 153

53 ibid. s. 156

inte automatiskt kan ses som representativa för gruppen som sådan (se vidare diskussion under etiska frågor nedan).

Trots dessa problem anser jag mina intervjupersoner vara en slags ”expertinformanter” och jag kan därmed uttala mig om gruppernas mediesyn och –användning generellt.

Intervjupersonerna har setts som ”vittnen” av hur deras respektive grupp ser på och använder sig av mainstream och alternativ media. Tonvikten har lagts på tolkningen av innehållet i intervjupersonens observationer och upplevelser, (snarare än en symtomatisk tolkning, där tonvikten läggs på intervjupersonen själv och det är dennes egen relation till de fenomen som beskrivs som är av intresse).⁵⁴

3.2. Etiska frågor

Kvale påpekar att etiska frågor aktualiseras under hela forskningsprocessen.⁵⁵ Jag skall här diskutera de principiella frågorna om informerat samtycke och konfidentialitet, och sedan vidare utveckla ett par specifika etiska frågor som uppkommit under min undersökning.

Vad gäller informerat samtycke har intervjupersonerna informerats om undersökningens generella syfte och hur den är upplagd i stort. I ett första steg skedde detta i den inledande förfrågan om deltagande i undersökningen som skickades ut via e-post, då jag upplyste om att det var en c-uppsats i media- och kommunikationsvetenskap som skulle handla om sociala rörelsers förhållande till media, och att undersökningen skulle genomföras med hjälp av intervjuer med företrädare från grupper som sysslade med olika typer av frågor. Dessutom underströks det att de kunde kontakta mig om de hade vidare frågor. Vid början av intervjuerna gavs en mer ingående beskrivning av uppsatsens syfte och undersökningens upplägg.

Kvale tar upp frågan om att det ibland inte är självklart vem som ska ge sitt samtycke till deltagande i undersökningen.⁵⁶ I vissa fall har mina intervjupersoner under kontakten innan själva intervjun sagt ungefär att ”de ska prata om min förfrågan under medlemsmötet nästa vecka”. Jag har utgått från att deltagandet i undersökningen har varit förankrat i gruppen.

Intervjupersonerna har också upplysts om att inga namn kommer att publiceras utan att enbart kön och grupp kommer att användas som identifikation av intervjupersonerna, det vill säga deras konfidentialitet kommer att bevaras.

I samband med min undersökning har även ett antal specifika etiska frågor uppkommit. Den första av dessa rör det faktum att en kvalitativ forskningsintervju är en mellanmänsklig situation.

Som tidigare nämnts har intervjupersonerna i flera fall gjort utvikningar till andra ämnen, hur detta har hanterats har behandlats ovan (se 3.1.2 Intervjukontexten). I flera fall har dialogen fortsatt efter det att intervjun har varit officiellt över; det vill säga intervjuperson och intervjuare har fortsatt in i ett vanligt samtal som i nästan alla fall har rört helt andra frågor än mina forskningsfrågor (även om de varit relaterade till dessa i en vidare mening). Men i något fall har intervjupersonen återvänt till ämnet för intervjun, det vill säga mediesyn och – användning, efter det att jag lagt undan papper och penna och sagt att intervjun är slut. Frågan är hur man skall hantera den information som där framkommer. I ett fall gav en sådan situation ett oerhört bra citat som onekligen skulle kunna användas i min analys av det empiriska materialet. Jag har löst detta etiska problem så att jag i datautskriften har noterat vad intervjupersonen sagt samt att detta framkommit efter intervjuns slut och att det inte kan användas i min analys utan mer skall ses som en bakgrundsinformation.

En annan situation som uppkommit under ett sådant ”post-intervjusamtal” handlar om min roll som intervjuare/forskare gentemot den som vanlig samtalspartner. I något fall har en intervjuperson i detta samtal gett uttryck för åsikter som inte alls överensstämmer med mina

54 ibid. s. 197, 201

55 ibid. s. 105

56 ibid. s. 107

egna. Har jag då, eftersom jag officiellt förklarat att intervjun är slut, klivit ur min roll som intervjuare/forskare och är bara en vanlig samtalspartner som kan argumentera mot det som den andra parten säger, precis som jag skulle göra i ett vanligt samtal? Eller befinner jag mig fortfarande i intervjuarrollen och bör vara uppmärksam på att den maktasymmetri som en intervjusituation innebär faktiskt fortfarande råder. Jag har i de flesta fall valt det senare angreppssättet: att låta intervjupersonen prata utan att varken hålla med eller säga emot.

3.3. Undersökningen reliabilitet och validitet

Reliabilitet brukar översättas med tillförlitlighet och validitet med giltighet, och dessa två koncept utgör grunden för den positivistiska vetenskapssynen som länge varit rådande inom vetenskaplig forskning. Ett annat sätt att uttrycka att en undersökning har hög reliabilitet är att det inte finns några osystematiska fel: varje gång jag genomför undersökningen kommer jag att komma fram till samma resultat. Validitet, å andra sidan, kan uttryckas som frånvaro av systematiska fel: att man mäter det man vill mäta och att man mäter på ett rimligt sätt.

Kvalitativ forskning, och kanske särskilt kvalitativ intervjuforskning, ifrågasätts ofta med syftning till brister i reliabilitet och validitet.⁵⁷

En strikt positivistisk form av generaliserbarhet är svår att uppnå i min undersökning.

Tolkningen av intervjuerna bygger inte på statistiska metoder och formell kategorisering utan på en subjektiv läsning av dem. Reliabiliteten hos undersökningen kan dock förstärkas på flera plan. Under själva intervjusituationen har jag sökt att prova tillförlitligheten i intervjupersonernas svar genom vissa formuleringar⁵⁸ och i mina egna tolkningar och kategoriseringar genom att pröva dessa vid intervjuerna. Det faktum att intervjuerna inte spelades in utan att endast anteckningar är troligen det största problemet, och har hela tiden har funnits i åtanke vid tolkningen av det empiriska materialet (avsaknaden av inspelning har även diskuterats ovan). Under intervjuerna har detta problem sökt avhjälpas genom kontroll av att intervjupersonernas uttalanden har uppfattats och tolkats på rätt sätt.

Validiteten hos undersökningen torde vara relativt hög – en undersökningsdesign med kvalitativa forskningsintervjuer lämpar sig väl för de forskningsfrågor undersökningen söker svar på. Validiteten skulle eventuellt kunna öka med flera undersökningsobjekt, men en sådan utökning skulle inte stämma överens med undersökningens formella gränser i fråga om tidsåtgång och sidomfång.

Ett validitetsproblemet härrör från de problematiska definitionerna av mainstream- respektive alternativ media. Hur kan jag vara säker på att alla intervjupersoner har samma definition av dessa om jag inte givit dem någon? Kan jag säga något om exempelvis yngre gruppers syn på alternativ media om jag inte är säker på att de menar samma sak med begreppet

”alternativ media”? Sådana valideringsproblem har sökt avhjälpas genom att påståenden har kontrollerats och ifrågasatts under intervjuerna; detsamma har skett under den efterföljande utskriften och analysen av det empiriska materialet.

3.4. Analysverktyg

Undersökningens huvudmaterial är de fyra intervjuer som genomförts med företrädare för de undersökta grupperna. En kvalitativ undersökning med få undersökningsobjekt kräver en nära och djup analys av det empiriska materialet. Analysens utgångspunkt är de två forskningsfrågor som ligger till grund för min undersökning. Tolkningen av materialet kommer att ske tematiskt, och själva jämförelsen mellan de äldre och de yngre grupperna sker inom ramen för dessa teman.

57 ibid., passim

58 ibid., om ledande frågor, s. 145f.

Figur 1 nedan visar mitt analysverktyg grafiskt. Tanken är att mediesyn och –användning påverkar varandra reciprokt. Utanför denna undersöknings egentliga ram finns även en tredje dimension, som jag valt att kalla ”resultat”, dvs. hur grupperna/organisationerna faktiskt framställs i media. Resultatet påverkar både hur man ser på och hur man använder sig av media, och man kan även tänka sig det omvända förhållandet, att ens mediesyn och – användning påverkar vilket resultat man får.

RESULTAT

ANVÄNDNING AV MEDIA SYN PÅ MEDIA

mainstream alternativ mainstream alternativ

Figur 1: Analysverktyget

Som tidigare nämnts kommer tolkningen av undersökningens två dimensioner att göras tematiskt. Konkret sker detta genom en nära och intensiv läsning av intervjuutskrifterna.

Tolkningen av intervjuerna kategoriseras sedan enligt vissa teman som behandlas i respektive dimension (mediesyn och –användning). Det skall dock påpekas att det inte rör sig om en formell kategorisering, utan mera om att lyfta upp det som framkommit i intervjuerna till en högre abstraktionsnivå.

3.4.1. Mediesyn och medieanvändning

I detta läge är det dags att ytterligare precisera vad som egentligen menas med mediesyn och medieanvändning. Hadenius och Weibull talar om tre huvudaspekter av hur människor konsumerar massmedia (dvs. media ur publikens perspektiv): exponering, användning och värdering. Exponering är inte relevant för min undersökning, och lämnas därför.

Användning, enligt Hadenius och Weibull, handlar om vad som uppmärksammas i medierna (av publiken), och vad läsare, lyssnare och tittare väljer att ta del av. Genom kunskap om detta kan man dra slutsatser om mediernas funktioner.⁵⁹ Denna aspekt korresponderar naturligtvis med användning av mainstream- respektive alternativ media i min undersökning. Hadenius och Weibull talar om användning utifrån publikens perspektiv (mediekonsumtion). Vad gäller min undersökning måste dock detta begrepp vidgas så att det inte bara omfattar ”passiv”

konsumtion utan även gruppens strategiska användning av media för att vinna sympatisörer och anhängare, väcka opinion, göra sig känd och så vidare. Det är denna strategiska användning som jag främst har intresserat mig för, även om frågor om konsumtion också kommit upp i undersökningen. Genom att undersöka medieanvändningen hos grupperna kan jag alltså dra slutsatser om vilken funktion mainstream- och alternativa medier fyller för dessa grupper.

Med värdering menas hur människor tolkar och bedömer medierna som medier och deras innehåll, och genom kunskap om detta kan man uttala sig om olika mediers ställning i samhället.⁶⁰ Denna aspekt korresponderar väl med syn på mainstream- respektive alternativ media i min undersökning. Hur värderar grupper inom sociala rörelser innehållet i olika medier, vilket förtroende har de för medierna och hur ser de på mediernas representation av dem själva (dvs.

gruppen), av sociala rörelser och vad anser de om mediernas innehåll i stort (både mainstream och alternativa)?

59 ibid. s. 356

60 ibid. s. 356

4. Bakgrund: de undersökta rörelserna

4.1. Folkkampanjen mot Kärnkraft – Kärnvapen

Det som idag heter Folkkampanjen mot Kärnkraft – Kärnvapen (FMKK) har sin grund i en gammal organisation, Folkkampanjen mot Atomkraft, som bildades 1978⁶² mot kärnkraftverket i Barsebäck. En kraftig opinion mot den svenska energipolitiken hade växt fram sedan 1973 då centerpartiets Thorbjörn Fälldin hade övertygats om kärnkraftens farlighet, och centerpartiet assisterades i sitt motstånd av vänsterpartiet kommunisterna och olika utomparlamentariska grupper som Jordens Vänner, Alternativ Stad och Fältbiologerna. Kärnkraftsmotståndets exceptionellt snabba framväxt under 1970-talet har i den statsvetenskapliga forskningen beskrivits som en opinionsbildningsprocess med mycket få jämförelsepunkter i efterkrigstiden i fråga om omfattning och engagemang.⁶³

1979 beslutas att det ska hållas en folkomröstning om kärnkraften, vilket varit ett av kärnkraftsmotståndarnas första krav. ”Folkkampanjen Nej till Kärnkraft” blir paraply- organisation för 47 partier och organisationer som representerar linje 3 (avveckling inom en tioårsperiod), däribland c, vpk och kds. I maj 1980, efter folkomröstningen den 23 mars (där linje 2 vinner), ombildas Folkkampanjen Nej till Kärnkraft till en medlemsorganisation, och byter namn till Folkkampanjen mot Kärnkraft. 1986 genomförde man ytterligare ett namnbyte till Folkkampanjen mot Kärnkraft – Kärnvapen.

Under slutet av 70- och början av 80-talet samlade organisationen tiotusentals medlemmar.

Enbart i Göteborg hade man 7000 medlemmar år 1981. Idag har man 1185 medlemmar, plus så kallade familjemedlemmar (personer i ett hushåll där en är medlem).⁶⁴ FMKK leds av en styrelse på sju personer och organisationen är uppdelad i olika lokalgrupper där Stockholm har den största och mest aktiva.⁶⁵

FMKK är idag kunskapsinriktade, det vill säga man arbetar med att samla in och sprida kunskap om kärnkraft och kärnvapen, exempelvis genom seminarier. Enligt den företrädare för FMKK jag intervjuade får de många frågor via e-post, främst från skolelever som skall skriva arbeten men också från debattörer och politiker.⁶⁶ Organisationen är helt medlemsfinaniserad och får inga regelbundna bidrag från staten.

4.2. Alternativ Stad

Alternativ Stad liknar sig själva vid ”/…/ ett träd som sitter fast i den svenska myllan med tre stora rötter - miljörörelsen, alternativrörelsen och folkrörelsetraditionen”⁶⁷. Alternativ Stad grundades 1969. Det första engagemanget rörde rivningarna av Klarakvarteren i Stockholm, men det var i och med den så kallade almstriden 1971 som Alternativ Stad vann sin första stora framgång. Under 1970-talet arbetade man främst med protester mot massbilismen och med husockupationer. Alternativ Stad var också inblandat i motståndet mot kärnkraften. 1983 blev Alternativ Stad medlem i Miljöförbundet. Under senare hälften av 80-talet arbetade man bland annat mot det så kallade Dennispaketet, ett arbete som fortsatte in på 90-talet då man tog

61 En personlig skildring av Folkkampanjens arbete inför folkomröstningen ges i: Moberg, Åsa (1980): Så började 80-talet. Dagbok från Folkkampanjen Stockholm: Bokförlaget Prisma

62 Enligt FMKKs medlemstidning Medsols nr 2/2001. Den företrädare för FMKK jag intervjuade (041112) sade dock att det var år 1977. Jag bedömer i detta fall tidningens uppgifter som mer tillförlitliga.

63 Lewin, Leif (1992): Ideologi och strategi. Svensk politik under 100 år Fjärde upplagan. Stockholm: Norstedts Juridik s. 31

64 Företrädare för FMKK, personlig kommunikation via e-post

65 Företrädare för FMKK, intervju 041112

66 ibid.

67 Alternativ Stad. Miljöförbundet Jordens Vänner i Stockholm (2004):

www.algonet.se/~alt-stad/index.htm (referensen upprättad 041210)

initiativet till paraplyorganisationen ”Ur tid är leden” som växte till att omfatta 30 organisationer.

Alternativ Stad är inte en renodlad miljörörelse utan har också arbetat med kulturella, demokratiska och sociala frågor. Som ett exempel kan nämnas kampen mot massarbetslösheten inom nätverket ”Alliansen för arbete” som bildades 1998. Man har också varit involverad i olika internationella projekt. Inför folkomröstningen om medlemskap i EU deltog Alternativ Stad aktivt i nej-sidans arbete. På senare år har man varit involverad i arbetet mot privatiseringarna och utförsäljningen av de kommunala verksamheterna i Stockholm och grundat nätverket ”Stockholm är inte till salu”. För närvarande driver man frågan om de så kallade ”allmänningarna” – en slags allemansrätt för staden som handlar om rätt till gator och torg, ren luft och vatten och offentlig välfärd.⁶⁸

Fram till början av 1980-talet hade Alternativ Stad inga formella medlemmar. I och med att man gick in i Miljöförbundet fick man en mer formell organisation med stadgar och medlemskap. Vid tidpunkten för kampen mot Dennispaketet och nätverket ”Ur led är tiden”

nådde man sitt högsta medlemsantal, ungefär 400 stycken. Idag har man cirka 300 medlemmar.⁶⁹ I mitten av 90-talet gick Miljöförbundet samman med Jordens Vänner och blev därmed en del av den internationella miljöorganisationen Friends of the Earth. I och med detta fick det internationella arbetet en fastare plattform.⁷⁰

I enlighet med sina traditioner från 60- och 70-talen tillämpar Alternativ Stad en direktdemokratimodell.⁷¹ En formell styrelse saknas, även om kassör och revisor av nödvändighet finns. Arbetet sker i arbetsgrupper som är inriktade på olika frågor.

4.3. Attac Sverige

Attac är en förkortning för det franska ”Association pour la Taxation des Transactions financières pour l’Aide aux Citoyens” vilket betyder ”sammanslutning för en beskattning av finanstransaktioner till medborgarnas fromma”. Attac bildades vid ett internationellt möte i Paris december 1998 och finns i 38 länder.⁷² Grunden för detta möte var en ledare i tidningen le Monde Diplomatique, skriven av chefredaktör Ignacio Ramonet, publicerad i december 1997, som var kritisk till den rådande kapitalistiska världsordningen. ”Varför inte starta en ny icke- statlig organisation” frågade Ramonet. Över 5000 läsare svarade; en allt för stor respons för att man skulle kunna förbli overksam.⁷³

Attacs huvudfrågor är global rättvisa och demokrati. Man menar att de ekonomiska mönster som präglar världen idag omöjliggör och försvagar den verkliga demokratin, och att det demokratiska inflytandet över de samhällsekonomiska besluten måste öka.⁷⁴

Attac Sverige bildades den 7 januari 2001, men förberedelserna för grundandet av svenska Attac hade pågått sedan 1999.⁷⁵ Attac växte fort i Sverige och redan efter ett par månader hade man några tusen medlemmar. Medlemsantalet har dock gått ned efter händelserna i Göteborg i samband med EU-toppmötet där i juni 2001, och 2003 hade Attac Sverige ca 2800 medlemmar.⁷⁶ Konkret driver Attac Sverige fem specifika frågor: införande av Tobinskatten (beskattning av spekulativt kapital), bekämpande av så kallade skatteparadis, att motverka

68 Alternativ Stad (2004): Kampen om allmänningarna Stockholm: Alternativ Stad

69 Företrädare för Alternativ Stad, intervju 041115

70 Stahre, Ulf (2002): Den gröna staden Stockholm: Bokförlaget Atlas s. 141

71 ibid. s. 167

72 Attac Sverige (2004): www.attac.nu (referensen upprättad 041213)

73 Grefe, Christiane, Mathias Greffrath & Harald Schumann (2002): Attac: Vad vill globaliseringskritikerna?

(Översättning Joachim Retzlaff). Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion

74 Attac Sverige loc. sit

75 Företrädare för Attac, intervju 041210

76 ibid.

spekulation med pensionspengar, införande av handelsregler, samt avskrivning av fattiga länders skulder.⁷⁷

Attac är nätverksbaserat och uppbyggt av olika lokalgrupper och nationella nätverk. Denna nätverksorganisation finns på alla nivåer: den lokala, den nationella och den internationella.

Attac Sveriges centrala organ är den Gemensamma Arbetsgruppen (GA), som fungerar som styrelse, men man försöker komma bort från traditionella och hierarkiska organisationsformer.⁷⁸ Verksamheten inom Attac Sverige står på tre ben: opinionsbildning gentemot politiker, studieverksamhet (studiecirklar och seminarier) samt mobilisering, kampanjer och demonstrationer. Attac Sveriges verksamhet finansieras i huvudsak genom medlemsavgifter och gåvor, men för specifika kampanjer söker man ibland olika bidrag.

4.4. Ingen Människa är Illegal

Ingen Människa är Illegal (IMäI) är en internationell asylrättsrörelse som finns i ett flertal länder, bland annat Australien och Holland. Rörelsen är uppbyggd som ett löst nätverk och har ingen enhetlig organisation. Internationellt startade rörelsen vid en konstfestival kallad Dokumenta X i Tyskland år 1997, då aktivister och konstnärer uttryckte sin indignation över situationen för flyktingar. De enades under mottot ”Kein Mensch ist Illegal”. Detta var startskottet för nätverket.

I Sverige startade IMäI år 1999 i och med ett möte om globalisering på Färnebo Folkhögskola. En av arbetsgrupperna behandlade migrationsfrågor, och detta var startskottet för svenska Ingen Människa är Illegal. Ingen Människa är Illegal anser att gränser är konstruktioner som ingen har någon moralisk skyldighet att acceptera och upprätthålla. ”En människa som är född på en plats har inte större rätt till den än någon annan. Alla har rätt att röra sig fritt.”⁷⁹ Man anser att migrationsfrågorna är kopplade till ”en cynisk nyliberal världsordning” och inte kan separeras från diskussioner om globala ekonomiska frågor och om orättvisor och rasism.⁸⁰ Konkret arbetar nätverket med följande områden: a) hjälpa människor som tvingats gå under jorden på grund av svensk flyktingpolitik, och kämpa för amnesti och uppehållstillstånd för de som gömmer sig; b) kämpa mot det som Schengensamarbetet för med sig (till exempel avvisningar till ”säkert tredje land” och transportörsansvaret); c) sprida information om hur den svenska och europeiska flyktingpolitiken ser ut och ”slå hål på myten om den humana flyktingpolitiken”; d) ta initiativ till en fördjupad diskussion om migrationsfrågor med utgångspunkt i en vision om global solidaritet, och förmedla politiska förklaringar till varför människor tvingas fly; och e) samarbeta med andra grupper som kämpar för liknande frågor, och ingå i en global folkrörelse.⁸¹

IMäI är uppbyggt som ett nätverk bestående av lokal- och arbetsgrupper. Lokalgrupperna ställer sig bakom IMäIs plattform, men får själva bestämma hur de lägger upp sitt arbete och vilka frågor de vill arbeta med. För närvarande listar IMäIs hemsida fyra olika lokalgrupper (Stockholm, Uppsala, Göteborg och Norrköping).⁸² Intervjupersonerna påpekar att lokalgrupper dyker upp och försvinner, och att man runt 2000-2001 upplevde en storhetstid.⁸³ Lokalgruppen i Stockholm (som intervjuats för denna uppsats) består av cirka 30 personer, och har en arbetsgrupp för asylfrågor och en för opinionsfrågor (utåtriktad verksamhet) som bland annat ordnar föreläsningar och seminarier.⁸⁴

77 Attac Sverige loc. sit.

78 ibid., samt intervju 041210

79 Ingen Människa är Illegal (2005): www.ingenillegal.org (referensen upprättad 050126)

80 ibid.

81 ibid.

82 ibid.

83 Företrädare för Ingen Människa är Illegal (Stockholm), intervju 041214

84 ibid.