I vår avslutande diskussion sätter vi vår analys i förhållande till vår frågeställning och det material vi redogjort för. För att återknyta till de frågeställningar vi arbetat utifrån upprepar vi dem här:
1. Hur bedrivs biblioteksverksamheten på de fyra biblioteken?
2. Hur ser relationen mellan Judiska biblioteket och Internationella
biblioteket i Stockholm respektive mellan Romska Biblioteket och Malmö stadsbibliotek ut?
3. Hur skulle specialbiblioteken och folkbiblioteken kunna dra nytta av
varandras erfarenheter och praktiker?
De två första frågorna besvarades till stor del i empirin, och den tredje kommer att besvaras nedan. Vi har visserligen i denna uppsats skrivit om romer och judar, men tror att mycket av det vi säger kan vara giltigt också för de andra minoriteterna, även om det är viktigt att komma ihåg att dessa skiljer sig från varandra och rymmer stora individuella variationer. Genom att se på biblioteksverksamhet ur de tre perspektiv vi använt i vår modell – det moralfilosofiska, det sociologiska och det politiska – har vi fått en ökad förståelse för vidden av folkbibliotekets betydelse för de nationella minoriteterna, vilket vi utvecklar i denna slutdiskussion.
Alla våra informanter anser att samarbeten i olika former är positiva, och de samarbeten som tidigare gjorts, även om de varit sporadiska, har varit mycket uppskattade. Trots detta saknas det idag utvecklade samarbetsprojekt biblioteken emellan. Viljan till samarbete finns hos alla fyra biblioteken, men är ingen central punkt för något av dem, och vi tror att det som istället saknas framför allt är initiativ, tid respektive ekonomiska medel. Den mesta kommunikationen mellan biblioteken sker indirekt, genom att biblioteken hänvisar sina användare mellan varandra när de efterfrågade medierna saknas. Som vi redogjort för tidigare finns det goda förutsättningar för olika samarbetsformer. Till exempel stödjer Delegationen för romska frågor kommunala projekt, något som folkbiblioteket skulle kunna dra nytta av. Även det flertal organisationer och kulturella verksamheter som bedrivs av intressegrupper för de nationella minoriteterna är tänkbara samarbetspartners. Genom att dessa besitter och kan samla in kunskap från representanter för grupperna, vilket gjordes exempelvis i Kulturrådets De nationella minoriteterna och kulturlivet, kan de vara en resurs för folkbiblioteket då det ska utforma riktlinjer för sitt arbete gentemot minoriteterna.
Den kunskapsbank i minoritetsfrågor som specialbiblioteken utgör måste tas tillvara och användas för att öka den allmänna medvetenheten om de nationella minoriteterna, vilket i sin tur skulle kunna bidra till att minska diskrimineringen av dessa. Ett arbete mot diskriminering av, och för ökad förståelse för, de nationella minoriteterna måste ske på många plan i samhället, och folkbiblioteken borde ha en naturlig roll som kunskap- och informationscentrum rörande dessa frågor. Det är också viktigt att poängtera att folkbiblioteket naturligtvis måste anpassa sin verksamhet efter hur den demografiska sammansättningen ser ut i den aktuella kommunen; det behövs en större mängd medier på minoritetsspråken på ett bibliotek i en kommun där användare av dessa språk är många. Samtidigt är det viktigt att alla bibliotek tar ett ansvar för att, om det inte finns ett behov av medier på just de språken, ha aktuella medier som handlar om de
nationella minoriteterna.
Att det finns bibliotek som riktar sig direkt till minoriteterna är visserligen en stor tillgång, men kanske i första hand för de berörda grupperna själva. De minoritetspolitiska biblioteksfrågorna får inte förpassas till enbart specialbiblioteken eller en kommunal nivå: att ramkonventionen och språkstadgan efterlevs kan och ska inte behöva vara beroende av kommunala eldsjälar eller minoriteterna själva, utan frågorna behöver samordnas på nationell nivå för att försäkra att de följs och för att kvaliteten på arbetet som utförs i konventionernas namn är tillräckligt hög. Som ett led i detta tror vi att öronmärkta pengar till olika kommuner, beroende på deras behov, vore en bra start. Som vi har visat i bakgrundskapitlet går det att tolka flera av de dokument och propositioner som rör kulturell verksamhet riktad mot de nationella minoriteterna som att biblioteket är en viktig aktör och har ett ansvar i Sveriges uppfyllande av konventionernas syfte att stärka, stödja och skydda de nationella minoriteterna och deras respektive språk. Det saknas inte heller rapporter och akademiska texter gällande romsk och judisk kultur samt deras språk som bidrar till denna bild.
Vi tror att många folkbibliotek har bra förutsättningar för att utveckla sin verksamhet och vara en aktiv del i detta, men att synen på minoritetsspråken som enbart några i mängden av språk i Sverige försvårar utvecklandet av åtgärder specifikt riktade mot minoriteterna. Kymlicka pekar på vikten av kulturens betydelse för minoriteterna och argumenterar för en positiv särbehandling av dem. Minoritetsspråken är inte bara officiella språk i Sverige, utan också i varierande utsträckning i behov av stöd för sin fortlevnad, vilket gör att deras ställning i samhället skiljer sig från andra språk. Denna insikt speglas i den på Internationella biblioteket pågågende diskussionen om var medier på dessa språk bör placeras.
Problemet är dock naturligtvis inte enbart bibliotekets. Det råder stor brist på böcker på framför allt romani, vilket är mycket problematiskt eftersom vårt samhälle är så pass beroende och dominerat av ett fungerande skriftspråk. Hyltenstam talar om språkbevarande faktorer, varav majoritetssamhällets inställning till minoritetsspråket, kulturella institutioner och hur språket förmedlas generationer emellan är några. Vi tror att biblioteket, som en kulturell insitution öppen för alla, kan bidra till att öka medvetenheten om minoriteternas kultur samt att de genom att satsa särskilt på barnverksamhet kan bidra till att barnen använder och utvecklar språket. Detta uttrycks också i Bibliotekslagen där det står att barn och unga ska ägnas särskild uppmärksamhet. De båda specialbiblioteken försöker köpa in så många barnböcker som möjligt för att få den nya generationen intresserad av språket. Även på Internationella biblioteket vill en fokusera på barnlitteratur, men biblioteken upplever alla att det är svårt eftersom det helt enkelt inte ges ut särskilt mycket i den genren. Detta är problematiskt eftersom det är särskilt viktigt att satsa på barn och ungas användning av språket om det ska fortleva, vilket bland annat påpekas i rapporten
De nationella minoriteterna och kulturlivet. Problemet med att många äldre romer är analfabeter
skulle biblioteket också kunna bidra till att avhjälpa, genom att exempelvis erbjuda stöd till läsinlärning, att tillhandahålla ljudböcker på romani och att använda sig av tjänsten Boken kommer för att nå de romer som av någon anledning har svårt att nå det fysiska biblioteket. Jennsiche menar även att en mycket viktig del i minoriteternas identitetsbygge är tillgången till litteratur på det egna språket, och därigenom till bibliotek, och att ett av bibliotekets uppdrag är att skapa en gynnsam grund för varierande kulturyttringar. Tillgången till litteratur på det egna språket är också en viktig del för att språket ska kunna överleva och utvecklas. Biblioteket blir då speciellt viktigt för romani och jiddisch eftersom dessa språk inte har någon geografisk bas i Sverige.
Ett annat problem som vi, i likhet med Jennische, ser är att biblioteket ofta överskattar efterfrågans betydelse för medieinköp. Naturligtvis ska användaren kunna påverka inköp genom
inköpsförslag och liknande, men att enbart ha efterfrågan i åtanke leder till att de grupper som inte aktivt försöker påverka biblioteket riskerar att inte heller får sina behov tillgodosedda. Det räcker alltså inte med att biblioteket konstaterar att efterfrågan saknas; det är även bibliotekets uppgift att skapa efterfrågan genom att aktivt locka till sig användare, och att utvärdera nyttan och undersöka behovet av medier på minoritetsspråken. I specialbibliotekens fall ser situationen naturligtvis annorlunda ut.
Vår uppsats har varit kvalitativ men vi vill peka på vikten av att större, kvantitativa undersökningar också görs, då dessa kan ge en mer generell bild av situationen: både av minoriteternas önskemål och av folkbibliotekets verksamhet gentemot dem. Vi menar att den samlade kunskapen om bibliotekets betydelse för identitetsbygge och språkbevarande, tillsammans med konventionerna och propositionerna, motiverar en ökad satsning på de nationella minoriteterna från folkbibliotekets sida, och för införandet av åtgärder gällande dessa i bland annat bibliotekslagen. Detta skulle underlätta arbetet med att konkretisera minoriteternas behov i bibliotekets medie- och biblioteksplan, som ofta innehåller principer om mångfald i en vid bemärkelse.
Trots att det har gått nästan tio år sedan konventionerna ratificerades finns det mycket kvar att göra från samhällets sida, och vi ser som sagt öronmärkta pengar och ett underlättande av samarbete kring dessa frågor som centralt i ett sådant arbete. Det är dock i sammanhanget mycket viktigt att poängtera betydelsen av att detta sker i dialog med minoriteterna själva: det är inte majoriteten som ska beskriva minoriteten eller avgöra vad denna är bäst betjänt av, och olika samarbeten mellan specialbiblioteken och folkbiblioteken skulle kunna vara en resurs för minoritetsgruppens påverkanskraft i dessa frågor. Hur en minoritetsgrupp vill identifiera sig själv måste hela tiden vara i fokus, och den diskussion om de olika bilder av identiteten som finns, både i samhället och inom gruppen, ska vara tydlig för att minska risken för att minoritetsgruppen ses som en homogen grupp av människor med liknande intressen, önskemål och åsikter, även om de gemensamma drag som finns naturligtvis måste uppmärksammas.
Vi tror att landets biblioteksverksamhet och minoriteterna skulle vara betjänta av en lagstiftning gällande både en nationell bibliotekspolitik och en nationell minoritetspolitik, och att verksamhetsmålen gentemot minoriteterna skulle kunna förtydligas genom ett utvecklande av konkreta biblioteksplaner på kommunal nivå.