Handledare: Joacim Hansson BO3003
Examinator: Angela Zetterlund 15 hp
G2 G3 Avancerad nivå
Katarina Finnberg och Lotta Vigur
Institutionen för humanioraMer än Katitzi och klezmer?
en kvalitativ undersökning av biblioteksverksamhet riktad mot
romer och judar
2009-06-01
Svensk titel: Mer än Katitzi och klezmer – en kvalitativ undersökning av biblioteksverksamhet
riktad mot romer och judar
Engelsk titel: More than Katitzi and klezmer – a qualitative review of library work directed at
Jewish and Romani people
Författare: Katarina Finnberg och Lotta Vigur Färdigställt: 2009-05-25
Handledare: Joacim Hansson
Abstract: This bachelor's purpose is to examine different types of library work directed at the
Swedish national Jewish and Romani minorities. The thesis will begin with accounting for the politics of Swedish national minorities and of today’s situation for Jews and Romanis in Sweden. We will, to accomplish this purpose, use a three-piece question formulation regarding the
respective works of the libraries, as well as the possible benefits that cooperation between different libraries could bring. The questions are answered in the analysis of four qualitative interviews through a model based on Dorte Skot-Hansen's thoughts on the library's different roles in different understandings of society. The analysis will lead us to a final discussion, in which we will present our results: that distinct guidelines regarding the national minorities for the public libraries are a necessity for Sweden’s fulfilling of the responsibility towards these groups; that there is a need for a coordination of the propositions and conventions regarding the national minorities in the shape of a substantial legislation; and that this field in the future needs to be thoroughly observed and examined in order to evaluate how the Swedish public libraries meet the needs of the national minorities.
Innehållsförteckning
1. Inledning...3
1.1 Bakgrund ...4
1.1.1 Svensk minoritetspolitik ...4
1.1.2 Judar och romer i dagens Sverige ...6
1.1.3 Romer...6
1.1.4 Judar ...8
1.2 Problemdiskussion...10
1.3 Syfte och frågeställningar ...11
1.5 Avgränsningar och metod...11
1.5 Teori och metodtillämpning ...14
2. Kunskapsöversikt ...18
2.1 Biblioteks relation till invandrare/nationella minoriteter ...18
1. Inledning
I Sverige finns fem nationella minoriteter: judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. 1999 fick Statens Kulturråd i uppdrag av regeringen att utreda hur dessa grupper ska få mer utrymme i svenskt kulturliv. Denna undersökning resulterade bland annat i rapporten De
nationella minoriteterna och kulturlivet som kom 2001. Syftet med den här uppsatsen är att
undersöka olika typer av biblioteksverksamhet riktad mot judar och romer. För att finna exempel på sådan verksamhet kommer vi att i undersökningen se på fyra bibliotek: Romska Biblioteket i Malmö, Malmö stadsbibliotek, Judiska biblioteket i Stockholm och Internationella biblioteket i Stockholm. Både den judiska och den romska gruppen är intressant i sin heterogenitet och deras bibliotek en tacksam grund att stå på i ett arbete med en omfattning som detta. Efter en genomgång av bakgrunden till den svenska minoritetspolitiken och judarnas och romernas situation i Sverige idag kommer vi att presentera vår konkreta empiriska frågeställning.
Uppsatsen kommer att blicka åt flera olika håll, eftersom det råder brist på forskning som anknyter direkt till vår frågeställning. Vi tror dock att dessa utblickar är både en tillgång och en nödvändighet, då ett arbete med att förbättra villkoren för de nationella minoriteterna omöjligt kan föras från bara ett håll. Genom att anta ett sådant brett perspektiv vill vi peka på att hela samhället måste vara involverat i arbetet med att stödja grupperna, och därför kommer vi bland annat att rikta fokus även mot svensk minoritetspolitik i allmänhet, och mot de nationella minoriteternas situation utanför bibliotekssfären.
Vårt syfte konkretiseras genom frågeställningen som presentas i kapitel 1. Vi inleder även detta kapitel med en utförlig bakgrund som beskriver svensk minoritetspolitik samt judarnas och romernas situation i dagens Sverige. Efter det för vi en problemdiskussion och redovisar vårt val av metod och teori. I kapitel 2 ges en kunskapsöversikt över fyra olika ämnen som alla är centrala för uppsatsen: bibliotek, nationella minoriteter, judar och romer. Därefter följer i kapitel 3 en redogörelse för vårt empiriska material samt en kortare beskrivning av de fyra bibliotek vi valt att undersöka. Kapitel 4 innehåller en analys av empirin som utgår från teorin vi presenterade i kapitel 1. Vi kommer sedan att i kapitel 5 föra en diskussion kring våra empiriska resultat och vår analys i förhållande till kunskapsöversikten och bakgrunden, och uppsatsen avslutas med en sammanfattning i kapitel 6.
Uppsatsen är även en del i ett forskningsprojekt initierat av Joacim Hansson, fil. doktor och lektor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Växjö Universitet. Forskningsprojektet syftar till att få en bild av de nationella minoriteternas behov av folkbibliotekens verksamhet samt att se hur folkbiblioteken uppfyller sitt uppdrag gentemot berörda grupper. Vår uppsats ska ses som en mindre del i denna undersökning.
kulturtidskriften Ful.1
1.1 Bakgrund
Det saknas samordnade nationella riktlinjer för bibliotekens arbete gentemot de nationella minoriteterna, men det finns ett flertal propositioner och internationella överenskommelser som skulle kunna ligga till grund för utvecklandet av sådana. Därför kommer vi att kortfattat i bakgrunden gå igenom dessa, för att sedan beskriva grupperna romer och judar, och deras kultur och språk, då vi menar att biblioteket bör känna sina målgrupper för att kunna skapa en passande verksamhet för dem. Vi är medvetna om risken för att sådana beskrivningar blir generaliserande på grund av de stora individuella variationer som finns inom grupperna, men försöker ta fasta på de största gemensamma kulturella dragen.
För att skydda de nationella minoriteterna i Europa och de nationella minoritetsspråken upprättade Europarådet Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk 1992 och
Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter 1994 (hädanefter kallade språkstadgan och
ramkonventionen). I ramkonventionens första del fastlås att ett arbete för ett lands nationella minoriteter är ett arbete för mänskliga rättigheter, och att de nationella minoriteternas bevarande
är nödvändigt för stabilitet, demokratisk säkerhet och fred. 2 Detta ska ske bland annat genom att
”[p]arterna åtar sig att främja de förutsättningar som är nödvändiga för att personer som tillhör nationella minoriteter skall kunna bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga
beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv”.3
Detta tas även upp i språkstadgan:
I fråga om … bibliotek, kulturcentra, förbinder sig parterna till … att uppmuntra uttrycksformer och initiativ som utmärker … landsdels- eller minoritetsspråk och främja olika sätt att få tillgång till verk framställda på dessa språk … att tillse att de organ som är ansvariga för att anordna … kulturell verksamhet avsätter tillräckliga medel för att inkludera kunskaper i och användning av … landsdels- eller minoritetsspråk och deras kultur … att uppmuntra och/eller underlätta upprättande av organ med uppgift att insamla samt förvara, presentera eller offentliggöra verk framställda på … landsdels- eller minoritetsspråk.4
Språkstadgan och ramkonventionen kan i sin tur härledas från FN:s konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter, som Sverige undertecknade 1966.5 Dessa konventioner
ligger till grund för den svenska minoritetspolitik vi presenterar i följande avsnitt.
1.1.1 Svensk minoritetspolitik
År 2000 ratificerade Sverige både ramkonventionen och språkstadgan. I ramkonventionen står att
”I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, skall de som tillhör sådana minoriteter inte förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget
kulturliv, bekänna sig till och utöva sin egen religion och använda sitt eget språk”.6 Genom att
Sverige undertecknat dessa konventioner förbinder sig myndigheterna alltså att se till att de efterlevs inom samtliga samhällsområden, även bibliotek. Alla folkbibliotek är också skyldiga att
1 http://www.tidskriftenful.se/index.php?m=ful&o=manifest [2009-05-24] 2 Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter 1995, s. 2f. 3 Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter 1995, artikel 5. 4 Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk 1992, artikel 12
följa bibliotekslagen, i vilken det står att ”Folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet åt funktionshindrade samt invandrare och andra minoriteter bl.a. genom att erbjuda litteratur på andra språk än svenska och i former särskilt anpassade till dessa gruppers
behov”.7 Den politik som utvecklats utifrån konventionerna presenteras i propositionen
Nationella minoriteter i Sverige 1998/99:143 som antogs av riksdagen 1999 och som anlade
grunden till den svenska minoritetspolitiken. I propositionen angavs följande fem grupper och språk som minoriteter och minoritetsspråk: Judar och jiddisch, romer och romani, samer och
samiska, sverigefinnar och finska samt tornedalingar och meänkieli.8 Språkstadgan innehåller
bestämmelser om vilka språk som får minoritetsstatus: de ska vara traditionellt använda inom ett
territorium i staten, skilja sig från det officiella språket samt ha tillräckligt många användare.9 I
ramkonventionen ges däremot ingen entydig definition av vad som är en nationell minoritet, mer än att dess identitet grundas på gemensamma kulturella drag såsom religion, språk, traditioner
och kulturarv.10 Där står även att”var och en som tillhör en nationell minoritet skall ha rätt att fritt
välja att behandlas eller inte behandlas som sådan och ingen nackdel skall följa av detta val eller av
utövandet av de rättigheter som är förbundna med detta val.”11 Propositionen Nationella
minoriteter i Sverige kompletterar detta i sin definition av minoriteterna som en: ” … grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning i samhället. Gruppbestämningen kan inte enbart göras efter gruppens numerära antal utan här måste också vägas in och belysas gruppens struktur och
sammanhållning.”12 Gruppen ska också vilja behålla sin från majoritetssamhället särskilda
identitet, och ha historiska band till Sverige sedan före förra sekelskiftet.13 Minoriteternas kultur
och språk ska stärkas bland annnat genom att ”Vid fördelningen av det statliga stödet till litteratur och kulturtidskrifter samt övrig kulturverksamhet bör de nationella minoriteterna särskilt
beaktas”.14
Dessutom föreslås en utredning av de nationella minoriteternas kulturliv och hur det kan stödjas, vilket resulterade i Statens Kulturråds rapport De nationella minoriteterna och
kulturlivet, som vi skrev om i inledningen.
Sverige måste regelbundet rapportera till Europarådet om hur ramkonventionen och
språkstadgan följs; vart femte respektive vart tredje år. En kommitté i Europarådet skriver sedan en rapport med en beskrivning av situationen för minoriteterna samt rekommendationer på vad
som behöver förbättras.15 Den senaste rapporten om ramkonventionen, Second Opinion on
Sweden, trycktes 2008. I den framkommer bland annat att det är problematiskt att vilken
myndighet som ansvarar för minoritetsfrågorna ofta varierar och att det kommunala samarbetet inte alltid fungerar. Även om Sverige får beröm för sitt arbete mot diskriminering och sitt välutvecklade skydd för minoriteterna, påpekas det att att det fortfarande pågår diskriminering, särskilt av romer.16
Nyamko Sabuni, minister för Integrations- och jämställdhetsdepartementet som ansvarar för minoritetsfrågorna, instämmer i att Sverige har haft problem med att uppfylla målen för
7 SFS 1996:1596 Bibliotekslag § 8.
8 Nationella minoriteter i Sverige 1998/99:143, s.1.
9 Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk 1992, artikel 1. 10 Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter 1995, artikel 5. 11 Ibid., artikel 3.
12 Nationella minoriteter i Sverige 1998 99, s. 31. 13 Ibid.
14 Ibid., s. 62.
15 http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?id=31&module_instance=10&action=pod_show [2009-05-24]
minoritetspolitiken.17
För att förbättra situationen för landets minoriteter lade regeringen fram propositionen Från erkännande till egenmakt: Regeringens strategi för de nationella
minoriteterna 2008/09: 158. I den föreslås bland annat utvidgad biblioteksverksamhet gentemot
de nationella minoriteterna, exempelvis genom särskilda bibliotekskonsulenter och att produktion
av barn- och ungdomslitteratur på minoritetsspråken får ett ökat stöd.18 I budgetproposition för
2009 föreslås att det ekonomiska stödet till de nationella minoriteterna ska öka med 70 miljoner
kronor under 2010 och 2011.19 Det återstår att se hur detta kommer att påverka minoriteterna i
framtiden, och vi vill nu presentera en beskrivning av romers och judars förhållanden i dagens Sverige, samt några kortare historiska tillbakablickar.
1.1.2 Judar och romer i dagens Sverige
Då vi sökt information till vår uppsats har vi upptäckt att det skrivits betydligt mer om romernas situation i dagens Sverige, än om judarnas. Detta gäller allt från uppsatser till statliga rapporter och avspeglas i att våra texter om romerna respektive judarna, nedan och i kunskapsöversikten, skiljer sig åt i upplägg och innehåll. Vi vill understryka att enda anledningen till detta är att romer som minoritetsgrupp har studerats mer ur det perspektiv vi är intresserade av i den här uppsatsen. Judars och romers behov är naturligtvis på många sätt väldigt olika, då de är två folkgrupper med skilda kulturella och historiska bakgrunder. I De nationella minoriteterna och kulturlivet står att "... en framgångsrik minoritetspolitik måste utgå från de förutsättningar som är specifika för
respektive grupp."20 Två gemensamma nämnare för judar och romer är dock att de som
minoritetsgrupp inte är knuten till någon geografisk bas,21 som till exempel samerna, och att deras
minoritetsspråk måste få ett ökat stöd.22 Det är särskilt viktigt att lyckas få de unga intresserade
av att tala språket, och ge dem möjligheter till att använda det i vardagen, poängteras i
23
pporten.
a, finska, utomnordiska och nyanlända romer, men
delningen täcker naturligtvis inte alla. 26
Romsk kultur och romani
ra
1.1.3 Romer
Romerna tros härstamma från Indien, men har sedan 1200-talet varit bosatta runtom i Europa. De har sedan 1500-talet invandrat till Sverige i olika vågor. Enligt personuppgiftslagen är det idag
förbjudet att registrera medborgare utifrån etnisk tillhörighet,24 varför det är svårt att med
säkerhet säga hur många romer som bor i Sverige. Dessutom hyser en del romer en motvilja mot att uppge sitt ursprung, på grund av negativa historiska erfarenheter. Uppgifterna om antalet
varierar därför kraftigt, men är enligt Nationalencyklopedin cirka 35 000.25 Romerna i Sverige
kan delas in i fem huvudgrupper: svensk in
17 http://www.regeringen.se/sb/d/10332/a/111574 [2009-05-24]
18 Från erkännande till egenmakt: Regeringens strategi för de nationella minoriteterna 2008/ 09: 158, s. 146. 19 Budgetpropositionen för 2009, s. 201.
20 De nationella minoriteterna och kulturlivet 2001, s. 46. 21 Nationella minoriteter i Sverige 1998/99:143, s. 135. 22 De nationella minoriteterna och kulturlivet 2001, s. 45. 23 Ibid., s. 45.
24 SFS 1998:204.Personuppgiftslagen § 13. 25 http://www.ne.se/romer [2009-05-24].
Trots romernas nationella variationer har de många gemensamma kulturella drag, varav språket
är ett.27 Dess officiella term är romani chib, men då chib betyder språk kommer vi
fortsättningsvis att skriva bara romani.28 Romani påverkas mycket av landet det talas i, och alla
dess 60 varieteter räknas som svenska minoritetsspråk. På grund av antalet varieteter, och deras stora skillnader sinsemellan, är det svårt att utforma en standardisering av skriftspråket, vilket enligt De nationella minoriteterna och kulturlivet delvis förklarar den låga skriv- och
läskunnigheten hos en del, framför allt äldre, romer.29 En annan förklaring är att det först 1965
blev tillåtet för romer i Sverige att gå i skolan.30 En uppgift som återkommer i flera källor,
exempelvis i Den romska minoriteten i majoritetssamhällets skola…, är att många äldre romer är analfabeter. Någon exakt statistik om detta har vi dock inte funnit, men det är uppenbart att problemet finns. Bristen på skriftliga dokument har gjort att den romska kulturen traditionellt domineras av musik, dans, sång samt en rik berättartradition. Dessa uttryck måste på något sätt dokumenteras för att samtiden och eftervärlden ska kunna ta del av dem, påpekas i De nationella
minoriteterna och kulturlivet.31 I rapporten Det romska språket och romsk språkvård i Sverige,
där romer intervjuas, föreslås bland annat att romanis fortlevnad skulle gagnas av ” …
samordning av råd och rekommendationer till bibliotek i fråga om inköp”,32 samt av ökat stöd till
dokumentation i form av till exempel talinspelningar.33
Det råder ett stort underskott på böcker för vuxna på romani i Sverige, och det finns än färre
barnböcker34, även om Katarina Taikons välkända självbiografier och hennes barnböcker om
Katitzi kan nämnas.35 Bristen på litteratur på romani bekräftas då vi på en sökning i Sveriges
nationella bibliotekskatalog, LIBRIS, fick 146 träffar på böcker på romani, varav endast 15 var
för barn och ungdom.36
De romska representanter Kulturrådet talade med, ville gärna ha stöd för publicering av böcker et cetera.37
Det påpekas vidare att det romska kulturlivet rymmer ett stort engagemang, och det finns romska kulturcentra både i Stockholm och i Malmö. Det fins även ett flertal romska föreningar runt om i landet, till exempel Nationella Centralförbundet Roma International.
Romer i Malmö
Rapporten Romers situation i Malmö: En rapport om Malmös minoritetspolitik utifrån romernas
perspektiv sammanställdes av Malmö kommun på uppdrag av Delegationen för romska frågor,
som ville veta hur kommunens arbete riktat mot romer såg ut. Det bor mellan 6000 och 7000 romer i Malmö, och det understryks att rapporten inte ger en fullständig, generell bild av situationen för alla dessa, utan att den till stor del utgår från intervjuer med romska representanter. De tendenser som framkommer är ändå värda att uppmärksammas, menar
27 De nationella minoriteterna och kulturlivet 2001, s. 24.
28 Jennische , Rikard 2004. De nationella minoriteterna och folkbiblioteken: Folkbibliotekens hantering av nationella minorittsfrågor i ljuset av Sveriges nationella minoritetspolitik s. 30.
29De nationella minoriteterna och kulturlivet 2001, s. 24. 30 http://www.lasarnasfria.nu/Artikel/8253 [2009-05-24]. 31 De nationella minoriteterna och kulturlivet 2001, s.46.
32 Bijvoet, Ellen och Fraurud, Kari 2007. Det romska språket och romsk språkvård i Sverige, s. 27 33 Ibid., s. 44.
34 De nationella minoriteterna och kulturlivet 2001., s. 46.
35 Palosuo, Laura 2008. En inventering av forskningen om romer i Sverige, s. 20.
författarna.38
Exempelvis upplever många romer ” … utanförskap som karaktäriseras av ett långt avstånd till arbetsmarknaden, en otillräcklig skolgång och utbildningsnivå, stora svårigheter på
bostadsmarknaden samt en misstänksamhet gentemot svenska myndigheter”.39 Bara 10 % av
romerna (350 av 3500) i arbetsför ålder arbetar inom den öppna arbetsmarknaden. De romska representanterna talar vidare om att vissa romer är missnöjda över att felaktigt betraktas som en homogen grupp.
Det är dock inte enbart en negativ bild som framträder i rapporten; bland de positiva företeelserna nämns Romska Kulturcentret och brobyggare i skolan, personer med romsk bakgrund som är en länk mellan den svenska skolan och de romska barnen med föräldrar. De romska representanterna poängterar dock att ”… det behövs en övergripande strategisk minoritetspolitik, formad utifrån romers aktiva deltagande, där det finns en kunskap om romers situation, en förståelse för att förändringar av attityder kräver långsiktigt arbete, samt en
medvetenhet om att romer generellt befinner sig i en underordnad position i samhället”.40
I april 2009 invigdes Romskt informations- och kunskapscenter i Malmö, som ska förbättra
samhällets kunskaper om romer och hjälpa romer i behov med sin kontakt med myndigheter.41
Det är givetvis i skrivande stund (maj 2009) för tidigt att säga något om hur bra centret fungerar, men det vore intressant att senare utvärdera detta välbehövliga initiativ.
1.1.4 Judar
Judarna tros ha kommit till Sverige under sista halvan av 1700-talet och har sedan dess, liksom
romerna, under olika tidsepoker invandrat i vågor.42 Att avgöra vem som tillhör den judiska
minoritetsgruppen är svårt, både trosmässigt och juridiskt, eftersom det inom judendomens olika trosinriktningar gäller olika regler för konvertiters ställning. Här kan det därför vara på sin plats att påminna om ramkonventionens kriterium för självidentifikation; den som anser sig tillhöra en minoritetsgrupp har också rätt till minoritetsgruppens friheter och rättigheter. Judendomen är
vidare både en etnisk och en kulturell religion och en del judar är helt sekulära.43
Antalet judar i Sverige är svårt att fastställa av samma anledning som för romer och även här varierar uppgifterna. Enligt Nationalencykolpedin finns det dock cirka 25 000 judar, varav
ungefär hälften uppges bo i Stockholm och dess närområden.44
Judiska organisationer
I Sverige finns ett flertal judiska församlingar, av vilka Judiska Församlingen i Stockholm, som har funnits sedan 1775, är störst med sina 4400 medlemmar. Församlingen är öppen för alla judar, även sekulära, och vill ”… tillvarata och hävda judiska intressen och judisk närvaro som en självklar del av det svenska samhället”. Detta sker genom församlingens religiösa, sociala och kulturella verksamheter, såsom ”program inom musik, litteratur, film, filosofi, kulturhistoria och
38 Malmö Stadskontor, avdelning för Integration och arbetsmarknad, Emma Söderman i samarbete med Britta Ström 2008 Romers situation i Malmö En rapport om Malmös minoritetspolitik utifrån romernas perspektiv, s. 1.
39 Ibid., s.2. 40 Ibid., s.11.
41http://www.malmo.se/arkiv/nyhetsarkiv/forvaltningsnyheter/romsktinformationsochkunskapscenteroppnasimalmo.5.3101c0911206abdf073800057507.html [2009-05-24] 42 De nationella minoriteterna och kulturlivet 2001, s. 19
konst”.45
Förutom församlingen i Stockholm, finns församlingar i bland annat Göteborg och
Malmö, vilka alla samordnas av samlingsorganet Judiska Centralrådet. 46
Judisk kultur och litteratur
Judarnas kulturella verksamhet i Sverige är relativt väletablerad, präglas av självständighet och bedrivs till stor del på samma premisser som majoritetsamhällets kulturliv, enligt De nationella
minoriteterna och kulturlivet.47 I Stockholm finns flera olika kulturverksamheter och
kulturinrättningar, till exempel Judiska Teatern, Judisk Filmfestival och Judiska Museet. Judiska
biblioteket ligger i Judiska Församlingens lokaler 48 och beskrivs närmare under kapitlet Empiri.
Dessa verksamheter ger den judiska kulturen en större publik utanför den judiska gemenskapen, samt bidrar till att stärka judarnas känsla över den egna identiteten, menar Lars Denick i
Judendom i Sverige: En sociologisk belysning.49
Liksom den romska kulturen har jiddisch en levande berättartradition, och den judiska
folkmusiken klezmer har en framträdande roll i den judiska kulturen.50 Men den judiska kulturen
har även en helt annan skriftlig tradition än den romska. Förutom att judendomen grundas på ett
antal religiösa skrifter finns en mängd judisk litteratur51 och böcker på jiddisch.52 Detta talar för
jiddischs möjligheter att finnas kvar som ett levande språk, enligt De nationella minoriteterna
och kulturlivet som också nämner att det finns ett antal judiska bokförlag i Sverige.53 Ett exempel
är Hillelförlaget som inom olika genrer ger ut litteratur med judiskt tema.54 Nämnas kan också
kulturtidskriften Judisk krönika som funnits sedan 1932 och är ett forum för judisk debatt samt
vill förmedla kunskap om judisk kultur.55
Då vi gjorde en sökning i LIBRIS efter böcker på jiddisch fick vi 3822 träffar, men enbart sex
av dem var för barn och ungdom.56
Att det råder brist på barnböcker – och barnkultur överlag – konstateras i De nationella minoriteterna och kulturlivet. Då Kulturrådet talade med judiska
representanter, uttryckte dessa främst önskemål om ekonomiskt stöd till olika engångsprojekt. 57
Jiddisch
Judar talar olika språk beroende på vilket land de bor i, och långt från alla judar kan jiddisch.
Språket har, i likhet med romani, präglats av de omgivande språkkulturer det verkat i.58 Jiddisch
är både är ett modersmål och ett kulturspråk och minoritetspolitiken måste föras i enlighet med
detta, menar Susanne Sznajderman-Rytz.59 Hon är sakkunnig i jiddisch och minoritetsfrågor för
Judiska Centralrådet och har på uppdrag av regeringen skrivit rapporten Jiddisch: Språk utan
45 http://www.jf-stockholm.org/kultur [2009-05-24]
46 http://www.judiskacentralradet.se/html/omjc_historik.php [2009-05-24] 47 De nationella minoriteterna och kulturlivet 2001, s. 23.
48 http://www.jf-stockholm.org/kultur [2009-05-24]
49 Denick, Lars 2006. Judendom i Sverige: En sociologisk belysning, s. 33. 50 De nationella minoriteterna och kulturlivet 2001, s. 20.
51 De nationella minoriteterna och kulturlivet 2001, s. 20.
52 Boyd, Sally och Gadelii, Karl Erland 1999. Vem tillhör talgemenskapen? Om jiddisch i Sverige, s. 311. Ingår i Hyltenstam, Kenneth, red. Sveriges sju inhemska språk . 53 De nationella minoriteterna och kulturlivet 2001, s. 21.
54 www.hillelförlaget.se [2009-05-24] 55 www.judiskkronika.se [2009-05-23]
56 Datumet och tillvägagångssättet var i övrigt detsamma som då vi sökte efter litteratur på romani, se fotnot nr 36. 57 De nationella minoriteterna och kulturlivet 2001, s. 22f.
58 Boyd, och Gadelii, 1999, s. 311.
land med hemvist i Sverige. Den innehåller bland annat förslag på hur den judiska kulturen och
jiddisch ska stärkas, exempelvis genom att fler böcker trycks på jiddisch.60 Rapporten framhåller
att detta arbete måste få mer stöd då det kan bidra till att stärka språket, något även biblioteket
kan hjälpa till med.61 I rapporten finns även en enkät om jiddischanvändares relation till språket.
På grund av att bara 137 judar deltog i enkäten, och att samtliga dessa ” … aktivt deltagit i
jiddischaktiviteter eller … via församlingsnyheter fått kännedom om enkäten”62, tror vi att det
kan vara svårt att dra några generella slutsatser, men intressanta tendenser är att alla deltagare, utom en person, ansåg det mycket viktigt eller ganska viktigt att stödja jiddisch. Många deltagare ansåg vidare att språket, sedan det blivit officiellt minoritetsspråk, känns ”… mer värdefullt, fått
större uppmärksamhet och att det stöds ekonomiskt av staten”. 63
Sznajderman-Rytz uppskattar antalet jiddischanvändare i Sverige till cirka 2000-3000, men påpekar att det exakta antalet är svårt att fastställa, eftersom det saknas statistik och för att
kunskapsgraden kan variera så mycket mellan olika personer.64 De nationella minoriteterna och
kulturlivet menar att det därför är bättre att tala om jiddischanvändare istället för jiddischtalande,
för att täcka alla individers olika kunskapsnivåer.65
I Jiddisch: Språk utan land… framkommer vidare att då jiddischkulturen på många sätt underordnats majoritetskulturen har jiddischanvändare ”… raderat ut sitt eget kultur- och språkarv i övertygelsen om att på så vis vinna acceptens både på ett personligt och samhälleligt
plan”66, något som är vanligt vad gäller talare av alla de svenska minoritetsspråken.67 I De
nationella minoriteterna och kulturlivet tros dock som sagt att jiddisch har goda möjligheter att
bevaras och utvecklas: förutom vad som nämndes tidigare om litteraturen, talas om språkets historiska användning inom flera olika språkdomäner, ”dess internationella karaktär” och spridda bruk, ett ökande samhällsstöd och inte minst ”… det egna stora engagemanget när det gäller att
slå vakt om språket och kulturen”. 68
Detta kan sättas i relation till Kenneth Hyltenstams (professor i tvåspråkighetsforskning) teorier om språkbevarande av minoritetsspråk. Han talar om tre huvudnivåer vad gäller språkbevarande: en samhällsnivå, en gruppnivå och en individnivå. På samhällsnivån inkluderas exempelvis språklagstiftning och majoritetssamhällets inställning till minoritetsspråket, på gruppnivån är kulturella institutioner för språkbevarande en viktig faktor och på individnivån
nämner han till exempel hur språket förmedlas generationer emellan.69 Detta resonemang kan
naturligtvis även appliceras på minoritetsspråket romani.
Denna kortare redogörelse av romers och judars situation för oss in till det centrala i vår uppsats: hur biblioteksverksamhet riktad mot dessa grupper kan se ut.
1.2 Problemdiskussion
Biblioteken kan spela en stor roll för att bevara och utveckla ett språk genom att exempelvis tillhandahålla medier på språket i fråga. Det finns dock ingen samlad nationell politik gällande
60 Ibid. s. 8. 61 Ibid., s. 16. 62 Ibid., s. 20. 63 Ibid., s. 14. 64 Ibid., s 1.
65 De nationella minoriteterna och kulturlivet, s. 20. 66 Sznajderman-Rytz 2007, s. 4.
67 Hyltenstam, Kenneth 1999. Inledning: Ideologi, tvåspråkighet och minoritetsspråk, s. 11. Ingår i Hyltenstam, Kenneth, red. Sveriges sju inhemska språk. 68 De nationella minoriteterna och kulturlivet 2001, s. 20.
folkbibliotekets uppdrag gentemot de nationella minoriteterna, vilket är problematiskt både med tanke på folkbibliotekets uppdrag – som står att läsa i om till exempel bibliotekslagen – och på de nationella minoriteternas lagstadgade rättigheter gällande kultur och språk. Detta vill vi uppmärksamma i vår uppsats genom att undersöka olika sorters biblioteksverksamhet riktad mot judar och romer.
Tidigare forskning har visat att biblioteken kan vara mycket betydelsefulla vid integration av
invandrare,70 och vi tror att biblioteken även skulle kunna spela en stor roll i arbetet med de
skyldigheter Sverige har gentemot de nationella minoriteterna: att skydda dem, stödja deras möjligheter till inflytande och att hålla de officiella minoritetsspråken levande.
1.3 Syfte och frågeställningar
Syftet med den här uppsatsen är att undersöka olika typer av biblioteksverksamhet riktad mot de nationella minoriteterna romer och judar. Detta vill vi göra genom att se på fyra bibliotek som fungerar som exempel för vår undersökning: Internationella biblioteket i Stockholm och Malmö stadsbibliotek samt Romska Biblioteket i Malmö och Judiska biblioteket i Stockholm. Våra frågeställningar är:
1. Hur bedrivs biblioteksverksamheten på de fyra biblioteken?
2. Hur ser relationen mellan Judiska biblioteket och Internationella
biblioteket i Stockholm respektive mellan Romska Biblioteket och Malmö stadsbibliotek ut?
3. Hur skulle specialbiblioteken och folkbiblioteken kunna dra nytta av
varandras erfarenheter och praktiker?
1.5 Avgränsningar och metod
Förutom studiens avgränsning till fyra bibliotek avgränsar vi den också i vårt urval av informanter och i empirins omfattning – i en kandidatuppsats finns helt enkelt inte utrymme för en omfattande empirisk undersökning, och vi har därför valt att intervjua fyra personer: en från varje berört bibliotek. Tidsmässigt har vi avgränsat oss till att undersöka hur frågeställningen kan besvaras i dagsläget.
Metod
Vi har gjort fyra kvalitativa telefonintervjuer och fyra mail-/brevintervjuer i vår uppsats. Vi har i den utsträckning det är möjligt velat få reda på de förhållanden som råder, men även gett informanterna utrymme att tala om sina personliga erfarenheter. Anledningen till att vi valde kvalitativa intervjuer som metod är att vi i, likhet med Martyn Denscombe i
Forskningshandboken: För småskaliga forskningsprojekt inom samhällsvetenskaperna, menar att
våra informanter kan ge oss insikter som vi inte skulle ha kunnat få på något annat sätt.71
På grund av att vi inte hade möjlighet att åka till de olika biblioteken, genomfördes
intervjuerna via telefon, mail och brev. Intervjuerna var semistrukturerade, vilket innebär att intervjun tar sig formen av ett samtal som kretsar kring ett antal på förhand utvalda teman. När temana var avklarade fick informanterna tala fritt om ämnet och komma med egna associationer,
tillägg och utvecklingar.72
Urval av informanter
Vår ambition var att hitta informanter som var så insatta som möjligt inom området. Ett sådant urvalskriterium kallas centralitet och innebär att en väljer att intervjua de informanter som
förväntas ha bäst kännedom om det som efterfrågas.73 Det föll sig således naturligt att intervjua
de högst ansvariga på Judiska biblioteket och Romska Biblioteket, då båda dessa personer dessutom arbetar med den dagliga verksamheten på biblioteket. Situationen är dock lite annorlunda på Malmö stadsbibliotek och Internationella biblioteket; bibliotekschefer på större bibliotek kan inte förväntas vara lika insatta i den dagliga, praktiska verksamheten, som de ansvariga för ett mindre specialbibliotek är. Vi valde därför att på dessa bibliotek istället tala med bibliotekarier med särskild kunnighet om litteratur på andra språk än svenska.
Vi hade från början tänkt använda oss av Stockholms stadsbibliotek i vår undersökning, men efter ett antal samtal både till det och till Internationella biblioteket, dit vi hänvisades, bestämde vi oss för att Internationella biblioteket vore mycket intressant att undersöka, i och med att hela deras verksamhet fokuserar på andra språk än svenska och för att de är ansvariga för medier på jiddisch och romani.
De fyra informanter vi valt är Monica Caldaras, VD för Romska Kulturcentret i Malmö; Lars Raij, bibliotekarie på Judiska biblioteket i Stockholm; Birgitta Lindberg, bibliotekarie på Malmö stadsbibliotek samt Harriet Lacksten, bibliotekarie på Internationella biblioteket i Stockholm.
Praktiskt genomförande
Vi började med att utforma en intervjuguide för intervjuerna med representanterna för de två specialbiblioteken. Denna delades sedan upp i två delar: en med korta ”faktafrågor” som mailades eller postades beroende på informantens önskemål, och en som bestod av ett antal frågor som vi delat upp i olika teman och som besvarades i telefonintervjuerna.
Intervjufrågorna utformades utifrån uppsatsens frågeställning, och vi hade stor hjälp av Rikard
Jennisches intervjufrågor i De nationella minoriteterna och folkbiblioteken: De nationella
minoriteterna och folkbiblioteken: Folkbibliotekens hantering av nationella minoritetsfrågor i ljuset av Sveriges nationella minoritetspolitik.74
Då den första intervjuguiden var klar tog vi kontakt med informanterna för att boka tid för telefonintervju samt mailade eller postade faktafrågorna. Informanterna fick även möjlighet att läsa genom de tematiska intervjuguiderna ett par dagar innan telefonintervjuerna ägde rum, för att kunna förbereda sig. Varje telefonintervju pågick i ungefär 15 till 20 minuter och spelades, med informanternas samtycke, in för att sedan kunna transkriberas. Vid transkriberingen uteslöts de småord, upprepningar et cetera som en använder i talspråk, för att informationen skulle framträda
klarare; vad Steinar Kvale i Den kvalitativa forskningsintervjun kallar meningskoncentrering.75
Därefter gjorde vi en meningskategorisering76 i vilken vi delade in utsagorna i olika teman som
72 Ibid., s. 234f.
73 Esaiasson, Peter 2007. Metodpraktikan: Konsten att studera individ, samhälle och marknad , s. 291. 74 Jennische 2004, intervjubilagor.
vi sedan kopplade till vår teoretiska modell om biblioteksrummets olika roller. Utgångspunkten för alla de fyra intervjuerna är intervjuguide 1 (bilaga 1), som efter intervjuerna med informanterna från specialbiblioteken omarbetades. Detta för att lättare kunna identifiera centrala utsagor från bibliotekarierna på folkbiblioteken (se bilaga 2) och för att vi ville se vad intervjuerna med informanterna på specialbiblioteken gav oss innan vi intervjuade informanterna från folkbiblioteken, för att avgränsa intervjuunderlaget. De folkbibliotek vi undersöker har en verksamhet som är betydligt större än båda specialbiblioteken, varför vi ansåg att det var viktigt att sikta in oss på det centrala för vår uppsats: deras arbete gentemot romer och judar.
Metodkritik och etiska reflektioner
Trots att vi känner oss nöjda med vårt val av metod ser vi vissa problem med det. Det största är kanske att intervjuerna på grund av sitt antal och sin omfattning inte blir representativa för biblioteksverksamheten i stort. Av samma anledning kan även tillförlitligheten brista. Vidare måste vi reflektera över hur våra tolkningar av vad som sägs inom ramarna för intervjun korresponderar med det informanterna egentligen menat. För att minska risken för missförstånd har vi bett att få återkomma till alla informanter efter intervjuerna, för att komplettera eller räta ut eventuella frågetecken. Vi har även reflekterat över hur intervjusvaren påverkas av att det är just vi, två universitetsstudenter som inte tillhör någon av de undersökta minoriteterna, som utför intervjuerna.
Dessa svårigheter anser vi dock vara överkomliga och acceptabla i sammanhanget, med tanke på uppsatsens omfattning och den tid vi haft på oss för att utföra undersökningen. Vi gör inga anspråk på vare sig representativitet eller återupprepningsbarhet, utan är intresserade av hur den avgränsade miljö vi valt att undersöka ser ut i dagsläget. De etiska reflektionerna har vidare rört sig kring frågor gällande anonymitet och urval. Urvalet var inte särskilt problematiskt eftersom vår uppsats rör sig inom ett väldigt begränsat område – antalet informanter att välja mellan var helt enkelt inte särskilt stort. Det begränsade urvalet gjorde det också ganska enkelt för oss att välja att inte anonymisera informanterna, naturligtvis med deras godkännnande. Vi anser inte att en anonymisering är motiverat, dels eftersom det ändå är relativt lätt att ta reda på informanternas namn för den intresserade, dels beroende på att vi anser att intervjufrågorna inte är känsliga till sin natur.
En annan kritisk invändning skulle kunna röra urvalet av informanter; det vore intressant att få ta del av romernas och judarnas egna önskemål genom exempelvis enkäter. Tyvärr ryms inte en sådan undersökning inom ramarna för denna uppsats, men vi vill ändå peka på att det är viktigt för framtida studier att undersöka minoriteternas egna önskemål och uppfattningar.
1.5 Teori och metodtillämpning
Uppsatsen tar sitt teoretiska avstamp i Dorte Skot-Hansens artikel ”Folkebiblioteket i civilsamfundet – civilsamfundet i folkebiblioteket”, som är en del i antologin Det siviliserte
informasjonssamfunn: Folkebibliotekenes rolle ved inngangen til en digital tid.77
Utgångspunkten för Skot-Hansens artikel är att folkbiblioteken är en del i civilsamhället, den del av samhället som återfinns mellan det offentliga och marknaden, och att olika sätt att förstå civilsamhället ger olika bilder av folkbiblioteket som rum. I artikeln angriper Skot-Hansen den teoretiska diskussionen om civilsamhället genom att presentera tre olika förståelser för det: det
moralfilosofiska, det sociologiska och det politiska. I vart och ett av dessa synsätt får
folkbiblioteket en unik roll. Sammantaget skapar denna bild en sexfältskarta som vi kommer att använda oss av för att utveckla en modell som är tillämpbar på våra empiriska resultat.
Förståelse av civilsamhället Biblioteksrummet
Moralfilosofisk Det moraliska rummet
Sociologisk Mötesplats
Politisk Diskussionsforum I den moralfilosofiska förståelsen av civilsamhället blir folkbiblioteket ett moraliskt rum; i den
sociologiska blir det en mötesplats; och i den politiska återfinns folkbiblioteket som ett diskussionsforum. Vi kommer dock att i analysen utelämna resonemanget rörande civilsamhället
och bara i utvigdandet av Skot-Hansens resonemang använda oss av begreppet för att skapa en grund till den modell vi själva utvecklat. De tre perspektiven är mycket användbara för att analysera den biblioteksverksamhet vi valt att undersöka, men förutsätter inte en definition av samhället som civilt, offentligt eller marknadsbundet. Vi kommer alltså inte att definiera några olika sätt att förstå samhället på, utan bara att använda oss av biblioteksrummets olika funktioner som Skot-Hansen identifierar i sin artikel.
Modelltillämpning
Det finns alltid ett glapp mellan den teoretiska modellen och det empiriska materialet i själva undersökningen. För att överbrygga detta glapp väljer vi här att omarbeta, utveckla och precisera Skot-Hansens modell till en handlingsmodell. Denna modell utgår från de handlingar som sker i och runtom bibliotekets verksamhet, men utgår från samma perspektiv på biblioteksrummet som Skot-Hansens grundläggande modell.
För att konkretisera de tre perspektiven i modellen ska vi undersöka hur olika handlingar rör sig till, från och inom biblioteksrummet. I rutan som heter det politiska perspektivet ser vi handlingar som kommer från det omgivande samhället till biblioteksrummet, exempelvis politiska beslut om skydd för de nationella minoriteterna. I det sociologiska perspektivet återfinns handlingar som går från biblioteksrummet till det omgivande samhället, till exempel anordnandet av utställningar. De handlingar som identifieras som en del av det moralfilosofiska
perspektivet är de som inom biblioteksrummet bidrar till ett (om)skapande av moraliska värden,
till exempel debattkvällar med lokala politiker. Gränserna mellan de tre perspektiven är inte
definitiva, utan deras innebörder tangerar varandra och samma företeelser kan placeras in i de olika rummen samtidigt, vilket vi senare kommer att visa i vår analys. Även medieutbudet är en faktor som också kan placeras in i flera av biblioteksrummen, genom att det både påverkar användarens bild av biblioteket och påverkas av yttre faktorer som exempelvis inköpspolicies och bibliotekets budget.
För att förtydliga de olika perspektiven och deras samverkan redogör vi här för ett exempel: Ett föredrag anordnas inom ramarna för bibliotekets verksamhet och är därför beroende av ekonomiska anslag från det offentliga (det politiska perspektivet). Under föredraget förs en diskussion kring ämnet, som utmanar och utvecklar deltagarnas värderingar (det moralfilosofiska perspektivet). Deltagarna tar sedan med sig dessa värderingar ut i samhället, och samhällets bild av vad biblioteket kan ha för funktion har utvecklats (det sociologiska perspektivet).
Biblioteket som ett moraliskt rum
En grundläggande tanke i ett demokratiskt samhällsbygge är den om en social gemenskap som bygger på individens frihet och aktivitet. För att ett demokratiskt samtal ska bli levande måste det föras mellan individer från skilda delar av samhället, inte uteslutande mellan grupper av människor med samma erfarenheter och intressen, och biblioteket kan mycket väl fungera som ett rum där medborgare med olika bakgrund möts på lika villkor. Att se biblioteket som ett moraliskt rum får dock inte fungera som ett motiv för att återinföra synen på moral som något statiskt som biblioteken ska hjälpa till att upprätthålla – snarare bör biblioteket ses som en sorts moralisk verkstad, där medborgarna gemensamt diskuterar, bygger och omskapar de värderingar som
ligger till grund för samhällsformen.78 Dock är biblioteket i sig aldrig helt neutralt, utan baserar
sin verksamhet på den demokratiska värdegrund som är en förutsättning för att en öppen diskussion ska kunna föras, och för att alla grupper ska få sina behov tillgodosedda. Bibliotekets uppgift får inte bli att moralisera över användarens vanor och önskemål, och att Skot-Hansen talar om biblioteksrummet som ett moraliskt rum i civilsamhället ska inte förstås som en uppmaning till ett upprättande av någon sorts ”biblioteksmoral” i en eller annan form. Istället måste det moraliska biblioteksrummet vara tillgängligt för och förhålla sig till sina användare som en öppen arena där värderingar och åsikter får prövas, diskuteras och omformuleras.
I det här specifika sammanhanget menar vi att identitetsskapande biblioteksverksamhet för
minoriteterna är ett exempel där biblioteket tar rollen som ett moraliskt rum i samhället. I en sådan kontext, där biblioteket har som uttalat mål att stödja en specifik grupp i samhället, är det kanske lättare att se det moraliska i biblioteksrummet: det finns en grupp som av en eller annan anledning är hotad eller marginaliserad, och som behöver stödjas och bevaras, och biblioteket går in för att göra vad det kan i ett sådant arbete. I vår vidareutveckling av Skot-Hansens modell ser vi det moralfilosofiska perspektivet som det som sker inom ramarna för bibliotekets verksamhet. Detta är den centrala platsen i vår modell: den är beroende av det politiska perspektivet, det vill säga av vad samhället sätter upp för regler för bibliotekets existens, och det påverkar hur biblioteket förs ut i samhället genom vad som blir utgångspunkten för det sociologiska perspektivet. Vidare tänker vi oss att det moralfilosofiska perspektivet också har en direkt påverkan på samhället genom att det utgörs av människors interaktion sinsemellan. De värderingar som omprövats, utvecklats, förkastats eller bekräftats följer med individen och kommer oundvikligen att påverka samhället omkring henom.
Biblioteket som en mötesplats
Civilsamhället i den sociologiska förståelsen präglas av tanken på att de sociala relationerna tillåts styra, till skillnad från den hierarkiska auktoriteten i den offentliga sfären eller pengaflödet i marknadssfären. En sociologisk förståelse som närmar sig den politiska menar att statens och marknadens grepp om individen ska luckras upp underifrån, och att civilsamhället i den kampen spelar en bärande roll. Självväxande aktiviteter som bygger på frivilligt deltagande ska gro ur ett
sammanhang där lusten ses som ett högre värde än plikten.79 Häri kan biblioteken verka som
grogrund för sammanslutningar och handlingar som varken är politiskt bundna eller knutna till ett marknadsmässigt vinstdriv. I ett samhälle där det finns få möjligheter att utanför hemmet träffas inomhus i det offentliga rummet utan krav på medlemskap, köpkraft eller initiativ är bibliotekets betydelse som ett socialt rum stor.
I vår modell representeras det sociologiska perspektivet av det som riktas ut från biblioteket: det är bibliotekets verksamhet gentemot samhället och de handlingar som avgör hur biblioteket uppfattas av omvärlden. Biblioteket kan påverka denna bild genom att exempelvis marknadsföra sina samlingar och sin verksamhet, och att anordna olika sociala aktiviteter i eller av biblioteket. Även användaren har stora möjligheter att påverka bilden av biblioteket – både genom sitt brukande av bibliotekets tjänster och genom att lämna inköpsförslag et cetera. Hur biblioteket sedan uppfattas av det omgivande samhället blir avgörande för det politiska perspektivet och alltså det som förs in i biblioteksverksamheten i form av exempelvis lagar och finansiella resurser. Ett aktivt och levande bibliotek som fyller en uppenbar funktion hos sina användargrupper har rimligtvis större möjligheter att få högre ekonomiska anslag och inte riskera nedskärningar i lika hög grad som ett mer passivt bibliotek.
Biblioteket som ett diskussionsforum
För att inte förminskas till en romantisk föreställning om ett återinförande av äldre, mer
traditionella, samhällsformer måste civilsamhället underordnas ett politiskt perspektiv.80 Den
politiskt-filosofiska förståelsen av civilsamhället ger det ett nödvändigt djup som kan föra framåt diskussionen om dess form och vara. Civilsamhället kan även spela en viktig roll i reflektionen över den demokratiska samhällsformen i stort, och vara ett sätt att utveckla kritik mot företeelser i densamma. På så sätt spelar civilsamhället, som ett från hierarkier fritt medium, en stor roll i
79 Skot-Hansen, s. 48.
hela den politiska debatten, och för opinionsbildande rörelser i samhället. I denna kontext faller sig folkbibliotekets roll som debattforum väldigt naturlig. Biblioteket ska fungera som ett öppet rum för medborgarna att besöka oberoende av deras samhällsställning, utbildning, ekonomiska tillgångar eller politiska tillhörighet. Det kan i den politiska förståelsen av civilsamhället ses som en förutsättning för en politiskt fri kommunikation och kritisk reflektion över samhällsformen, både direkt och indirekt. Indirekt genom att anordna exempelvis bokprat, författarträffar, föra referenssamtal och i förlängningen även genom sitt medieurval och i sina policies; direkt genom att skapa öppna möten gällande den politik som är aktuell för närsamhället, och tillhandahålla
sina lokaler för dessa möten. 81
I vår modell representeras det politiska perspektivet av det som utifrån samhället påverkar hur biblioteket kan bedriva sin verksamhet, exempelvis lagstiftningar, anslag och bidrag, men också mer svårfångade faktorer som närsamhällets och medborgarnas syn på bibliotekets funktion och värde. Men det politiska perspektivet återfinns inte bara i politiskt beslutsfattande, utan även i användarens bild av biblioteket. Tydligast är detta kanske i fall där ett bibliotek är nedläggningshotat och användaren genom sina protester förhindrar att verksamheten flyttas eller läggs ner.
2. Kunskapsöversikt
Vi fokuserar i detta kapitel främst på svenskt material, dels på grund av platsbrist och dels eftersom vår uppsats ju specifikt ska behandla svensk biblioteksverksamhet riktad gentemot romer och judar.
På grund av att vi knappt funnit någon akademisk forskning om bibliotekets roll i förhållande till romer och judar, eller ens till de nationella minoriteterna som grupp, kommer vi att ägna en del utrymme åt att redogöra för några av de olika statliga inrättningar och myndigheter, och några av deras rapporter, som behandlar närliggande frågor.
Kunskapsöversikten börjar med en kortare genomgång av forskningsläget på temat bibliotek och invandrare/nationella minoriteter (snedstrecket ska inte tolkas som att grupperna är synonyma), varefter vi skriver kort om de nationella minoriteterna i stort. Kapitlet avslutas med en forskningsöversikt om romer respektive judar, med huvudfokus på kultur, språk och identitet, då vi anser att kunskap om dessa ämnen är särskilt relevanta för utformandet av biblioteksverksamhet gentemot dessa grupper.
2.1 Biblioteks relation till invandrare/nationella minoriteter
Det finns en hel del skrivet om både folkbiblioteken och om de nationella minoriteterna, men forskning och utredningar som sammanför dessa två fenomen är det dock ont om. Kulturutredningens betänkande från 2009 exempelvis säger ingenting om biblioteksverksamhet direkt riktad mot de nationella minoriteterna, undantaget en matris i vilken det framkommer att de, tillsammans med bland andra barn och unga, är en särskilt prioriterad grupp, vad gäller
biblioteksverksamhet.82
Kulturrådets rapport De nationella minoriteterna och kulturlivet handlar om minoriteterna och kulturverksamhet av olika slag och innehåller förslag på hur de nationella minoriteterna och deras språk kan stärkas. I rapporten har representanter för de nationella minoriteterna tillfrågats om sina åsikter, även om den bara ytterst ytligt berör biblioteksverksamhet. Ett av förslagen är inrättandet
av ett romskt kulturcenter, 83 som, vilket vi nämnde tidigare, idag finns i både Stockholm och
Malmö. Båda dessa kulturcentra rymmer bibliotek.84
Rikard Jennische har intresserat sig för relationen mellan biblioteket och de nationella minoriteterna i sin magisteruppsats De nationella minoriteterna och folkbiblioteken:
Folkbibliotekens hantering av nationella minoritetsfrågor i ljuset av Sveriges nationella minoritetspolitik, som är skriven vid Forum för nationella minoriteter, NAMIS, på Uppsala
universitet. Jennische vill ”… undersöka hur Sveriges officiella minoritetspolitik påverkar
folkbibliotekens praxis i deras arbete med de minoriteter denna politik innefattar”.85 Uppsatsen
fokuserar främst på Uppsala stadsbibliotek, men gör även mer generella utblickar och betonar folkbibliotekets viktiga roll i minoritetspolitiken. Han menar att ”Tillträde till kultur … måste innefatta tillgång till litteratur och därmed tillträde till biblioteken. Litteratur på det egna språket
82 SOU 2009:12 Betänkande av Kulturutredningen, s. 241. 83 De nationella minoriteterna och kulturlivet 2001, s. 28.
är viktigt för bevarandet av den egna identiteten och folkbiblioteken har en uttalad uppgift att inte
enbart tillgodose majoriteten, utan att också främja mångfald i kulturyttringar”.86 Vidare
problematiserar Jennische resonemanget kring efterfrågan som ett inköpskriterium: det gäller även för biblioteken att skapa en efterfrågan, inte bara tillgodose de önskemål som explicit uttrycks av användaren. Han avslutar med några konkreta förslag för hur folkbiblioteken kan förbättra sitt utbud mot de nationella minoriteterna, till exempel genom att satsa särskilt på barnlitteraturen för att bevara språket samt att ha utställningar och evenemang om och med
utövare av minoritetskultur.87 Denna uppsats är den källa vi har funnit som ligger närmast våra
frågeställningar.
Bibliotekets relation till invandrare är ett vanligare tema än dess relation till de nationella
minoriteterna. Det finns flera akademiska uppsatser på olika nivåer som berör dessa frågor, till exempel magisteruppsatsen Folkbibliotek: En väg till integration av Hawar Hamarashid (2006) vid Högskolan i Borås. Svensk Biblioteksförening gav 2008 ut rapporten Framgångsrikt men
förbisett: Om bibliotekens betydelse för integration, som behandlar bibliotekets roll i
integrationen av invandrare. Även om invandrare och nationella minoriteter inte är direkt jämförbara beskriver rapporten en del företeelser som kan vara aktuella också för de nationella minoriteterna, till exempel att ”… självkänsla [n] förstärks av att biblioteket lyfter fram deras [invandrarnas] kultur och bekräftar deras identitet”, som Hamarashid kommer fram till i sin
uppsats.88 En annan gemensam nämnare är bibliotekets möjlighet att stärka språket och dess
identitetsbärande effekt, genom att tillhandahålla medier på andra språk än svenska. Rapporten
pekar även på bibliotekets möjlighet att ge "icke-invandrare" större insikter om andra kulturer89,
vilket bekräftas av Kulturutredningens betänkande från 2009: ”… [kulturpolitiken] behöver bygga på insikten om att det som i någon mening uppfattas som majoritetens kultur inte bara är givande i förhållande till minoriteterna, utan att minoriteterna kanske i minst lika hög grad är de
som ger till majoriteten”.90
I Framgångsrikt, men förbisett… konstateras vidare att på grund av att det saknas tydliga politiska riktlinjer för bibliotekets arbete gentemot invandrargrupperna, utnyttjas inte biblioteken
på bästa möjliga sätt.91 Avsaknaden av sådana riktlinjer för bibliotekets arbete gentemot de
nationella minoriteterna, torde innebära detsamma.
2.2 De nationella minoriteterna
Forskning om de nationella minoriteterna bedrivs under olika institutioner på olika universitet. Vid Uppsala universitet finns till exempel NAMIS inom Centrum för multietnisk forskning. NAMIS vill ”… förbättra möjligheterna för forskningssamarbete inom temaområdena (nationella minoriteter, minoritetsspråk och minoritetskulturer) och … fungera som forum för kunskapsutbyte med minoritetsorganisationer, statliga organ och myndigheter som sysslar med språkliga och kulturella frågor samt med praktiker verksamma inom området kulturell och
språklig revitalisering”.92 Kenneth Hyltenstam har redigerat antologin Sveriges sju inhemska
språk som behandlar minoriteternas historia och språk i Sverige.
Det finns även en hel del internationell forskning om olika minoriteter. Den politiska filosofen Will Kymlickas teorier har varit återkommande då vi läst i olika källor om minoriteter, exempelvis i Jennisches uppsats. Kymlicka pekar på vikten av kulturens betydelse för minoriteterna och argumenterar för en positiv särbehandling av dem, för att de ska kunna verka
på samma villkor som resten av majoritetssamhället. 93
I bakgrundskapitlet presenterade vi ett antal propositioner, och vi vill återigen påminna om
Nationella minoriteter i Sverige som är den proposition som spelat störst roll för landets
minoritetspolitik. Biblioteksfrågorna är dock i det närmaste obefintliga i propositionen och då de
nämns handlar det om minoriteternas specialbibliotek.94
Det finns även en del webbportaler med information om de nationella minoriteterna. Vi har i vår uppsats haft stor nytta av regeringens webbportal om mänskliga rättigheter, med ingångar till
diverse artiklar, lagstiftningar och dokument rörande de nationella minoriteterna.95
I följande avsnitt ska vi kort beskriva kunskapsläget gällande romer och judar i Sverige. Inom detta går det inte att bortse från deras gemensamma erfarenheter av förföljelse och diskriminering, framför allt inte från de folkmord de utsattes för under Förintelsen. I ljuset av denna historia kan vikten av en välfungerande minoritetspolitik inte överskattas, speciellt inte ur ett människorättsperspektiv. Historien har naturligtvis satt sitt avtryck i såväl forskning om judar och romer, som i deras egna berättelser.
2.3 Romer
Delegationen för romska frågor bildades 2007 för att förbättra romers situation i Sverige. De
samarbetar med romska representanter och myndigheter, samt stödjer kommunala projekt.96
Delegationen ska inte förväxlas med Romska Delegationen, en intressegrupp för romer och sinter
i Sverige och rådgivande instans för regeringen.97 2008 gav Delegationen för romska frågor
Centrum för multietnisk forskning uppdraget att göra en forskningsöversikt om romer.98 Detta
resulterade i Laura Palosuos gedigna rapport En inventering av forskningen om romer i Sverige. Enligt henne råder det brist på ny, svensk forskning om romer och tidigare forskning – ända in på
90-talet – är ofta stereotyp och kollektivistisk i sitt synsätt.99 I Diskriminering av romer: Rapport
från DO:s projekt åren 2002 och 2003 om åtgärder för att förebygga och motverka etnisk diskriminering av romer beskrivs hur forskningen genom historien har utgått från olika
perspektiv; exempelvis från ett rasbiologiskt perspektiv under 30-talet, via ett sociologiskt på
60-talet och ett etnologiskt på 90-60-talet.100 Idag påverkas forskningen om romer av postmodernistiska
tankar om den kulturella och etniska identitetens sociala konstruktion, skriver Rodell Olgaç.101
Trots att denna bild är förenklad och grovskissad, kan den ge en vägledning om vilka perspektiv som dominerat under olika tidsperioder. Några för vårt uppsatsämne särskilt viktiga namn/verk som behandlat romer i Sverige är enligt Palosuo: Norma Montesino Parra, som bland annat
93 Jennische 2004, s. 18.
94 Nationella minoriteter i Sverige 1998/99:143, passim 95 http://www.manskligarattigheter.se/extra/pod/ [2009-05-24] 96 http://www.romadelegationen.se/extra/pod [2009-05-24]
97 http://romskadelegationen.se/index.php?page=delegationen [2009-05-24] 98 Palosuo, s. 3.
99 Palosuo 2008, s. 8.
100Ombudsmannen mot etnisk diskriminering 2004. Diskriminering av romer i Sverige: Rapport från DO:s projekt åren 2002 och 2003 om åtgärder för att förebygga och motverka etnisk diskriminering av romer, s. 13.
studerat äldre forskning om romer, Christina Rodell Olgaçs avhandling Den romska minoriteten i
majoritetssamhällets skola: Från hot till möjlighet som handlar om romers skolgång i Sverige
från 1900-talets mitt, samt Katarina Taikons självbiografier och barnböcker om Katitzi.102 Taikon
var mycket aktiv i 60- och 70-talets samhällsdebatt om romers rättigheter, och var en stark röst
för den romska gruppen.103 En av få böcker om romsk litteratur är Gunilla Lundgrens Svarta
Rosor - Kale Ruže: Romsk litteratur, kultur och historia om romska författare (2003). Språket
romani är mer omskrivet, exempelvis i rapporten Det romska språket och romsk språkvård i
Sverige som undersöker romanis situation utifrån språkstadgan.
Termen antiziganism är kanske inte lika välkänd som antisemitism, men betecknar en fientlig
inställning till romer.104 Den yttrar sig exempelvis som diskriminering av romer, som sedan de
kom till Sverige på 1500-talet, utsatts för ” … utanförskap … fördrivning, tvångsförflyttning,
näringsförbud, invandringsförbud, tvångssterilisering och tvångsassimilering.”105
En av de viktigaste rapporter gällande romers situation i dagens Sverige är enligt Palosuo106
Diskriminering av romer... I den redogörs exempelvis för att 90 % av romerna i en
enkätundersökning ansåg ”… att Sverige till viss del eller i hög grad är ett land som är fientligt inställt till romer” och att 50 % av dem i vissa situationer undviker att berätta om sitt
ursprung.107 På grund av att endast runt 150 romer deltog i enkätundersökningen, kan det vara
svårt att generalisera enbart utifrån den, men bilden av utanförskap och diskriminering återkommer i alla våra källor som behandlat ämnet, till exempel i En inventering om forskningen
av romer i Sverige av Laura Palosuo och Romers situation i Malmö: En rapport om Malmös romer utifrån ett minoritetsperspektiv. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering pekar vidare på
att det finns ett problem med utbredd misstro hos romer mot myndigheter,108 vilket kan förstås
med tanke på hur romerna historiskt sett har behandlats av samhället. Detta beskrivs bland annat i
Christina Rodell Olgaçs avhandling.109
2.4 Judar
Vanliga teman vi funnit då vi sökt i uppsatsdatabaser och bibliotekskataloger är konflikten mellan Israel och Palestina, judisk historia, Förintelsen, judendomen och den judiska identiteten. Nämnas bör att det inom Centrum för multietnisk forskning finns ett tvärvetenskapligt forskningsnätverk,
Judarna i Sverige – en minoritets historia,110
som samarbetar med internationella forskare och för tillfället bedriver åtta forskningsprojekt, bland annat ett som behandlar ”judiska” och
”muslimska” identiteter i Sverige 1945- 2010.111 En antologi trots att den är närmare 20 år
gammal berör judisk identitet på ett fortfarande relevant sätt är Judarna i det svenska samhället:
Identitet, integration, etniska relationer112. Lars Denick, professor i socialpsykologi, har skrivit
boken Judendom i Sverige: En sociologisk belysning som beskriver den svenska judendomen och hur den verkar i samhället. Judiska museets Sveriges judar: Deras historia, tro och traditioner
102 Mail från Laura Palosuo 2009-04-27.
103 Palosuo 2008, passim.
104 http://www.levandehistoria.se/antiziganism [2009-05-24]
105 http://www.romadelegationen.se/extra/pod/?id=68&module_instance=1&action=pod_show&navid=68 [2009-05-24] 106 Mail från Laura Palosuo 2009-04-27.
107 Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, s. 15f. 108 Ibid., s. 7.
109 Rodell Olgaç, passim.
110 http://www.multietn.uu.se/publications/ME_artikelsamling/ME31_Online_50c2.pdf [2009-05-24] 111 http://www.multietn.uu.se/research/Judarna_i_Sverige/jis.html [2009-05-24]
(1997) tar också upp de svenska judarnas historia samt judiska seder och bruk.113
Två verk som vidare behandlar det judiska livet i Stockholm är Det judiska Stockholm, som består av texter om kulturinstitutioner i Stockholm som skapats av judar, kända judiska kulturpersonligheter och
Judiska Församlingens historia,114 samt David Fischers avhandling Judiskt liv: En undersökning
bland medlemmar i Stockholms judiska församling.115 Judiskt liv… syftar genom en empirisk
undersökning till att ”… studera vad judiskt liv är och vad det omfattar för Församlingens
medlemmar”.116 Fischer beskriver bland annat judarnas historia och organisationsliv i Stockholm
samt redovisar resultaten för en enkät om judisk kultur som cirka 700 församlingsmedlemmarna deltagit i.
Enligt Henrik Bachners avhandling Återkomsten: Antisemitism i Sverige efter 1945 återfinns antisemitism inte bara hos högerextremister och nazister, utan även bland kulturella fördomar hos befolkningen i allmänhet. Han menar att det råder brist på svensk forskning om antisemitism, men påpekar att den fortfarande existerar i Sverige, även om den är och har varit svagare än i
många andra europeiska länder.117 Bachner har tillsammans med Jonas Ring även skrivit
rapporten Antisemitiska attityder och föreställningar i Sverige, i vilken närmare 3000 svenskar tillfrågats om sin attityd till judar. I rapporten framkommer bland annat att 36 % av de tillfrågade instämde i vissa antisemitiska påståenden, 59 % avvisade sådana påståenden helt och 15 % ansåg
att judarna har för mycket makt.118
Om judisk litteratur i Sverige har bland andra Hilde Rohlén-Wohlgemuth skrivit i
Svensk-judisk litteratur 1775-1994 : en litteraturhistorisk översikt. (1995), och Suzanne Sznajderman-
Rytz har, som vi nämnde i bakgrundskapitlet, i Jiddisch: Språk utan land med hemvist i Sverige beskrivit jiddischs ställning i dagens Sverige.
113 Glück, David; Neuman, Aron; Stare, Jacqueline, red. 1997. Sveriges judar : Deras historia, tro och traditioner. 114 Glück, David; Neuman, Aron; Stare, Jacqueline 1998. Det judiska Stockholm.
115 Fischer, David 1996. Judiskt liv: en undersökning bland medlemmar av Stoxkholms judiska församling. 116 Ibid. , s. 12.
117 Bachner, Henrik 1999. Återkomsten: Antisemitism i Sverige efter 1945., s.32f.
