Vi anser att vi har fått våra frågeställningar besvarade och att den metod vi har använt oss av har varit passande för att uppnå studiens syfte. På grund av tidsbegränsning valde vi att genomföra endast tre intervjuer och vi är därför medvetna om att resultatet endast utgör en inblick i hur arbetet kan se ut inom barngruppsverksamheter.
Många av de hypoteser som vi hade när vi påbörjade arbetet, till exempel betydelsen av det sociala nätverket för barnet, att barnet har en vuxen att vända sig till när det är svårt, har även alla informanterna lyft som en viktig och betydelsefull faktor. En annan diskussion vi hade innan vi genomförde
intervjuerna var socialarbetarens roll, vad som krävs för att arbeta med barn. Alla informanterna har poängterat att de, förutom utbildning, tycker att personlig lämplighet spelar en väldigt betydande roll i deras arbete eftersom de möter människor som är väldigt utsatta. Vi är dock medvetna om att man ofta har en tendens att se det man förväntar sig att se och att vår förförståelse därmed kan ha påverkat resultatet.
Alla informanterna har definierat problematiken som de arbetar med, det vill säga missbruk, våld eller psykisk ohälsa, utifrån dess konsekvenser. Detta är något som vi har reagerat över och diskuterat kring. Vad är det som avgör när en förälder, till exempel, övergår från att bruka till att missbruka. Vi frågar oss om det inte är samhällets normer och våra värderingar, som avgör när det är ett missbruk. I dagens samhälle kan det vara acceptabelt att dricka vin på fredagar och lördagar men inte på en måndag. Spelar det någon roll när eller var man dricker, hemma eller på en parkbänk, eller är det när personens drickande skapar konsekvenser för familj och närstående som avgör när det blir ett missbruk? Att veta om ett barn blir lidande av att hans eller hennes förälder dricker kan vara väldigt svårt för socialsekreterare, lärare eller kuratorer att upptäcka, om föräldrarna till exempel är ”findrickare” eftersom det kanske är socialt accepterat.
Även våld och psykisk ohälsa är väldigt aktuella ämnen i dagens debatt. Vem avgör när man lider av psykisk ohälsa eller när det är en våldshandling. Vi tycker att det är väldigt bra att alla verksamheterna har ett så pass öppen definition och att de mer fokuserar på konsekvenserna än på själva handlingen. På så sätt
utesluter de inga barn från sina gruppverksamheter utan de grundar sig på barnens subjektiva upplevelser. Barnen ska inte bli lidande för vad samhället har för normer och värderingar.
Gemensamt för de tre verksamheter som vi har undersökt är att de som söker sig till verksamheten inte behöver ha någon tidigare kontakt med någon myndighet utan själva kan vända sig till verksamheterna direkt. Lindstein (1995)
uppmärksammar att många insatser i form av hjälp och stöd ofta kräver en förestående utredning och beviljat bistånd av socialtjänsten. Att så inte är fallet när det gäller många barngruppsverksamheter anser vi är mycket positivt för de barn och familjer som inte far tillräckligt illa för att beviljas bistånd men heller inte klarar att hantera sin situation på egen hand.
Vi trodde när vi påbörjade vår studie att vi skulle finna tydliga skillnader mellan hur de olika verksamheterna arbetade. Det visade sig dock att de olika
barngruppsverksamheternas upplägg var väldigt lika varandra. De barn som kommer till Körsbärsdalen, Bråkmakargatan eller Villa Villekulla lever alla i en mer eller mindre destruktiv hemmiljö med föräldrar som brister i sin
omsorgsförmåga. Problematiken hos föräldrarna skiljer sig åt men oavsett problemområde har vi ändå funnit liknande symtom hos barnen. Informanterna pekar på att barnen har låg självkänsla, känner skuld och skam och tar på sig ett stort ansvar för att få familjen att fungera. Eftersom barnen har liknande symtom och de olika gruppernas utformning är relativt lika hade ett alternativ varit att slå ihop de olika verksamheterna och arbeta med blandade grupper vilket andra barngruppsverksamheter redan gör. Nackdelen med ett sådant upplägg är dock att barnen inte delar samma erfarenheter och upplevelser och att det kanske därför blir svårare för dem att identifiera sig med varandra och uppnå en stark
gemenskap. Gruppverksamheten har även en informerande roll när det gäller den problematik som barnen lever med och vi är av åsikten att det skulle bli svårt att gå in på djupet på varje problematik om den inte berör alla barnen.
Pojkar som är över 14 år får inte bo på Villa Villekulla och man kan därför ifrågasätta om det här är i enlighet med barnets bästa. Även om det finns möjlighet för dessa pojkar och deras familjer att i särskilda fall få tillgång till jourlägenhet innebär det ändå en generell uteslutning av lite äldre pojkar. Detta kan resultera i att familjer splittras ytterligare och att pojkarna inte får den hjälp de behöver. Som en av våra informanter påpekar, hade det varit önskvärt med en bättre samverkan mellan olika verksamheter. På så vis hade man kunnat se till att alla i familjen hade fått den hjälp de behövde. I en familj där exempelvis en förälder behandlas för missbruk och barnet deltar i en barngrupp för barn till missbrukande föräldrar hade det varit bra med ett samarbete mellan de verksamheter som är inblandade. På så vis kunde man lägga upp arbetet med föräldern och barnet utifrån det sammanhang de befinner sig i. Om
verksamheterna hade använt sig av samma metoder och material hade det gett barnen och föräldrarna en möjlighet att tillsammans kunna använda de verktyg de fått med sig. Vår åsikt är att hela familjesystemet påverkas när en familjemedlem mår dåligt och att hela familjen ofta behöver bearbeta det som hänt för att ha en möjlighet att åter komma i balans.
Vi har gjort ett medvetet val att använda oss av både anknytningsteori (Andersson m.fl., 2001) och den symboliska interaktionismen (Trost & Levin, 1999) för att kunna ställa dessa mot varandra. Vi anser, likt anknytningsteorin, att en individs första år är väldigt viktiga och att en trygg anknytning är utgör en bra grund att luta sig mot. Vi tror dock inte att den behöver spela en definitiv roll för hur en individs fortsatta liv gestaltar sig utan att vi, precis som den symboliska
interaktionismen förespråkar, är i ständig utveckling och att det aldrig är för sent för förändring. Med rätt hjälp kan även dessa barn få ett socialt väl fungerande liv och det är där arbetet med barngrupperna kommer in. Även om man inte kan sudda ut en individs förflutna kan man genom hjälp och stöd ge individen verktyg för att ta kontroll över sin situation och sitt liv.
Barngruppernas roll är just att ge barnen möjligheten till en ljusare framtid. När det gäller skyddsfaktorer hade vi hoppats på mer omfattande svar från våra informanter. Alla poängterar dock vikten av att barnet har ett socialt skyddsnät i form av vuxna som han eller hon kan prata med och söka trygghet hos. Genom att stödja barnen i deras situation och stärka deras skyddsfaktorer kan man hjälpa barnen att hantera livets med- och motgångar. Vår tanke är att personalen under gruppträffarna stärker en mängd av de skyddsfaktorer som vi har tagit upp i den här studien även om de inte alltid är medvetna om exakt vilka effekter deras arbete får och vilka processer som äger rum hos varje enskilt barn. Vi tycker även att man bör lägga mer resurser på preventiva åtgärder eftersom man då kan lokalisera och arbeta med problemen innan de får alltför stor omfattning. Till exempel skulle man kunna arbeta mer uppsökande inom skolor,
mödravårdscentraler och andra verksamheter som innefattar barn och ungdomar. Vi anser att barn, för att kunna känna trygghet, behöver förstå och känna tillit till sin omgivning. Precis som informanterna på Villa Villekulla påpekade, tycker även vi att det hade varit bra om relationen mellan pappan och barnen reds ut innan det blir aktuellt med delad vårdnad eller någon annan form av umgänge. Kanske är det en utopi men det borde vara en självklarhet att ett barn aldrig ska behöva känna oro inför att bo med någon av sina föräldrar.
Personalen som jobbar inom verksamheter som dessa har ett enormt ansvar gentemot sina klienter och en fråga som vi ställde oss under arbetets gång var, ”när slutar personalens ansvar?”. Karin på Körsbärsdalen, uttryckte att personalen i sitt arbete har ett ansvar att följa upp och hjälpa barnen. Till exempel när ett barn har fyllt nitton och ska slussas vidare till ungdomsmottagningen, hjälper de barnet att ta kontakt och även följa med dem dit. Det kan även vara ett barn som har slutat men som vill hälsa på och prata och Karin ser det som en självklarhet att barnen ska få den möjligheten. Vid något tillfälle har de även försökt hjälpa hela barnets familj och kanske skickat dem vidare till Socialförvaltningen. Detta tror vi är en väldigt stor fråga inom arbete med människor. Gränsen mellan att vilja göra ett bra jobb och bli utarbetad är ”hårfin”. När är det egentligen dags att säga nej? Slutligen tycker vi att det har varit väldigt givande och inspirerande att komma ut och se dessa verksamheter och få prata med dem som arbetar där. Lindstein (1995) för ett intressant resonemang om hur barnen går igenom olika faser under tiden i barngruppen. Det hade varit spännande att göra en observation av
barngrupper och på det viset kunna fokusera mer på barnens samspel och utveckling. Ytterligare en tänkvärd utveckling av den här studien hade varit att
göra en jämförelse med verksamheter som arbetar med blandade barngrupper och se om deras arbete skiljer sig från dem som arbetar med enbart en problematik. Det hade även varit intressant att forska om verksamheter som riktar sig till män, i syfte att uppmärksamma deras betydelse, då dessa inte är lika vanligt