Som jag försökt belysa i ovanstående kapitel kan en historisk företeelse betraktas på många olika sätt.
Det kan finnas personliga, strukturella eller kanske feministiska perspektiv. Det som många gånger kan upplevas som en ”stängd” fråga, i den betydelsen att det redan ligger en allmän historisk dom över något, kan i själva verket belysas ur en mängd olika perspektiv. På så vis kanske nya frågor väcks, och en önskan om att målet skall omprövas kan bli gällande.
Hur har då de tre författarna valt att framställa tvångssteriliseringarna? Hur ställer de sig i
steriliseringsfrågan? Dessa frågor har fått flera svar. I Maija Runcis tydligt feministiska perspektiv blir det samhällets svaga kvinnogrupp som granskas och det är också där Runcis sympatier hamnar.
Hennes framställning visar upp en exposé av statliga beslut som på så många sätt tryckt ned kvinnans roll i samhället och åberopat hennes fysiska handikapp i egenskap av kvinna. Men Runcis ser också tydligt hur resultatet av kvinnors intågande på arbetsmarknaden och allt starkare röst i samhället till slut kan ha resulterat i att steriliseringslagen kom att ändras 1975. Runcis menar att orsakerna till steriliseringslagarnas uppkomst kan härledas till 1800-talets mitt då utbildning för alla blev ett
samhälleligt mål och att man med skolan kunde avhjälpa den ”mänskliga brist” som fattigdom ansågs vara. Man började här skilja mellan sinnesslöa och fattiga, vilket Runcis menar var startpunkten för steriliseringsfrågan. Hon framhåller också den allt större tron på vetenskapen och ställer detta i relation till tidigare forskning, vilken hon menar har tecknat en schablonbild över den svenska steriliseringspolitiken som fokuserat på det nationalistiska och tron på folkets urartning.
Maciej Zarembas arbete präglas av en starkt kritisk ställning till de demokratiska värderingar Sverige påstått sig haft under 1935-1975. Hans paralleldragningar mellan svenska och internationella
steriliseringslagar sätter Sverige i rollen som det ledande landet inom rashygienen och pekar på Institutet för rasbiologisk forskning och de decennier av rasbiologiska debatter som föregick det. Han diskuterar olika teoretikers utläggningar om sterilseringar, främst utländska, och utvecklar hypoteser och alternativa tankesätt om steriliseringarnas verkliga motiv, vilka han menar dels var kapitalistiska.
Men Zaremba pekar också dels på den maktkoncentration som rådde och tecknar upp en bild över dåtidens Sverige som ett land där alla inte alls var eniga i steriliseringsfrågan, men att motståndarna knappast hade något att säga till om. Zaremba är tydlig i sitt ställningstagande och pekar på en bristande moral hos den rådande statsmakten, vilken var i det närmaste omöjlig att stå emot. Han skuldbelägger både kapitalismen och protestantismen, men också folkhemmet och dess ideologi som inte var för alla.
Kjell O. Lejons religiösa linje har naturligtvis avspeglats i hans sätt att framställa steriliseringsfrågan
och svenska kyrkan. Han har tagit fasta på olika kyrkliga företrädares ställningstaganden och uttalanden i steriliseringsfrågan. Lejon har också tagit tillfället i akt att ompröva vissa , av andra, tidigare publicerade uppgifter som berört kyrkans ställning i steriliseringsfrågan. Lejon kommer således fram till att den prästerliga medverkan till tvångssteriliseringarna i viss mån har förekommit, men att detta inte alls har skett i samma utsträckning som enligt exempelvis Maciej Zaremba.
Dessutom åberopar Lejon den rådande tidsandan och anser att man måste se dem som att ”de var sin tids barn”. Lejon skuldbelägger inte, i motsats till Zaremba, den svenska staten eller kyrkan utan anser att det rådande samhällsklimatet var den riktiga orsaken till deras agerande. Vidare menar Lejon att tvångssteriliseringarnas uppkomst föregicks av flera hundra års uppbyggande av en samhällsstruktur och att kyrkolagen från 1686 var en del i regleringen av äktenskap och fortplantning.126
Det finns således flera olika sätt att närma sig ett historiskt fenomen, inte minst gäller detta också kontroversiella frågor som steriliseringsfrågan. Jag har ovan tecknat upp de tre författarnas huvuddrag och vilka resultat de kommit fram till, men kanske viktigast hur de kommit fram till sina resultat. De aspekter som de ansett viktiga och väsentliga har
framhållits. De tre författarna har på många sätt liknande tankegångar, men också många skillnader. I Runcis förklaringsmodell finns inga direkta kopplingar till kyrkan eller prästerlig medverkan utan betonar på det hela taget främst den starka tron på vetenskapen som den främsta orsaken. Hon nämner dock att det var vanligt förekommande med prästens medverkan i Fattig- och Barnavårdsnämnden. Maciej Zaremba menar däremot att det kyrkliga inslaget i rashygienen var oerhört starkt och att den protestantiska moralen var den som under sekler hade format förutsättningarna för steriliseringspolitiken. Runcis och Zarembas två perspektiv på det protestantiska inslaget i steriliseringspolitiken vänder sig dock Kjell O. Lejon helt emot och menar att det visst förekom prästerlig medverkan, men att den blev mer sällsynt med åren för att i slutet av perioden avta helt.
Runcis och Lejon härleder till konkreta tidpunkter för steriliseringspolitikens start, dock till två olika. Runcis menar att man kan spåra dessa tankar till 1800-talets mitt då utbildningen blev en samhällsåtgärd för att stävja en förestående degenerationsfara. Lejon menar dock att man kan se detta redan i 1686 års kyrkolag. Zaremba menar däremot att detta är symptom på flera sekler av protestantisk moral och värderingar samt en ensidig maktkoncentration.
Zaremba menar att det inte finns något speciellt årtal eller period att härleda till, utan syftar till den tröghet som utgör ett samhälles kollektiva mentalitet och att värderingar som dessa inte skapades under en natt.
126 O. Lejon, Kjell, 1999, s. 118
Ingen av författarna skuldbelägger eller anklagar dock enskilda personer för att vara orsaker till steriliseringarnas uppkomst, utan hänvisar till ovan nämnda strukturella orsaker. Att steriliseringarna var symptom av ett rådande samhällsklimat är de alla överens om, om än med skilda åsikter om startpunkten för dem. I det fall Kjell O. Lejon granskat tre kyrkliga företrädare, och redogjort för deras positiva uttalanden om rasbiologi, åberopar han ändock den rådande tidsandan och menar att de inte kan skuldbeläggas i hur hög grad som helst.
Zarembas artikelserie i Dagens Nyheter 1997 banade vägen för en ny steriliseringsdebatt. Den svenska staten tillsatte en steriliseringsutredning vilken så småningom gav steriliseringsoffren rätt till ekonomisk ersättning. Martin Wiklund menar att man i situationer som dessa bör vara försiktig med att ”döma” historiska fenomen eller påstå att man kan ”ta fram alla fakta på bordet” eller utreda hela sanningen”. Historiker har, menar Wiklund, ett samhälleligt ansvar att granska historiska utredningar för att främja rättvisa historiska bedömningar och domslut.127 Han menar att det är viktigt att inte avfärda normativa bedömningar eftersom man även måste ta tolkningsbara uppgifter (samhällsklimat, värderingar, världsbild etc.) i beaktning:
”Historiker kan, genom sin egen forskning och genom att i offentligheten diskutera kommissionernas frågeställningar, perspektiv, tolkningar och resultat främja mer rättvisa historiska domslut. ”128
Wiklund anser att det annars finns risk att kommissioner och statliga utredningar ses som slutgiltiga domar eller att frågorna är färdigbehandlade. Enligt min åsikt är det således också viktigt, om inte viktigare, att även granska den mer lättillgängliga litteraturen eller avhandlingar som skrivs för en bredare publik. Just därför har denna uppsats kommit till. Vem bestämmer egentligen historiska skeenden? En ”objektiv” tolkning av något är i grund och botten alltid utslag av en människas subjektiva värderingar och normer, det är svårt att komma ifrån. Historien innehåller allt annat än enbart kvantitativa uppgifter som bara kan tolkas på ett sätt. Inte ens matematik har en absolut sanning. Den historiska forskningen måste öppna upp för relativa sanningar och alternativa frågor, utan att för den sakens skull falla inom ramen för postmodernism. Eva Österbergs önskan om att ge en tilltro för den öppna diskussionen och alternativa tolkningar och förklaringar behöver inte inkräkta i historikers yrkesroll eller i deras sätt att arbeta.
127 M. Andersson, Lars & Tydén Mattias (red.), 2007, s. 386, passim.
128 M. Andersson, Lars & Tydén Mattias (red.), 2007, s. 387
Utifrån Wiklunds och Österbergs resonemang om rättvisa bedömningar så borde inte analyser kunna bedömas som normativa, så länge som det finns rättvisa argument för gällande påståenden. Zaremba skriver i sin inledning att man måste vara beredd på att hans analys blir en ensidig sådan och att:
”(...)på samma sätt som en haveriutredning fokuserar den på orsakerna till förlisningen och överlåter åt andra att prisa de i övrigt angenäma förhållandena ombord. ”129
Det ligger mycket i Zarembas resonemang, även om det säkert också då kan bli lätt att enbart fokusera på det som man själv anser som relevant för just det arbetet. Även historieforskningens urvalsprincip handlar ju om tolkningar om vad som är värdefullt eller relevant.
Förhoppningen är att denna uppsats har öppnat upp, om än bara lite, för en mer medveten syn på historieskrivningen och tolkningen av historiska fenomen. Maja Hagermans bok Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder, behandlar ursprunget till de bilder vi idag har av germanerna och hur den nordiska folkrasen kom att bli ett ideal och högre stående än alla raser. Hon behandlar således äldrehistorien till viss del, något som inte har berörts i denna uppsats. Dock så ligger ämnena nära och kan enligt mitt åsikt komplettera varandra.
Historien är inte, och kommer heller aldrig att bli, en färdigskriven berättelse. Att öppna upp historiska fenomen för offentliga debatter är ett sätt att göra historieskrivningen till alla människors angelägenhet. Ett annat kan vara att göra det till praxis att presentera flera perspektiv på samma fråga inom historieundervisningen i skolan. Vi måste i grund och botten fråga oss själva: vad ska vi ha denna kunskap till? Varför ska vi minnas tvångssteriliseringarna, rasbiologin och förintelsen? Det är först när denna fråga besvarats som vi verkligen kan komma att använda oss av historien på rätt sätt.
Att enbart vara ute efter att lära av historien kan som ovan nämnts bli fel på många sätt, på samma sätt som det är föga lönsamt att moralisera enligt vår tids normer och värderingar.
En intressant ingång till vidare forskning skulle vara en studie i svenskarnas egna förhållningssätt till historieskrivningen. Det skulle även vara intressant att göra en djupare textanalys av framställningen av välfärdsstaten och vilka värdeladdade ord som kan tänkas användas.
129 Zaremba, Maciej, 1999, s. 19
Litteraturlista
Källmaterial
Lundborg, Herman: Rasbiologi och rashygien. P. A Norstedt & söners förlag, Stockholm 1914
O. Lejon, Kjell: Tvångssteriiseringarna och svenska kyrkan. Svenska kyrkans forskningsråd, Gotab, Stockholm 1999
Runcis, Maija: Steriliseringar i folkhemmet. (Akademisk avhandling), Ordfront, Stockholm 1998
Zaremba, Maciej: De rena och de andra- om tvångssteriliseringar, rashygien och arvssynd, DN-förlaget, Stockholm 1999
Litteratur
M. Andersson, Lars & Tydén, Mattias: Sverige och Nazityskland. Skuldfrågor och moraldebatt Dialogos Förlag, Stockholm 2007
Hagerman, Maja: Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder. Prisma, Stockholm, 2006
Linderborg, Åsa: Socialdemokraterna skriver historia. Historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000. Bokförlaget Atlas, Stockholm, 2001
Wiklund, Martin: I det modernas landskap. Historisk orientering och kritiska berättelser om det moderna Sverige mellan 1960 och 1990. Brutus Östlings Bokförlag Symposion, Eslöv 2006
Österberg, Eva: Etik i historisk forskning. Strunt – eller rosor i ett sprucket krus? Historisk Tidskrift, årgång 1990:1
Övrigt
Svensk författningssamling (Sfs)
Sfs 1934:171, Lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet.
Statens offentliga utredningar (SOU)
SOU 1999:2 Steriliseringsfrågan i Sverige 1935-1975. Ekonomisk ersättning
SOU 2000:3 Välfärd vid vägskäl. Utvecklingen under 1990-talet.
SOU 2000:20 Steriliseringsfrågan i Sverige 1935-1975. Slutbetänkande av 1997 års steriliseringsutredning.
SOU 2000:22 Från politik till praktik. De svenska steriliseringslagarna 1935-1975 Rapport till 1997 års steriliseringsutredning.