Det råder inget tvivel om att läroboken har en betydande roll i skolans verksamhet, den kanske inte är lika dominerande som den en gång varit, men den sitter fortfarande säkert som en av de mest centrala läromedlen i skolans värld. Läroboken ses, enligt Englund, till och med som kunskapsgaranterande och auktoriserande, d.v.s. det som står i boken är sant och det är en form av lärarens "bibel". Det är då naturligt att titta på läroböckerna för att förstå elevers kunskaper, eller brist därav.
Det finns många faktorer som påverkar hur läroböckerna ser ut, och alla dessa faktorer har en del i förklaringen över hur läroböckerna ser ut. Dessa faktorer
förändrar sig över tid, och vi har kunnat se en förändring sen 1960-talet i läroböckerna, som beror på flertalet olika saker. För det första så ökade kunskaperna om
Sovjetunionens brott mot mänskligheten sen Chrustjev "avslöjade" Stalins terror och t.ex. Gulag blev mer känt i västvärlden. En annan förklaring till att läroböckerna förändrades är att läroplanerna, och synen på kunskap har förändrats. Från att "fakta" ansågs vara det viktiga, för att därefter anse det viktigaste att vara förståelse. Från att modern tid var det viktigaste, till att helhetsperspektivet och hela historien var viktigt. Sen 1994 så ligger ett mer helhetsperspektiv på historien i fokus, jämfört med tidigare då fokus låg på modern tid, men samtidigt sades det rakt ut att folkmord, revolutioner och krig är saker som elever skall känna till. Dessa viktiga förändringar har säkerligen haft en stark påverkan på läroböckerna. Samtidigt som dessa skiftningar av fokus har förändrats så har även skolan i sig genomgått en förändring, färre och färre andel av eleverna i skolorna läser historia än för 50 år sedan t.ex.
Genom hela den period vi valt att analysera så har det eftersträvats att objektivitet skall råda, och i våra studier så måste vi nog säga att det har varit förhållandevis
226
59
objektivt det som framställts. Om detta beror på den hårda granskningen av
läroboksgranskningen låter vi vara osagt, men det är inte helt otroligt att granskningen har satt sina spår och skapat en lärobokstradition där objektivitet är viktigt. Förvisso förekommer det en del bitar där, t.ex. Tham på 60-talet, man använder väldigt
värdeladdade ord såsom "Pöbel", men det är svårt för oss att bedöma om det är ett ord som per automatik innebär att det inte är objektivt. Begrepp ändrar i betydelse över tid och vi har inte för avsikt att bedriva en begreppshistorisk analys över innehållet. Vi kan heller inte klart säga att det urval som gjorts av författarna då är "objektivt", då vi inte kan säga med speciellt hög precision vilket kunskapsstoff de hade att välja igenom. Men vad vi kan säga är att texterna genomgående har tagit upp både positiva och negativa sidor, även om det ibland lutar åt det ena hållet och ibland åt det andra, vilket bekräftas av bland annat Holmén som framhäver att historieläroböckerna var positivt inställda till Sovjet på 1960–70-talet, i alla fall jämfört med idag.
Förutsättningar för att undervisa om kommunistiska regimers brott mot
mänskligheten kan möjligtvis sägas ha ökat den senaste tiden, speciellt i samband med Forum för Levande Historias uppdrag från 2006 att belysa och informera om
kommunismens brott mot mänskligheten och föra informationskampanjer av olika slag runtom i landet. Detta kan ha mycket stor betydelse då denna organisation har fokus på gymnasielever och tar fram faktahäften och arbetar på detta område. Detta sätter vi direkt i relation till att i en utredning skolverket gjorde 2000 så gav lärare en förklaring till varför kommunismens brott mot mänskligheten kommit i skymundan, förklaringen var att det saknades bra material. Det finns/fanns ingen Sovjetisk Anne Frank, ingen Sofie Scholl o.s.v. vars dagböcker och levnadsöden kunde tjäna som ett
intresseväckande och kunskapsgivande källa. Detta kan Forum för Levande Historia förhoppningsvis råda bot på.
Läroböckernas förmedling av Sovjet har förändrat sig, orsaken är flertalet och går säkerligen att finna i olika grad i förklaringarna ovan. Det finns en sanning som texten får ställas emot, och det intressanta är att vissa saker tas upp ända sen 1960-talet fram tills våra dagar, vissa tillkommer, vissa försvinner helt. Sanningen finns alltid kvar, miljontals människor dog, antingen i arbetsläger (som de skickats till p.g.a.
"kvotering" eller andra skäl), avrättades, svalt ihjäl, m.m. Kollektiviseringen skördade många offer, produktionen sjönk för att därefter stiga. Stalin beordrade dödandet av många av sina partikamrater och andra i ledande skikt av det sovjetiska samhället. Allt detta är en del av Sovjetunionens mörka sida.
60
På 1960-talet talar de flesta läroböcker om hur Sovjetunionen motiverade sina arbetare till att arbeta väl, belöningssystemet med medaljer, löner och liknande diskuteras, vissa förklarar varför man behövde ett belöningssystem, vissa inte. Att planekonomin och i dess direkta konsekvens kollektiviseringen var positivt för produktionen talar alla om, vissa böcker berättar inte alls om de negativa effekterna såsom deportering, svält och avrättningar. Men det förekommer läroböcker som tar upp dessa aspekter, men de är fåtaliga och i våra ögon försiktiga i sina uttalanden. Kanske därför att Sovjetunionens agerande inte till fullo är känt ännu. Fram tills 1980- talet skulle vi vilja beteckna som en period där deporteringar är något som ligger i fokus när man väl talar om negativa aspekter, medan avrättningar, svält nämns i förbigående (och i fallet svält inte alls förrän på 1980-talet). Intressant är att fram tills 1990-talet så är en vanligt förekommande förklaring om varför folk var hungriga var deras eget fel då de hade skjutit sin egen boskap i protest mot kollektiviseringen. Fokus i texterna här, och en tid framöver ligger mycket på en ideologisk nivå (i alla fall i gymnasiet) där man diskuterar sakerna som inträffar utifrån ideologiska
ställningstaganden, och att människors positiva förändringar uppmärksammas. T.ex. så tar samtliga böcker upp, ända sedan början av vår analysperiod, att analfabetismen utrotades och fick ta del av industrialismens under, såsom el-lampa, traktorer, modern jordbruk. Bilderna följer samma mönster framöver, även om propagandans roll i Sovjet får mer utrymme även bland bilder allteftersom tiden framskrider. Men majoriteten av böckerna på 60-talet har bilder som visar en person enbart, men har inget vidare syfte mer än att berätta att så här såg kamrat Lenin ut, t.ex.
Överlag så får man intrycket av att Sovjetunionen var bra, det talas om nationell stolthet och entusiasm för Sovjetunionen, att produktionen steg så att Sovjetunionen numera var en av de största industrinationerna i världen, men även en del av
nackdelarna tas upp, såsom Stalins terror, och att många människor, miljontals människor, drabbas av tvångsarbete. Fram tills 1980-talet så hävdar man att
kollektiviseringen av jordbruket ledde till att de arbetslösa folket på landet flyttade till städerna, medan man på 1980-talet framhäver att dem som blev arbetslösa skuffades direkt in i industrin, och på 90-talet säger man till och med att anledningen till kollektiviseringen av jordbruket var att få mer arbetskraft till industrin.
Vi kan se en brytpunkt som påbörjas på 1980-talet, författarna till läroböckerna börjar bli lite hårdare i sina uttalanden, man ifrågasätter mer, och avrättningarna tränger undan deporteringen som punkten för fokus av Sovjets negativa sida. För
61
första gången på 1980-talet så berättas det mer utförligt om böndernas motstånd mot kollektiviseringen och att svaret på deras motstånd var mycket brutalt. Intressant är att tidigare har det talas om att storbönder drabbades, här talas det om att alla bönder drabbades, men speciellt storbönder. För första gången berättas det om svältkatastrof i Sovjetunionen
På 1990-talet och 2000-talet fortföljer den kritiska andan som vi ser på 1980-talet och förstärks. För första gången nämns Gulag vid namn, kopplingen om att
Sovjetunionen med sin egen politik ledde till att folk svalt till döds förs fram kraftigt. Bilder på Gulag och fångläger används även dem i nya böcker. Att folk arresterades för att ge industrin arbete är även det något som betonas. Siffrorna över antalet drabbade har ökat avsevärt, t.ex. Hildingson har gått från mellan 7-10 miljoner döda totalt till 15-20 miljoner. Det förekommer ännu mer resonerande reflekterande frågor i texterna även det. Kvinnans roll har fått mer utrymme, det har funnits utrymme om dem men de får ännu mer roll under 2000-talet. Det förekommer en del mer
förklaringar i de nya böckerna, istället för att konstatera att saker hänt, men inte förklara varför. Ett bra exempel på detta är att i t.ex. Perspektiv på Historien A, 2001, så dediceras två sidor om Gulag. I samtida böcker innan så har omnämningen om Gulag inte förekommit, men förekomsten av arbetsläger har förekommit i meningar i stil med "människor skickades till arbetsläger.". Det är en markant förändring att gå från några rader till två sidor.
Förklaringen till denna brytpunkt på 1980-talet kan vara många, det kan vara en förändring i synen på Sovjet, Holmén menar t.ex att synen på Sovjet gick ner kraftigt under 1980-talet, från en hög nivå på 1970-talet, vilket vi kan se med den relativt hårdare tonen mot Sovjet i 1980-års läroböcker. Ingen ny läroplan infördes på 1980- talet, så förklaringen till lärobokens förändrade syn bör rimligtvis inte stå att finna i politisk styrning. Utan vi tror snarare att det är en kombination av medvetandegörande av sovjetkommunismens brott mot mänskligheten, säkerligen som en effekt av
tidsandan, samhällsdebatten, (murens fall, kritiken mot Sovjet och östblocket tilltar under 1980-talet) samt att en lärobokstradition har skapats där objektivitet är centralt vilket leder till att när nya sanningar framförs så skall de fram även i det allmänna blickfånget, även om det kanske inte stämmer överrens med ens personliga åsikt. Med detta menar vi att det skiljer väldigt lite mellan de olika läroböckernas urval, det finns ingen "högerlärobok" resp "vänsterlärobok", de är alla i våra ögon och utifrån den analysram vi använder objektiva.
62
Gemensamt genom hela tiden är att bilderna och texterna förmedlar att
Sovjetunionen moderniserades. Speciellt i bilderna som i kraftig majoritet tar upp positiva aspekter, såsom modernt jordbruk, att vanligt folk fick lära sig läsa och skriva samt fick tillgång till el/radio och andra moderniteter förstärker intrycket om att Sovjetunionen var något positivt. Men återigen så vet vi inte vilken tillgång de som bestämde bilder hade. Det faller sig naturligt i våra ögon att en stat såsom
Sovjetunionen har inget intresse av att föra fram bilder på massgravar eller liknande hemskheter till allmänhetens beskådan, varken i hemlandet eller utlandet, vilket kanske kan vara en förklaring till avsaknaden av bilder som belyser det negativa.