Slutsats

39

5. Avslutande diskussion

5.1 Slutsats

Uppsatsens syfte har varit att utifrån ett maktperspektiv urskilja och beskriva idéerna om den offentliga regionala nivån som uttrycks i den parlamentariska politiska debatten 2007 till 2015, och att beskriva de olika skiljelinjer som debatten förs kring. Analysen har sedan genomförts med hjälp av tre olika aspekter som kan kopplas till det offentliga maktutövandet. I sin tur har dessa aspekter tillsammans utgjort tre olika idealtypiska regionala modeller från tidigare forskning.

Det som först kan konstateras är att regiondemosmodellen, där regionens medborgare väljer sina regionala företrädare till ett regionparlament, och principen om regional självstyrelse får ett genomslag på den regionala nivån, dominerar i både Ansvarskommitténs resonemang och förslag, liksom i de studerade motionerna. Detta oavsett vilken aspekt av regionalt maktutövande som undersöks. Nationsdemosmodellen tycks överhuvudtaget inte ses som ett alternativ för huvudsaklig styrning av den regionala nivån, och lyfts heller inte fram i debatten som ett reellt alternativ. Ansvarskommitténs förslag att länsstyrelserna får färre uppgifter att utföra, och därmed ett smalare uppdrag än tidigare, kritiseras inte av någon politisk aktör i debatten. Här blir det tydligt att vad som inte sägs, också säger något om vilka idealtypiska modeller som får stöd i debatten. Det är kommundemosmodellen som utgör det alternativ som framhålls tydligast i debatten gentemot regiondemosmodellen. Dock enbart i de moderata riksdagsledamöternas motioner, där frivillig samverkan mellan kommuner betonas, och där den huvudsakliga kritiken riktas mot regiondemosförespråkarna.

Den debatt som studerats rör sig kring ett antal skiljelinjer. Den första berör den grundläggande frågan om regionala självstyrelseorgan bör tillföras fler uppgifter, och utgöra den dominerande offentliga organisationen på regional nivå, eller om den regionala nivån helt bör avskaffas där dess uppgifter fördelas till såväl kommuner i samverkan, som staten. Kring den första linjen kan den stora majoriteten av de politiska aktörerna placeras. Såväl socialdemokrater, som centerpartister, liberaler, miljöpartister, kristdemokrater och vänsterpartister uttrycker sig i positiva ordalag för en regional nivå i samhällsorganisationen som tilldelas ansvar för fler frågor. Vänsterpartiet uttrycker inte lika explicit som de tidigare nämnda partiernas representanter för en regionalisering, men däremot uttrycks att Ansvarskommitténs förslag är

40 positivt för demokratin och medborgaren, liksom att den regionala nivån lyfts fram som allt viktigare för att skapa regioner med förutsättningar för tillväxt. Innehållet i de moderata motioner som studerats ger en långt mer kritisk syn på att tillföra uppgifter till regionala självstyrelseorgan. Tvärtom anges att den regionala nivåns beskattningsrätt bör tas bort, vilket kraftigt minskar möjligheten att bedriva den verksamhet som utförs. Fråntagandet av beskattningsrätten ses som en metod för att avskaffa den regionala nivån helt, där det i både moderaternas särskilda yttrande i Ansvarskommittén, liksom i ett antal motioner uttrycks att sjukvården bör skötas av staten. Resterande uppgifter föreslås att övertas av kommuner i samverkan.

Regiondemosmodellen tycks dock i debatten få ett så pass stort gehör att flera andra skiljelinjer i debatten snarare handlar om hur ett genomförande av en regionalisering av Sverige ska gå till. Diskussionen handlar dels om Ansvarskommitténs förslag om större regioner är en god idé, dels finns en skillnad i betoning på statens roll att genomföra en ny regional indelning, kontra initiativ från länen själva. En tredje vinkel i debatten är huruvida en ny indelning i storregioner ska föregås av folkomröstningar, där den nuvarande sammansättningen av regionala demos får avgöra hur framtida regionala demos ska se ut.

När det gäller den första skiljelinjen i hur en regionalisering av Sverige ska genomföras så är det även här moderata företrädare som både avfärdar Ansvarskommitténs förslag, vilka beskrivs som centrala enhetslösningar, liksom att frågan om större administrativa regioner anges sakna folklig förankring. Samtidigt uttrycks i centerpartistiska och socialdemokratiska motioner att Ansvarskommitténs förslag och kriterier bör ligga till grund för en ny regional indelning. Större regioner ses som en förutsättning för att finansiera den framtida välfärden, en mer jämlik utveckling i landets olika delar, samt att regionerna själva kan och bör driva fram regional utveckling och tillväxt. Liberalernas motion i debatten lyfter fram funktionella samband som grund för en ny regional indelning, och i Kristdemokraternas motion framhålls att regionaliseringen bör återupptas genom att län slås samman. Där moderata företrädare framhåller att en ny regional indelning, i större regioner med fler uppgifter påtvingas länen och kommunerna, ses frågan av övriga aktörer i debatten som att regionens medborgare och folkvalda kan utöva mer inflytande över frågor som de anser regionala till sin karaktär. I frågan om betoningen på statens roll för att en ny regional indelning genomförs, så ser fördelningen i debatten något annorlunda ut. Socialdemokratiska företrädare uttrycker i flertalet

41 motioner statens roll för att en ny regional indelning sker. Önskemål och synpunkter från länen lyfts visserligen fram som viktigt att ta i beaktande, men tyngdpunkten ligger på att staten ska ta ett helhetsansvar för att en storregionalisering sker. Centerpartiets företrädare, som i sina motioner ivrigt argumenterar för att decentralisera uppgifter till den regionala nivån, ger också stöd till en ny regionindelning. Men de betonar inte lika tydligt statens roll, utan istället att en ny indelning behöver byggas underifrån baserat på viljorna hos länens företrädare. Den tredje aspekten i debatten är huruvida folkomröstningar ska föregå ändrad regional indelning, där debattinlägg sker i form av en moderat motion, men även en gemensam motion från Alliansens partier. Något som kan betraktas som intressant baserat på att partierna tycks stå långt ifrån varandra i sin syn på den regionala nivåns funktion, och därför kan tänkas ha olika motiv till varför en sådan motion har lämnats in för behandling.

I den mån som det är möjligt att i Ansvarskommittén urskilja enskilda partiers ståndpunkter i form av särskilda yttranden, så följer dessa uttalanden väl vad som sedan uttrycks av partiernas representanter i riksdagsmotionerna. Noteras kan göra att de formuleringar som görs i de särskilda yttrandena är något mer mjukt formulerade än vad som uttrycks i de enskilda motionerna. Vid en jämförelse av de två olika materialtyperna så framstår dock de politiska aktörerna som långt mer överens i Ansvarskommittén, än när de enskilda motionerna studeras. Inte minst eftersom inget parti valde att reservera sig mot Ansvarskommitténs förslag, vilket hade varit ett uttryck för en avvikande åsikt. Att det partierna uttrycker i sina särskilda yttranden har samma idémässiga linje med det partiets företrädare framhåller i sina motioner, betraktar jag som belägg för att de idéer som de olika politiska företrädarna formulerar, har en förankring hos partiet på riksdagsnivå. Den största diskrepansen tycks dock vara mellan moderaternas särskilda yttrande, och den konsekventa kritik som deras företrädare framför gentemot Ansvarskommitténs förslag om regionalisering och en ny regional indelning.

Ytterligare en aspekt av resultatet som kan lyftas fram är vilken typ av argumentation som används, och vilken idé om regionen som det vittnar om. I uppsatsens diskursanknytning presenterades ett antal teoretiska perspektiv med koppling till frågan om den regionala beslutsnivån. Baserat på den argumentation som huvudsakligen används för att uttrycka behovet av starkare regionala självstyrelseorgan, finns stora likheter med det nyregionala idékomplexet där funktionella, strukturella och ekonomiska faktorer lyfts fram som drivande orsaker för att starkare regionala nivåer är en nödvändig och naturlig utveckling. Demokratiaspekterna behandlas inte lika hög grad, dock mer i motionerna än i

42 Ansvarskommitténs slutbetänkande. Främst är det fördelen med att välja de regionala politiska företrädarna direkt via allmänna val som behandlas ur demokratisynpunkt. En motion som sticker ut med anknytning till frågan om demokratins system och vårt statsskick är den centerpartistiska motion som framhåller federalistiska idéer som en sann demokratisk idé. Inte minst eftersom Ansvarskommitténs förslag betonar statens legitima roll och ansvar för hela landets utveckling, och inte föreslår något som faller utanför den svenska enhetsstatens ramar. Något som kan anses som ett resultat i sig är även att olika partiers representanter varit olika mycket aktiva inom det ämne som har studerats. Det är tydligt att Socialdemokraterna och Moderaterna båda har varit mer aktiva i antalet motioner räknat, än de flesta andra partier. Men det skulle delvis kunna förklaras med att de också utgör de två största partierna i riksdagen. Det gör att även Centerpartiet sticker ut något från mängden, med ett liknande antal motioner som de två tidigare nämnda partierna, liksom att de gett uttryck för de mest långtgående förslagen för förändringar i det svenska statsskicket.

Slutsatserna av undersökningen kan sammanfattas med att de politiska partiernas representanter till största del är påfallande överens i frågan om hur och vilka som bör ha makten över regionen. Samtidigt finns i debatten så pass skiljande uppfattningar mellan de politiska aktörerna att somliga betraktar starkare regionala självstyrelseorgan som ett sätt att vitalisera demokratin, till de som motsatt anser att den regionala nivån i samhällsorganisationen helt ska avskaffas. Ett intressant resultat i en tid då det är möjligt att den svenska politiska organisationens administrativa indelning på regional nivå står inför en historisk förändring, och debatten snarast handlar om hur en regionalisering ska ske, än om. Det som kan konstateras är att de politiska partiernas slutliga ställningstaganden avgör hur utvecklingen framåt kommer att se ut.