Enligt Eriksson m.fl. (2013) ska en resultatdiskussion, kritisk metoddiskussion, behovet av ny forskning samt nytta och tillämpning finnas med. I den första delen diskuteras forskningsresultat utifrån de två forskningsfrågorna samt tidigare forskning. Den andra delen förs en diskussion om metodval för litteraturstudien.
Resultatdiskussion
Ur vilka olika perspektiv beskrivs dyskalkyli i den internationella såväl som den svenska forskningen?
Studiens syfte är att undersöka hur begreppet dyskalkyli ur olika perspektiv beskrivs i forskningen och därutöver även skapa en bild av hur gynnsam undervisning för elever med dyskalkyli kan bedrivas.
Ur forskningen om dyskalkyli utkristalliserar sig tre perspektiv, medicinskt, psykologiskt och pedagogiskt. Det har också blivit tydligare för mig hur begreppet dyskalkyli anges utifrån dessa tre perspektiv. Runt början av 2000-talet börjar forskning om dyskalkyli med inriktning mot det psykologiska området, av bl.a. Adler (2001, 2007), som anser att dyskalkyli handlar om svårigheter i de kognitiva förmågorna. Fyra år senare kommer det fram medicinsk forskning (Butterworth, 2011) som menar att dyskalkyli har samband med en funktionsnedsättning i hjärn-nervsystemet. Det pedagogiska området har under senare tid lyfts fram genom att andra orsaker, exempelvis bristfällig undervisning under skolgången, börjat diskuteras (Karlsson 2019, m.fl.)
Studien visar att termen dyskalkyli är problematisk i forskningslitteraturen. Dock råder en enighet i att dyskalkyli beskrivs som en grundläggande oförmåga och svårigheter att handskas med tal och kvantiteter, såväl ur det medicinska, psykologiska som det pedagogiska perspektivet (Butterworth, 2011; Nemmi m.fl. 2016; Mazzocco och Räsänen, 2013; Gillum, 2012; Östergren, 2013; Dowker, 2005; Dowker & Sigley, 2017; Witzel & Mize (2018) samt Karlsson, 2019). Ur studien kan man utläsa att det i praktiken är svårt att avgöra om elevens svårigheter i matematik beror på dyskalkyli eller något annat. Det kan finnas många andra faktorer som ligger bakom problemen (Gillum, 2012; Östergren, 2013; Dowker & Sigley, 2017; Witzel & Mize, 2018; Karlsson, 2019). Skagerlund (2016) är starkt kritisk mot Butterworth som förespråkar det medicinska perspektivet. Han anser att Butterworth har en alldeles för
38
ensidig uppfattning om dyskalkyli som vara beroende enbart av genetiska och neurobiologiska orsaker.
Jämfört med nyare rön som framkommit i mitt arbete måste Gillums (2012) studie kännas relativt ”gammal”. Forskaren talar om att samhället ser negativt på funktionshinder som dyskalkyli och de negativa konsekvenserna av diagnosen kan därför medföra att föräldrar väljer bort att undersöka barnets svårigheter. Detta resulterar i att barnet blir utan diagnos och därför inte får tillräcklig hjälp (ibid). Jag är av en annan uppfattning. Vårdnadshavare, skola och forskningsvärlden har visat ökad nyfikenhet och intresse för dyskalkyli. Karlsson (2019) instämmer i detta och menar att bland annat modern hjärnforskning har ökat uppmärksamheten för dyskalkyli i samhället. Jag har mött både elever som har fått diagnosen dyskalkyli och pedagoger som arbetar/har arbetat med dessa elever. Det blir allt vanligare att oroliga föräldrar söker hjälp för att få en diagnos för sina barn. De oroar sig för att barnen inte skall få stöttning så att de klarar av att få fullständiga betyg för vidare utbildning eller ett bra jobb i framtiden. För att kunna klara att lösa sina svårigheter behöver eleverna lära sig strategier genom stödinsatser i form av individanpassad undervisning, enligt Östergren, 2013; Dowker och Sigley, 2017; Witzel och Mize, 2018 samt Karlsson, 2019. Detta stämmer med tidigare forskning som visar att dyskalkyli är komplext och tar sig olika uttryck hos olika individer (Lundberg & Sterner, 2012).
Vilka lämpliga och gynnsamma undervisningsmodeller rörande dyskalkyli
rekommenderas av forskarna?
Min studie visar på att elever med dyskalkyli behöver en direkt och konkret undervisning vad gäller att uppfatta antal samt hur genomföra räkneoperationer. Utan detta kan eleven lätt fastna i helt felaktiga och förvirrade tankar om hur talsystemet fungerar och används (Butterworth, 2011; Nemmi m.fl, 2016; Östergren, 2013; Dowker, 2005; Dowker & Sigley, 2017; Witzel & Mize, 2018 samt Karlsson, 2019). Min slutsats om lämplig och gynnsam undervisning, utifrån kunskapsöversikten, är några allmänna principer för undervisning av elever med dyskalkyli. De flesta forskare i översikten betonar att allt pedagogiskt arbete för dessa elever måste bli mer systematiskt, mer strukturerat och mer genomtänkt. De allmänna verktyg som beskrivits av forskarna är laborativt material, såsom tiobasmaterial, prickmönster, spel och tallinjer vilka är viktiga hjälpmedel i undervisningen och kan användas på olika sätt beroende på vilka elever och vad dessa ska lära sig (Butterworth m. fl. 2011; Dowker, 2005; Dowker & Sigley, 2017; Karlsson, 2019). Resultatet visar att majoriteten av forskarna i min studie är av åsikten att elever med dyskalkyli inte gagnas av den standardiserade undervisningar, utan att varje elev är unik
39
och lärare bör vara lyhörda för elevers individuella behov. Flertalet forskare (Butterworth, 2011; Östergren, 2013; Dowker & Sigley, 2017; Witzel & Mize, 2018; Karlsson, 2019) betonar även de vikten av att arbeta individanpassat. Witzel och Mize (2018) ger konkreta förslag för gynnsam undervisning för elever med dyskalkyli, däribland laborativ matematik, konkretiserande undervisning som avlastar arbetsminnet, att bryta upp längre uppgifter och procedurer i mindre delar för att sedan presentera dem stegvis. Östergren (2013) och Karlsson (2019) betonar att elever lär sig bättre genom att repetera tidigare kunskaper och att använda en gradvis övergång från det konkreta till det abstrakta. Detta beskrivs av Skolverket (2019) som laborativ matematikundervisning där fler sinnen tas i bruk och en stark koppling mellan konkret och abstrakt finns. Skollagen (Skolverket, SFS 2020:800) stödjer det och föreskriver elevens rätt till stöd och hjälp om den riskerar att inte nå kunskapsmålen.
Det framkom också att elever med dyskalkyli är i större behov av meningsskapande uppgifter som känns personligt angelägna (Dowker & Sigley, 2017; Witzel & Mize, 2018, Karlsson, 2019). Oroliga och stökiga klassrumssituationer kan bidra till att reducera den positiva effekten av inlärning under elevens matematikarbete (Karlsson, 2019). Genom en-till- en undervisning ges eleverna möjlighet att uppnå målen utan störande moment.
Något som syns i min studie är att elever med dyskalkyli kan lära sig aritmetik men att det ställer höga krav på lärares undervisning. Några tips är till exempel en-till-en undervisning, spel och andra aktiviteter som bygger på kommunikation. Även samspel i mindre grupper har visat sig gynnsamt för utvecklingen av den grundläggande taluppfattningen. Detta stämmer väl överens med det sociokulturella perspektivet där Piaget (1986) påpekar vikten av lärandesynen. Precis som Butterworth m.fl. (2011) ur det medicinska perspektivet säger, så lyfter Dowker (2005), Dowker och Sigley (2017) samt Karlsson (2019) ur det pedagogiska perspektivet att ett individanpassat undervisningssätt för elever med dyskalkyli ger goda resultat. Lärare bör vara lyhörda för att kunna erbjuda individanpassat stöd och hjälp till varje elev efter behov (Witzel & Mize, 2018) samt ge eleverna positiva inlärningserfarenheter vid matematikundervisning (Östergren, 2013). Forskarna påpekar också vikten av att lärare har goda relationer till eleverna för att skapa en trygg miljö där elever våga komma fram att vara aktiva. Det stämmer överens med Skagerlund (2016) som diskuterar hur en tillitsfull miljö skapas genom samverkan mellan lärare och elev vilket gynnar elevens lärande. I litteraturen framhålls vikten av att det ska ges mer tid till elevers kommunikation under matematikundervisning. Elevers samarbete ger dem bättre och fördjupad förståelse i matematik. Detta speglar Piagets (1986) teori om att aktiva handlingar bidrar till en annan dimension av tänkande och lärande, vilket diskuteras mycket i litteraturen.
40
Studien visar att språkets betydelse i matematikundervisning spelar en stor roll. Det matematiska språket kan bli svårt för elever som har dyskalkyli. Lärare bör därför beskriva matematiska begrepp på ett enkelt och begripligt sätt. Elevernas lärande kan underlättas genom att lärare i undervisningen använder ett enkelt, vardagligt och transparent språk. Det har framkommit i min studie att nedsatt kapacitet i arbetsminnet negativt påverkar elevers förmågor inom språkförståelse i matematiken. Forskarna i det psykologiska perspektivet hävdar att elevers svårigheter i matematik i de flesta fall har ett samband med bristfälligt arbetsminne (Dowker, 2005; Nemmi m.fl. 2016; Karlsson, 2019). Nemmi m.fl. (2016) har i sin studie visat på en hög korrelation mellan arbetsminne och matematikförmåga genom att visa att träning kan ge ett bättre arbetsminne. Det är därför viktigt att undervisningen är varierad men med en tydlig struktur. Undervisningen kan inledas med att eleverna börjar med enklare uppgifter och sedan får fortsätta arbetet genom kontinuerliga utmaningar med en tydlig progression.
Det är betydelsefullt att eleverna får tillfälle att fullfölja sitt arbete, samt får det konkreta stöd och den hjälp de behöver. Karlsson (2019) betraktar det som ett dilemma då det inte alltid finns möjligheter till stöd och insatser för de elever som behöver stöd. Han anser att behovet av att utveckla matematikundervisningen för elever som har behov av stöd är stort. Lundberg och Sterner (2012) visar på balansproblem mellan individualisering och den vanliga klassrumsundervisningen. Butterworth (2011) poängterar att en varierad undervisning har en betydelsefull roll för elever med dyskalkyli. Enligt Piaget (1986) är det viktigt för elever att ha förutsättningar att kommunicera sina funderingar och idéer med lärare eller klasskamrater för att möjliggöra lärande.
Witzel och Mizes (2018) stegvisa strategi för att undervisa elever med dyskalkyli kan ses som ett stöd för lärare i den individualiserade undervisningen. Det är betydelsefullt att eleverna får konkret stöd och feedback under hela arbetsgången. Elever med dyskalkyli behöver mycket stöd, uppmuntran, tillit och bekräftelse från lärare. Det är i det personliga mötet med andra människor som nya möjligheter för utvecklingen kan öppnas med full respekt (Witzel & Mize, 2018; Karlsson, 2019).
Vad som saknas i denna studie är goda exempel på meningsfulla och framgångsrika laborationer i undervisningen och hur de kan genomföras. Exempel på strategier vilka visar på lämpliga handfasta undervisningssätt för elever med dyskalkyli fattas i den största delen av forskningen, således ingen direkt hjälp för läraren i hens arbete. Min förhoppning är att genom att läsa min studie kan man bilda sig en uppfattning om hur lärare kan anpassa sin undervisning då det gäller att undervisa elever med dyskalkyli.
41
Metoddiskussion
Nilholm (2017) uttrycker att det är en fördel om litteraturöversikten inkluderar studiens styrkor och svagheter. Bryman (2018) framhäver att en systematisk litteraturstudie kan ge bättre generalisering av forskningen jämfört med enbart ett antal respondenter vilka svarar i kvalitativa intervjuer. Förhoppningsvis har syfte och frågeställningar i studien blivit beskrivna på ett tillförlitligt sätt. Med tanke på att min studie gäller dyskalkyli och att det finns relativt lite forskning inom Sverige blev det nödvändigt att söka intressanta artiklar och avhandlingar internationellt. Jag begränsade antalet artiklar utifrån nyckelord, titel och innehåll.
Enligt Eriksson m.fl. (2013) bör en litteraturstudie följa arbetsprocessen stegvist samt försöka hitta all relevant forskning inom området. Sökprocessen börjar med väldigt många träffar på sökordet dyscalculia. För att få ett hanterbart resultat begränsar jag med AND, intervention, mathematical disability. Det att en stor mängd litteratur utlämnats som inte hittas med mina nyckelord kan ses som en brist i studien och för studiens validitet.
Databaser som använts i studien är framför allt Libsearch, Swepub där det går bra att välja ut peer-reviewed artiklar. Valet av sökdatabaser har en avgörande roll för resultat och det begränsade antalet databaser jag använt, kan därmed ha varit en brist i studien. Något som kunde gjorts annorlunda och bättre vore att söka i fler databaser för ett djupare och bredare perspektiv. På grund av studiens tidsbegränsning kan vissa forskningsresultat inte tagits upp i studien, vilket kan påverka studiens resultat och ses som en brist.
Utifrån den systemteori (Nilholm, 2017) som handlar om hur olika nivåer i skolans verksamhet påverkar varandra, anser jag att lärarens roll ska ändras för elever med dyskalkyli, detta till att ha fokus på individ/elev där vikten ligger på det som sker i mötet mellan lärare-elev med dyskalkyli-lärmiljö.
Studien har en styrka, det finns en tydlig beskrivning om metoden med tabeller och beskrivning av sökprocessen. Gillums (2012) artikel känns relativt ”gammal”, men har trots det gett mig nya insikter. En kritisk aspekt på studien är även att den är relativt liten, med väldigt avgränsat urval av litteratur. Detta gör att jag inte kan dra några generella slutsatser och studien ger inte heller en helhetsbild av dyskalkyli. Under själva arbetet har jag försökt att hålla ett neutralt perspektiv enligt Eriksson m.fl. (2013). Detta gäller inte endast vid skrivandet utan också under sökprocessen.
Jag anser att det är en styrka för min studie att jag har flera olika genrer representerade i min teoretiska grund då det ger mig en större bredd för att jämföra resultatet av mitt arbete.
42