I detta kapitel kommer vi utifrån intervjuerna och observationerna samt litteraturstudien att diskutera hur pedagoger kan arbeta med barn som har ADHD i skolan.
Vi är medvetna om att det finns forskare som har skilda åsikter kring diagnostisering av ADHD, detta är inte något som vi kommer utveckla eller granska. I dagen samhälle diagnostiseras flera barn och vi fokus på hur vi ska bemöta och utveckla dessa barn. Barn med ADHD behöver struktur och tydlighet. Därför anser vi att det är lämpligt att börja undervisningen med en presentation av hela dagen. Vi menar att alla barn mår bra av struktur och tydlighet vilket ett dagschema och veckoschema kan bidra till. I intervjun med Magnus berättar han att en av hans uppgifter är att förbereda Linus inför dagens schema, dock kunde vi inte se detta i vår observation. Detta kanske var en anledning till att Linus var okoncentrerad under den lektion då vi var där. Hade Magnus gått igenom dagen med Linus och följt en återkommande struktur kanske Linus hade varit lugnare och mer koncentrerad på uppgiften. Vi är skeptiska till om det verkligen är en rutin att gå igenom dagen med Linus. Vi ställer oss också frågan varför Catarina inte använder det personliga schemat som hon beskrev i intervjun. Vi anser att detta schema hade skapat en tydlig struktur för Linus. Det enda schemat som fanns i praktiken var ett veckoschema på tavlan. I den andra observationen såg vi ett tydligt upplägg av dagen, dock kom inte genomgången av dagen i början av lektionen vilket vi tycker att den borde göra. Vid observationerna saknade vi en tydlig start på dagen, vi fick intrycket av att det blev rörigt när barnen droppade in efterhand i klassrummet och började med sina uppgifter vid olika tidpunkter. I observationerna såg vi inte att klasslärarna gick igenom matteuppgiften och ingen av dem såg till att varken Josefin eller Linus kom igång med uppgiften. Trots att det var en återkommande uppgift för barnen anser vi att klasslärarna borde ha observerat att Linus och Josefin kommit igång, eftersom det är klassläraren som har det yttersta ansvaret för barnen. Det var enbart praktikanten och resursen som hjälpte barnen. Vi ifrågasätter om det är rätt att de som har särskilda behov ska få hjälp av någon outbildad. Vi hävdar att Magnus i detta fall inte har tillräcklig kompetens då
han inte har kännedom om att Linus har en diagnos. Utifrån den kunskap vi skaffat oss ser vi positivt på att man istället arbetar flera i en grupp och inte har en resurs som är personlig för något barn.
Vi har som lärare olika kompetenser och det måste vi ta vara på och utnyttja. Enligt vår mening, liksom Rosas, är man klok om man tar hjälp av andra. Vi anser att man som pedagog bör utnyttja det stöd som finns för att främja barnets utveckling. Genom att ta hjälp av andra vid arbete med barn som har ADHD ser man barnets behov från olika perspektiv. Detta har vi upplevt när vi intervjuat personer med olika expertis. Vi ser att kommunen har ett fungerande nätverk gällande arbetet med barn som har ADHD. Det gäller att pedagogerna använder hjälpen och stödet som finns på ett korrekt vis. Magnus kunde exempelvis vara ett stöd för hela gruppen och gå utbildningar som elevhälsan erhåller.
Ett arbetssätt som vi fastnat för är stresshandboken och checklistan som Anna berättar om. Den påminner om den kartläggning som Ebba och Hellström (2005, s. 6-7) beskriver. Vi anser att fler pedagoger borde arbeta med dessa metoder eftersom den sparar mycket tid och energi både för barnet och för läraren.
När vi kommer ut som pedagoger och ska arbeta med barn som har ADHD är det viktigt att vi hela tiden ligger steget före våra elever och underlättar undervisningen för dem. Detta gör vi genom att tänka på att byta aktiviteter regelbundet och att lägga in pauser.
De barn vi observerade hade olika bordsplaceringar i klassrummet. Enligt Hellström (2005, s. 8) och Juul (2005, s. 20) spelar placeringen en betydande roll. Vi ser en bra tanke med Josefins placering, hon satt så hon själv kunde se alla i klassrummet. Detta verkade vara viktigt för henne eftersom hon vill ha kontroll och se vad de andra barnen gör. Vi är skeptiska till Linus placering eftersom vi upplevde att han stördes mycket av de andra barnen. Pojken har en resurs och en klasslärare, ingen av dem nämnde placeringens betydelse i intervjuerna. Efter en stund fick han sitta på en avskild plats, men vi anser att platsen var dåligt planerad. Det var ett stort rum och det fanns möjligheter för en bättre anpassad möblering. Pojken fick sitta vid ett fönster och riktade sin uppmärksamhet åt det som hände utanför.
Precis som Anna menar vi att det är viktigt att alla pedagoger vågar markera när barnet visar ett oönskat beteende. Det är betydelsefullt att tydliggöra för barnet vad som är rätt och fel. Det är speciellt viktigt för barnets sociala förmåga. Hellström (2005, s. 15) skriver att barn med ADHD ofta har svårt med det sociala samspelet. Vi anser
därför att det är extra viktigt att arbeta med detta i skolan, samtliga intervjuade håller med oss medan exempelvis Catarina anser att det är lika viktigt oavsett om det finns barn med ADHD i klassen eller inte. Utifrån våra observationer med Linus och Josefin såg vi vissa tendenser till att de hade det svårt med det sociala samspelet. Under rasten fick vi exempelvis se att Linus inte en enda gång lekte med någon i hans egen klass. Han lekte bara med pojkarna som gick i ettan. Vi ansåg dessutom att deras lek var mindre utvecklad då de inte använde någon verbal kommunikation. Josefin däremot kom ut på skolgården, fick tag i några klasskompisar och började spela basket. Hon styrde och ställde och ville gärna att de andra skulle göra precis som hon sa åt dem att göra. Vi har pratat med hennes klasslärare om detta. Klassläraren, Veronika menade att hon har ett väldigt stort kontrollbehov när hon är med kompisar och detta kan leda till att hennes klasskompisar ibland inte orkar med henne. Utifrån detta samtal blev det ganska tydligt för oss att Josefin också hade problem med det sociala samspelet. Vi anser att det är lämpligt om pedagogerna vägleder eleverna för att de lättare ska kunna anpassa sig till det sociala samspelet. Lärarna bör observera leken tillsammans med barnet som har problem och därefter diskutera hur de andra barnen leker och hur barnet med problem kan anpassa sig till deras lek.
Utifrån våra intervjuer verkar pedagogerna inte förstå hur viktig miljön är för dessa barn, det är bara Ebba och Rosa som diskuterar problematiken med miljön. Under våra observationer kunde vi i det ena klassrummet knappt tro det vi såg. Bredvid Linus bord stod en bokhylla med böcker och annat material, där sprang barnen och pratade precis intill hans plats. Vi kan förstå varför han inte kunde koncentrerar sig när det var så mycket rörelse och prat precis intill honom. Vi tror också att det hade lugnat honom om man frigjort väggarna och tavlan som var fulla med teckningar och annat. Mycket information i omgivningen gör det svårt för barn med ADHD eftersom de har svårt att sortera ut det viktiga.
Det är svårt att precisera hur man ska arbeta med barn som har ADHD eftersom deras behov och svårigheter är individuella. Det vi har presenterat utifrån vår litteraturstudie och våra intervjuer är framförallt generella arbetsätt för barn med ADHD. Utöver det är det pedagogens uppgift att genom hjälp, stöd och metoder hitta strategier och lösningar som fungerar för det enskilda barnet.