Slutsats

Samspelet mellan individernas språkliga identitetsutveckling och skolans svenskundervis- ning tycks utifrån informanternas upplevelser vara präglat av en mängd olika konflikter. Konflikterna finns både inom svenskundervisningens diskurs, informanternas egna upp- fattningar och skolans tolkning av individernas position. I informanternas berättelser finns en diskrepans mellan de berättelser de förmedlar och det upplevda narrativet. Å ena sidan beskriver de själva sitt livsnarrativ relativt linjärt, men å andra sidan framträder i berättel- serna en mer komplex och dynamisk bild. Detta kan förklaras genom att de i mångt och mycket socialiserats in i diskursen och tolkar verkligheten utifrån de förklaringsmodeller

34

skolan givit dem (Gidden & Sutton, 2014). Skolans förklaringsmodeller är emellertid inte tillräckliga för att inbegripa hela individens språkande och identitetsskapande varpå infor- manterna, i mindre tillrättalagda utsagor, frångår narrativet och vänder sig till en berättelse av mer dynamisk karaktär.

I deras berättelser kan de förhålla sig mer flexibelt till språkande och identitetsskapande i de fall de berättar fritt om känslor, än i de fall när de beskriver faktiska skeenden. Berät- telserna tycks alltså påverkas av individens situering (Bagga-Gupta, Feilberg & Hansen, 2017). Min tolkning är att detta är en spegling av upplevelsen av hur språk och identitet bör se ut, och att denna bild till stor del kommer från en strävan att tillfredsställa både skolans och sina egna önskemål. Individerna agerar i en komplex verklighet med alla de medel de har, och försöker navigera i ett landskap som trots sin mångfacetterade karaktär inte sällan beskrivs i begränsande termer.

Positioneringen blir här tämligen avancerad – individerna försöker anpassa sina beteenden och sina tankar till många olika kravbilder samtidigt. De vill inte riskera att hamna i en andrafierad position, men tycks pendla mellan vilken position som de facto är andrafierad. De befinner sig i två olika normer samtidigt – en enspråkig och en flerspråkig. Genom sina performativa handlingar strävar de efter att skapa en diskurs i vilken deras hela person tillåts existera. Detta tycks emellertid vara ett omöjligt uppdrag eftersom verksamheten inte upplevs tillåta överlappande positioneringar utan vidmakthåller de dikotomier som Siekkinen (2019), Axelsson (2013) och Block (2017) med flera menar är kännetecknande för många sociala institutioner.

Utifrån styrdokumentens formuleringar kring skolans roll i att understödja individers ut- veckling på många plan framträder en problematik. Detta uppdrag tycks inte kunna upp- fyllas när dikotomiernas hegemoni kvarstår, utan kräver den komplexitet som inbegrips när perspektivet flyttas och kategorierna ses som mer flytande och som ständigt pågående processer.

Som svensklärare med svenska som förstaspråk tror jag att det är särskilt viktigt att reflek- tera över dessa aspekter i utformningen av undervisningen. Genom att kommunicera med elever och kollegor, använda sig av styrdokumenten med en kritisk blick och bredda sin förståelse för vad språkande egentligen innebär tror jag att man som lärare kan motverka en situation som utsätter elever för känslor av utanförskap. På så vis kan vi öka chansen

35

att uppfylla uppdraget att främja såväl elevernas individuella utveckling som språkliga identitet.

Undersökningen syftar till att ge ett kunskapsbidrag om flerspråkiga elever upplevelse av sin språkliga identitetsutveckling i samspel med skolans undervisning. Resultatet visar att samtliga elever upplever ett särskiljande mellan olika språk på ett tydligt vis i svenskun- dervisningens förhållningssätt. De beskriver även ett behov att själva särskilja sina egna språkliga identiteter mellan olika sfärer. I förhållande till svenskämnets syfte kan man se detta i olika ljus. Å ena sidan kan argument föras att skolan genom sin enspråksdiskurs bidrar till individernas utveckling av de språkliga redskap som krävs för vardags- och sam- hällsliv om man ser på språk som just separata. I en sådan verklighet krävs förmågan att avgöra när vilket språk bör användas, och hur detta görs. Å andra sidan menar forskning att människors språk inte kan ses som separata kategorier, utan att alla språk finns med i alla sfärer (Bagga-Gupta, Feilberg & Hansen, 2017). Den här konflikten tycks vara närva- rande även för informanterna, trots att de inte beskriver den i dessa termer. Resultatet visar att de ibland upplever ett inre motstånd mot något av språken, och att de ibland känner större närhet till något av språken. Denna variation tillåts inte inom en enspråksdiskurs, varför jag menar att ställningstaganden för ett eller annat språk kan upplevas som konflikt- situationer både av informanterna och av skolan.

Skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, och utifrån detta behöver ställning tas till vilken syn som ska råda på språk och språkande. Den ena synsättet med språk som separata tycks rådande i dagens styrdokument, varpå det är lärares ansvar att utgå från just detta synsätt.

Samtidigt visar senare forskning en annan hållning som åtminstone bitvis kan kontrasteras mot skolans synsätt. Även om vi inte kan säga att ett eller annat synsätt är det korrekta är en del av skolans uppdrag att inkludera alla elever och motverka alla former av diskrimi- nering. Om elever känner sig utpekade, ifrågasatta eller bedömda utifrån sin språkliga bak- grund kan argument föras att skolan brister i detta uppdrag. Även om det är alldeles för stora slutsatser att dra av en uppsats av den här begränsade omfattningen kan frågan dock väckas om en enspråksdiskurs som positionerar elever i en andrafiering vilar på vetenskap- lig grund och beprövad erfarenhet. Studiens resultat framhäver behovet av att svenskta- lande svensklärare reflekterar över och aktivt arbetar med synen på flerspråkighet och

36

flerspråkiga individer i den dagliga praktiken för att inkludera samtliga elever på ett lik- värdigt sätt i undervisningen.