Slutsats

Vilka krav ställer svenska redovisningsregler och normer för att immateriella tillgångar ska få tas med i den externa redovisningen?

Den grundläggande inställning som går att urskönja i Redovisningsrådets rekommendation RR 15 förefaller vara att de immateriella tillgångarna ska behandlas med försiktighet. Rekommendationen ställer tre grundläggande krav för att en immateriell tillgång ska balanseras. Dessa krav består i att företaget ska kunna påvisa tillgångens identifierbarhet, att den kontrolleras av företaget samt att den kommer att generera framtida ekonomiska fördelar för företaget. Uppfylls inte dessa krav ska utgifterna för dessa immateriella tillgångar kostnadsföras. De krav som ställs är relativt strikta och i praktiken är det få utgifter för upparbetade immateriella tillgångar, förutom de som uppstår vid utvecklingsarbeten, som får aktiveras. Den lagstiftning som finns inom redovis- ningsområdet ger en liknande bild. Då problematiken kring hur immateriella tillgångar ska redovisas blivit uppmärksammad först på senare tid behandlas dock dessa frågor sparsamt i lagstiftningen. Främst behandlas utgifter rörande forskning och utveckling medan utgifter för liknande arbeten endast berörs översiktligt. Vår uppfattning är därför att Redovisningsrådets rekommendation RR 15 har en viktig funktion vid regleringen av hur immateriella tillgångar ska redovisas i den externa redovisningen.

Vilket behov av information om immateriella tillgångar har de olika marknadsaktörerna? En användbar redovisning är efterfrågad av marknadsaktörerna. Redovisningen ska förse dem med en bild av företaget som de kan använda som grund för sitt beslutsfattande. Informationen ska kunna möjliggöra ett förutbestämmande av framtida kassaflöden och en bedömning av den risk som är förknippad med dessa flöden. Specifika krav ställs på att informationen är tillförlitlig och relevant för att den ska kunna utgöra ett beslutsunderlag. Då redovisningen av immateriella tillgångar präglats av en osäkerhet har den information som lämnats varit svår att behandla. Mycket av misstänksamheten har legat i vilka företagens avsikter varit med att behandla utgifterna som uppstått kring

Immateriella tillgångar i den externa redovisningen

skapandet av de immateriella tillgångarna. De tillfrågade marknadsaktörerna har även pekat på svårigheten med att värdera dessa tillgångar. Värderingsmodeller saknas i praktiken och detta bidrar också till att immateriella tillgångar som poster i balansräkningen bemöts med en försiktig hållning.

Information om dessa immateriella tillgångar i redovisningen efterfrågas dock. De som använder redovisningen vill på något vis få upplysningar om vad företagen investerar i, om de bygger upp starka varumärken genom marknads- föring, vidareutbildar personal eller satsar på ny forskning. Alternativet till att försöka aktivera de utgifter som uppstår vid sådana projekt är att ge information via noter till resultaträkningen. I kombination till detta eller fristående kan upplysningar även lämnas i förvaltningsberättelsen.

Finns det en skillnad mellan den information om immateriella tillgångar som möter redovisningsreglers och normers krav och den information som efterfrågas av marknads- aktörerna och vari består denna skillnad i så fall?

I och med tillkomsten av Redovisningsrådets rekommendation RR 15 existerar inte längre valmöjligheten mellan att kostnadsföra eller aktivera en utgift i lika hög utsträckning som tidigare. Betraktas en utgift för en immateriell tillgång uppfylla kraven för att vara en tillgång ska den aktiveras, annars inte. En sådan bestämmelse leder till en mer objektiv bedömning som i förlängningen ger en mer användbar redovisning. En försiktig inställning till redovisning av immateriella tillgångar verkar ligga i de flesta marknadsaktörers intresse. De immateriella tillgångarna möts även av dessa med en skeptisk inställning, i många fall förknippas tillgångarna med en hög risk och i vissa fall räknas de helt sonika bort mot eget kapital i balansräkningen. En stor del av utgifterna ses i själva verket som kostnader för den aktuella perioden redovisningen avser och de bör därför också behandlas som sådana. Rekommendationen ställer som krav att tillgångens anskaffningsvärde kan beräknas på ett tillförlitligt sätt. Osäkerheten kring ett upptaget värde hos en tillgångspost som uppfyllt detta kriterium blir därigenom också mindre. Rekommendationens strikta krav verkar därmed vara önskvärda från många av redovisningsanvändarna. Vi anser att marknadsaktörernas uppfattning om hur immateriella tillgångar ska behandlas i redovisningen överensstämmer med den bild som Redovisningsrådets rekom- mendation RR 15 ger. En mindre restriktiv reglering rörande redovisning av immateriella tillgångar, med en följd att en mer subjektiv bedömning från företagen skulle avgöra valet mellan aktivering och kostnadsföring, skulle, enligt oss, ej leda till en, för marknadsaktörerna, mer användbar redovisning.

Svaren på de frågor vi presenterat ovan kan sammanfattas i punktform enligt följande:

• Redovisningsrådets rekommendation RR 15 anmodar en försiktig hållning gentemot aktivering av utgifter rörande immateriella till- gångar. Aktivering får endast ske om de grundläggande kriterierna är uppfyllda. Lagstiftningen i övrigt behandlar endast dessa typer av tillgångar översiktligt.

• Marknadsaktörerna efterfrågar relevant och tillförlitlig information om hur företag investerar i immateriella tillgångar. En grundläggande skepticism finns dock rörande dessa tillgångars plats i balansräk- ningen. Företagets motiv bakom en aktivering och värderings- problem är de främsta anledningarna till detta.

• Rekommendationens strikta krav förefaller i grunden stämma överens med marknadsaktörernas inställning till hur immateriella tillgångar ska redovisas. Företagen får i mindre utsträckning möjlighet att välja redovisningsmetod för att medvetet påverka sitt resultat och det värde tillgången tas upp till blir mer tillförlitligt och informa- tionen blir mer användbar om rekommendationens krav följts.