I Lejonkungen kan skillnaden mellan ”vi” och ”de andra” sägas komma i form av implicita budskap. Simba och Scar, vilka är filmens protagonist respektive antagonist, skiljer sig
markant från varandra i utseende, tal och egenskaper. Det finns även en tydlig skillnad mellan
Scar och Mufasa, Scars bror och Simbas far. Scar pratar med en mer distinkt dialekt än både Simba och Mufasa, samtidigt som han har mörkare päls och en mer avsmalnad kroppsform än dem båda. I likhet med de egenskaper som Said menar att den västerländska människan har gett folket i öst är Scar manipulativ, slug och lögnaktig. Simba framställs istället som en mer mångsidig karaktär. Under större delen av filmen har han till exempel en inre konflikt med sig själv om huruvida han kan leva upp till Mufasa i hans sätt att vara ledare och kung. Intressant nog har Mufasa i sin tur egenskaper som påminner mycket om de egenskaper som väst har gett sig själva. Även om Mufasa dör relativt tidigt i filmen hinner han under denna korta tid skildras som en karaktär som uppvisar klarhet, direkthet och ett allt igenom ädelt sätt att vara.
I Saids mening är det egenskaper som väst har gett sig själva, egenskaper som är raka motsatsen till hur de framställt människorna i öst.
I Lejonkungen finns en distans mellan de karaktärer som framställs som goda och de karaktärer som framställs som onda. Förutom att distansen skildras i hur Scar ser ut, pratar och beter sig i jämförelse med till exempel Simba bor Scar avsides från de övriga lejonen.
Han umgås samtidigt med hyenorna, vilka är de karaktärer som bor i den del av landet som Simba inte tillåts vistats i. Till skillnad från Pride Rock befinner sig den plats där hyenorna Shenzi, Banzai och Ed bor i ständig skugga. Då Scar är den karaktär som framställs som annorlunda från de andra lejonen blir han indirekt till ”den andre”. Som nämnts umgås han även med hyenorna, vilket gör att de skulle kunna ses som en del av ”de andra”. Det sätt på vilket de övriga karaktärerna pratar om Scar och hyenorna visar på att de inte har särskilt höga tankar om dem. Både Zazu och Mufasa tycker exempelvis att Scar borde veta sin plats och visa respekt inför dels Mufasa, men även Simba. Hyenorna beskrivs i sin tur som ointelligenta av de andra karaktärerna, vilket de även skildras som i sin helhet.
Till skillnad från Lejonkungen är det i Pocahontas två tydliga etniska grupper som ställs emot varandra. I denna film utförs andraskapandet av engelsmännen som reser till ”The New World”, medan Pocahontas och hennes folk i form av indianerna blir till ”de annorlunda” och
”de andra”. Av engelsmännen – och framförallt guvernören Ratcliffe – framställs indianerna som ociviliserade och blodtörstiga vildingar. Ratcliffe är den karaktär som tydligast uppvisar ett beteende som liknar hur den som utför andraskapandet agerar. John tycks först dela denna uppfattning, men ändrar sig då han lär känna och blir kär i Pocahontas. Indianerna ser i sin tur engelsmännen som annorlunda, då de beskriver dem som blekansikten och vita demoner med vapen som kan skjuta eld. Som karaktär framställs Pocahontas som självständig, ett med naturen och som öppensinnad. I och med att hon är öppensinnad är hon den första av sitt folk
som, genom sitt förhållande med John, inser att engelsmännen inte är alltigenom onda. Hon är även den som får både sitt eget folk och engelsmännen att inse att de båda sidorna inte är så olika varandra som de först trott.
Även om framställningen av ”den andre” framkommer klarare i Pocahontas är min personliga mening att handlingen i Lejonkungen framstår som den mer dynamiska av de båda. Det trots att Pocahontas är den film som till stor del kretsar kring att acceptera varandras olikheter och se bortom rasgränser. I Lejonkungen är huvudkaraktären Simba förvisso en del av en djurras som står högre i rang än många av de andra djuren i ”deras” land. Som ung bekantar han sig emellertid med Timon och Pumbaa, det trots att han likaväl skulle kunna äta dem. En möjlig tolkning av det skulle kunna vara att man som barn inte ser ras på samma sätt som man kanske gör i vuxen ålder. I Giroux mening visar samtidigt slutet av Pocahontas – då John tvingas återvända hem för att inte riskera att dö av sin skottskada – att de två raserna fortsätter att vara åtskilda. Enligt honom har därför kärlekshistorien mellan Pocahontas och John ingen egentlig innebörd för de respektive folkslagen. De var åtskilda innan engelsmännen anlände och fortsätter att vara det när engelsmännen återvänder hem. Huruvida slutet faktiskt har den implicita betydelse som Giroux anser att den har beror troligtvis på hur man väljer att se vad som förmedlas i filmen.
Min bild av det hela är att man som vuxen har med sig redskap som gör det lättare att tolka och urskilja symbolik i film. Som barn har man emellertid en annan världsuppfattning samtidigt som man kan vara lättpåverkad av det som händer i ens omgivning. Dessa faktorer är troligtvis det som gör att kritiker till Disney, så som Giroux och Padurano, anser att
filmerna kan ha en negativ inverkan på barn. Samtidigt brukar man som barn ha en tendens att se saker för vad de är. Det gör förmodligen att en film som Lejonkungen inte är en film om etnicitet och olika samhällsgrupper för den yngre publiken, utan snarare är en film om ett lejon. Att det rör sig om olika samhällsgrupper är däremot mer påtagligt i Pocahontas. Det för att huvudkaraktären är en indianflicka som blir kär i en man av en annan ras. Sett ur ett barns ögon kanske filmen emellertid enbart handlar om kärlek snarare än två olika folkslag. Vad som däremot går att hämta från kritiker av Disney såväl som från sådana som forskat inom ämnena Disney- och barnfilm är att det kan vara bra att ha en pågående diskussion om vad som förmedlas i film. Det kan till exempel vara av vikt att poängtera att även det som till en första anblick är underhållande kan komma med underliggande budskap, positiva såväl som negativa.