"Den andre" i barnfilm: En innehållsanalys av Disneyfilmerna Lejonkungen och Pocahontas

(1)

Institutionen för pedagogik, didaktik och

utbildningsstudier Examensarbete i Pedagogik med inriktning mot vuxna och arbetsliv C, 15 hp

Rapport 2014vt01034

”Den andre” i barnfilm

En innehållsanalys av Disneyfilmerna Lejonkungen och Pocahontas

Av: Elvira Englund

Handledare: Guadalupe Francia Examinator: Pia-Maria Ivarsson

(2)

Abstract

Denna studie tittar på hur ”den andre” skildras i barnfilm. Materialet som har ställts inför analys består av de två Disneyfilmerna Lejonkungen och Pocahontas, utgivna år 1994 respektive 1995. Fokus för analysen är etnicitet och vilken samhällsgrupp som skildras som

”den andre” i Lejonkungen och Pocahontas. För att sätta studien om andraskapande i ett större perspektiv har Edward W. Saids synsätt på hur ”den andre” har skildrats och hur

andraskapande har utförts använts som teoretisk bakgrund. Studien innehåller även en jämförande del, där liknelser och skillnader mellan Lejonkungen och Pocahontas tas upp i förhållande till hur ”den andre” framställs. Några av de slutsatser som studien kommer fram till är att det i Lejonkungen förekommer en mer implicit skildring av ”den andre”, det då alla karaktärer i filmen utgörs av djur. I Pocahontas är det istället tydligt att det är indianerna i

”The New World” som framställs som ”de andra”. Studien kommer även fram till att det i Lejonkungen och Pocahontas finns flera liknelser till hur Said menar att ”den andre” och den som utför andraskapandet skildras.

Nyckelord: Den andre, etnicitet, barnfilm, Disney, Disneyfilm

(3)

Innehållsförteckning

1. Introduktion 1

1.1 Syfte och frågeställningar 1

1.2 Disposition 2

2. Teoretisk bakgrund och tidigare forskning 2

2.1 Teoretisk bakgrund och begrepp 2

2.2 Tidigare forskning 4

3. Material och metod 9

3.1 Material och avgränsningar 9

3.2 Metod 11

3.2.1 Generellt om metoden 11

3.2.2 Metodens tillämpning 13

4. Resultatredovisning och analys 14

4.1 Lejonkungen 14

4.1.1 Resultatredovisning 14

4.1.2 Analys av resultat 20

4.2 Pocahontas 23

4.2.1 Resultatredovisning 23

4.2.2 Analys av resultat 27

4.3 En jämförelse av Lejonkungen och Pocahontas 28

5. Avslutning 29

5.1 Slutsatser och diskussion 29

5.2 Vidare forskning 32

5.2.1 Metodreflektion 32

Käll- och litteraturförteckning 33

Bilaga

(4)

1. Introduktion

Budskap kan komma i ett flertal olika former. De kan vara explicita såväl som implicita. I barnfilmens värld är teman så som familj, vänskap och att tro på sig själv vanligt

förekommande. Även om det är tjugo respektive nitton år sedan filmerna Lejonkungen och Pocahontas utkom lever de fortfarande kvar. En stor anledning till det är troligtvis att de anspelar på teman centrerade kring just familjevärderingar, vänskapsband och inre självtillit.

Det i kombination med att filmerna släpps i nyutgåvor med jämna mellanrum gör att de ständigt är relevanta och aktuella.

Trots att Disney är ett namn som tyck vara förknippat med oskuldsfullhet finns det kritiker som menar att dessa filmer innehåller många stereotyper. Forskaren och kulturkritikern Henry A. Giroux är en av dem. I Populärkulturen och skolan beskriver han hur viktigt han anser att det är för föräldrar, lärare och pedagoger att vara medvetna om dessa stereotyper. Det

eftersom Disney, enligt Giroux, har ett stort inflytande på barn och därmed är med och formar deras värderingar.¹ De stereotypa skildringar som Giroux menar att Disney förmedlar kommer bland annat i form av etniska stereotyper.

I förstadiet av denna studie var jag intresserad av att titta närmare på barnfilm som pedagogisk förmedlare. Det eftersom filmer riktade till barn ofta kommer med en tydlig sensmoral och innehåller budskap som vill lära de yngre tittarna någonting. Då mina tidigaste minnen av filmtittande kommer i form av Disney såg jag det som intressant att välja ut två filmer från deras samling av klassiker. Istället för att enbart studera Disneys skildring av etniska

stereotyper ville jag emellertid göra det utifrån tanken om andraskapande. Det ledde till teorin om ”den andre”.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie är att undersöka hur ”den andre” skildras i barnfilm, där materialet utgörs av de två Disneyfilmerna Lejonkungen (utkommen år 1994) och Pocahontas

(utkommen år 1995). Mer specifikt fokuserar studien på etnicitet och vilken samhällsgrupp som respektive film framställer som ”den andre”.

Frågeställningarna som studien utgår från är:

- Vilken samhällsgrupp skildras som ”den andre” i de två filmerna?

1 Giroux i Persson, 2000, s. 111.

(5)

- Vilka egenskaper tillger filmerna ”den andre”?

- Vilka åsikter uttrycks om ”den andre” i filmerna?

- Vad verkar vara underförstått i relation till ”den andre” i filmerna?

1.3 Disposition

Under Teoretisk bakgrund och tidigare forskning behandlas den teori och forskning som legat till grund för utförandet av studien. Den tidigare forskning som använts sätts samtidigt i relation till syftet för studien, där deras användning förklaras. Under delen Material och metod motiveras valet av de två filmerna samt studiens avgränsningar. I samma del redogörs det även för vilken metod som studien utgår från och hur den har applicerats på det valda materialet. I delen betitlad Resultatredovisning och analys ges en beskrivning av de resultat som analysfrågorna visat på samtidigt som en mer ingående analys av resultaten ges. Denna del följs av En jämförelse av Lejonkungen och Pocahontas, där de två filmerna jämförs med varandra. I den avslutande delen av studien, Avslutning, redogörs det för de slutsatser som analysen visat på. I samma del diskuteras även studiens resultat, vilket sker i relation till studiens teori och tidigare forskning. Det följer av förslag på vidare forskning samt en metodreflektion.

2. Teoretisk bakgrund och tidigare forskning 2.1 Teoretisk bakgrund och begrepp

”Den andre”

En av dem som har varit med och utvecklat begreppet och tanken om ”den andre” är Edward W. Said. Saids skildring av andraskapande har sin grund i boken Orientalism, en bok som utkom för första gången 1978. I Orientalism redogör Said för den bild som västerlandet har skapat sig av österlandet och hur detta synsätt har fortsatt att reproducerats. Någonting som Said ständigt återkommer till i Orientalism är att förhållandet mellan västerlandet och österlandet grundar sig på makt och dominans. Genom historiens gång har väst fortsatt att uttrycka dominans över öst genom att visa upp dem som ”de andra”, ett folk annorlunda från dem i väst. Det har visats i form av att västerlandet har gjort yttranden om, visat auktoritet över, beskrivit, koloniserat och härskat över öst. De har omstrukturerat och utövat myndighet över öst, menar Said.²

2 Said, 2000, s. 65-66.

(6)

Enligt Said är föreställningen om Orienten från början en idé av europeiskt slag. När den uppkom porträtterades Orienten som en exotisk plats präglad av romantik, märkliga äventyr och betagande landskap.³ Då västerlandets framställning av öst inte ifrågasattes kunde väst forma sin idé om den och vem/vad som ansågs vara orientalisk/orientaliskt. Said menar att den orientaliska världen byggdes på ”(…)önskningar, förträngningar, satsningar och

projektioner” snarare än empiri med verklig grund.⁴ I ett stycke i Orientalism citerar Said ett utdrag ur Modern Egypt av Cromer, där Cromer redogör för skillnaden mellan den europeiska mannen och den orientaliska. I Cromers mening för den europeiska mannen noggranna resonemang, tänker logiskt och är kritiskt tänkande. För den europeiska mannen kommer intellektet naturligt. Däremot menar Cromer att den orientaliska mannen helt visar avsaknad av logik, för slarviga resonemang och vars förklaringar är långa och oklara. Vidare beskriver Cromer dem som lättlurade, intrigfulla, sluga och som lögnare.⁵

I de beskrivningar som Said återger visar Cromer på att han ser människorna i öst som olika honom själv, som ”de annorlunda”. För honom är Orienten den direkta motsatsen till Europa.

Han tror sig kunna se det genom hur människorna i öst pratar, i deras beteende och i deras tankemönster.⁶ Det här sättet att göra skillnad och dela upp världen menar Said är någonting som alltid har pågått. Said uttrycker det som följande: ”Människan har alltid delat upp världen i regioner som genom verkliga eller inbillade egenskaper skiljer sig från varandra”.⁷ Vad som är återkommande i uppdelningen av väst och öst är, som tidigare nämnts, den maktutövning som Europa visat över öst. Väst har en historia av att se Orienten som underlägset och som i behov av förbättring.⁸

Anledningen till att jag har valt att använda mig av Saids perspektiv på ”den andre” är att hans begrepp är satt i en samhällelig och kulturell kontext. Även om Said till stor del skriver om Västerlandets perspektiv på Orienten går hans förhållningssätt att applicera på ett flertal andra fall som uppvisar en skillnad mellan ”oss” och ”dem”, där ”de annorlunda” blir till ”de

andra”. Det är även någonting som Said påpekar ett flertal gånger i Orientalism. I ett stycke beskriver han hur den uppdelning som präglar förhållandet mellan väst och öst likaväl går att se i ”(…)om inte öst och väst så i alla fall nord och syd, mellan rika och fattiga, imperialister

3 Said, 2000, s. 63.

4 Said, 2000, s. 72.

5 Said, 2000, s. 110-111.

6 Said, 2000, s. 111.

7 Said, 2000, s. 112.

8 Said, 2000, s. 113.

(7)

och anti-imperialister, vita och mörkhyade”.⁹ Han fortsätter samma stycke med att redogöra för att det går att lära sig av ”den moderna orientalismen” och att de klyftor som finns mellan olika sidor kan ”(…)fördjupas och blir både farliga och bestående” om de skulle ignoreras.¹⁰ Pedagogisk förankring

Denna uppsats förankrar sig i pedagogik genom att studera vad för budskap filmerna Lejonkungen och Pocahontas kan tänkas lära ut genom deras framställning av ”den andre”

och etnicitet. I de studier som förekommer under Tidigare forskning har samtidigt majoriteten av författarna analyserat sitt material utifrån ett pedagogiskt perspektiv, vilket menas med att författarna har studerat vad materialet lär ut genom hur exempelvis etniska stereotyper framställs. Detta synsätt har i sin tur applicerats på analysen av det material som förekommer i denna studie. Det har bidragit till att förstå filmerna ur ett pedagogiskt perspektiv.

Vad som gör det intressant att undersöka vad filmer som Lejonkungen och Pocahontas förmedlar till den yngre publiken är för att det tycks finnas en konstant diskussion i samhället om hur det som förmedlas i medier påverkar dess mottagare. Precis som att det finns kritiker som anser att våldsamma data- och TV-spel kan ha en skadlig inverkan på den som spelar sådana spel finns det kritiker som menar att etniska stereotyper i film kan förmedla en felaktig bild till filmens tittare och på så sätt påverka tittaren negativt. När det talas om barn och vad de exponeras för verkar det samtidigt vara vanligt att fokusera på vad de lär sig av det som de hör och ser. Det intressanta för denna uppsats är därför att titta på vad det är för budskap som skulle kunna sägas läras ut i Lejonkungen och Pocahontas i form av ”den andre” och etnicitet.

2.2 Tidigare forskning

Dominique Padurano framhäver i sin fallstudie ”Isn’t that a dude?”: Using Images to Teach Gender and Ethnic Diversity in the U.S. History Classroom–Pocahontas: A Case Studyatt åsikter kring etnicitet och ras ofta skapas utifrån de visuella uttryck som vi exponeras för. Han menar att det av den orsaken är lätt att exempelvis bilda en felaktig uppfattning om en faktisk, historisk person – som i fallet med Pocahontas – genom att se en tecknad film. I Paduranos fall lät han sina studenter först titta på bilder av Pocahontas så som hon skildras i den Disneyproducerade filmen, för att sedan visa dem en gravering föreställande den riktiga Pocahontas. Medan den tecknade Pocahontas beskrevs med ord som ”söt” tyckte en student

9 Said, 2000, s. 479.

10 Said, 2000, s. 480.

(8)

att kvinnan som porträtterades på graveringen snarare liknade en man. Padurano lät sedan sina studenter titta mer noggrant på bilden föreställande den riktiga Pocahontas. De fick då lära sig att hon bar kläder av ett mer manligt slag för att reducera sina feminina drag och förstärka att hon skulle ses som den seriösa diplomat hon ansåg sig vara.¹¹ Med det exemplet kan man urskilja en effekt som filmer kan få på dess tittare. I Paduranos fall handlade det om att Disneyfilmen gav hans studenter en historiskt missvisande bild av en autentisk person.

I början av sin studie refererar Padurano till pedagogen och utvecklingspsykologen Howard Gardner. Enligt Gardner lär sig elever bäst genom visuella hjälpmedel, vilket även Padurano förhåller sig till i sin fallstudie.¹² Vidare menar Padurano att det för exempelvis lärare inom humanistiska ämnen är viktigt att lära ut och uppmana till ett kritiskt tänkande just på grund av att den visuella kulturen växer sig allt större för var dag. Att kunna titta på någonting och ställa sig frågan vad bilden förmedlar – explicit som implicit – är därmed en viktig och användbar kunskap i dagens samhälle.¹³

Då syftet med denna studie är att undersöka hur ”den andre” skildras i två barnfilmer är Paduranos förhållningssätt till visuell kultur intressant. Framförallt handlar det om sättet på vilket Padurano menar att film kan fortsätta att påverka dess tittare. Disneys tecknade version av Pocahontas baseras trots allt på en verklig händelse och person, men där

produktionsbolaget verkar ha valt att anspela på vissa karaktärattribut snarare än andra.

Möjligtvis för att göra filmen mer tilltalande för en yngre publik.

En studie som tittar närmare på hur etnicitet skildras i barnfilm är Conceptions of Nation and Ethnicity in Swedish Children's Films: The Case of Kidz in da Hood av Anders Wilhelm Åberg. I studien jämför Wilhelm Åberg den svenska barnfilmen Förortsungar från 2006 med den film som han menar kan ses som dess förlaga, nämligen Rännstensungar från 1974.

Förutom att granska hur respektive film skildrar etnicitet undersöker Wilhelm Åberg även hur filmerna förhåller sig till bilden av ”svenskhet” och hur konceptet om det har förändrats från tidigt 1990-tal till tidigt 2000-tal.

Wilhelm Åberg börjar sin studie med att redogöra för att barnfilmer ofta är pedagogiska per definition. Enligt honom beror det på att barnfilmer bidrar till skapandet av kollektiva identiteter, vilket kan beskrivas som det som gör att man identifierar med och känner

11 Padurano, 2011, s. 195.

12 Padurano, 2011, s. 193.

13 Padurano, 2011, s. 193.

(9)

tillhörighet till en viss grupp. Vidare menar han att barnfilmer sätter och sprider det som sen blir till standardiserade tankar och beteenden hos den tänkta publiken, vilket i det här fallet är barn.¹⁴ Wilhelm Åberg ser det som troligt att barnfilmer är påverkade av framträdande och allmänna diskurser som finns i samhället. Det sistnämna sätter han framförallt i relation till svenska barnfilmer, då han menar att det sedan 1940-talet har funnits en diskussion i Sverige kring det lärande perspektivet av film och vad barn kan lära sig av det de ser i film.¹⁵

Som exempel på barnfilmer som har fått en lärande roll i Sverige tar Wilhelm Åberg upp filmatiseringarna av Astrid Lindgrens litterära verk. Dessa filmer har fått en stor betydelse när det kommer till skildringen av den svenska idyllen och det svenska landskapet. Wilhelm Åberg menar även att det som förmedlas i form av ”svenskhet” i dessa filmer har haft en stor påverkan på myten om Sverige och Skandinavien som framförallt Tyskland har skapat sig.¹⁶ Genom att göra en ingående analys av Sverige på film gör Wilhelm Åberg det möjligt att närma sig begreppen nationalitet och etnicitet.¹⁷ I förhållande till dessa två teman lyfter han fram ett argument av en kvinna vid namn Mette Hjort. Enligt henne är nation, snarare än exempelvis kärlek, ett ständigt aktuellt tema i film. För att tro Hjort påverkas samtidigt skildringen av nationer i film av vart själva filmen utspelar sig och/eller är producerad.¹⁸ Fortsättningsvis menar Hjort att det återkommande temat om gemenskap kan ses i förhållande till temat om nation. I argumentationen formulerad av Hjort lyfter hon fram att bilden som skapats av exempelvis det danska folket har att göra med vilken slags information som har förmedlats om dem.¹⁹ Hur tittare förhåller sig till och i vilken utsträckning de känner samhörighet med en specifik grupp eller karaktär i en film skulle därför kunna härledas till hur sagda nation skildras i filmen. Det vill säga, vilka som det skapas en gemenskap till och vilka som det istället skapas en distans till.

Avslutningsvis skriver Wilhelm Åberg om skillnaden mellan de två filmerna Förortsungar och Rännstensungar. I Rännstensungar tillhör huvudkaraktärerna svensk arbetarklass, medan de i Förortsungar utgörs av en multietnisk arbetarklass. Enligt Wilhelm Åberg beror denna förändring på att den senare versionen av filmen vill skapa samhörighet med den grupp som skildras som maktlös och underprivilegierad genom att placera den i en universell kontext.

14 Wilhelm Åberg, 2013, s. 92.

(10)

Samtidigt menar Wilhelm Åberg att Förortsungar vill lyfta fram problemet med illegala immigranter, vilket huvudkaraktären i denna version av filmen är. Vidare menar han att Förortsungar vill få dess tänkta publik att se den situation som huvudkaraktärerna ställs inför som ett problem för ”oss” lika mycket som det är för ”dem”.²⁰

Det som gör att Wilhelm Åberg är av relevans för denna studie är den pedagogiska aspekt som han menar att barnfilm ofta har. Han utgår från att barnfilm fungerar som förmedlare av kollektiv identitet, vilket blir av ytterligare relevans för studien då han sätter det i relation till etnicitet. I denna studie används Wilhelm Åberg genom att applicera hans tanke om kollektiv identitet på vilka grupper som skildras som ”vi” respektive ”de andra”. Med det menas att studien tittar på vilken grupp som filmen verkar vilja skapa identifikation till och vilken grupp som den tycks skapa alienation emot. Detta kan i sin tur härledas till studiens syfte, vilket är vilken samhällsgrupp som skildras som ”den andre” i respektive film.

I uppsatsen Disneys sagor – En värld kantad av stereotyper? undersöker Helen Olsson och Shpresa Salihu bland annat hur ras/etnicitet porträtteras i 17 olika Disneysagor. Materialet utgörs av Disneyklassiker i form av bilderböcker, där fokus för studien är hur Disney – snarare än barnböcker rent generellt – skildrar de teman som författarna ställer inför analys. I bakgrunden till sin studie nämner Olsson och Salihu att Disney har varit mottagare för en stor mängd kritik genom åren. Kritiker har exempelvis hävdat att Disneys sagor har en negativ påverkan på barn och att både föräldrar och pedagoger ska vara uppmärksamma på vad Disney förmedlar till barn.²¹ Syftet med deras studie är därför att få svar på huruvida Disneys sagor innehåller stereotypa framställningar av exempelvis ras/etnicitet. Utöver det vill de även ta reda på hur ofta dessa stereotypa framställningar förekommer, vilket de gör genom att studera dem från ett dåtids- och nutidsperspektiv.

Olsson och Salihu grundar en stor del av sin studie på vad forskaren och kulturkritikern Henry A. Giroux har uttryckt sig om Disney. I sin forskningsbakgrund tar de upp att Giroux anser att majoriteten av Disneys filmer skildrar rasism, både i visuell form och i hur filmernas

karaktärer agerar. Enligt Giroux visar Disney upp en bild av att karaktärer som inte är av vit etnicitet och inte tillhör medelklassen måste bekämpas. Karaktärer som inte passar in i denna bild porträtteras som underlägsna och som ett hot mot de övriga karaktärerna i filmen.

21 Olsson & Salihu, 2010, s. 6.

(11)

Förutom det anser Giroux att rasismen i Disneys filmer tydliggörs då dess huvudpersoner i majoriteten av fallen är vita, snarare än av afroamerikanskt ursprung eller av annan hudfärg.²² För att få en mer mångsidig bild av hur Disneys filmer påverkar barn har Olsson och Salihu ställt Giroux synsätt på Disney gentemot Margareta Rönnbergs. Till skillnad från Giroux anser Rönnberg att barn inte påverkas negativt av det som förmedlas i film då de har ett helt annat sätt att se på film än vad vuxna har. Enligt Rönnberg beror det på att barn ser film som

”lek” och ”på låtsas”, medan vuxna snarare tänker på hur barnen kan komma att påverkas av någonting medan de ser det. Rönnberg grundar det på att vuxna ser på film utifrån sina egna referensramar och inte barnens.²³

I sin resultatredovisning kommer Olsson och Salihu fram till att 11 av de 17 sagor de studerat skulle kunna innehålla antydan av rasism. De baserar denna slutsats på att de karaktärer som skildras som onda ofta är aningen mörkare eller av annan härkomst än de karaktärer som porträtteras som goda. Olsson och Salihu menar även att de karaktärer som får skildra ”de onda” i ett flertal fall visar på ett mindre belevat beteende än ”de goda”. Deras beteende visas som ett hot mot det samhälle de befinner sig i och de måste därför bekämpas.²⁴ Vad som gör studien av Olsson och Salihu intressant är att de analyserar Disney utifrån ett kritiskt

perspektiv såväl som ett pedagogisk. Precis som denna studie förhåller de sig även till Giroux när de tittar på de budskap som Disney sägs förmedla implicit. Vad som däremot skiljer deras studie från denna är att de studerar Disneys bilderböcker och inte dess filmer.

I Olikhetens paradigm – intersektionella perspektiv på o(jäm)likhetsskapande framhåller författarna de los Reyes och Martinsson att särartstänkande är en process präglad av hierarki.

Det handlar om en ojämn uppdelning av såväl materiella som symboliska kapital. Genom särartstänkande påverkas sättet på vilket vi förstår världen, hur den är konstruerad och hur de beståndsdelar som finns förhåller sig till varandra.²⁵ Vidare menar författarna att en

förutsättning för ojämlikhetsskapande är att man har en grundtanke om att människor är olika.

Genom att ha denna föreställning gör det att människor kan, som de uttrycker det,

”(…)sorteras enligt vissa redan fastställda egenskaper”. ²⁶

25 De los Reyes & Martinsson, 2005, s. 13.

(12)

För att kunna ge en människa en bestämd egenskap förutsätter det också att en annan människa har den motsatta egenskapen. De los Reyes och Martinsson förklarar det med att

”(…)en identitet inte är begriplig utan en idé om motsatsen”.²⁷ Med andra ord kan inte ”de andra” existera utan att det finns en föreställning om vilka som räknas till ”vi”. När det kommer till att göra skillnad på vad som ses som normalt kontra onormalt menar författarna att det alltid är ”de andra” som är de som ska sorteras in i olika fack, det genom att benämnas och definieras. Att göra sådana typer av uppdelningar är ett av kännetecknen för skapandet av olika identitetskategorier.²⁸ De los Reyes och Martinssons forskning är av relevans för denna studie då de, i likhet med Said, lyfter fram att särartstänkande grundas på hierarki och

dominans. Deras föreställning om vad som utgör olikhetsskapande går igen i denna studie i och med syftet att se vilken grupp som skildras som ”de andra” och vilka egenskaper som de tillges.

3. Material och metod 3.1 Material och avgränsningar

Materialet för studien består av de två tecknade Disneyfilmerna Lejonkungen och Pocahontas.

Det första steget i urvalsprocessen att välja dessa filmer som material var att bestämma att studien skulle rikta in sig på barnfilm. Då Disney är ett namn som troligtvis är bekant för de flesta – barn som vuxna – kändes det naturligt att utgå från de filmer som utgetts av Walt Disney Pictures, som är produktionsbolagets fullständiga namn.²⁹ Valet att rikta in sig på deras tecknade filmer snarare än exempelvis de animerade gjordes då jag som författare mestadels är uppvuxen med just Disneys tecknade filmer.

Både Lejonkungen och Pocahontas ingår i samlingen av de filmer som tituleras som Disneyklassiker. Med Disneyklassiker menas de filmer som är av större budget än övriga filmer inom Disney.³⁰ Lejonkungen är Disneys 32:a klassiker medan Pocahontas är deras 33:e. Anledningen till att materialet består av två Disneyklassiker är att jag var intresserad av att välja två Disneyfilmer som många troligtvis har vuxit upp med. Då både Lejonkungen och Pocahontas utkom för ca 20 år sedan ser jag det som ett relativt säkert antagande att så är fallet. Ser man till de Disneyfilmer som utkom under exempelvis 2000-talet är de relativt nya

29 Disney är emellertid det namn som i denna studie kommer att användas för att hänvisa till produktionsbolaget.

30 http://www.magicmovies.se/filmkategori.asp?id=1

(13)

i jämförelse med Lejonkungen och Pocahontas, vilket i min mening är för ”ungt” för att tituleras som en klassiker.

Under analysprocessen har det gjorts ett medvetet val att titta på filmerna i dess originalspråk, vilket är engelska. Den största anledningen till detta val är att engelska är det språk i vilket filmerna skapades i. Jag ansåg samtidigt att en nackdel med att välja de svenskdubbade versionerna skulle kunna vara att vissa översättningar av ord inte blir desamma på svenska som på engelska. De engelsktalande versionerna av filmerna har således valts för att få en så rättfärdig tolkning som möjligt av det som sägs.

Som nämnts tidigare är syftet med studien att undersöka hur ”den andre” skildras i de ovan nämna filmerna. Mer specifikt riktar studien in sig på etnicitet och vilken samhällsgrupp som skildras som ”den andre”. Valet att ha detta tema som utgångspunkt för analys är därmed en av studiens avgränsningar. Ytterligare en avgränsning är att det är två filmer som analyseras.

Detta val beror på att det är ett relativt begränsat utrymme som ges i en sådan här typ av studie, vilket gör att två är ett antal som kan vara av lagom storlek. Genom att välja två filmer går det emellertid fortfarande att ha en jämförande del med i analysen, där det ges möjlighet att studera vad filmerna har för liknelser respektive skillnader. Slutligen ska det tilläggas att filmerna är utgiva under 1990-talet, vilket även det är en av studiens avgränsningar.

Lejonkungen

Lejonkungen handlar om lejonet Simba, från det att han är en lejonunge till att han växer upp och blir ett fullvuxet lejon. Som son till Mufasa, kung över Pride Rock, är Simba den

nästkommande tronarvingen till landet. När Mufasa dör som följd av en konspiration från hans bror Scars sida flyr Simba från Pride Rock, övertygad om att han bär ansvaret för sin fars död. Väl på egna ben slår Simba följe med Timon och Pumbaa. Ute i djungeln lär de honom att ta livet som de kommer. Så småningom inser Simba att han inte kan fly från vem han egentligen är, vilket leder till att han återvänder till sitt forna hem och konfronterar Scar. I slutet av Lejonkungen tar Simba sin rättmätiga plats som kung över Pride Rock.

Pocahontas

Pocahontas kretsar kring indianprinsessan Pocahontas och hennes romans med engelsmannen John Smith. John anländer till ”The New World” tillsammans med sin besättning och

guvernören Ratcliffe med syftet att bebygga indianernas land, någonting som John ändrar uppfattning om i och med att han lär känna och blir kär i Pocahontas. Deras förhållande leder

(14)

till att de två nationerna hamnar i konflikt med varandra. Pocahontas får tillslut sin far Powhatan, hövdingen över deras stam, och den engelska besättningen att inse att de båda sidorna inte behöver slåss. Filmen slutar emellertid med att John återvänder hem till England, det på grund av en skottskada orsakad av Ratcliffe.

3.2 Metod

3.2.1 Generellt om metoden Innehållsanalys

För att studera filmerna har en innehållsanalys valts ut. En innehållsanalys är en form av textanalys där man utgår från ett vidgat textbegrepp. Med ett vidgat textbegrepp menas att

”text” kan innebära allt från skrivna texter i tidningar till mer abstrakta former av text, så som exempelvis film. Textanalyser grundas på tanken att all slags text består av egna teckensystem som genom det skapar betydelser och bygger upp en slags textvärld, för att använda ett

begrepp som förekommer hos Ledin och Moberg.³¹ Vidare menar Ledin och Moberg att skapandet av en text är en aktiv handling. Genom att forma en text på ett visst sätt har skaparna bakom den gjort ett ställningstagande. Samtidigt har de valt att göra vissa

påståenden snarare än andra, medvetna om att texten präglas av de aktiva val som de gjort.³² För att tro Ledin och Moberg kan det därför vara intressant att titta närmare på vad

Lejonkungen och Pocahontas förmedlar i form av budskap och sensmoral, då det skulle kunna tolkas som vad filmen vill säga till dess tittare.

Mer specifikt grundas denna studie på en kvalitativ innehållsanalys. Det som kännetecknar en kvalitativ analys är att informationen som man studerar är i form av ord. Hjerm och Lindgren menar att det i sådana här analyser handlar om att ingående undersöka hur olika saker skildras och bestäms i förhållande till varandra.³³ I det här fallet betyder det att det är vad som sägs och uttrycks i relation till ”den andre” som kommer att utgöra grunden för analysens data. På grund av att det är filmer som studeras kommer emellertid även sådant som förmedlas i form av det visuella att innefattas. Det kommer att göras eftersom man skulle kunna argumentera för att det visuella säger lika mycket i en film som det som uttrycks muntligt.

31 Ledin & Moberg i Ekström & Larsson, 2010, s. 153.

32 Ledin & Moberg i Ekström & Larsson, 2010, s. 153.

33 Hjerm & Lindgren, 2010, s. 84.

(15)

Enligt Bergström och Boréus används en innehållsanalys dels då man är ute efter att hitta sådant som uttrycks explicit i en text. Med det menas uttalanden som framkommer tydligt i texten. En innehållsanalys kan emellertid även undersöka det som inte framkommer lika tydligt och ibland kan verka dold, det vill säga information som är implicit.³⁴ Denna studie ämnar undersöka både det som förmedlas explicit och implicit. I fallet av det som framställs explicit kommer de första tre frågeställningarna in, det vill säga: Vilken samhällsgrupp skildras som ”den andre” i de två filmerna? Vilka egenskaper tillger filmerna ”den andre”?

och Vilka åsikter uttrycks om ”den andre” i filmerna? Den fjärde och sista frågeställningen riktar sig till det som förekommer implicit i filmerna och som skulle kunna sägas vara dolda budskap: Vad verkar vara underförstått i relation till ”den andre” i filmerna? Tanken är att den teoretiska bakgrunden, tidigare forskning och övrig litteratur ska fungera som hjälpmedel för att påvisa vad som kan tolkas som underliggande budskap. Det kommer att göras genom att titta på vad som tidigare skrivits om underliggande budskap i relation till ”den andre”, barnfilm samt Disney/Disneyfilmer.

Som nämnts tidigare kommer metoden i denna studie användas för att se hur ”den andre”

framställs i Lejonkungen och Pocahontas. Förutom framställning menar Bergström och

Boréus att en innehållsanalys ofta används för att tyda till vilken grad någonting ”(…)värderas positivt eller negativt(…)” och huruvida olika källor värderar ett fenomen på samma sätt eller inte.³⁵ I den här studien handlar det om att komma fram till hur filmerna tycks värdera ”den andre” – om det är på ett positivt eller negativt sätt. Vidare kommer studien, i den avslutande delen av resultatredovisningen och analysen, jämföra likheter och skillnader mellan filmerna.

Under den delen kommer studien komma in på filmernas värdering/ar av den andre” i relation till varandra.

Bergström och Boréus tar även upp de svårigheter som kan uppstå i förhållande till

rapportering av resultat. De nämner den problematik som man kan ställas inför när man ska avgöra hur någonting skildras. Precis som de tar upp – och som tagits upp i tidigare stycke – kan det under utförandet av denna studie uppfattas som svårt att avgöra om en skildring är objektiv, saklig eller opartisk. De menar emellertid att man, för att undvika att det händer, kan studera i vilken grad de olika sidor som porträtteras behandlas på ett likvärdigt sätt.³⁶ I

förhållande till denna studie innebär det att studera vilka aspekter av de olika sidorna som

34 Bergström & Boréus, 2012, s. 51.

(16)

framställs och om det är så att en sida får mer utrymme än en annan. Det skulle kunna argumenteras för att en sådan aspekt har en avgörande roll i vilka som upplevs som ”de andra”.

3.2.2 Metodens tillämpning

Informationen som utgör denna studies data analyseras manuellt. Bergström och Boréus anser att en fördel med att analysera data manuellt är att man har större möjlighet till att kunna göra bedömningar och tolkningar på ett mer komplicerat plan.³⁷ I mitt fall anser jag att manuell kodning är att föredra mycket på grund av att det är mycket information som förmedlas under de ca en och en halv timma som respektive film utgörs av.

För att kunna säkerställa att så många aspekter som möjligt av filmerna kommer med i analysen har ett flertal frågor ställts till filmerna. Dessa frågor är inte desamma som frågeställningarna, men har som avsikt att användas som en grund för att kunna få svar på dem. Inspirationen till att använda specifika analysfrågor till filmerna kom från

examensarbetet ”Jag ska bli en del av din värld” – Familj, vänskap och könsroller i

Disneyfilm. En analys av Den lilla sjöjungfrun, Skönheten och Odjuret samt Björnbröder av Hedberg och Annerbratt Andrén från 2009. Författarna till studien har delat in sina

analysfrågor i olika rubriker, som i sin tur är formade efter deras frågeställningar. Hedberg och Annerbratt Andén motiverar valet att ställa frågor till filmerna med att det är för att vidga sitt tänkande, men även för att begränsa det de ser på i filmerna.³⁸ Det är även anledningen till att denna studie använder specifika analysfrågor.

Frågorna som analysen utgår från fungerar som en guide för att kunna ”läsa” texterna, det vill säga filmerna, och tolka den information som förmedlas. Enligt Bergström och Boréus kan mina analysfrågor liknas vid ett kodschema, vilket är det instrument som brukar användas när en analys görs manuellt.³⁹ Istället för att exempelvis mäta frekvensen av vissa ord är det temana som analysfrågorna bygger på som ska fungera som hjälpmedel för att få svar på studiens syfte och frågeställningar. I själva resultat- och analysdelen kommer inte alla analysfrågor att tas upp direkt i texten, utan istället kommer denna del utgöras av de teman som frågorna bygger på. Dessa teman beskrivs i nedanstående stycke.

38 Hedberg & Annerbratt Andrén, 2009, s. 11.

(17)

De teman som analysfrågorna utgår från är: Filmens karaktärer och relationer,

Kommunikation och språk i filmen, Karaktärernas egenskaper och utseende, Om filmen generellt samt Jämförelse av de olika filmerna. De frågor som förekommer under de tre förstnämnda temana är skapade för att kunna bilda en uppfattning om – och göra en analys utifrån – vilka som porträtteras som ”vi” respektive ”de andra”. Frågorna som förekommer under de två sistnämna temana är i sin tur gjorda för att kunna jämföra filmerna med varandra och få en bild av hur de liknar eller särskiljer sig från varandra.

4. Resultatredovisning och analys 4.1 Lejonkungen

4.1.1 Resultatredovisning

Filmens karaktärer och relationer

Lejonkungen centrerar kring lejonet Simba. När filmen tar sin början är Simba en lejonunge, men allt eftersom handlingen utvecklas växer han upp och blir till ett fullvuxet lejon. Simba är i sin tur son till Mufasa och Sarabi. I filmens början är Mufasa kung över Pride Rock, vilket är namnet på den plats där både lejonen och en rad andra djur bor. På grund av att Simba är Mufasas son och det enda barnet till honom och Sarabi är han den framtida tronarvingen och nästkommande kung över Pride Rock. Innan Simba föddes var emellertid Mufasas bror Scar tänkt som den framtida kungen. Genom att ha bli fråntagen sin tänkta, framtida titel uppvisar Scar en bitterhet gentemot dels Mufasa men också Simba. Mufasa tycks ha en viss

medvetenhet kring hur Scar känner, men det är ingenting han uppvisar ett större bekymrad över.

I filmens början berättar Mufasa för Simba att Pride Rock är deras kungadöme. Simba får samtidigt veta att landskapet som är täckt av öken inte tillhör dem. Mufasa förbjuder Simba från att vistas där. Detta ställe beskrivs som platsen dit solen inte når och som ständigt ligger i skugga. Det är en plats i mörker och dimma, full av skelett från döda djur. Det är på detta ställe som hyenorna bor, varav tre av dem är trogna följeslagare till Scar. Dessa hyenor är Shenzi, Banzai och Ed. De får utföra diverse uppdrag beordrade av Scar. Att det är dem som gör det snarare än Scar själv beror troligtvis på att inga misstankar ska riktas mot Scar.

Hyenorna framstår som ointelligenta, vilket troligtvis är varför Scar utnyttjar dem. De övriga lejonen har förövrigt ingen vetskap om den nära relation som Scar har till hyenorna.

(18)

En trogen följeslagare till Mufasa är fågeln Zazu. Han är den som berättar för Mufasa vad som händer runtom i landet och fungerar som en så kallad ”major domo”. Förutom att agera som tjänare tycks de båda även vara goda vänner. Trots att de har en vänskapsrelation utöver den professionella uppvisar Zazu stor respekt gentemot Mufasa. Zazu är även den som verkar ha i uppgift att förbereda Simba för sin framtida roll som kung. Simba tar dock inte Zazu eller det han säger på särskilt stort allvar, utan visar – enligt Zazu – på en bekymmerslös inställning gentemot det ansvar som vilar över honom.

I mitten av filmen introduceras karaktärerna Timon och Pumbaa, en surikat respektive ett vildsvin. Det är dem som tar sig ann Simba efter att han flytt från sitt hem i Pride Rock. När Timon och Pumbaa hittar Simba ligger han utslagen i öknen. Då de ser att han är ett lejon tror de först att han kommer att försöka äta dem när han väl vaknar till liv. Deras rädsla försvinner emellertid så fort de inser att det kan vara bra att ha ett lejon på sin sida. Timon och Pumbaa vet inte om att Simba är den framtida tronarvingen, utan tar hand om honom ungefär som om han vore deras barn. Timon och Pumbaa lever ute i djungeln, långt från både Pride Rock och det landskap som hyenorna bor i. De lever ett problemfritt liv och tar saker som de kommer.

Det är även någonting som Simba lär sig i och med sin relation till dem. Det liv som Simba lever tillsammans med Timon och Pumbaa skiljer väldigt mycket från hans gamla liv i Pride Rock. Där verkade Simba ständigt tyngt av tankar om framtiden och huruvida han skulle kunna leva upp till sin far. Livet ute i djungeln, å andra sidan, framstår som ett liv centrerat i nuet.

Övriga bikaraktärer är Rafiki och Nala. Rafiki tycks fungera som en slags andlig vägledare och det allseende ögat i Lejonkungen. Rafiki är även den som presenterar den nyfödda Simba för resten av landet, då han håller upp honom vid Pride Rock för alla att se. Rafiki lever i enskildhet, men ser ändå allting som händer runtom i landet. När Scar intalar de övriga lejonen att Simba är död målar Rafiki ett sträck över en bild föreställande Simba, detta för att markera hans död. Han är även den som får en förnimmelse över att Simba fortfarande lever, vilket sker först när Simba har blivit vuxen och bor tillsammans med Timon och Pumbaa.

Nala är i sin tur Simbas bästa kompis som liten. När de båda är vuxna hittar hon Simba av en slump då hon är ute i djungeln, letandes efter mat. Just som hon är på väg att attackera

Pumbaa går Simba till motattack. När Nala inser att det är Simba och att han fortfarande lever är hon den som försöker övertala honom att återvända till sitt forna hem. Nala är även den som berättar för Simba hur illa det är i Pride Rock efter att Mufasa dött och Scar tagit över tronen.

(19)

Som lejonunge är det tre relationer som framstår som centrala för Simba. Först är det den till sin far, en relation som tycks fokusera mycket kring att Simba blir guidad i hur det är att vara kung och styra över ett land. Han får till exempel veta vad som är ”deras” – och hans framtida – land och vilket som ligger bortom deras territorium. Den andra relationen som tycks central för den unge Simba är den till sin bästa kompis Nala. Tillsammans utforskar de båda sitt eget landskap, men beger sig även dit där de är förbjudna att vistas. Scar lurar exempelvis Simba att platsen där hyenorna bor är en gammal elefantgrav. Väl där visar det sig att hyenorna lurar på dem, redo att döda dem på order av Scar. Mufasa räddar emellertid Simba och Nala, varav hyenorna beter sig som om de inte visste att Simba var hans son. De hyser uppenbarligen respekt för Mufasa trots att de är allierade med Scar. Den tredje relationen som Simba formar som ung – en vänskap som sedan fortsätter in i hans vuxenliv – är den till Timon och Pumbaa.

Till skillnad från sin barndom, då han endast var omgiven med andra lejon, består hans huvudrelation i vuxenlivet med två djur av helt andra arter än han själv.

Den relation som framstår som mest i fokus i förhållande till bikaraktärerna är relationen mellan Scar och hyenorna. I filmens början är Scars huvudsyfte att få bort Mufasa från tronen och göra sig av med både honom och Simba. Det är i relation till hyenorna som han planerar – och sedan genomför – denna komplott. Som nämnts tidigare är det samtidigt hyenorna som utför dessa uppdrag åt Scar. De utför dem inte alltid korrekt – de låter exempelvis Simba springa ifrån dem istället för att döda honom – men eftersom de är rädda för Scar är det ingenting som de vågar berätta. Relationen mellan hyenorna och Scar bygger till stor del på den rädsla som de känner inför honom. Scar lovar samtidigt hyenorna att det kommer att bli bättre för dem om han får överta tronen. Han lovar dem exempelvis att de aldrig kommer behöva gå hungriga igen om de hjälper honom att ha ihjäl Mufasa och istället gör honom till kung.

På grund av hur Simba beskrivs i förhållande till Scar uppfattas de som protagonisten respektive antagonisten. Antagonistens syfte handlar ofta om att fungera som ett hinder i protagonistens väg. Det sker genom att Scar har ihjäl Mufasa och sedan lura Simba till att tro att det är hans fel att Mufasa dog. På så sätt kan Scar bli kung, vilket var hans mening hela tiden. Simba vet emellertid inte att Scar har förrått honom, då det är någonting han inser först när han återvänder till Pride Rock. Scar utnyttjar det faktum att Simba är ung och naiv.

Samtidigt vet Scar med sig att Simba ser upp till sin far och att Simba tvivlar på att han kan bli en lika bra kung som honom. Tittaren blir därför medveten om att Scar är antagonisten till Simbas protagonist innan Simba blir det.

(20)

Kommunikation och språk i filmen

Redan i början av Lejonkungen framkommer det att Scar är den som aldrig passat in i familjen. Mufasa är den bror som är älskad och respekterad av både sina närmaste och de övriga djuren i landet. Han målas upp som en hård, men rättvis ledare. I och med att Simba indirekt hindrade Scar från att kunna bli nästkommande kung hyser Scar ingenting annat än agg mot sin brorson. Simba ser emellertid inte Scars beteende som det, utan säger istället

”You’re so weird” till Scar när han uttrycker saker som tyder på hans egentliga känslor för Simba. Scar skulle kunna liknas vid en outsider i dels sin familj, men även bland de övriga lejonen. Trots att han är bror till Mufasa umgås Scar endast med hyenorna samtidigt som han bor avskilt från de andra lejonen. Någonting som kan vara intressant att notera är att Scar pratar med en brittisk dialekt, medan de övriga lejonen – däribland hans bror Mufasa – har fått en amerikansk dialekt. Denna skillnad gör att distansen som tycks finnas mellan Scar och resten av lejonen förstärks ytterligare.

Zazu och Mufasa är, vilket har nämnts tidigare, goda vänner. Trots det är Zazu tydlig med att visa sin respekt för Mufasa, både när han umgås med honom och när han är tillsammans med andra och pratar om Mufasa. Med andra ord är Zazu väl medveten om att han har lägre rang än Mufasa och att han är hans betjänt. Zazu verkar också vara noggrann med att lyfta upp Mufasa när han är i sällskap med andra. När Zazu besöker Scar förklarar han väldigt tydligt att Mufasa är upprörd över att Scar inte deltog på ceremonin för att fira Simbas födsel. När Mufasa kort därefter dyker upp hos Scar konfronterar han honom direkt och undrar varför han inte var där. Förhållandet mellan Mufasa och Scar verkar vara präglat av att Scar inte känner någon respekt för sin bror, hans rang eller han son, medan Mufasa anser att han borde göra det. Samtidigt skämtar Mufasa och Zazu om Scar när de lämnat Scars bo. Zazu säger exempelvis till Mufasa att ”He’d make a very handsome throw rug” följt av ”Whenever he gets dirty, you could take him out and beat him” om Scar. Att varken Zazu eller Mufasa tycker om Scar särskilt mycket är både någonting som framkommer när de pratar om honom, men även när de pratar med honom.

För att se till hur Scar pratar när han är tillsammans med hyenorna talar han till dem som att de är ointelligenta och rent av korkade. Hyenorna skildras samtidigt som att de är precis det.

Trots att Scar sjunger om att han ska döda Mufasa och hur mycket bättre det kommer att bli när han tar över tronen måste Scar, gång på gång, upprepa just detta för hyenorna. I sitt sångnummer sjunger Scar exempelvis, om hyenorna, att ”The lights are not all on upstairs”.

(21)

Hyenorna ses även som ointelligenta av övriga karaktärer. Detta gäller både för hur

huvudkaraktären Simba skämtar om dem med till exempel Nala, samt för hur Zazu pratar om dem.

I relationen mellan Timon och Pumbaa framkommer det att Timon är den smarta, och något av en ledare, av de två. Pumbaa kommer ofta med uttalanden som på något sätt är felaktiga, vilket får följden att Timon rättar honom. Ett exempel på det är när Pumbaa säger ”You got to put your behind in your past”, varav Timon förklarar ”It’s ’You got to put your past behind you’”. När Pumbaa däremot säger någonting som är smart viftar Timon först bort vad Pumbaa sagt. Det följer av att Timon kommer med exakt samma uttalande, men då ser det som en bra idé. Trots detta verkar emellertid relationen mellan Timon och Pumbaa vara av ett helt annat slag än relationen mellan exempelvis Scar och hyenorna. Även fast Timon kommer med yttranden som tyder på att han både vet och inte tycker att Pumbaa är intelligent verkar de i grund och botten vara vänner.

Ser man å andra sidan till Scar förlöjligar han hyenorna och, till viss mån, även Mufasa och Simba. Att Scar inte håller tillbaka med att han ser hyenorna som lättmanipulerade är även det som tillslut leder till hans död. I en av de sista scenerna i Lejonkungen – när Simba har

återvänt till Pride Rock och insett att det är Scar som haft ihjäl hans far – försöker Scar skylla Mufasas död på hyenorna. Det leder till att hyenorna förstår att Scar har förrått dem. I

sekvensen som följer gör hyenorna sig redo för att attackera Scar. Då det är det sista som tittaren får se av Scar går det att dra slutsatsen att hyenorna dödade Scar.

Karaktärernas egenskaper och utseende

När Lejonkungen tar sin början är Simba fortfarande en lejonunge. Till sitt utseende är han ljus i pälsen, precis som Mufasa och majoriteten av de andra lejonen i deras flock. När Simba har blivit vuxen har han samma utseende som hans far hade. I likhet med många andra barn är Simba i sina yngre år mest intresserad av att spendera dagarna med att leka och gå på

upptäcktsfärder med sin bästa kompis. Trots att han uppvisar ett bekymmerslöst beteende är Simba emellertid redan som ung medveten om det ansvar som står framför honom. Tvivlen som Simba bär på finns kvar i vuxen ålder, vilket är anledningen till att han tvekar över att återvända till Pride Rock. Simba verkar samtidigt inte se hur Scar egentligen är, någonting som gör att Scar kan manipulera honom till att tro att han är ansvarig för sin fars död. När Simba väl inser att det var Scars fel skonar han honom istället för att döda honom, trots att han har en chans till det. Precis som Scar sa åt Simba att rymma och aldrig komma tillbaka

(22)

efter Mufasas död säger nu Simba åt Scar att aldrig återvända till Pride Rock. Som helhet är Simba en mångsidig karaktär. Han uppvisar allt från glädje och sorg till bekymmerslöshet och tankfullhet.

Till skillnad från Simba har Scar en ensidig karaktäristik. Alla hans handlingar grundar på onda intentioner. Han är manipulativ i sitt sätt att vara samtidigt som han är hånfull mot alla han pratar med. Redan i början av filmen står det klart att Scar ser sig som överlägsen, både i relation till sin bror och de resterande karaktärerna. Då Scar ligger bakom sin egen brors död framstår han som kall. Han uppvisar inte någon form av ånger eller sorg under filmens gång.

Det gör däremot huvudkaraktären Simba. I sin helhet skulle Scar kunna beskrivas som känslolös. Vad som särskiljer Scar från de andra lejonen utseendemässigt är att han har

betydligt mörkare päls. Det gäller framförallt hans man, som är svart till skillnad från Mufasas bruna. Scar har även en helt annan ansiktsform i jämförelse med dels Mufasa, men även de övriga lejonen. Det går att se i hans något kantigare utseende, vilket utmärks av ett

avsmalnade käkparti.

Ytterliga karaktärer som, precis som Scar, är ensidiga i sitt sätt att vara är hyenorna. De framställs som ointelligenta och lättmanipulerade. I och med att hyenorna innehar dessa egenskaper är det lätt för Scar att utnyttja dem till sin fördel. När de får reda på att de blivit utnyttjade tvekar de heller inte till att attackera Scar, vilket skulle kunna ses som att de är impulsiva. För att se till Simbas agerande när han får reda på att Scar lurat honom ville han hellre se Scar förvisad än död, ett beteende som framställer Simba som den mer överseende.

Det är även en egenskap som Mufasa uppvisade under sitt leverne och som Simba indirekt ärver. Utan att vara medveten om det har Simba mot filmens slut blivit en ledare och kung med liknande egenskaper som sin far Mufasa.

Timon och Pumbaa är de karaktärer i Lejonkungen som står för det komiska. I jämförelse med exempelvis hyenorna, som också får fungera som en slags mellanakt i filmen, dumförklaras de inte på samma sätt. Pumbaa må skildras som mindre intelligent på ett sätt som påminner om hyenornas beteende, men varken han eller Timon gör – eller vill – någon illa så som hyenorna. Precis som hyenorna och Scar lever Timon och Pumbaa i avskildhet från övriga djur. Att de gör det verkar emellertid bero på att de är sådana som tar saker som de kommer och inte är beroende av en flock, vilket däremot hyenorna och Scar är. För även om Scar ser sig som bättre än de övriga lejonen har han ett nära umgänge till hyenorna. Det skulle kunna

(23)

ses som en antydan om att han ändå vill vara en del av en gemenskap, om än en dysfunktionell sådan.

Vidare tar Timon och Pumbaa hand om Simba och gör honom till en av dem. Det trots att han är ett lejon och egentligen, precis som de själva påpekar, skulle kunna döda dem utan

problem. De lär honom egenskaper som de själva bär på, så som att leva i nuet och inte bekymra sig över framtiden. Då Simba omhändertas av Timon och Pumbaa som ung verkar han se dem som om de vore precis som Simba själv. Det skulle kunna bero på att det inte finns några andra annat lejon i närheten som kan påpeka för Simba att han egentligen äter djur som dem. Samtidigt umgås Timon och Pumbaa med varandra oberoende av att de tillhör två helt olika djurraser. Om ett vildsvin och en surikat kan umgås med varandra verkar det inte orimligt att även ett lejon kan umgås med andra än sin egen sort.

Om filmen generellt

Handlingen i Lejonkungen centrerar kring Simba, tronarvinge och framtida kung över Pride Rock. Under större delen av filmen tvivlar Simba på om han kan leva upp till att bli en lika bra kung som sin far Mufasa. Hans tvivel blir till en bidragande faktor för att han inte vågar återvända hem efter att Mufasa dött, då Scar intalar honom att det var Simbas eget fel. När Simba är vuxen ser han ett tecken i form av Mufasa på himlen, varav Mufasa yttrar orden

”Remember who you are”. Dessa ord skulle kunna ses som representativa för filmens

budskap, vilket är Simbas sökande efter vem han är och vart han hör hemma. Det är först när Simba har fått höra dessa ord som han tar mod till sig och återvänder hem. I djungeln, hos Timon och Pumbaa, lär han sig att ta livet som det kommer. Indirekt skulle det emellertid kunna ses som att han flyr från vem han egentligen är, då livet där är utan bekymmer och besvär.

4.1.2 Analys av resultat

Tidigt i Lejonkungen förklarar Mufasa för Simba att Pride Rock är deras kungadöme och att det en dag ska bli Simbas. När Simba häpnat utropar ”And this’ll all be mine?” rättar Mufasa honom och säger att det som ligger bortom solen inte tillhör dem. Förutom att denna plats inte tillhör deras kungadöme får Simba dessutom veta att det är förbjudet för honom att vara där.

Under den tid som Mufasa härskar över Pride Rock är landet täckt av grönska och med en skinande sol över sig. Efter att Mufasa dött och Scar tar över makten byts grönskan istället ut mot torka. Då landskapet står utan vatten leder det till att många djur beger sig bort från Pride

(24)

Rock, vilket i sin tur resulterar i att det blir brist på mat för lejonen. När Simba väl har

återvänt till sitt forna, och egentliga, hem och Scar har dött sprider sig ett stort regnmoln över himlen. I slutet av filmen tycks ordningen vara återställd i kungadömet. Solen skiner och Pride Rock är återigen ett grönskande landskap.

I Orienten noterar Said att människorna i öst ofta har beskrivits med egenskaper som ska framstå som raka motsatsen till de egenskaper som människorna i väst har gett sig själva.

Genom att göra det har väst framställt öst som ”de annorlunda”, vilket i sin tur har fått följden att de blivit till ”de andra”. I Lejonkungen är Scar den som, på ett antal olika sätt, skiljer sig från de övriga lejonen. Scar pratar exempelvis med en annan dialekt och har en päls med annan färg. Om man ser till Scars ansiktsform har han även ett mer kantigare och avsmalnat ansikte än de andra lejonen. I filmen finns det därför en tydlig åtskillnad mellan Scar och den resterande delen av, vad som ska vara, hans flock.

Utöver det är Scar manipulativ i sitt sätt att vara. Förutom att ljuga för sin bror, sin brorson och de övriga lejonen för han även hyenorna bakom ljuset. Egenskapen att vara manipulativ är något som Said menar att den västerländska människan har använt för att beskriva

människorna i öst. De har framställt dem som obotliga lögnare och ”(…)på alla sätt är de motsatsen till den anglo-saxiska rasen med dess klarhet, direkthet och ädla sätt”.⁴⁰ Klarheten, direktheten och det ädla sättet är egenskaper som istället passar väl in på hur Mufasa – och i vuxen ålder, Simba – framställs. Även om det inte sägs direkt blir Scar även något av en förrädare av ”sin” sort. Han är trots allt ett lejon som väljer att gå emot andra lejon och som gör det i maskopi med tre hyenor. Någonting som Giroux påpekar är att hyenorna, vilka är invånare i vad som skulle kunna ses som den mindre fina delen av landet, har en annan typ av jargong än de lejon som tillhör den kungliga familjen. I Giroux mening innehåller deras språk mer slang, vilket han ser som liknande till hur invånare i förorten pratar.⁴¹

I Lejonkungen spelar både djuren och naturen en stor roll. Huvud- och bikaraktärerna utgörs enbart av djur, medan handlingen utspelar sig med naturen som bakgrund. Att Disney ofta väljer att skildra sina filmer med djur och natur som en avgörande roll ser Giroux som ett sätt att legitimera att det finns en tydlig maktordning. Enligt honom gör sig maktordningen tillkänna genom sådant som kastväsende, kungamakt och strukturell ojämlikhet.⁴² Om man ser till filmen berättar Mufasa för en ung Simba att allt som händer är en del av livets cirkel,

40 Said, 2000, s. 111.

(25)

vilket skulle kunna förklaras med att allt som sker har en mening. Giroux ser det emellertid som ett sätt att rättfärdiga att vissa saker är ”(…)en del av den naturliga ordningen”, där den strukturella ojämlikhet som han talar om kan inkluderas.⁴³

I djurens värld finns det en tydlig hierarki där varje djur har sin plats. Det Mufasa förklarar för Simba är att de förvisso äter djur så som exempelvis antiloper, men att det i sin tur är andra antiloper som kommer att äta av det gräs där kvarlevorna av Mufasa och Simba en dag kommer att finnas. På så sätt sluts livets cirkel, vilket är vad Mufasa vill förklara för Simba i det tal som refereras till i föregående stycke. Det Giroux beskriver är en möjlig tolkning av handlingen i Lejonkungen, där han menar att filmen legitimerar att vissa står högre än andra genom att porträttera karaktärerna som djur. Hos djuren finns det en maktordning som inte ter sig lika främmande och som samtidigt ses som mer accepterad än maktordning mellan

människor. Det är troligtvis mer regel än undantag att ett djur som inte vet sin plats blir tillrättavisat av ett som är av högre rang, så som Scar blir av Mufasa.

I och med att alla karaktärer i Lejonkungen utgörs av djur är frågan huruvida vilken etnisk grupp som skildras som ”den andre” inte tydlig på samma sätt som om det istället hade handlat om människor. Det som istället går att se till är de olika djurraserna och, för att tro Giroux, deras hierarkiska system. Scar är den av lejonen som sticker ut mest, både till sitt utseende och till sättet på vilket han pratar. Han vägrar samtidigt acceptera att han står lägre i rang än Mufasa och Simba. Det leder till att han skapar distans mellan sig själv och de övriga lejonen, direkt såväl som indirekt. Han bor inte tillsammans med de övriga lejonen, samtidigt som han går ihop med hyenorna för att kunna ta över tronen. Hyenorna bor i sin tur i landets mindre fina område, där en möjlig tolkning av det är att de befinner sig i en lägre

samhällsklass än exempelvis de kungliga lejonen. Det är även ett område som Simba förbjuds att vistas i av sin far. På grund av det finns det en direkt skillnad mellan lejonen och hyenorna, då hyenorna bor i den del av landet som avgränsas av en konstant skugga.

För att se till hur Zazu och Mufasa talar om Scar framkommer det att de inte har höga tankar om honom. Zazu beskriver exempelvis hur Scar skulle göra mer nytta om han var en ”throw rug”. Mufasa tycker i sin tur att Scar borde veta sin plats och visa respekt för dels honom, men även landets framtida tronarvinge Simba. Simba ser emellertid inte vem Scar egentligen är förrän i slutet av filmen. Som ung verkar han mest tycka att hans farbror är udda och beskriver honom som konstig.

(26)

4.2 Pocahontas

4.2.1 Resultatredovisning

Filmens karaktärer och relationer

De första karaktärerna som tittaren introduceras för i Pocahontas är besättningen ombord på den båt som ska bege sig från London, England till ”The New World”. Ombord på denna båt befinner sig bland annat John Smith. Att döma av vad de övriga i besättningen säger om honom är han känd i dessa kretsar och något av en legend för dem. Den karaktär som framförallt tycks se upp till John är Thomas. Under en stor del av filmen försöker Thomas leva upp till de förväntningar som guvernören Ratcliffe har på honom, förväntningar som troligtvis är väldigt höga på grund av hur John framställs. Guvernören Ratcliffe är i sin tur den som är ansvarig över resan och chef över besättningen. Ratcliffe har två följeslagare, vilka består av hans assistent Wiggins och hunden Percy.

Huvudkaraktären Pocahontas presenteras först efter den brittiska besättningen. Hon är en indianprinsessa och därav dotter till hövdingen av deras stam, Powhatan. I filmens början pratar han till stammen och berättar för dem hur friden nu är återställd där de bor. På grund av hans tal förstår man att det inte var länge sedan som de avslutade ett krig. Förhållandet mellan Pocahontas och hennes far Powhatan framstår som kärleksfullt. Han verkar ha stor förståelse över hur hon är och han beskriver henne som ”a free spirit”, någonting som hon tycks ha gemensamt med hennes nu avlidna mor. Pocahontas har två trogna kamrater som följer henne vart hon än går. Dessa kamrater består av kolibrin Flit och tvättbjörnen Meeko. Pocahontas har även en bästa kompis i form av en annan indianflicka, Nakoma. Tillsammans pratar de bland annat om Kocoum, ytterligare en i deras stam och den man som har frågat Powhatan om Pocahontas hand. Pocahontas och Kocoum verkar emellertid inte känna varandra särskilt väl.

Denna förfrågan om giftermål kommer vid en tidpunkt då Pocahontas står inför ett själsligt vägskäl. Tillsammans med ett talande träd vid namn Willow, ett pilträd som hon kallar för

”grandmother Willow”, berättar hon om en dröm som hon nyligen haft. Willow förklarar för Pocahontas att drömmen betyder att vindarna försöker vägleda henne och att hon ska lyssna till sitt hjärta för att kunna förstå vart denna nya väg leder. Efter sitt samtal med Willow ser Pocahontas vad hon tror är moln med konstiga former på himlen, men som är seglen till engelsmännens skepp. När besättningen har anlänt till ”The New World” dröjer det inte länge förrän Meeko genomsöker skeppet och stöter på Ratcliffes hund Percy. Relationen mellan