Flera av de intervjuade framhåller att det största problemet med drift och underhåll av cykelvägar är bristen på resurser. Med ett eftersatt underhåll ökar nedbrytningen av vägarna, vilket i slutändan leder till en ökad kostnad. Detta indikerar att ett viktigt stöd till de driftansvariga i kommunerna, är att ge dem verktyg för att visa på behovet av resurser till drift och underhåll. Linköping och Göteborg har anlitat konsulter för att inventera brister i cykelvägnätet och bedöma underhållsbehovet. Linköping påpekar att det varit ett sätt för dem att ”svart på vitt” redovisa underhållsbehovet för beslutande politiker, för att få ökade medel till att åtgärda de brister som finns. Genom att
tydliggöra hela kostnadsbilden inklusive cyklisters olyckskostnader och restidsförluster etc., får de driftansvariga i kommunerna ytterligare argument för satsningar på drift och underhåll. Exempelvis har vägmiljöfaktorer, framförallt halka, trottoarkanter och lösgrus, en betydande roll i cyklisternas singelolyckor. Storleken på denna
olyckskostnad är dock något oklar, eftersom det finns stora brister i olycksstatistiken. Samtidigt går det att förbättra standarden även med begränsade medel. Många
standardkrav för cykelvägar är fortfarande baserade på motorfordonstrafiken. Att istället välja standard utifrån cykelvägens användning är mer kostnadseffektivt. Besparingar i vinterdrift och konstruktion kan exempelvis göras för cykelvägar som i huvudsak används för fritidsresor, medan cykelstråk med höga cykelflöden och -hastigheter bör ges en hög standard för att minska cyklisternas olycks- och restidskostnader etc. Att effektivisera drift och underhåll och hitta bästa möjliga standard till lägsta möjliga pris är kärnpunkten. Detta kan delvis nås genom att göra rätt saker i rätt tid. Tidskraven som Malmö och Umeå har vid vinterväghållning av cykelvägar, är ett bra exempel på detta. En god kunskap om systemet är en förutsättning för att kunna effektivisera drift och underhåll. Exempelvis är cykelflödesmätningar ett viktigt underlag vid prioritering av åtgärder och många av de intervjuade kommunerna önskar att de hade ett bättre underlag än de har idag. Cykeltrafiken har oftast mycket tydliga flödestoppar och kunskap om var och när dessa toppar inträffar, ger underlag för en mer behovsanpassad driftstandard. Det gör även en ökad kunskap av vad cyklisterna vill ha och hur de tycker att väghållarna ska prioritera. Man bör dock vara medveten om att förbättringar och standardökningar ofta medför ökade förväntningar hos allmänheten, vilket tyvärr innebär att en standardhöjning inte är direkt kopplat till fler ”nöjda kunder”.
Allmänheten ses som en bra resurs i att upptäcka brister i vägytan på cykelvägnätet, men förlitar man sig för mycket på allmänhetens påringningar finns en risk att man endast tillfredsställer ”dem som skriker högst”. Det innebär att åtgärder kanske inte görs där behovet egentligen är störst och därmed fås inget effektivt utnyttjande av tillgäng- liga resurser och det är heller inte särskilt rättvist. Att känna till var i cykelvägnätet särskilda problemställen förekommer, ger möjlighet till extra punktinsatser som på ett kostnadseffektivt sätt bidrar till en högre standard.
Förutom god kunskap om systemet, gör noggrann planering och lång framförhållning att det går att spara på kostnaderna, exempelvis genom att göra förbättringar i cykel- vägnätet i samband med andra åtgärder som ledningsarbeten, etc. Ett sätt att spara på drift- och underhållskostnaderna, är att se till att driftansvariga får vara med och lämna synpunkter i planeringsskedet och inför nyanläggningar. Ju tidigare i planerings- processen, desto lättare har de att påverka och desto bättre blir resultatet. Från
intervjuerna med kommunerna framkommer att samarbetet mellan de som ansvarar för drift och underhåll respektive dem som ansvarar för planering och utformning är
person- och organisationsberoende och främjas av att de båda parterna sitter i närheten av varandra.
Kommunerna upplever att kontakten med Vägverket i drift- och underhållsfrågor är mer affärsmässig än stödjande. Kommunerna efterfrågar inte heller Vägverkets inblandning i dessa frågor, men man tycker att det är bra om Vägverket sätter upp riktlinjer, driver diskussioner och ordnar seminarier. Samarbetet mellan kommunerna i cykeltrafikfrågor är också begränsat, och flera önskar att de hade ett bättre utbyte och kunde lära av varandras misstag. Ett utbyte av erfarenheter tros vara särskilt viktigt för mindre kommuner samt för dem som ska ta över driftfrågorna vid kommande generations- växling. Det behövs emellertid någon som tar initiativ till ett sådant samarbete. Det är en roll Vägverket skulle kunna ta. Hittills, i frågor kring drift och underhåll av cykel- vägar, har Vägverket enbart visat sitt intresse som väghållare, och om Vägverket menar allvar med att driva utvecklingen mot att göra cykeln till ett konkurrenskraftigt
transportmedel behöver man tydligare ta sitt sektorsansvar i dessa frågor. Hjälp som kommunerna efterfrågar, är hur de ska prioritera vid drift och underhåll av cykelvägar, mer tillförlitliga metoder för cykelräkningar och bättre olycksstatistik. En översyn av trafikreglerna för cyklister efterfrågas också, framförallt för att klargöra vad som gäller i korsningspunkter mellan cykel och biltrafik, liksom ett nationellt system för vägvisning av gång- och cykelvägar. Hälften av de intervjuade kommunerna har redan börjat med, eller planerar för, vägvisning för cyklister. Vill man ha ett nationellt system som ser någorlunda likadant ut i alla kommuner, är detta något som Vägverket måste driva omgående.
De viktigaste satsningarna för att nå ett ökat och säkert cyklande, anses vara ett sammanhängande cykelvägnät som är separerat från biltrafiken. Cykelvägarna ska, så långt det är möjligt, vara gena, säkra och bekväma med god ytstandard sommar och vintern. I samtliga intervjuade kommuner pågår ständigt om- och utbyggnad av
cykelvägnätet, i mån av tillgängliga resurser. Cykelvägnäten kompletteras med saknade länkar och korsningspunkter och cykeltunnlar förbättras. De ständiga förbättringarna tyder på att även i kommuner som kommit relativt långt i sina cykeltrafiksatsningar, vilket gäller för kommunerna i den här studien, finns mycket att göra. Det anses också viktigt att höja statusen på cykeln som transportmedel och att förbättra samspelet och respekten mellan olika trafikantgrupper. Det är helheten som är det viktiga – en kombination av många olika åtgärder som tillsammans förbättrar förhållandet för cyklisterna.
För att lyckas få gehör för satsningar på cykeltrafik, är det viktigt att de personer som driver dessa frågor har pondus och inflytande. Tyvärr är cykeltrafikfrågor något som ofta delegeras till den som är senast anställd och som kanske inte har tillräcklig erfarenhet och genomslagskraft för att, i konkurrens med andra områden, få gehör för åtgärder som gynnar cykeltrafiken. Det är också betydelsefullt att dessa personer har intresse för cykling och själva cyklar. Det finns åtskilliga exempel på felaktiga cykellösningar till följd av att de ansvariga inte själva cyklar.
Många kommuner understryker att mopeder på cykelvägarna är ett mycket stort problem som de inte vet hur de ska hantera. Ökad mopedtrafik på gång- och cykelvägarna innebär också ökade krav på en god standard. Exempelvis ställer
mopedernas högre hastigheter större krav på god sikt, för att förhindra olyckor mellan oskyddade trafikanter. Här är naturligtvis trafikantbeteendet också viktigt.