Idag återfinns en utveckling där medlemsstater i EU öppet och systematiskt bryter mot några av EU:s viktigaste grundsatser. EU självt brister således i att lyckas säkerställa efterlevnad av sina egna inträdeskriterier när ett medlemskap väl föreligger; Köpenhamnsdilemmat är ett faktum. Denna uppsats har lämnat ett bidrag till hur den spridda vetenskapliga debatten kring just Köpehamnsdilemmat kan uppfattas, på ett mer systematiserat och överskådligt vis. Detta kommer förhoppningsvis att bidra med ny kunskap till en allt större men samtidigt viktig diskurs gällande EU:s demokratiska status – och mer specifikt det som benämnts EU:s andra demokratiska underskott.
Debatten om Köpenhamnsdilemmat har i ett första steg kategoriserats. Den förefaller bestå av åtminstone två huvudkategorier av inlägg, och till respektive huvudkategori har tre stycken underpositioner sedan identifierats.
Den första huvudkategorin är de problemorienterade inläggen - som syftar till att ge orsaksförklaringar till Köpenhamnsdilemmats uppkomst och därigenom urskilja vilken typ av problem som det ger uttryck åt. Den andra huvudkategorin är de lösningsorienterade inläggen
- vilka främst avser att ge förslag på lösningar och därmed rekommendationer angående hur
EU bör handskas med demokratiska bakslag.
I ett andra steg har debattens lösningsorienterade inlägg granskats ytterligare. Samtliga tre positioner där framhåller Köpenhamnsdilemmat som ett problem för EU - men ger olika
37
bud om hur hantering av detta lämpligast och mest effektivt kan ske. Positionernas innebörd kan uppfattas som följer:
1) Konservatism: De konservativa argumenterar för att EU bör bevara befintliga medel men utnyttja dessa i en ny tappning.
2) Reformism: Reformisterna argumenterar för att EU bör vidareutveckla och reformera befintliga medel.
3) Radikalism: De radikala argumenterar för att EU bör skapa helt nya institutioner och medel, utöver den befintliga ordningen.
Med hjälp av det analytiska ramverket har ytterligare intressanta variationer belysts, som inte varit uppenbara endast efter kategoriseringen som gjorts. Skillnaden mellan lösningsförslagen kan förstås som en fråga om till vilken grad EU anses behöva reformera sina instrument – men också huruvida lösningsförslagen primärt bör involvera politiska eller juridiska verktyg, eller en kombination av dessa.
Analysen har också påpekat tydligt att de grundläggande värden som EU bygger sitt samarbete på är tämligen vaga i sin utformning – och att de inte heller är implementerade till fullo i lag. Artikel 7-förfarandet är det verktyg som explicit skall skydda dessa värden, men detta är tydligt behäftat med problem. Det saknas helt enkelt tillräckligt effektiva mekanismer för att skydda EU:s grundsatser - trots att de utgör en så central del av unionens uppbyggnad. Överlag i debatten (i båda huvudkategorier av inlägg) har därför en genomgående kritisk hållning framträtt till EU självt - dess inre uppbyggnad och rättsordning framhålls som problematisk och bristfällig.
Normativa frågor om demokrati och legitimitet har även varit högst centrala genom studiens gång. I debatten kring Köpenhamnsdilemmat förekommer i huvudsak olika perspektiv på ’demokrati’ som koncept. Det tycks idag finnas en spridd syn på vad som utgör en optimal demokrativariant på dels unionsnivå och dels medlemsstatsnivå – där samtliga hävdar det egna systemets legitimitet. En tydlig diskrepans av systemet tycks ha uppstått, och flera av lösningsförslagen knyter an till denna problembeskrivning. Likaså förekommer alltså olika perspektiv på huruvida EU-samarbetet och dess ageranden genererar en legitim procedur; och hur denna legitimitet kan motiveras.
Aspekterna ovan knyter an till tidigare forskning gällande EU:s demokratiska status och första underskott. Debatten om Köpenhamnsdilemmat har tydligt utmynnat i allt större frågor och meningsskiljaktigheter gällande demokratins egentliga natur och legitimitet.
38
Något som det råder oenighet om är huruvida EU:s ageranden och interventioner av olika slag anses generera medgörlighet eller backlash. Vissa hävdar att EU redan bidrar till utvecklingen i dagens läge - andra att hårdare tag kan generera fördjupningar av problemen. Denna aspekt framträder i båda delanalyser och främst i relation till hur EU föreslås utnyttja ekonomiska sanktionsmöjligheter.
Att kategorisera och tolka en komplex debatt till en överskådlig ordning kan vara en utmaning. I den här studien har debatten om Köpenhamnsdilemmat behandlats och kategoriserats i sin helhet, men ett önskvärt scenario hade varit att få vidareutveckla och fördjupa den beskrivande idéanalysen (del två) till samtliga identifierade positioner. Detta har inte varit en möjlighet – utan en nödvändig avgränsning har gjorts. Avgränsningen har dock möjliggjort för en fördjupad förståelse för en delmängd av debatten, vilken har lyckats fånga upp intressanta variationer i innehållet.
Om vi nu avslutningsvis blickar framåt; det är rimligen ett starkt önskemål hos EU-vänner av alla de slag att få fram idéer om hur en skulle kunna värna om EU:s grundsatser på ett effektivt sätt - som medlemsstater dessutom kunde enas om. Det är naturligtvis ingen enkel uppgift - det kan ju rimligen vara så att det är just de mest effektiva medlen som röner mest opposition. Denna uppsats kan dock förhoppningsvis vara till nytta för dem som söker efter dessa idéer - eller kanske snarare: den anger riktlinjer för var en kan leta efter dem.
Det motsatsförhållande som uppenbarat sig mellan Polen och Ungern å ena sidan, och i stort sett alla de övriga medlemsstaterna å andra sidan, är minst sagt allvarligt. Det som tidigare varit ett tämligen avlägset scenario i EU är numera en påtaglig och högst oroväckande verklighet. Hur Europas politiska kontext fortsätter att utvecklas är visserligen ovisst – men så är även EU-samarbetets framtid om inte något lyckas göras. Vad som utgör en optimal lösning är fortfarande inte uppenbart, likväl bortom min kunskap och studiens syfte att besvara. En central tankeställare som denna uppsats gett upphov till är dock att det kanske inte längre är en fråga bara om verktyg utan också om vilja - till vilken grad är EU egentligen villigt att försvara de grundläggande värden som samarbetet bygger på?
39