De slutsatser vi har kommit fram till är att flickornas intresse och syn på idrott varierar mycket ifrån flicka till flicka. Det finns många olika saker som påverkar flickornas intresse, deras medverkande i idrottsundervisningen och de faktorer som bidrar. Vi kan även dra slutsatserna att om eleverna har en bra och engagerad lärare så trivs de och då är det större chans att de vill delta i gymnastiken.
Flickorna var glada över att deras lärare var förstående om de hade skador eller dylikt som gör att de inte kan delta i gymnastiken.
Vi kom även fram till att flickorna vill ha gemensam idrottsundervisning med pojkarna, inte för att tävla utan för att de känner att det är kul och det är bra för den sociala gemenskapen. Men också för att flickorna känner att de behöver varandra för att göra idrotten mer intressant och på grund av att de känner att de delas för mycket in i könsroller. Lpo 94 i Lärarförbundet (2001) skriver att skolans uppgift är att lära barn om jämställdhet mellan kvinnor och män. Men också att varje enskild elev finner sin egen personlighet för att kunna delta i samhällslivet. Eleven ska då kunna göra sitt bästa under eget ansvar. Detta visar att det är nyttigt för eleverna att ha samundervisning med varandra, om det går att genomföra. Men man måste även arbeta hårt för att få en bra gemenskap och sammanhållning i klassen. Detta kan leda till att alla kan känna sig trygga och bekväma med samundervisningen.
6 Diskussion
I vår undersökning har vi funnit att bollspel, enligt flickorna vi har intervjuat dominerar idrottsundervisningen. Flickorna ställde sig trots det inte negativa till undervisningen. Enligt Lönnö (2003) har många av idrottslärarna bollspel eftersom detta är något som de själva känner sig säkra på. Detta trots att
idrottslärarna har stora valmöjligheter att undervisa i saker som dansa salsa, ha aerobics, spela golf och åka skridskor. Lönnö (2003) skriver även att idrottslärarna väljer bollspel eftersom det trots allt är så att många av eleverna tycker att detta är det roligaste och att det krävs mod för att bryta den trenden. Trots att det är ca 60 % som tycker att innehållet i idrottsundervisningen är bra så är det ändå ca 15 % av eleverna som inte kommer till idrottsundervisningen.
Kan det ha stor betydelse att många av dagens skolor har obehöriga lärare i ämnet idrott och hälsa, enligt statistiken Björklund (2005). Kan det bli en stor klyfta i själva utbildningen till eleverna på grund av att läraren inte har den utbildning som behövs och inte känner till det pedagogiska bakom idrotten. Vi tror att om man har en outbildad lärare i en klass i idrott kan det göra stor skillnad i hur eleverna uppfattar idrott. T ex om flickorna redan har ett intresse i idrott är det bara för läraren att hänga på, men om han/hon möter motstånd tror vi att det är lätt att läraren tappar snabbt bort många av eleverna, flickor som pojkar.
I vår undersökning har vi funnit att flickorna är positivt inställda till
samundervisning och detta för att de känner att de har en bra sammanhållning. De skulle även vilja vara mer tillsammans även på friidrotten. Detta är helt i linje med vad Hussain (1989) anser. Enligt honom har ungdomar på högstadiet en positiv syn på samundervisning, de flesta ungdomar tycker att det är helt normalt att idrotta tillsammans eftersom de har gjort det under hela sin uppväxt. Ungdomarna tycker att de sociala relationerna är viktiga. Trots att de kan vara rädda för att göra bort sig så tycker de att fördelarna är fler än nackdelarna med samundervisning. I tidigare forskning har man även funnit att de som var negativt inställda till
samundervisning var de flickor som inte hade samundervisning på sin skola. I den undersökningen där alla hade samundervisning på sin skola så visade det sig att de flickor som var negativt inställda, var oftast helt ointresserade av idrott. De ansåg att de inte klarar av de krav som ställs på dem i t ex bollspel. De tyckte att de inte fick delta i spelet och detta gjorde att de så småningom tappade intresset. Även om de hade haft särundervisning har även de duktiga flickorna krav på idrotten, det hade inte varit säkert att de hade blivit mer delaktiga då. Det vi ser är alltså att många av flickorna tycker att det ska vara mer samundervisning, på grund av att de lär sig samarbeta mellan de två olika könen.
Enligt Hussain (1989) skapas det förtroende för varandra under de olika
idrottsaktiviteterna genom att ungdomarna samarbetar på olika sätt. Om man ska bedriva en bra samundervisning krävs det även att lärarna kan undervisa båda könen samtidigt, det vill säga att alla ska få möjlighet att utvecklas även om man är pojke eller flicka. Vissa anser att det kan vara svårt att ha samundervisning i lagbollspel men det finns sätt för att få alla att delta genom att t ex minska spelplanens yta och om man spelar hockey kan man förbjuda alltför hårda tacklingar. Eftersom Vi (författarna) har läst idrott som sidoämne då vi jobbade mycket med bollen som redskap har vi fått lära oss att det går att variera
undervisningen med hjälp av att man ändrar olika saker i spelen. Eftersom våra undersökningar bekräftar att det är mycket bollspel så kanske man ska tänka över vad det finns för alternativ och om det finns något man kanske gör väldigt sällan så som dans, aerobics eller liknande. I lärarutbildningen så borde man vara mer medvetna om att flickors syn på idrott skiljer sig mycket från pojkarnas och framför allt att man diskuterar dessa olika behov mer än vad man gör nu. Asker (2003) skriver i sin artikel om forskning som är gjord vid Örebros universitet, att de senaste 5 åren har inte flickorna nått målen inom idrott och hälsa, genom att de inte fick några betyg. Enkäten som forskarna håller på att sammanställa visar även det vi har kommit fram till, nämligen att det är en oerhörd skillnad på hur flickor och pojkar uppfattar ämnet idrott och hälsa. Enligt Asker (2003) bekräftas detta även av en enkät gjord av Folkhälsoinstitutet.
Enligt Skolverket (2005) så tycker de flesta elever om ämnet idrott och hälsa och de tycker även att det är intressant. I alla skolår är intresset högre bland pojkar än flickor. Det som eleverna tycker är viktigast i ämnet idrott och hälsa, är att ha roligt och att röra sig. Efter årskurs 6 framkommer det att många tycker att det är viktigt att få ett bättre självförtroende, känna att kroppen duger och få springa av sig. Pojkarna betonar att det är viktigt att kunna konkurrera med andra, men det tycker inte flickorna. I vår undersökning så nämnde flickorna att de gärna hade velat tävla med pojkarna även om de vet att de har olika utgångsläge. De sa att det hade varit roligt att få chansen att kunna slå dem. Några av flickorna nämnde även
det som Skolverket skriver, nämligen att idrottsundervisningen ger dem bättre självförtroende.
Flickorna upplevde i vår undersökning att det var alldeles för lite teori i ämnet idrott och hälsa. Detta är helt i linje med våra egna antaganden om att idrott och hälsa innehåller för lite teori som hör samman med ämnet. Om vi inför mer teori i ämnet kan detta leda till att eleverna ser det som mer relevant.
Enligt tidigare forskning så har det visat sig att pojkar alltid har fått idrotta, men flickorna har inte ansetts vara tillräckigt starka m.m. Deras plats ansågs vara i hemmet och det var inte förrän 1945 som Riksidrottsförbundet accepterade kvinnors idrott. Enligt Carlsson (2002) så har mäns åsikter gjort att kvinnorna har stött på många hinder i sin väg mot att utföra idrott på olika sätt. Vi har funderat kring om det kan vara så att dessa föreställningar finns kvar. Det kan i vissa fall fortfarande vara så att män anser sig vara bättre idrottsmän än kvinnor och många män anser enligt oss även idag, att kvinnor inte hör hemma inom idrottens värld. Om man jämför t.ex. herrfotboll och damfotboll så har dessa inte alls samma status, ofta anses damfotbollen vara för dålig och ointressant. Det enda som kunde göra damfotbollen mer intressant enligt en tidigare debatt, var att
damfotbollsspelare skulle bära tajtare och kortare dräkter för att locka fler åskådare till deras matcher.