Analysen visar att Jansson skildrar många olika förhållningssätt gentemot den hotande katastrofen med hjälp av verkets karaktärer. Karaktärernas olika förhållningssätt kan förstås genom författarens sätt att renodla mänskliga beteenden närmast schematiskt vilket enligt Westin (1988, s. 106) är typiskt för Tove Janssons karaktärer i Muminböckerna. Figurerna i verket agerar ofta som rena stereotyper för en viss typ av människor vilket bidrar till att den kollektiva huvudpersonen kan betraktas som komplex då många skilda perspektiv framträder i förhållande till katastrofhotet. Mumintrollet framstår som huvudpersonens kärna varvid de andra karaktärerna i gruppen representerar olika aspekter av mänskligt beteende och skilda förhållningssätt vilket bidrar till att de tillsammans bildar en komplex huvudperson och tillåter Mumin att utvecklas som person. Jag ställer mig därmed en aning kritisk till Garps (2011) slutsats om att Mumintrollet framstår som ett ungt och oerfaret barn i bokseriens första böcker. Då verket är den andra utgivna boken i Janssons bokserie förväntade jag mig inte att karaktären skulle genomgå en förändring gällande mognad och uppväxt men jag anser att Mumin genomgår en mognadsprocess under verkets gång. Mumin är i början av berättelsen rädd, hjälplös och passiv och utvecklas till en agerande och modig person som även intresserar sig för det andra könet (Snorkfröken) vilket tyder på att en mognadsprocess äger rum. Däremot framstår karaktären fortfarande som ett barn i berättelsen eftersom hans beroende till
27
föräldrarna består under hela verket. Han söker återkommande tröst, stöd och hopp hos sin mamma och pappa när den otäcka verkligheten når honom. Hans naiva och barnsliga inställning resulterar i ett övermod i förhållande till den hotande katastrofen, vilket även tyder på att han är ett barn i berättelsen. Jag håller således med om att Mumin framstår som ett barn i berättelsen i enlighet med Garp (2011), men menar att han trots allt genomgår en personlig utveckling genom hans nya erfarenheter och möten med andra karaktärer i verket.
Karaktärernas olika förhållningssätt gentemot katastrofen kan beskrivas som författarens sätt att driva berättelsens handling framåt då det ständigt uppstår diverse motsättningar och kontraster som leder till att nya vägar öppnas. Inom den kollektiva huvudpersonen uttrycks bland annat förhållningssätt bestående av att ta det lugnt och lita på naturens krafter, drabbas av rädsla och panik, agera eller vara passiv, beroendet av medmänniskor, pessimistiska eller optimistiska tankegångar, tänka logiskt och organisatoriskt eller agera med övermod och naivitet i förhållande till den hotande katastrofen. De olika förhållningssätten och den rådande katastrofstämningen bidrar till att diverse problem uppstår för karaktärerna. Var och en upplever olika problem som tycks utmana deras grundläggande och individuella livshållningar.
Snusmumriken vill förlita sig på naturens krafter och sina tidigare erfarenheter och ta allt harmoniskt, men upptäcker att naturen är oförutsägbar och kan således orsaka hemska katastrofer och kommer till insikten att hans erfarenhetsbank inte alltid räcker till. Snorkfröken upptäcker istället att hon måste se katastrofen i vitögat och inte längre kan ignorera det faktum att världen står inför ett existentiellt hot. Hennes bror Snorken inser genom de andra karaktärerna att hans organisatoriska idéer måste läggas åt sidan när kometen närmar sig jordytan. Sniff är motsatsen till Mumintrollet, ett otryggt litet barn som inser att han nog hade haft det bättre hemma i det trygga Muminhuset.
Även de motspelande bipersonerna förmedlar olika förhållningssätt och individuella problem. Bisamråttan agerar som en domedagsprofet medan Muminmamman förnekar idéerna om att en komet kan leda till jordens undergång. Muminpappan tycks befinna sig mitt emellan dessa två vitt skilda hållningar och låter barnen agera utefter hans egen önskan om äventyr. Professorerna tycker kometen är intressant, spännande och vacker och tar tillfället i akt för att studera fenomenet på himlen men glömmer bort dess konsekvenser för jordelivet. Bisamråttan tycks komma underfund med att han inte vill avsluta livet i ensamhet, Muminmamman förstår att hon inte kan skydda barnen från katastrofen och den beskyddande Muminpappan ångrar att han
28
skickade iväg barnen för att uppsöka farligheten. Janssons berättelse om komethotet innehåller på detta vis ett psykologiskt djup då hon skildrar katastrofen ur en mängd olika perspektiv och skilda livshållningar genom sina figurer.
Karaktärerna i verket spelar alla en viktig roll inom berättelsens handling då figurernas motstridiga egenskaper även resulterar i att de kompletterar varandra och förmedlar olika perspektiv på en och samma händelse, hotet om jordens undergång. Vetenskap, äventyrslust, filosofi och livserfarenheter är några perspektiv som ställs mot varandra genom karaktärernas olika förhållningssätt vilket resulterar i att läsaren får möta katastrofhotets mångfaldiga sfär. Många karaktärer framstår som platta och statiska vilket bidrar till att figurernas skilda och motstridiga egenskaper ibland krockar. De platta och statiska figurerna resulterar även i att berättelsens kärna Mumintrollet utvidgar sina perspektiv på livet och således genomgår en mognadsprocess. Detta kan förstås genom författarens sätt att leka och experimentera med olika människotyper och deras beteenden genom kamouflerade och påhittade figurer. Karaktärerna kan betraktas som överordnande berättelsens handlingsförlopp, det är via dem berättelsen förs framåt och deras skilda förhållningssätt gentemot katastrofen utgör det centrala elementet i verket. De individuella problemen som uppstår under berättelsens gång leder till att ytterligare en dimension öppnas upp för läsaren som genom dessa problem troligen kan identifiera sig själv och sin omgivning i de presenterade figurerna. Karaktärerna i Kometen
kommer med dess olika förhållningssätt och individuella problem bör därför vara väl lämpad
att använda i en undervisningssituation för att diskutera och belysa identitetsfrågor och öka förståelsen för människors agerande vid hotande katastrofer.