Mumindalen och katastrofhotet – En analys av karaktärerna i Tove Janssons litterära verk Kometen kommer (1968)

ÖREBRO UNIVERSITET

Grundlärarprogrammet, inriktning mot arbete i grundskolans årskurs 4-6 Svenska språket

Svenska, Självständigt arbete, avancerad nivå, inriktning 4-6, A-nivå, 15 högskolepoäng VT 2020

Mumindalen och katastrofhotet

– En analys av karaktärerna i Tove Janssons litterära verk Kometen kommer (1968)

Emilia Blanksvärd

Abstract

Emilia Blanksvärd: Mumindalen och katastrofhotet – En analys av karaktärerna i Tove Janssons litterära verk Kometen kommer (1968). Svenska, självständigt arbete, avancerad nivå, inriktning mot arbete i grundskolans årskurs 4-6, 15 högskolepoäng, vt 2020. Örebro universitet, Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap.

Uppsatsen analyserar nio utvalda karaktärer i Tove Janssons skönlitterära verk Kometen

kommer (1968). Syftet med studien är att undersöka vilka förhållningssätt som karaktärerna

uttrycker i förhållande till katastrofhotet i boken. Studien öppnar upp för en vidare diskussion om hur verket kan användas i undervisningssammanhang för att belysa och diskutera temat katastrofhantering i klassrummet. Uppsatsen har sin teoretiska utgångspunkt i Nikolajevas (2004) karaktärsteori som berör karaktärernas ontologiska status. Vidare utgår analysen från några teoretiska termer beskrivna av litteraturvetarna Nikolajeva (2004) och Kåreland (2015) som redskap i undersökningen. Analysen visar att de analyserade karaktärerna uttrycker varsitt individuellt förhållningssätt gentemot katastrofhotet som leder till diverse

motsättningar under berättelsens gång. De olika förhållningssätten leder även till att karaktärerna möter individuella problem som i vissa fall äventyrar deras grundläggande livshållningar. Karaktärernas skilda hållningar leder till att berättelsens handling drivs framåt och nya vägar upptäcks. Janssons verk om kometen från den yttre rymden och hotet om jordens undergång har goda möjligheter att användas i undervisningssammanhang för att belysa och diskutera katastrofhantering i samhället.

Nyckelord: Tove Jansson, Kometen kommer, Mumintrollet, krishantering, katastrof, didaktik,

Innehållsförteckning

4. Teori och metod………..………...3

4.1 Teoretiska utgångspunkter och metod………...……….…3

4.2 Avgränsning………...….5

5. Tidigare forskning……….………..……..6

5.1 Tidigare studentuppsatser………..…...6

5.2 Boel Westin om karaktärerna i Mumindalen..………..………..…8

5.3 Barnlitteratur influerad av krigsstämningar.…………..………...9

6. Presentation av författaren och det undersökta verket…...……...……….………11

6.1 Tove Jansson………...………..…………11

6.2 Kometen kommer………...………..…..……11

7. Analys………...………..…..…12

7.1 Den kollektiva huvudpersonen………..………12

7.1.1 Mumintrollet – den optimistiska uppväxten………..………12

7.1.2 Sniff – den osäkra pessimisten………...………14

7.1.3 Snusmumriken – den livserfarne förebilden………..………15

7.1.4 Snorkfröken – den hjälplöse flickan………..…………17

7.1.5 Snorken – den ordningsamme………...……….19

7.2 Motspelande bipersoner………...……..20

7.2.2 Muminpappan – den beskyddande äventyraren………...………..22

7.2.3 Bisamråttan – domedagsprofeten………...………23

7.2.4 Professorerna i observatoriet – de vetenskapliga………...…………25

8. Slutsatser………...………...26

9. Diskussion………..………..28

9.1 Reflektioner………...29

9.2 Kometen kommer i klassrummet………...30

9.3 Förslag på vidare forskning………...32

1

1. Inledning

I kursplanen för ämnet svenska i Skolverkets läroplan (2011, s. 257) anges att eleverna genom möten med olika texter ska ges möjlighet att utveckla den egna identiteten samt öka sin förståelse för omvärlden. Skolverkets forskningsrapport Skönlitteratur i klassrumsarbetet

bidrar till etisk kompetens (2019) betonar i sin tur att skönlitteratur i undervisning tillåter

eleverna att möta nya perspektiv och världar vilket kan bidra till en utökad förståelse gällande identitetsfrågor och omvärlden. Skönlitteratur som läromedel kan därmed ses som ett pedagogiskt redskap för att förbereda eleverna inför den obegripliga värld som ibland finns inuti dem själva men även i deras omvärld.

Idag befinner sig världen i en orolig tid som bland annat innefattas av krigsdrabbade länder, naturkatastrofer och i skrivande stund en viruspandemi som sprids över jordens befolkning. Den obegripliga världen och diverse katastrofer kommer allt närmare vår vardag vilket innebär att det finns elever i skolan som har erfarenheter från krissituationer och det är mot denna bakgrund mitt val av skönlitterärt verk bestämdes. Denna uppsats kommer att analysera karaktärerna i Tove Janssons kända verk Kometen kommer (1968) som handlar om hotet från yttre rymden som kan leda till jordens undergång. Janssons berättelser om Mumintrollet har länge fascinerat barn och vuxna världen över och enligt Elin Lundmark (u.å.) är berättelserna om Mumintrollen och de andra karaktärerna mångbottnade och innehåller ett psykologiskt djup vilket bidrar till att verken lämpar sig väl för läsare inom olika åldrar. Anna Duner skriver i artikeln Trygghet och katastrof – Tove Jansson 100år (2014) att berättelserna om Mumin innehåller en dualism som utgörs av en spänning mellan trygghet och katastrof. Denna spänning anses enligt Duner framträda väldigt tydligt i Janssons verk där katastrofer och hot är drivkrafter som samtidigt agerar som ett komplement till det trygga och det idylliska. Jag anser att de faror som lurar vid skuggan av tryggheten i Janssons muminböcker i undervisningssammanhang kan symbolisera den obegripliga verklighet som många elever möter eller får höra talas om utanför skolan.

Detta är även ett återkommande tema i kulturartiklar där det lyfts fram att den idylliska och trygga Mumindalen ständigt hotas av diverse katastrofer och andra mystiska faror (se t.ex. Svensson 2015, Schroeder 2020, Danielsson 2020). Janssons fascination över katastrofer återspeglas även i hennes dagboksanteckningar som här citeras från Boel Westins avhandling

2

innan kometen hunnit fram. Det roar mig att tänka ut hur det blir.” Anteckningen berör påståendet i omvärlden om att jorden skulle gå under år 1931 av en komet från yttre rymden.

Eftersom världen än idag, ungefär 90 år senare fortfarande befinner sig i en orolig tid bör skolans undervisning skapa rum för eleverna att hantera denna verklighet i klassrummet. I läroplanen står det nämligen att skolans mål är att eleverna ska få rum att uttrycka etiska ställningstaganden, medverka till att hjälpa andra människor samt att de ska kunna förstå och leva sig in i andra människors situationer (Skolverket 2011, s. 10). Denna uppsats analyserar därmed karaktärerna i romanen med avseende på hur dessa påverkas av hotet från katastrofen, då det är av stort intresse inför min kommande yrkesroll att synliggöra de olika förhållningssätten som skildras i verket. Genom att analysera karaktärerna hoppas jag kunna öppna upp för en vidare diskussion om verket kan användas i undervisningssammanhang för att belysa och diskutera identitetsfrågor och öka förståelsen för människors agerande vid hotande katastrofer.

2. Syfte

Syftet med studien är att synliggöra de förhållningssätt som karaktärerna i Tove Janssons verk

Kometen kommer uttrycker i förhållande till den hotande katastrofen. Studien öppnar för en

vidare diskussion om hur verket kan användas av lärare på mellanstadiet för att diskutera och belysa temat katastrofer i undervisningssammanhang.

2.1 Frågeställningar

Frågeställningarna för uppsatsen är:

• Hur förhåller sig karaktärerna i Mumindalen till den hotande katastrofen?

• Vilka individuella problem möter respektive karaktär i förhållande till katastrofstämningen?

• Vilken roll spelar respektive karaktär för berättelsens handling?

3. Disposition

Nedan presenteras studiens teoretiska utgångspunkt och metod där det klargörs hur frågeställningarna för studien kommer att bearbetas och besvaras. Därefter följer en genomgång av använd litteratur och tidigare forskning som är relevant för studien. Efter genomgången presenteras författaren Tove Jansson och hennes roman Kometen kommer i korthet. Sedan följer analysen av respektive karaktärer i verket och frågeställningarna besvaras. Slutsatser utifrån

3

analysen presenteras som sedan leder till en avslutande diskussion med mina egna reflektioner samt en diskussion med didaktisk förankring om verkets eventuella användning i undervisningssammanhang. Uppsatsen avslutas med ett förslag på vidare forskning.

4. Teori och metod

4.1 Teoretiska utgångspunkter och metod

Den teoretiska förankringen i min analys berör termer som används som analysredskap för att beskriva karaktärernas roll i berättelsens handling och är hämtade från litteraturvetaren Maria Nikolajeva och boken Barnbokens byggklossar (2004) samt Lena Kåreland och hennes bok

Skönlitteratur för barn och unga – Historik, genrer, termer, analyser (2015). Nedan

presenteras relevanta teoretiska termer vars funktion är att användas som redskap i min analys samt en redogörelse för den teoretiska utgångspunkten gällande mitt synsätt att betrakta karaktärerna.

Det finns många olika sätt för författare att konstruera karaktärer och tilldela dem roller i berättelsens handling. Nikolajeva (2004, s. 85–89) som intresserat sig särskilt för karaktärsteori betonar att den grundläggande utgångspunkten inom karaktärsteorin utgörs av karaktärernas ontologiska status. Denna ontologiska status innebär att läsaren kan betrakta karaktärer och deras existens på olika sätt, som verkliga personer eller som rena textkonstruktioner. Läsarens sätt att betrakta karaktärernas ontologiska status kan alltså leda till att beskrivningarna av dem skiljer sig åt, antingen beskrivs dom som människor eller som textkonstruktioner. Vidare betonar Nikolajeva att karaktärernas ontologiska status kan delas upp i ”mimetiska” respektive ”semiotiska” synpunkter (s. 86). Den mimetiska synpunkten innebär att karaktärer betraktas som en direkt avspegling av verkligheten medan den semiotiska synen betraktar karaktärer som rena textkonstruktioner utan koppling till verkligheten utanför texten (s. 86–89). Detta innebär att karaktärer kan betraktas som mänskliga varelser (mimetiska) eller som textenheter med textuella funktioner (semiotiska). Denna studie tar sin ansats någonstans mittemellan dessa vitt skilda ontologiska synvinklar, analysen utgår till viss del från det mimetiska perspektivet som enligt Nikolajeva innebär att karaktärerna ”betyder” eller ”representerar” något i texten (s. 87). Denna ansats har valts då Tove Jansson uttryckt att karaktärerna i hennes verk i själva verket är kamouflage för verkliga människor (Nikolajeva 2004, s. 135). Samtidigt kommer analysen inte tolka karaktärernas beteenden genom en analys som sträcker sig utanför texten, utan fokus ligger på karaktärerna och dess konstruktion inom texten som sådan vilket således

4

överensstämmer med det semiotiska perspektivet. Analysen kommer därmed inte att tolka eventuella biografiska personer som kan kopplas till karaktärerna. Slutsatserna som besvarar frågeställningarna om karaktärernas förhållningssätt, individuella problem och deras roll i berättelsens handling kommer därmed att dras enbart från innehållet i texten.

De teoretiska redskapen för denna analys utgörs av en karaktärsteori vars taxonomi bland annat är hämtad från Kåreland som skriver i sin bok Skönlitteratur för barn och unga – Historik,

genrer, termer, analyser (2015) att personerna i ett verk kan delas upp i ”platta” respektive

”runda” karaktärer (s. 138). Kåreland menar att platta karaktärer är ensidigt beskrivna, ibland som karikatyrer då bara en egenskap lyfts fram hos personen (s. 229). Detta innebär att den fiktiva karaktären skildras statiskt som en representant för olika typer av människor eller beteenden och bara belyses ur ett perspektiv. Även Nikolajeva (2004, s. 109–110) använder termen ”platta karaktärer” (s. 109) och ger termen samma betydelse som Kåreland, nämligen att denna typ av karaktärer representerar en viss typ av människor och framstår därmed som stereotyper i den skönlitterära texten. Vidare lyfter hon fram att karaktärerna framstår som endimensionella personer som enbart har en egenskap vars handlingar därmed är lätta att förutse (s. 110).

De runda karaktärerna definieras istället av Kåreland (2015, s. 229) som en komplex person som belyses i verket genom flera olika perspektiv. Denna typ av karaktärer förändras ofta och utvecklas under berättelsens gång, i motsats till den platta kategoriseringen som är statisk genom hela verket (s. 229). Även Nikolajeva (2004, s. 110) använder termen ”runda karaktärer” och menar att dessa liknar en fullt utvecklad människa med flera olika egenskaper som kan vara både negativa och positiva och benämns därmed som flerdimensionella (s. 110). Nikolajeva menar att läsaren lär känna dessa karaktärer successivt under berättelsens gång och att deras beteenden kan vara svåra att förutse då de framstår som komplexa varelser i texten (s. 110). Utöver benämningen på karaktärer som platta eller runda lyfter Nikolajeva (s. 109) även fram att karaktärer kan vara dynamiska (förändras under berättelsens gång) eller statiska (förändras

inte under berättelsens gång). Dynamiska karaktärer kan exempelvis genomgå en förändring

som berör uppväxt och mognad.

Metoden för att besvara forskningsfrågorna utgörs av att jag fokuserar på olika delar av det skönlitterära verket och försöker beskriva och sätta ord på det jag iakttar i texten. Genom en

5

detaljerad läsning av verket för jag fram min analys och diskuterar mina iakttagelser för att på så sätt beskriva karaktärernas olika förhållningssätt, individuella problem och olika roller i berättelsens handling.

4.2 Avgränsning

Jag har på grund av att det blir för omfattande att analysera alla karaktärer i boken valt att tillämpa en materialavgränsning inför min analys. Jag har därmed valt att analysera vissa karaktärer, och andra inte. Karaktärerna har sorterats utefter dess betydelse i berättelsens handlingsförlopp. Sorteringen utgår från Nikolajevas (2004 s. 99–103) klassificering av karaktärers betydelse för handlingen. Nikolajevas klassificering utgår först och främst från de övergripande kategorierna ”centrala karaktärer” och ”perifera karaktärer” varvid denna uppsats analyserar den förstnämnda kategorin, nämligen de karaktärer som har en central roll i handlingsförloppet. Till de centrala karaktärerna tillhör huvudpersoner och motspelande bipersoner i berättelsen (s. 100).

Nikolajeva (2004, s. 98) understryker att Tove Janssons Muminböcker kan sägas ha en ”kollektiv huvudperson” vilket innebär att huvudpersonen utgörs av en grupp individer. I

Kometen kommer är det svårt att utse en specifik huvudperson som står i handlingens centrum

vilket innebär att jag istället utgår från att verket innehåller en kollektiv huvudperson som utgörs av en grupp individer som tillsammans i grupp bildar en komplex huvudperson. Vidare definierar Nikolajeva begreppet ”huvudperson” som individer som står i historiens centrum, det vill säga de som historien kretsar kring (s. 92). ”Motspelare” definieras istället som bipersoner som är oumbärliga för handlingen (s. 100). Nikolajeva (2004, s. 100) påpekar nämligen att det finns både viktiga- och mindre viktiga bipersoner i förhållande till berättelsens handling varvid motspelare spelar en väsentlig roll inom denna klassificering.

Den kollektiva huvudpersonen i Kometen kommer utgörs enligt mig av karaktärerna som genomför äventyrsresan tillsammans i berättelsen. Denna grupp består till en början av Mumintrollet och Sniff men utökas successivt utefter berättelsens gång till att även innefatta Snusmumriken, Snorkfröken, Snorken och två Hemuler. De två Hemulerna anländer sent i berättelsen och respektive karaktär har väldigt lite textutrymme i verket och är inte särskilt viktiga för berättelsens handling, därmed innefattas inte dessa inom den kollektiva huvudpersonen. Verkets motspelande bipersoner i förhållande till den kollektiva

6

huvudpersonen består enligt min tolkning av Muminmamman, Muminpappan, Bisamråttan och Professorerna i observatoriet. Dessa motspelare är viktiga för handlingsförloppet men har mindre textutrymme än karaktärerna inom den kollektiva huvudpersonen. Det är dessa nio karaktärer som står i fokus för denna uppsats och analysdelen.

5. Tidigare forskning

5.1 Tidigare studentuppsatser om Tove Janssons Muminromaner

Vid en sökning efter tidigare studentuppsatser inom ämnet på databasen DiVA kan det konstateras att det finns mycket skrivet om Tove Jansson och hennes kända romaner om Mumintrollet. Eftersom denna uppsats fokuserar på karaktärerna och deras hantering av den hotande katastrofen i hennes verk Kometen kommer har en avgränsning tillämpats genom att endast lyfta fram tidigare studentuppsatser som analyserar karaktärerna och katastroftemat i Mumindalen.

Elina Garp har skrivit en studentuppsats vid namn Mumintrollet blir stor (2011) som handlar om Mumintrollets utveckling genom romanserien. Garp analyserar tre utvalda böcker som utgörs av en bok i början, mitten och i slutet av Janssons serie nämligen Småtrollen och den

stora översvämningen (1945), Trollvinter (1957) och Pappan och havet (1965). Slutsatsen av

studien är att Mumintrollet genomgår en stor förändring under romanserien där Mumins förhållande till omvärlden och sig själv successivt förändras i takt med att karaktären blir äldre och genomgår en pubertal utveckling genom böckerna. De rådande äventyren och händelserna leder även till nya insikter och kunskaper som resulterar i att Mumin i början av serien är ett barn, för att sedan övergå till ett nyvuxet Mumintroll i slutet av bokserien. Vidare beskriver Garp kortfattat att Mumin framstår som en ”heroisk” och ”maskulin” karaktär i Kometen

kommer i och med mötet med Snorkfröken (s. 28). Genom mötet med Snorkfröken får nämligen

Mumin rum att visa sig stark, beskyddande och manlig enligt Garp.

Eftersom Garps uppsats endast analyserar Mumintrollet och enbart berör verket Kometen

kommer i korthet så hoppas jag att min studie kan bidra till en mer utvidgad karaktärsanalys av

Mumin och de andra karaktärerna i romanen. Om Garps analys och slutsatser stämmer bör Mumintrollet således framstå- och förhålla sig till katastrofen som ett ungt barn i Kometen

7

En annan uppsats som är relevant för denna studie är skriven av Emil Gustavsson och Johan Weilander och heter Slutet är nära! Hållbarhet, klimatångest och hotet om undergång i

skönlitteratur och läromedel för årskurs 4-6 (2018). Gustavsson och Weilander analyserar

några utvalda läromedel och skönlitterära verk, bland annat Tove Janssons bok Kometen

kommer. Uppsatsen fokuserar på hållbarhetsfrågor och människans relation till miljön där en

kort del av analysen berör utvalda karaktärer i Mumindalen och dess ångesthantering inför den hotande undergången (s. 18). Karaktärerna som analyseras är Mumintrollet, Sniff, Bisamråttan, Muminpappan, Muminmamman och Hemulerna. Analysen ger en kortfattad överblick över karaktärernas hantering av den hotande katastrofen varvid Mumin och Sniff först skildras som passiva för att sedan aktiveras av Muminpappan för att agera i krisen. Sniff anses vara en ängslig karaktär medan Mumin istället framställs som övermodig. Bisamråttan lyfts fram som en domedagsprofet som har gett upp hoppet medan Muminmamman och Hemulerna i sin tur anses förneka katastrofen. Slutsatsen av denna del av analysen blir att huvudkaraktärerna aktiveras för att inte passiviseras i förhållande till undergången (s. 22). Vidare poängterar Gustavsson och Weilander att de analyserade karaktärerna hanterar ångesten på olika sätt och att berättelsen vill inkludera barnkaraktärerna i problemet. Delaktighet lyfts fram som något positivt för att på så sätt undvika destruktiva beteenden. Jag anser att denna studentuppsats ger en snäv bild av respektive karaktärs hantering av den hotande katastrofen i verket, och hoppas därmed kunna fördjupa analysen ytterligare med hjälp av teoretiska redskap samt innefatta fler karaktärer i min analys.

Ytterligare en uppsats som jag vill lyfta fram i detta avsnitt är skriven av Emilia Holmström och Jeanette Öhlund och heter Barnlitteratur inom utbildning för hållbar utveckling – En

ekokritisk textanalys av Tove Janssons böcker om Mumindalen (2009). Syftet med studien är

att öka förståelsen för hur Janssons böcker om Mumindalen kan användas för att undervisa om hållbar utveckling i skolan. Författarna undersöker bland annat vilka natursyner som förekommer i böckerna och hur olika naturkatastrofer gestaltas. En av böckerna som används som material för studien är Kometen kommer och författarna kommer fram till slutsatsen att människan står över naturen i de analyserade verken: ”Våra resultat visar att människan och naturen inte lever i symbios med varandra i böckerna om Mumindalen, och detta skulle kunna bidra till diskussion med barn om natursyner” (s. 35).

I en kort del av analysen undersöker Holmström och Öhlund (2009) hur karaktärerna påverkas av naturkatastrofer och kommer fram till slutsatsen att karaktärerna anpassar sig efter vädret då

8

dem är beroende av det (s. 33). Enligt Holmström och Öhlund (s. 33) försöker Muminfamiljen förstå vad som händer och upptäcker därmed ständigt nya möjligheter och lösningar som gör att de kan överleva katastroferna i berättelserna. Studien är relevant för min egen analys då den har en didaktisk förankring gällande elevernas möte med den natursyn som skildras i verket. Om Kometen kommer skildrar en natursyn som innebär att människan står över naturen så kan detta leda till konsekvenser gällande karaktärernas förhållningssätt gentemot den hotande katastrofen. Detta borde innebära att karaktärerna i verket står över naturkatastrofen och bör således försöka stoppa kometen från att slå ner på jorden som en symbol för människans makt över naturens lagar.

5.2 Boel Westin om karaktärerna i Mumindalen

Boel Westin skriver i sin avhandling Familjen i dalen (1988, s. 108) att Muminböckernas centrum utgörs av kärnfamiljen Mumintrollet, Muminmamman och Muminpappan som sedan succesivt utökas i böckerna till en storfamilj då nya medlemmar tas emot med öppna armar redan i första boken. Muminfamiljen symboliserar enligt Westin författarens dröm om en lycklig och harmonisk familj som en motsättning till den då rådande krigssituationen i omvärlden (s. 99, s. 276). Karaktärerna i Mumindalen beskrivs som ”kamouflerade” figurer för vanligt, mänskligt beteendemönster och många av dem kan betraktas schematiskt (s. 106). Författaren skriver nämligen att figurerna i Mumindalen är renodlade, mänskliga beteenden vilket innebär att Jansson har skapat figurer som agerar som rena ”typer” (s. 106). Detta bidrar enligt Westin till att läsaren av Muminböckerna kan applicera de olika karaktärerna med dess huvuddrag på den omgivande verkligheten, vilket kan vara en bidragande faktor till böckernas framgång. Janssons karaktärer i Muminböckerna skapar enligt Westin på så sätt goda möjligheter för identifikation (s. 100). Figurerna i Mumindalen beskrivs stå för olika livshållningar där bland annat Snusmumriken lyfts fram som en symbol för frihet och konstnärlighet medan exempelvis Hemulerna står för det institutionella och det systemordnade (s. 106, s. 110).

Westin har även skrivit en biografi om Jansson vid namn Tove Jansson: ord, bild, liv (2013) där ett avsnitt berör författarens tematiska särmärke som utgörs av katastrofer i hennes berättelser om Mumindalen. Figurernas olika livshållningar och renodlade mänskliga beteenden får en större plats i detta verk och en djupare förståelse för karaktärernas skilda egenskaper etableras hos läsaren av Westins biografi om Tove Jansson. Westin beskriver att Janssons signum finns i texterna redan från hennes barndom och har levt vidare in i romanerna

9

om Mumin: ”Trygghet och skräck, vitalitet och kaos bryts mot varann både i barndomens dagböcker och i muminböckerna.” (s. 128). Janssons fascination över katastrofer kan enligt Westin delvis kopplas till hennes pappas passion för stormar och oväder vilket även återspeglas i karaktären Muminpappan (s. 129). Westin lyfter fram ett citat från en intervju med Jansson där hon beskriver pappans passion och hur hon upplevde katastrofstämningar som barn:

Varje gång det blev hårt väder tog pappa ut oss i båten, han älskade storm. Vi seglade till skär som var ännu mer vilda och obebodda och övernattade under seglet i åskväder mycket större och farligare än de är nu, tromberna var högre och när man förvillade sig i svampskogen var höstmörkret svartare. Vi räddade skeppsbrutna smugglare. Pappa kunde väcka oss mitt i natten för att släcka

skogseldar miltals från vår ö och när vattnet började stiga blev han glad och sa: ’jag fruktar det värsta. (Westin 2013, s. 129)

Westin skriver vidare att Jansson hade ett stort intresse för äventyrsberättelser som barn vilket har resulterat i att böckerna om Mumin delvis är influerade av exempelvis djungelhjälten Tarzan (s. 131–132). Tarzan som en del av Muminkulturen framträder bland annat i Kometen

kommer genom att Mumintrollet blir en djungelhjälte (Tarzan) som räddar Snorkfröken (Jane)

från det farliga odjurets armar (s. 132). Några utvalda karaktärer i Kometen kommer lyfts fram av Westin. Bland annat Snorken som är Snorkfrökens broder beskrivs som författarens sätt att renodla ”den manlige sammanträdesälskarens långrandiga tal” (s. 133). Genom Snorkfröken belyser således författaren högtidliga män som fåniga och Snorkfröken framstår som den enda kvinnliga rösten i en grupp av män (s. 133). Westin lyfter även fram Bisamråttan som en symbol för den manliga tänkaren och filosofen som är inspirerad av Janssons partnerskap med Atos Wirtanen och hans filosofiska intresse. Snusmumriken beskrivs i sin tur som viljan till det fria livet där ting anses vara oviktiga, vilket även det är inspirerat från hennes dåvarande partner Atos (s. 135). Det kan därmed konstateras att karaktärerna i Kometen kommer till stor del utgörs av Janssons verkliga möten och relationer med olika typer av människor.

5.3 Barnlitteratur influerad av krigsstämningar

Eftersom Janssons ursprungliga bok vid namn Kometjakten skrevs under åren 1945-1946 som en protest mot den hårda krigstiden (Westin 2013, s. 124–126) har jag här valt att lyfta fram tidigare forskning om barnlitteratur som influerats av krigsstämningar. Kometjakten är ursprungsberättelsen som under 60-talet skrevs om till en ny utgåva och fick titeln Kometen

kommer och publicerades år 1968. Jansson ska enligt Westin själv ha uttryckt att det var kriget

10

som fick mig, en konstnär, att skriva sagoböcker” uttalade hon efter publiceringen av originalutgåvan Kometjakten (Westin 2013, s. 124).

Mia Österlund, Maria Lassén-Seger och Mia Franck skriver i artikeln ”’Glokal’ litteraturhistoria: på väg mot en omvärdering av finlandssvensk barnlitteratur” (2011) att Tove Janssons debutår 1945 utgör en given utgångspunkt inom den litteraturhistoriska beskrivningen av efterkrigstidens barnlitteratur. Janssons debut om Mumindalen markerar således den moderna efterkrigstida barnlitteraturens genombrott vilket innebar en tillväxtperiod som enligt författarna till artikeln kännetecknades av barnböckernas återskapande av en idyll med mytskapande och gestaltningar av ”det inre barnet i krigets skugga där de intersektionella perspektiven döljs.” (s. 67).

Då Jansson influerades av dåvarande krigsstämningar runt om i världen så vill jag lyfta fram litteraturvetaren Olle Widhe och hans artikel ”Våldets pedagogik – Krig och lek i svensk

barnboksutgivning vid 1960-talets slut” (2013). I artikeln uppmärksammar han några utvalda

barnböcker som gavs ut under denna tid samt de kulturdebatter som aktualiserades i samband med böckernas publicering. Tove Janssons verk är inte med i artikeln men jag vill trots det lyfta fram några viktiga aspekter i texten.

Widhe (2013, s. 21) betonar nämligen att Vietnamkriget som utspelade sig under denna tid influerade många svenska författare under 1960-talet vilket resulterade i att författarnas engagemang och intresse för politisk debatt och socialt engagemang uttrycktes i de barn- och ungdomsböcker som då publicerades. Widhe drar även slutsatsen att barnboksutgivningen under 1960-talets senare hälft visar att många av de böcker som publicerades engagerar läsaren och ställer frågor ”om krig och försöker få sina läsare att tänka konstruktivt om våld och mänsklig aggression” (s. 21). Vidare lyfter han fram att många av böckerna som publicerades under denna tid försöker upprätta en relation till kriget, en slags förklaring på krigets våld som gör det hanterbart för barnen, men även iscensätter en barndomsuppfattning som innebär att barn tillåts ha starka känslor, så som att vara arga eller rädda (s. 22–23).

Widhe (2013) betonar att barnböckerna som publicerades under denna tid använde en närmast terapeutisk relation mellan lek, våld och krig och böckerna kan därmed betraktas som en motståndhandling till de rådande krigsstämningarna (s. 34). De analyserade skönlitterära

11

verken i artikeln visar enligt Widhe att våld och krig skildras i böckerna i relation till leken som ett sätt för läsaren att hantera- och tänka konstruktivt om den dåvarande krigssituationen (s. 34). Han menar vidare att detta kan förstås genom behovet att förklara våldet som då förekom i omvärlden till barnen (s. 37).

6. Presentation av författaren och det undersökta verket

6.1 Tove Jansson

Tove Marika Jansson föddes år 1914 i Finland, Helsingfors i en konstnärsfamilj och var en allsidig konstnär som uttryckte sig inom många olika konstformer (Stenberg-Gustafsson, 2018). År 1945 gav hon ut den första boken om Mumintrollet och gav sammanlagt ut nio prosaböcker om Mumindalen och dess invånare mellan år 1945 och 1970 (Lundmark, u.å.). Enligt Lundmark (u.å.) är berättelserna om Mumintrollen mångbottnade och innehåller ofta ett psykologiskt djup och mycket symbolik vilket gör att verken lämpar sig väl för både barn och vuxna. Verken om Mumintrollet har sin utgångspunkt i Toves barndom med Mumintrollet som hennes alter ego tillsammans med en lugn och sansad mamma och en äventyrslysten pappa (Stenberg-Gustafsson, 2018). Tove har vunnit många priser för sina litterära verk, bland annat Nils Holgersson-plaketten, statens litteraturpris samt Svenska Akademiens stora pris (Stenberg-Gustafsson, 2018). År 2001 avled Tove Jansson i Helsingfors och har efterlämnat sig kulturarvet Mumindalen som än idag fascinerar barn och vuxna världen över och har en given roll i skolans undervisning.

6.2 Kometen kommer

Boken Kometen kommer utgavs år 1968 och är en omarbetad version av Tove Janssons andra bok i serien om Mumindalen som utgavs med namnet Kometjakten år 1946. Tove är både författare och illustratör till verket. Boken skrevs under andra världskriget vilket medför att berättelsen är influerad av de katastrofstämningar som då rådde i världen. Westin lyfter fram att verket belyser Muminparadisets skörhet och att hotet från kometen leder till en skrämmande världsbild som leder till att perspektiv förändras (1988, s.99, s. 136). Westin skriver även i biografin Tove Jansson: ord, bild, liv (2013, s. 128) att berättelsens kärna utgörs av människans litenhet på jorden och hotet om undergång. Vidare beskriver Westin hur katastrofen bidrar till att livet i Mumindalen förändras till något nytt och rörligt samt hur berättelsen befinner sig i en dragkamp mellan vetenskap och livserfarenheter (s. 129–131).

12

Berättelsen utspelar sig under en varm och harmonisk sommar i Mumindalen som plötsligt hotas av ett sken på himlen. Bisamråttan anländer till muminfamiljens hus och varnar för jordens undergång, en komet kommer nämligen att träffa jorden och förgöra planeten. Detta resulterar i att Mumindalens invånare börjar migrera i skräck och panik under tiden som det mystiska skenet på himlen blir allt starkare och temperaturen allt varmare för varje dag som går. Vännerna Mumin och Sniff agerar annorlunda och istället för att migrera ger de sig iväg på en farlig äventyrsresa för att undersöka det märkliga fenomenet på himlen.

7. Analys

Nedan följer min analys av respektive karaktär i boken Kometen kommer (Jansson, 1968). De referat och citat som förekommer anges med sida (s. x). Karaktärerna är indelade i två

kategorier: (1) den kollektiva huvudpersonen och (2) motspelande bipersoner. Avsnittet avslutas med en kort sammanfattning av analysen.

7.1 Den kollektiva huvudpersonen

7.1.1 Mumintrollet – den optimistiska uppväxten

Mumintrollet uppsöker tidigt i berättelsen diverse faror tillsammans med vännen Sniff. Men när hotet om den verkliga faran är ett faktum agerar Mumin närmast passivt och avbryter dagens planer för att sitta på verandan och smälta Bisamråttans ord om undergång tillsammans med Sniff: ”De satte sig på verandatrappan som på något vis kändes säkrast och talade viskande med varandra om världsrymden som inte alls var blå utan svart och där ett helt solsystem inte betydde mer än en bortkastad smörgås.” (s. 26).

När Mumins föräldrar upptäcker denna passiva hållning skickar de iväg Mumintrollet och Sniff ut på äventyr för att ta reda på fakta om kometen och världsrymden (s. 27). Under resans gång får Mumin möjlighet att mogna och utvecklas som person vilket resulterar i att hans roll i berättelsens handling framstår som dynamisk då han successivt förändras under verkets gång. Mumin går från att förhålla sig hopplöst och passivt inför den hotande katastrofen till att agera med ett optimistiskt övermod. I början av berättelsen framstår nämligen Mumin som ett litet barn som söker tröst hos sin mamma när han får höra talas om den hotande katastrofen (s. 24). När föräldrarna senare skickar iväg honom för att uppsöka faran tycks han anamma rollen som berättelsens modiga hjälte vilket bland annat är framträdande vid en dialog med mamman:

13

Det kunde vara bra för oss härhemma att veta hur stora dedär stjärnorna är och om världsrymden verkligen är svart.

Menar du att du skulle känna dig lugnare då? frågade mumintrollet. Absolut, svarade hans mamma.

Mumintrollet reste sig genast och sa: Vi ska ta reda på det. Du behöver inte vara orolig.

(s. 27–28)

På detta vis belyses karaktären ur flera perspektiv vilket resulterar i att många olika egenskaper skildras under berättelsens gång och Mumin framstår således som en rund karaktär i verket. Mumins komplexitet som utgörs av kontrasten mellan det lilla osäkra barnet och barnet som är på väg in till vuxenvärlden gör att hans handlingar är svåra att förutse. Genom relationerna med de andra karaktärerna får han rum att påbörja sin resa som innefattar en personlig utveckling och mognad. Under äventyrets gång tycks han påpeka att resan skapar möjligheter att utvecklas från barndomen: ”Dethär är en mycket stor och viktig resa, svarade mumintrollet. Det är inte många små djur som får vara med om en sån” (s. 31). Karaktärens agerande under krisen som utgörs av att han uppsöker faran innebär att han förhåller sig närmast heroiskt inför den hotande katastrofen. Detta är framträdande då Mumin vid flertalet tillfällen utsätter sig för diverse faror så som att exempelvis hänga över en djup avgrund (s. 58) och rädda Snorkfröken från en hemsk giftbuske (s. 73). Mumin blir förtjust i Snorkfröken och genom relationen till henne förstärks hans heroiska egenskaper ytterligare:

O, vad du är modig, viskade Snorkfröken.

Äsch, sånt där gör jag nästan alla dar, sa mumintrollet i förbigående. (s. 75)

Karaktärens övermodiga agerande i förhållande till den hotande katastrofen bottnar i hans naiva och barnsligt optimistiska inställning till att hans föräldrar löser alla problem: ”Kometen och kometen, utbrast mumintrollet. Den ordnar nog pappa och mamma bara vi kommer hem . . .” (s. 65). Detta innebär att trots hans strävan efter att mogna och utvecklas från barndomen så kan han inte släppa taget om föräldrarna som en symbol för trygghet. Mamman och pappan lever på som vanligt i väntan på att barnen ska komma hem från resan, medan Mumin anförtror sig helt och hållet till deras beskyddande kärlek som en symbol för räddning från katastrofen. Denna motsättning resulterar i ett problem för Mumin som innebär att hans utvecklingsprocess till en viss mån begränsas då han mot slutet av resan hela tiden lutar sig mot föräldrarnas ”räddning” istället för att finna en egen lösning. När den kollektiva huvudpersonen (det vill säga Mumintrollet och hans vänner) har varit på resande fot ett tag drömmer han sig tillbaka till Mumindalen som en symbol för trygghet varvid han börjar inse vilket gott liv han har hemma

14

hos sina föräldrar (s. 83). Denna tro på föräldrarnas beskydd resulterar i att han muntrar upp sina dystra vänner och har en optimistisk syn inför den hotande katastrofen: ”Visst hittar vi hem, ropade mumintrollet. Var inte melankolisk! Vi kommer hem och mamma har middagen färdig och säger tänk att ni klarade er och vi säger du vet inte vad vi har varit med om!” (s. 96). Denna övertro på föräldrarnas räddning återkommer mer och mer vilket resulterar i att Mumin tar alla faror med en nypa salt:

Mumintrollet betraktade det dystra landskapet och tänkte på hur rädd jorden måste vara när den såg det lysande eldklotet närma sig. Han tänkte på hur förfärligt mycket han älskade allting, skogen och havet, regnet och vinden, solskenet och gräset och mossan och hur omöjligt det vore att leva utan alltsammans.

Men sen tänkte han, mamma vet nog hur alltihop ska kunna räddas. (s. 111–112)

Kontrasten mellan att vara barn och viljan att bli vuxen men inte riktigt nå fram är framträdande under hela berättelsens gång. Detta resulterar i att han förminskar sin egen heroiska insats och istället framhäver föräldrarnas kärlek som lösningen på alla världens bekymmer.

7.1.2 Sniff – den osäkra pessimisten

Sniff framstår som en liten och rädd figur som genom sin relation till Mumintrollet vågar utmana sig själv i olika situationer. I början av berättelsen uttrycker han sin rädsla över att förlora Mumin: ”Jag trodde du hade drunknat! skrek Sniff. Eller att en haj hade ätit upp dig! Vad skulle det ha blivit av mig utan dig?” (s. 10). Detta tyder på att vännerna har en väldigt nära relation till varandra. Sniff uttrycker ofta en känsla av panik i förhållande till den hotande katastrofen och skriker ”Jag vill inte gå under!” (s. 26). Genom sin relation till Mumin (som framstår som Sniffs förebild) lugnas denna hysteri ned något och han är en av karaktärerna som utför den farliga äventyrsresan för att uppsöka faran och agera i krisen. När Sniff förstår att han får följa med Mumin på resan försöker han kamouflera sin rädsla och känsla av litenhet inför muminfamiljen:

Sniff blev svag i benen av spänning och tänkte: Jag får komma med. Jag är inte för liten att följa med!

Han vände sig till mumintrollets mamma och sa: Vi ordnar saken. Ta det lugnt. (s. 28)

Sniff förhåller sig till katastrofen närmast panikartat och dramatiskt genom hela berättelsens gång, trots att han försöker dölja denna hållning inför de andra karaktärerna eftersom han vill

15

följa med sin förebild Mumin på den farliga resan. Detta återspeglas upprepade gånger genom att karaktären skriker rätt ut och förmedlar sina känslospel. När exempelvis Snusmumriken berättar att hela jorden går i småbitar om kometen slår ner utbrister Sniff: ”Jag mår illa . . . Snart kräks jag!” (s. 35). Sniff är en av karaktärerna inom den kollektiva huvudpersonen där han framstår som en stereotyp för det rädda och osäkra lilla barnet som behöver beskyddas av andra. Karaktären framstår som platt och statisk då han främst skildras som rädd, gnällig, osäker och pessimistisk under hela verkets gång. Hans egenskaper skulle kunna benämnas som aningen negativa då han sällan bidrar med någon nytta under resan, men i kontrast till de andra karaktärerna blir han närmast ett komiskt inslag i berättelsens handlingsförlopp.

Återkommande lämnar han ifrån sig ansvaret för de handlingar som den kollektiva huvudpersonen utgör i berättelsen, exempelvis när gruppen vandrar över den torra havsbotten med hjälp av höga styltor: ”Ni kommer väl ihåg att dethär går på er risk? frågade Sniff” (s. 103), vilket visar att han egentligen bara hänger på andras val av aktiviteter och inte har så mycket att säga till om. När gruppen upptäcker att havet är borta uttrycker han: ”Det är nog en öken, sa Sniff dystert. En öken där våra ben kommer att vitna och aldrig ens bli hittade. Jag har huvudvärk!” (s. 98). Denna pessimistiska hållning inför den hotande katastrofen får inget gensvar från resterande gruppmedlemmar och hans klagosång får sällan något gehör (se t.ex. s. 99).

Sniffs individuella problem utgörs av en önskan att vara lika stor och modig som Mumin i förhållande till den stora katastrofen, vilket det visar sig att han inte är redo för än. Sniff är snarare Mumintrollets motsats i berättelsen och inser en bit in i resan att han egentligen inte borde följt med honom på det farliga äventyret, men det är för sent att ångra sig: ”Nu är jag alldeles trött på er och ert resande och era kometer och alltsammans, utbrast det lilla djuret Sniff och började gråta” (s. 46).

7.1.3 Snusmumriken – den livserfarne förebilden

Snusmumriken presenteras tidigt i berättelsen när Sniff och Mumin precis har påbörjat sin färd och upptäcker hans tält vid flodstranden (s. 32–33). Mumrikens karaktär framstår som platt då han skildras som en stereotyp för den livserfarne naturmänniskan. Hans roll i berättelsens handling består av att agera som ytterligare ett komplext perspektiv inom den kollektiva huvudpersonen. Karaktären framstår nämligen som en symbol för livserfarenheter med tillit till

16

naturens krafter. Han bor här och var och är inte intresserad av att äga mer ting än nödvändigt: ”Allting blir svårt när man vill äga saker, bära dem med sig och ha dem. Jag bara tittar på dem och när jag går min väg har jag dem inne i huvudet och kan ha roligare saker för mig än att bära kappsäckar” (s. 39). Han bidrar ofta med kloka visdomsord inför barnen Sniff och Mumintrollet och framstår således som en livserfaren förebild i berättelsen. Snusmumrikens kloka visdomsord tycks bygga på livserfarenheter snarare än fakta och vetenskap:

En komet är en ensam stjärna som har tappat besinningen och störtar omkring i världsrymden med en glödande svans efter sig. Alla andra stjärnor har ordentliga banor att gå runt i men kometen kan dyka upp varsomhelst. Här också.

Och hur går det då, viskade Sniff.

Illa, sa Snusmumriken. Hela jorden går i småbitar. Hur vet du allt detdär, frågade mumintrollet häftigt.

Snusmumriken ryckte på axlarna. Folk pratar, sa han. (s. 34–35)

Förhållningssättet inför den hotande katastrofen utgörs av att han agerar som en förebild för Mumin och Sniff, som en vägvisare baserat på tidigare erfarenheter. När exempelvis Sniff får en impuls och vill gå iland från floden på grund av rädsla tar Snusmumriken ledarrollen och säger att de ”måste fortsätta tills floden har lugnat sig” (s. 43). När floden sedan blir hotfull tittar Mumin på honom ”för att se om han var rädd” (s. 44), vilket tydligt visar att barnen lutar sig mot Snusmumrikens livserfarenheter. Mumriken verkar inte särskilt oroad av kometen till en början och bidrar därmed med ett lugn och en positiv inställning under resans gång. Bland annat spelar han låtar på sin munharmonika och berättar historier för barnen som bidrar till att resan blir ”mycket gladare” (s. 39). Flertalet gånger uppmanar han till lugn mitt i det kaos som stundvis utspelar sig (se t.ex. s. 73). Denna hållning gentemot katastrofen förändras under verket och bidrar således med att karaktären framstår som en aning dynamisk.

Snusmumrikens individuella problem i förhållande till kometen utgörs av att han försöker bibehålla sitt lugn inför barnen trots kometens framfart. Detta resulterar i att hans

förhållningssätt förändras och således framstår han som en dynamisk karaktär:

Himlen var inte blå längre. Den hade en svag röd färg som inte verkade naturlig. Kanske det är solnedgången, sa Snusmumriken osäkert.

Javisst, det är klart, sa mumintrollet. Solen går ner.

Men de visste att det inte var solnedgången. Det var kometen som slog sitt röda ljus över kvällshimlen. Den var på väg mot jorden och alla kryp som bodde på jorden. (s. 59)

17

Detta är även framträdande när kometen är lika stor som en fullmåne på himlen och karaktären väljer att spela på sin munharmonika för att muntra upp den kollektiva

huvudpersonen genom dans och musik (s. 92–95). Dagen efter är han melankolisk, har ingen lust att spela och håller sina dystra tankar inom sig samtidigt som kometen är stor som ett kärrhjul (s. 98). Till slut när naturen omkring honom förändras dramatiskt kan han inte bibehålla lugnet längre och utbrister i panik:

Det vackra havet! Alldeles borta! Ingen segling mer, ingen simning, inga stora gäddor! Inga väldiga stormar, inga genomskinliga isar! Månen kommer aldrig mer att kunna spegla sig! Och stranden är ingen strand längre, den är ingenting alls! (s. 100)

När lugnet inte längre går att upprätthålla förvånas läsaren av Snusmumrikens kraftiga reaktion och karaktären visar att även han, som står för trygghet och lugn till slut kan påverkas känslomässigt av den hotande katastrofen.

7.1.4 Snorkfröken – den hjälplösa flickan

När Snorkfröken presenteras i berättelsen är hon i behov av hjälp. En giftig buske har henne i sitt grepp och försöker förgöra henne (s. 73). Snorkfrökens maktlöshet återkommer under bokens gång då hon ständigt behöver beskyddas av Mumintrollet (se t.ex. s. 106). Hennes roll i berättelsens handling utgörs bland annat av att förstärka Mumins heroiska och modiga egenskaper då han återkommande får tillfälle att rädda och hjälpa henne. Hon fördjupar även den kollektiva huvudpersonen genom att belysa ytterligare ett perspektiv i förhållande till den hotande katastrofen, rädsla och maktlöshet. Eftersom Snorkfröken framstår som hjälplös och rädd genom hela verket så framstår hon som en platt karaktär som inte genomgår dynamiska förändringar. Hon ter sig som en stereotyp för en ointelligent och hjälplös flicka som måste räddas av den modige pojken (Mumin) och hennes handlingar är därmed lätta att förutse. Hennes egenskaper utgörs framförallt av hjälplöshet, rädsla och utseendefixering.

Ett exempel på när Snorkfröken skildras som ointelligent och hjälplös är när hon försöker vara lika modig som Mumin men allt bara blir fel:

Snorkfröken fick tag på en stor sten och kastade den på giftbusken. Men hon var inget vidare på att sikta så den träffade mumintrollet i magen. O fasa! skrek hon. Jag har dödat honom!

18

Så likt fröknar, sa Sniff. (s. 75)

Karaktärens förhållningssätt gentemot den hotande katastrofen utgörs av att hon ignorerar kometen. När Snorken försöker prata med henne om hur de ska hantera den allvarliga situationen pratar hon bara om sin borttappade fotring och andra smycken (s. 76–78). Ett annat exempel på denna hållning är när hon ska laga mat men störs av att skymta kometens ljus uppe på himlen varvid ”Mumintrollet hängde en filt för kometen” (s. 81). Snorkfröken försöker dölja och ignorera det faktum att världen hotas av en komet och försöker istället fokusera på mer vardagliga saker som gör henne glad. Karaktären vill bland annat dansa, duka med blommor och köpa sig en spegel i handelsboden (s. 86) och gör allt för att slippa skåda kometen på himlen:

Vi hinner inte dansa, sa snorken. Titta på himlen. De tittade (men inte Snorkfröken). (s. 91)

Genom att ignorera katastrofen och fokusera på vardagliga ting tycks karaktären kunna upprätthålla sitt positiva humör i en dyster verklighet. Detta står i motsättning till karaktärens ordningsamme bror Snorken, och relationen mellan syskonen resulterar i att två vitt skilda förhållningssätt skildras gentemot varandra under berättelsens gång. Kontraster mellan

karaktärerna uppstår löpande mellan syskonen och nedan lyfter jag fram två exempel på detta:

Snälla hönsiga syster, sa snorken. Kan du aldrig hålla dig till saken?!

Vi började med att tala om dans, sa Snorkfröken. Och sen plötsligt fortsatte du med att prata om kometer. Jag pratar fortfarande om dans. (s. 91)

Och

Det behövs nog ett nytt möte i alla fall, invände snorken. Tänk på arbetsfördelning och sånt.

Klart du ska ha ditt möte, sa Snorkfröken. Men nu skulle jag behöva lite ved. Och soppvatten. Och blommor på bordet. (s. 78)

På detta vis uppstår en viss komik i berättelsen, då syskonens olika förhållningssätt krockar med varandra och ingen av dem tycks visa hänsyn till den andres åsikter och i dialogerna som uppstår talar de ofta över varandras huvuden. Frågor om vad som är viktigt och inte,

relationsproblem och deras olika förhållningssätt inför kometen belyses och konflikterna som uppstår mellan syskonen skapar på så sätt ytterligare en dimension i förhållande till

katastrofhotet. Snorkfrökens individuella problem utgörs av att hon inte kan upprätthålla denna ignoranta hållning till slut: ”Havet är borta, sa Snorkfröken med svag röst. Varför är

19

havet borta?!” (s. 100). Denna brytpunkt resulterar i att hon börjar förstå allvaret och försöker ingripa och rädda det som räddas kan. Hon försöker bland annat rädda uttorkade fiskar som ligger strandade på den torra havsbottnen genom att lägga de i vattenpölar (s. 103). Hon tycks även bli melankolisk av denna insikt och struntar i vardagliga ting som tidigare gjorde henne glad:

Nå, kära syster, sa snorken, ska du inte ha en blomma bakom örat idag?

Det är snällt av dig att tänka på det, svarade hon. Men jag har inte lust. Jag är rädd. (s. 125)

När klockslaget tickat förbi och kometen nuddat jorden med sin svans uttrycker hon: ”Det var så hemskt, sa Snorkfröken. Jag vill aldrig mer titta på klockan!” (s. 147). Genom att titta på klockan och acceptera den hotande katastrofen blir alltså verkligheten mycket hemsk för Snorkfröken som egentligen vill ignorera alla hotande faror och fortsätta sitt liv som vanligt.

7.1.5 Snorken – den ordningsamme

Snorken är Snorkfrökens äldre bror och han betonar organisatoriska frågor i förhållande till den hotande katastrofen. Snorken vill skriva listor, planera och anordna möten och dela upp arbetssysslor i hopp om att skapa ordning och struktur i den rådande krisstämningen. Detta förhållningssätt framträder bland annat när han presenteras i berättelsen och vill genast hålla ett möte om kometen och utnämner sig själv till ordförande och sekreterare (s. 76–77). Under mötet försöker Snorken klargöra vad dem vet om kometen, när den kommer slå ner på jorden och hur de eventuellt kan undkomma katastrofen. Hans syster Snorkfröken som blundar för den hotande katastrofen gör att syskonens olika förhållningssätt ständigt krockar på ett närmast komiskt vis. När Snorken försöker hålla mötet avbryts han exempelvis av att systern börjar prata om andra saker varvid han säger ”Tyst, du stör mötet” (s. 76).

Snorken står för det logiska tänkandet och vill inte slösa bort någon tid i onödan. När de andra vill dansa uttrycker han sin frustration: ”Inte har vi tid med att dansa nu när jorden ska gå under” (s. 82). När den kollektiva huvudpersonen besöker en handelsbod vill Snorken bara köpa häften med rader eller rutor ”för han tänkte skriva upp allt som man kan göra ifall man kolliderar med en komet” (s. 85). Karaktären framstår således som platt, han skildras enbart genom ett perspektiv och har få egenskaper. Han upplevs dessutom väldigt fyrkantig i sin personlighet. Inom den kollektiva huvudpersonen breddar han perspektivet på organisatoriska frågor och

20

logiskt tänkande inför den hotande katastrofen. Han genomgår ingen förändring eller utveckling i verket och kan därmed betraktas som en statisk karaktär. Hans roll i berättelsens handling är än dock viktig. Snorken belyser viktiga frågor och perspektiv och kontrasterna som uppstår mellan honom och framförallt Snorkfröken är som sagt av komisk karaktär och innehåller två vitt skilda perspektiv på krishantering.

Mot slutet av berättelsen när familjen och de nya vännerna ska fly från Muminhuset får hans ordningsamma egenskaper tillfälle att komma till användning. Han anordnar återigen ett möte om flytten till grottan varvid Muminpappan ger hon ansvaret att organisera flyttningen:

Men först ska ni ge mig ett häfte med rutor eller linjer och en penna och ett metermått och en ritning av grottan i fågelperspektiv med alla mått ordentligt utsatta. Och sen behöver jag en lista på allt ni äger. Rita tre stjärnor på det ni tycker mest om och två stjärnor på det ni bara tycker om och en på det ni kanske kan leva utan. (s. 131–132)

Karaktärens individuella problem utgörs av de andra karaktärerna inser att de inte har tid med hans organisatoriska planer ju närmare kometen kommer. ”Snorken ville hålla ett möte om saken men det har vi ju inte tid med.” (s. 136) förklarar mamman. Snorkens försök att styra upp den kaosartade situationen genom militärisk organisation misslyckas. Snabba val och prioriteringar måste göras innan kometen anländer varför listor och möten prioriteras bort. Detta resulterar i att Snorkens textutrymme tunnas ut i berättelsen och han är således inte med i den avslutande delen av boken.

7.2 Motspelande bipersoner

7.2.1 Muminmamman – den trygga räddningen

Muminmamman har inte mycket textutrymme i verket men spelar ändå en viktig roll i berättelsens handling. Hennes förhållningssätt gentemot den hotande katastrofen kan beskrivas som oföränderlig under verkets gång. Under familjens första möte med Bisamråttan avhyser hon hans domedagsprofetia i hopp om att skydda barnen från att höra talas om hemskheter. Hon avbryter Bisamråttan när han berättar att regnet utanför kan vara farligt: ”Nu tror jag vi går och lägger oss, sa mamman hastigt. Det är aldrig bra med hemska historier sent på natten” (s. 22).

21

Vidare tycks mamman förneka idéerna om jordens undergång då hon bland annat ställer sig och bakar kakor strax innan kometen förväntas slå ner på jordens yta (s. 126). Detta är även framträdande när Mumin uttrycker sin oro om Bisamråttans ord om jordens undergång varvid hon uttrycker:

Bisamråttan var nog bara lite upprörd, förklarade mamman. Det blir man om ens hus har gått sönder och man är kall om magen. Efter kaffet ska jag försöka damma av det värsta härute. Ta det lugnt nu och skräm inte upp Sniff i onödan. (s. 24)

Muminmamman förnekar därmed idéerna om undergången och försöker avdramatisera katastrofen inför barnen (Sniff och Mumin) vilket resulterar i att hon förminskar Bisamråttans domedagsprofetia. Hennes försök att avdramatisera katastrofen inför barnen leder till att hon framstår som en symbol för trygghet mitt i allt elände. När Bisamråttan skrämt upp barnen med sin undervisning om jordens litenhet bestämmer sig mamman för att avbryta och ta med barnen till floden för att göra båtar av vasstrån istället (s. 26). Mumin talar och tänker ofta på sin mamma under resans gång vilket resulterar i att hon speglas i berättelsen som den sanna räddningen (se t.ex. s. 112). Detta är bland annat framträdande när Mumin uttrycker ”Mamma ordnar det nog” (s. 77) när Snorken försöker reda ut vad vännerna kan göra för att undkomma kometen.

Muminmamman kan beskrivas som en platt och statisk karaktär då hon inte förändras under berättelsens gång i förhållande till den hotande kometen och har få egenskaper. Hon bakar, sköter hushållet och verkar inte särskilt orolig över framtiden. Hon står för lugnet, tryggheten, räddningen och kärleken i hennes roll som motspelande biperson i kontrast till den äventyrliga kollektiva huvudpersonen. Hennes uppgift i verket tycks vara att beskydda barnen från den påhittade kometen vilket mot slutet av berättelsen visar sig vara svårt. Karaktärens individuella problem handlar således om hur långt hon- och i sin roll som förälder kan förneka och avdramatisera den hotande katastrofen. När familjen ska packa med det mest nödvändiga inför flykten från sitt hus till grottan tycks mamman ännu inte förstå allvaret i situationen: ”Mumintrollets mamma for hit och dit och letade efter snören och omslagspapper, hon tömde hela syltkällaren och tog ner gardinerna. Alla byrålådor var utdragna på golvet och sängkläderna låg på backen” (s. 132). In i de sista timmarna innan kometens nedslag försöker karaktären hålla stämningen någorlunda normal då hon lagar mat och bjuder på dessert inne i grottan (s. 138). Till slut kommer kometen varvid hon säger till Mumin: ”Nu är det över, svarade hans mamma. Antagligen har vi gått under men i alla fall är det över” (s. 145–147). Först där och då verkar

22

hon inse att kometen utgjorde ett starkt hot mot jorden och erkänner dess farlighet för både sig själv och barnen.

7.2.2 Muminpappan – den beskyddande äventyraren

I likhet med Muminmamman har Muminpappan ett litet textutrymme i romanen men spelar trots allt en viktig roll i berättelsens handling. I början av berättelsen vaknar han mitt i natten av konstiga ljud och går för att ”se om sitt hus” (s. 18). Karaktären symboliserar således den beskyddande familjefadern. Samtidigt upplevs han ha ett intresse för det konstiga fenomenet på himlen då han nyfiket undersöker väderförändringarna i dalen. Efter regnet har försvunnit och en grå beläggning har lagt sig över dalen säger nämligen Muminpappan till mamman: ”Jag har luktat på det och det luktar fosfor! Ett mycket spännande fenomen” (s. 24).

Karaktären är även den som kommer på idén att barnen (Sniff och Mumintrollet) ska aktiveras och uppsöka faran genom att bege sig ut på äventyr:

Jag tycker vi skickar dem hemifrån ett slag, sa pappan. Bisamråttan pratar om ett Observatorium.

Ett vad? Frågade muminmamman.

Ob-ser-va-torium, sa pappan. Det tycks ligga en bit neråt floden. Ett ställe där man kikar på stjärnor. Om nu ungarna inte bryr sig om nånting annat än stjärnor så varför skulle de inte få titta på dem? (s. 27)

Karaktärens roll i berättelsens handling består därmed främst av att han är den som får den äventyrliga resan att ske. Efter barnens avfärd försvinner pappan ur berättelsen för att sedan återkomma strax innan den kollektiva huvudpersonen anländer till Muminhuset. Muminpappans individuella problem utgörs av att hans egen äventyrslust och intresse för kometen överförs på barnen, vilket han senare ångrar. Citatet nedan utspelar sig i Muminhuset då mamman och pappan väntar in barnens hemkomst från äventyrsresan:

Muminpappan vankande från det ena rummet till det andra och var bekymrad och i vägen.

Varför kommer de inte, sa han. Klockan blir halv två.

De kommer nog, sa mamman. Du ska inte vara orolig. Lyft upp krokanen ett tag är du snäll så jag får in kakpappret. Sniff får slicka fatet, det tycker han om . . . Pappan suckade och lyfte upp krokanen. Vi borde aldrig ha låtit dem fara, sa han. Men vi förstod ju inte . . . (s. 127)

23

Karaktärens förhållningssätt gentemot den hotande katastrofen förändras därmed vilket tyder på att Muminpappan skildras genom olika perspektiv och har flera egenskaper. De olika perspektiven utgörs av att han å ena sidan vill uppmuntra barnen till att uppsöka äventyr och faror för att agera inom krisen, å andra sidan vill han vara en beskyddande fader. Dilemman som dessa gör att karaktären framstår som aningen rund och dynamisk i förhållande till den rådande katastrofstämningen. Denna förändring kan även förstås genom att karaktären inte insåg faran med kometen i berättelsens början men fick senare insikt om att jordens existens är hotad och därmed ångrade sitt beslut att skicka iväg barnen.

7.2.3 Bisamråttan – domedagsprofeten

Bisamråttan introduceras tidigt i berättelsen då han anländer till Muminhuset mitt i natten för att varna om katastrofen. Karaktären beskriver sig själv som en filosof och upplevs aningen nedstämd när han presenterar sig själv och säger: ”För en filosof är det alldeles detsamma om han lever eller dör men efter den här förkylningen är det mycket osäkert hur det ska gå med mig . . . ” (s. 19). Muminpappan beskriver honom som en ensamvarg vilket medför att Bisamråttan inte har så stor social förmåga och därmed ”säger precis vad han har lust med” (s. 25). Bisamråttan agerar som en domedagsprofet som har tappat hoppet om en framtid under hela verkets gång då han vid upprepade tillfällen uttrycker en passivitet i förhållande till den hotande katastrofen. Detta är bland annat framträdande när Mumintrollet till sin stora fasa upptäcker att hela Mumindalen är grå och ser närmast död ut på grund av ett regnfall dagen innan (s. 23–24). En dialog utspelar sig mellan Mumin och Bisamråttan som ligger i hängmattan:

Hördu! ropade mumintrollet. Vad är det? Varför är allting grått?!

Stör mig inte, sa bisamråttan. Spring och lek. Lek så länge du får leka. Vi kan ändå inte göra något åt saken så det är lika bra att ta det filosofiskt.

Vilken sak?! skrek trollet.

Jordens undergång förstås, förklarade bisamråttan lugnt. (s. 24)

Den nedstämda passiviteten kan förstås genom Bisamråttans kunskaper om den stora världsrymden och världen utanför Mumindalen. Han tycks nämligen vara den enda i Mumindalen som är medveten om den mörka oändligheten och således den enda som förstår att livet på jorden är oväsentligt i jämförelse med världsrymdens storlek. När Bisamråttan undervisar Muminfamiljen om hur undergången kommer gå till så betonar han jordens- och befolkningens litenhet. Vid en genomgång av rymdens storlek visar han att jorden är lika liten

24

i världsrymden som en liten skorpsmula och tillägger: ”Av dethär kan ni förstå hur lite det betyder om jorden går under eller inte” (s. 26).

Denna passivitet i förhållande till katastrofen är ett faktum genom hela verkets gång och Bisamråttan är fast besluten om att jorden kommer gå under av en komet som träffar planeten i en rasande fart. Ju närmare kometen närmar sig jorden desto mer förändras vädret i Mumindalen varvid Bisamråttan återkommande poängterar att hans domedagsprofetia är korrekt (se t.ex. s. 22). Han uttrycker även en frustration över att muminfamiljen inte förstår hopplösheten i situationen när de för en livlig diskussion och planerar inför flykten till grottan från Mumindalen: ”allt dethär pratet är onödigt för ni kommer ändå att bli mos” (s. 131).

Trots karaktärens ensamhet och passivitet så tycks han ändå söka efter närhet och värme i livets slutskede och hamnar därmed hos Muminfamiljen som tar emot honom med öppna armar redan vid första besöket (s. 19). Sökandet efter värme och trygghet står i motsättning till hans filosofiska tankar om att allt är onödigt i livets slutskede och att han klarar sig bra på egen hand. En inre konflikt tycks uppstå som resulterar i att Bisamråttan stannar hos familjen under hela verkets gång varvid hans önskan om närhet kamoufleras med syftet att övertyga familjen om att faran är verklig och de som inte agerar i krisen som han själv gör dumförklaras. När kometen närmar sig jordytan börjar exempelvis Muminmamman baka kakor varvid Bisamråttan bittert uttrycker: ”Just en skön tid att baka kakor” (s. 127).

Bisamråttans roll i berättelsens handling och hans hållning i förhållande till den hotande katastrofen framstår som statisk. Han förändrar inte sin hållning gentemot katastrofen som består av en passiv domedagsprofetia genom hela verket: ”Den stora undergången bekymrar mig inte så mycket” (s. 21). Som motspelande biperson skapar Bisamråttan en tydlig och sarkastisk kontrast till den kollektiva huvudpersonen i verket på ett närmast komiskt vis. Karaktärens beteende i berättelsen får honom att framstå som en symbol eller en ren typ för det mänskliga tänkandet som ibland kan övergå i en hopplös dysterhet. Bisamråttan är nämligen den enda i verket som förhåller sig till katastrofen på detta vis vilket resulterar i en stor kontrast till barnens naiva uppfattning om att Mumindalen tycks stå i världens centrum varvid Mumin och Sniff blir vettskrämda av hans profetior om den stora undergången. Bisamråttan framstår enligt min mening som en platt karaktär i berättelsen med väldigt få egenskaper och framstår således som en stereotyp för det mänskliga tänkandet. Hans handlingar i berättelsen är lätta att

25

förutse och går ut på att varna, vila eller dumförklara andra karaktärers agerande i förhållande till hotet om undergång.

7.2.4 Professorerna i observatoriet – de vetenskapliga

Uppe i de Ensliga bergen jobbar ett gäng professorer i ett observatorium där de undersöker och beskådar den omtalade kometens framfart. Professorerna uppvisar ingen rädsla inför den hotande katastrofen utan tycks istället vara lyriska och glada över att de har tillfälle att studera kometen på nära håll.

Naturligtvis kommer den hit, instämde profession. Det är ju det som är intressant. Varje dag kommer vi att kunna se den bättre. Den blir större och rödare och vackrare för varje dag som går! (s. 62)

Professorerna levererar exakta beräkningar gällande kometens nedslag på jordytan (s.64) och upplevs aningen nonchalanta till vilka konsekvenser kollisionen kan leda till. Denna

nonchalanta hållning kan förstås som en symbol för att vetenskapens problem, siffror och diverse beräkningar kan inte alltid besvara livets alla frågor. När Sniff frågar vad som händer när kometen tangerar jorden svarar en professor: ”Det har jag inte hunnit tänka på. Men jag ska skriva upp händelseförloppet mycket noga” (s. 64) Denna nonchalanta hållning gentemot eventuella konsekvenser framträder även då professorerna talar om kometen som vacker och intressant men inte lyfter fram dess effekter för jordelivet:

Dethär är en ovanligt vacker komet. Jag funderar på att låta uppkalla den efter mig själv. Kom och titta på den ett slag. (s. 62)

I motsats till den kollektiva huvudpersonen som är intresserade av konsekvenserna av kometens nedslag på jordytan ligger professorernas fokus istället på att forska om det nya fenomenet på himlen. I berättelsen bidrar de därmed med ett vetenskapligt förhållningssätt och perspektiv inför den hotande katastrofen. När den kollektiva huvudpersonen möter dessa karaktärer i berättelsen och ställer frågor om kometen vidgas vännernas perspektiv på

katastrofhotet ytterligare. De förstår att faran är verklig och nära i tid vilket resulterar i att de får bråttom hem till Mumindalen (s. 65). Professorerna framstår som platta karaktärer då de endast belyser frågor om vetenskap och forskning i berättelsen. De framstår som stereotyper för vetenskapsmän och de skildras som en grupp av likadana typer i verket: