Slutsatser

Syftet med denna studie var att undersöka hur personer med psykisk ohälsa upplever att det är att ha en hund och hur detta påverkar deras liv. Vi avgränsade vår studie till att undersöka hur personer med psykisk ohälsa som äger, eller i närtid har ägt, sällskapshundar och utbildade psykisk hälsa-hundar själva upplever hur det är att ha en hund. Vi ville lyfta deras egen syn, upplevelse och berättelse. För att uppnå vårt syfte skapade vi fyra frågeställningar.

Vår första frågeställning var: Hur beskriver respondenterna relationen till sin hund?

Resultat och analys visar att relationen till hunden upplevs som stark. Det finns många faktorer som gör att respondenterna upplever relationen till sin hund som betydelsefull och okomplicerad. Bland annat handlar det om att hunden ger ovillkorlig kärlek och trygghet (Sable, 2012). I relationen mellan människa och hund skapas en närhet som leder till att den upplevda ensamheten minskar. Hunden är en mental trygghet som människan kan vända sig till (McLaughlin & Hamilton, 2019; Powell, et al., 2019). Den trygghet hunden inger bidrar till att personer med psykisk ohälsa orkar mer och hunden kan även förenkla kontaktskapandet med andra människor.

De negativa aspekterna som medföljer ägarskapet av en hund har i de flesta fallen inte berört själva hunden i sig utan har snarare handlat om en okunskap i omgivningen eller den ekonomiska belastning som medföljer. De ekonomiska svårigheterna är någonting som även Brooks, et al. (2018) lyfter fram i sin forskning. Vi ser ett att det finns ett behov av ökad kunskap om vad psykisk hälsa-hundar är och hur det är bäst lämpat att agera runt omkring dessa. En utbildad hund är ett särskilt betydelsefullt hjälpmedel, men ett kostsamt sådant. Personer med psykisk ohälsa är en ekonomiskt utsatt grupp, därav kan det finnas svårigheter med att bekosta en sådan typ av hund själv. Givet de positiva effekterna utbildade hundar har på personer med psykisk ohälsa ser vi att det är ämne värt att forska vidare inom, för att kunna skapa evidens som möjliggör för socialarbetare att bevilja en sådan insats. Vår andra frågeställning var följande: Vad har hunden betytt för personer med psykisk ohälsa? Studien ligger i linje med det majoriteten av tidigare forskning bland annat Brooks et al. (2018), Knight och Edwards (2008) och McLaughlin och Hamilton (2019) visar, att hunden är en betydelsefull faktor för personer med psykisk ohälsa. Hunden inger trygghet och blir en trygg bas att luta sig mot. Hunden bidrar till att personer med psykisk ohälsa skapar rutiner i vardagen som gör att de känner meningsfullhet och ökad delaktighet. Hunden har visat sig ha en lugnande funktion som minskar stress och dämpar ångest. Detta sker genom att människan knyter an till sin hund och materialet visar

därmed att hunden bör betraktas som en anknytningspunkt. Hunden inger trygghet som hjälper människor att klara av aktiviteter som annars upplevs som påfrestande eller ångestfyllda. Relationen till hunden har visat sig vara enklare än till andra människor. En hund dömer inte människan vilket underlättar för personer med psykisk ohälsa som tidigare känt sig svikna av omgivningen, att skapa band och känna förtroende för hunden.

Vår tredje frågeställning löd: På vilket sätt uppfattar respondenterna att hunden kan vara ett komplement till medicin eller andra insatser för deras välbefinnande?

Vårt material bekräftar det McLaughlin och Hamiltons (2019) studie visar om att hunden kan vara ett värdefullt komplement till medicin och behandling. Vår slutsats är att hunden är ett hjälpmedel som kan bidra till att personer med psykisk ohälsa minskar sin medicinering och kuratorskontakt. Detta är dock individuellt och passar inte alla personer och alla diagnoser, vi ser att detta bör göras med restriktiv hållning. Hunden kan oavsett utbildning bidra med ett lugn och en närhet som många

personer med psykisk ohälsa är i behov av. I rapporten som Socialstyrelsen (2017) gav ut framkommer det att efterfrågan på behandling är större än tillgången. Vi ser att det är värt att beakta hunden som en potentiell hjälpare som på sikt kan leda till en reglering i denna efterfråga. Vi har också funnit att eftersom hundens mentalitet har varit en avgörande faktor för personers välmående bör möjligheten för personer med psykisk ohälsa att få en mentaltestad hund utökas.

Vår fjärde frågeställning var: Vad anser respondenterna att hunden ska ha för egenskaper för att främja psykiskt välmående?

Det framkommer att hundens mentalitet är den främsta egenskapen hos hunden för att främja den psykiska hälsan. En hund behöver ett starkt psyke för att kunna vara en stabil trygg punkt för sin ägare. Brister hunden i mentalitet finns risken att detta påverkar ägarens hälsa negativt och skapar motsatt effekt. Vi ser utifrån resultat och analys att det är av vikt att personer med psykisk ohälsa får ökade förutsättningar att skaffa en hund med rätt mentalitet och beteende. Utbildade psykisk hälsa- hundar genomgår lämplighetstest innan de certifieras och kontrolleras därefter med jämna mellanrum. Detta bidrar till att olämpliga hundar sållas ut. För sällskapshundar görs inte dessa kontroller vilket ökar risken att få en olämplig hund. I vårt material har detta endast framkommit i ett fall, vi tänker dock att det är viktigt att lyfta ämnet då det visat sig att det har haft negativa konsekvenser för respondenten.

Slutsatserna uppnår sammantaget syftet med studien då de lyfter hur personer med psykisk ohälsa upplever att det är att ha en hund och hur det påverkar deras liv.

Vi ser samtidigt attdet finns en svårighet att mäta vilken effekt hunden har på människor generellt då det är en subjektiv känsla och möjligtvis förknippas med intresset av hund i allmänhet. Av denna anledning kan vi inte heller säga att en hund skulle vara ett passande hjälpmedel för alla med psykiskt ohälsa. Samtidigt pekar vårt arbete på att rätt hund, hos rätt person kan innebära skillnaden på liv och död.