Social praktik

Hitintills har vi analyserat artiklarnas innehåll och den diskursiva praktik i vilken de ingår. Nu ska vi bredda analysen, för att på så vis undersöka diskursens sociala praktik – dess

samhälleliga kontext. Det är i det här stadiet av analysen som den teoretiska referensramen ska tillämpas. Vi är intresserade av de politiska, sociala och ideologiska konsekvenser som framställningen av pensionsdiskursen kan medföra på samhället.

Det vi har funnit hittills är att ett individualistiskt affärstänk präglar diskursen. Inom den dominerande pensionsdiskursen framställs de som väljer att fortsätta arbeta efter uppnådd pensionsålder på ett positivt vis. Emellertid skildras pensionären, och de blivande

pensionärerna, som en enhetlig grupp med likartade förutsättningar. Kritik mot pensionssystemet och reformen för höjd pensionsåldern lämnas litet utrymme. Istället poängteras vår ökade livslängd återkommande som ett argument för att vi måste arbeta mer. Några alternativa problemformuleringar eller lösningar presenteras inte. Frågan som då väcks är om de centrala aspekterna av pensionsdiskursen även går att urskilja i samhället i stort, och vilka konsekvenser det då kan tänkas leda till?

Som vi har redovisat i kapitlet Det svenska pensionssystemets utveckling – en överblick råder det numera en relativt stor politisk samstämmighet kring pensionssystemet utformning. Vad vi har kunnat finna återspeglas denna samstämmighet i vårt material. Den förlängning av arbetslivet som reformering av pensionsåldern kommer resultera i skildras av företrädare för pensionsgruppen som den enda tänkbara lösningen; en räddning för att inte pensionssystemet ska urholkas. I artiklarna ifrågasätts inte det perspektivet, snarare förstärks bilden av

individens ansvar för pensionen, och arbete på ålderns höst som något positivt och för

samhället nödvändigt. Följaktligen går det tyda att diskursen och den vidare sociala praktiken präglas av liknande mönster. Detta kan tänkas leda till att visst perspektiv av verkligheten premieras från politiskt håll och samhället i stort – ett perspektiv som hör samman den

dominerande bilden som förmedlas från den mediala diskursen. Medier spelar på så vis en roll i formandet av den rådande sociala praktiken. Kendall (2011) menar att massmedia fyller en funktion i att legitimera ojämlika förhållanden i samhället. Istället för att skildra roten till den strukturella ojämlikheten förmedlar snarare medier en idealiserade bild av verkligheten – där fattigdom uppstår som ett resultat av individuella val. Just fokuset på vikten att göra rätt val, till exempel att välja att jobba efter 65 år och att pensionsspara rätt, återkommer även i vårt material. Medier bidrar därmed till att forma ett samhälle där pensionen inte betraktas som en kollektiv angelägenhet. Mantsios (2003) påpekar att detta är en vanlig process inom media: att

mediers framställning av händelser bidrar till att forma en bild av att det egentligen bara existerar en universell klass, inom vilken alla människor delar samma förutsättningar. Genom det mediala skapandet av en universell medelklass legitimeras således den rådande

uppfattningen om att alla faktiskt kan ansvara över sin egen pension. Mediers framställning av pensionen som individens ansvar förutsätter emellertid att alla faktiska delar samma

likvärdiga möjligheter. Så är dock inte fallet.

Den dominerande framställningen av pensionen är emellertid något som ifrågasätts i det vi kallar motdiskursen, eller avsnittet Andra verkligheter. Men som vi har sett ges detta motstånd litet utrymme i media och dessutom tillskrivs det mindre tyngd. De som drabbas av

lönearbetets och pensionssystemets ojämlikhet pekar på en materiell och ekonomisk

verklighet som strider emot den dominerande bild som presenteras i media och från politiskt håll. Dessa grupper har troligtvis andra intressen än att det rådande systemet och praktiken upprätthålls. Kanske är det därför de ges så litet utrymme i media.

Ideologi fyller en central funktion i osynliggörandet av de motsättningar som existerar inom den sociala praktiken. Ojämlika maktförhållanden inom samhället kan genom ideologiska processer upprätthållas och legitimeras (Bergström & Boréus, 2015, s. 143). På så vis är det tänkbart att även den sociala praktik som pensionen ingår i har påverkats av ideologiska funktioner och intressen. Vidare verkar ideologi genom att förhindra människor att se alternativ de rådande sociala praktikerna (Machin & Mayr, 2012, s. 25). Enligt Marcuse (1968) leder detta till att människor utvecklar ett endimensionellt tänkande och beteende. Det endimensionella tänkandet påverkar och begränsar vad människor kan tänka och uttrycka om samhället. Följaktligen upprätthålls de rådande sociala praktikerna och diskurserna genom de begränsningar av tänkandet och beteendet som ideologier skapar hos människor. I vår studie har vi funnit att medier går att betrakta som en del i vidmakthållandet av den endimensionella bild av pensionen som gör sig gällande i den sociala praktiken.

Givet förutsättningen att mediers skildring av saker och ting får en betydelse för människor och bidrar till någon form av konstituering av verkligheten, går det även anta att sättet som pensionen framställs påverkar människor uppfattning om densamma. På grund av mediernas auktoritet kan skildringen av pensionen därmed tänkas bidra till att forma och förstärka en i samhället rådande uppfattning. Då går det förmoda att tänkbara politiska, ideologiska och sociala konsekvenser av pensionsdiskursen är att människor faktiskt uppfattar pensionen som individens angelägenhet, inte kollektivets. Det bildas på så vis upprätthålls konsensus kring