Sociala insatsgrupper och Projekt pojke

Vidare i utredningens sjätte kapitel ges förslag för att förhindra att unga ska rekryteras till kriminella nätverk. Förslag på insatser är bland annat, Sociala insatsgrupper och Projekt

pojke. Det kan tolkas som att dessa två insatser ska svara för förebyggandet av varsin del av

de riskfaktorer som presenterats i teoriavsnittet där Sociala insatsgrupper får svara för de individuella riskfaktorerna och Projekt pojke för de strukturella riskfaktorerna. Av SOU (2010:15) framgår att Sociala insatsgrupper ska svara för förebyggandet av de individuella riskfaktorerna genom samordnade insatser mellan myndigheter.

Unga som har äldre syskon som är kriminellt belastade bör särskilt uppmärksammas av de sociala insatsgrupperna. Många ungdomar som riskerar att dras in i allvarligare kriminalitet har problem med missbruk av beroendeframkallande medel. Ofta finns även en bakomliggande psykisk problematik som bidragit till att man befinner sig i en risksituation […] Det är utredningens uppfattning att det behövs en lokal samarbetsform där insatser för unga i risksituationer kan koordineras på individnivå. Därför föreslås att det bildas sociala insatsgrupper där hjälp och stöd från ovannämnda myndigheter m.fl. kan samordnas under ledning av socialtjänsten. Det är även av största vikt att den unge, dennes föräldrar och eventuellt andra anhöriga görs delaktiga i detta arbete. Syftet med insatsgrupperna ska vara att motverka

nyrekrytering till kriminella nätverk. Framförallt ska detta ske genom att underlätta för den unge och hans föräldrar under den ofta turbulenta tonårsperioden (SOU, 2010:15, s. 90)

Projekt pojke är en insats som, enligt SOU (2010:15), svarar för att förebygga

nyrekrytering till kriminella nätverk genom ett arbete med de strukturella riskfaktorerna.

Olika underrättelserapporter från polisen har visat att unga som går med i kriminella nätverk i mycket stor utsträckning kommer från de socialt mest utsatta bostadsområdena. Forskning har också visat att det dels finns en tydlig koppling mellan psykisk ohälsa och allvarligare brottslighet, dels att

unga i socialt utsatta områden generellt sett har en sämre psykisk hälsa. Unga män med utländsk

bakgrund blir inte heller sällan fördomsfullt bemötta och utsatta för diskriminering […] För att ytterligare förstärka det brottsförebyggande arbetet avseende rekrytering till kriminella grupperingar bör insatser som tar sikte på tonårspojkar och unga män i de mest utsatta bostadsområdena genomföras […] En satsning på tonårspojkar och unga män ska framför allt avse yrkesträning, arbete och fritidssysselsättning och syfta till att motverka sociala problem, psykisk ohälsa och stereotypa könsroller. Satsningen bör ha som målsättning att motverka attityder och värderingar som främjar en kriminell identitet (SOU, 2010:15, s. 103-105)

Namnet Projekt pojke samt att det i beskrivningen står att projektet ska rikta sig till

tonårspojkar i brottsbelastade områden, visar tydligt att denna insats fortfarande riktar sig till subjektet för SOU (2010:15). Att arbeta med yrkesträning för tonårspojkar i förorterna visar ytterligare på hur strukturella faktorer ska bemötas med individuella insatser. Subjektet, invandrarungdomen i förorten, ska tränas för att kunna få ett arbete. Arbetslöshet ses här som

34 något individuellt som kan tränas bort och inte som något som är ett utbrett samhällsproblem, även bland ”ickekriminella” ungdomar och som bör förebyggas genom exempelvis politiska reformer. Att målsättningen för insatsen även är att motverka attityder och värderingar som främjar en kriminell identitet, är även ett tydligt exempel på hur fokus på individuella egenskaper fortfarande är central även om insatsen presenteras som att den ska möta de strukturella riskfaktorerna som lyfts fram.

De två förslagen, Sociala insatsgrupper och Projekt pojke visar dock att utredningen ämnar att ha både ett individuellt och ett strukturellt fokus, när det gäller åtgärder för att motverka nyrekrytering av ungdomar till kriminella nätverk. I dagsläget är det dock endast

Sociala insatsgrupper som existerar som befintlig verksamhet och som det av regeringen

lämnats uppdrag för.

Regeringen gav Rikspolisstyrelsen i uppdrag att under 2011-2012 driva en pilotverksamhet med sociala insatsgrupper riktad mot unga som riskerar att bli kriminella. Det är den största riktade satsningen mot ungdomsbrottslighet som regeringen har gjort på många år. I utvärderingen av pilotverksamheten framgår bland annat att flera individer minskat eller totalt upphört med sina kriminella aktiviteter under den tid de haft stöd från en social insatsgrupp. Regeringen beslutade därför i februari 2013 att ge Rikspolisstyrelsen i uppdrag att aktivt stödja arbetet med sociala insatsgrupper. Med uppdraget tar regeringen ytterligare ett steg för att bekämpa ungdomsbrottslighet genom tidiga och tydliga insatser mot unga som begår brott (Regeringen.se 5 februari 2014)

I mars 2013 publicerades den utvärdering, som åsyftas i citatet ovan, av Wolter, Karlsson och Oscarsson (2013). Av utredningen framgår att det är för tidigt att uttala sig om den långsiktiga målsättningen, det vill säga huruvida Sociala insatsgrupper medfört några effekter för

målgruppen. Att motiveringen till att fortsätta med Sociala insatsgrupper beskrivs grunda sig i insatsens effekter, vilket enligt utvärderingen inte är möjligt att uttala sig om, visar att det återigen finns en osäkerhet när det gäller den fakta som lyfts fram för att motivera de

individuella insatser som ska svara för bekämpningen av den organiserade brottsligheten. Att denna osäkerhet är återkommande tyder på att det finns andra orsaker till att regeringen ändå väljer att fortsätta med projektet. Exempelvis en för-givet-tagen sanning om det som

konstaterats tidigare, att det finns en kamp mot den grova organiserade brottsligheten och att denna kamp endast kan vinnas genom kraftfulla insatser riktade mot hotfulla individer. Att det inte föreligger något uppdrag från regeringen för Projekt pojke kan ha många förklaringar. En tolkning är att det genomgående i utredningen, visserligen redogörs för både individuella och strukturella faktorer men att de slutsatser som dras ofta har ett individfokus. Detta kan ses i relation till det som konstaterades, under rubriken Problem och åtgärder, om att det tycks finnas en driven tes kring att det finns ett problem och att problemet bekämpas genom kraftfulla insatser mot kriminella ungdomar. Projekt pojke är alltså en insats som uppges kan svara för de strukturella riskfaktorerna, som genomgående i utredningen

konstaterats vara viktiga att arbeta med men som inte besvarar det efterfrågade, det vill säga kraftfulla insatser riktade mot kriminella ungdomar. Det visar att det visserligen finns inslag av individinriktade och strukturinriktade diskurser men att de samhällsvetenskapliga

diskurserna med ett strukturellt fokus ofta får konkurrera med dominanta diskurser (Healy, 2005). Dessa dominanta diskurser tycks även dominera diskursen för ungdomsbrottsligheten då denna utredning, redan inledningsvis, har ett förutbestämt uppdrag att generera förslag på kraftfulla individinriktade insatser, vilket kan ha påverkat att det genomgående i utredningen funnits ett individfokus, även när strukturella problem redovisats.

35

7. SLUTDISKUSSION

7.1 Slutsatser

Syftet med studien är att studera hur diskurser konstruerar det förebyggande sociala arbetet med ungdomsbrottslighet, genom att studera underlaget till en aktuell insats (Sociala

insatsgrupper). En slutsats i denna studie är att det i SOU (2010:15) föreligger en intertextuell

kedja genom att direktiven för denna utredningen har ett tydligt individfokus på de personer

som ägnar sig åt brottslighet snarare än brottsligheten i sig. Detta individfokus har sin bakgrund i regeringssatsningen mot den grova organiserad brottsligheten och promemorian

Nationell mobilisering mot den grova organiserade brottsligheten – överväganden och

förslag (Ds 2008:38) där utgångspunkten är att grov organiserad brottslighet bekämpas genom

att identifiera, lagföra, försvåra för de som är aktiva och underlätta för de som vill lämna. Enannan slutsats är att det genomgående i SOU (2010:15) råder en osäkerhet när fakta ska presenteras för att beskriva problembilden för den organiserade brottsligheten som denna utredningen ska ge förslag på att åtgärda. Denna osäkerhet kan tydas, när problembilden för organiserad brottslighet i Sverige ska beskrivas, i hur problembilden för ungdomar ser ut och även när regeringen motiverar varför Sociala insatsgrupper ska fortsätta efter pilotprojektet med felaktiga fakta. Trots denna osäkerhet byggs en dramaturgi upp i texten genom en

subjektifiering av den kriminellt belastade pojken från förorten. Det tycks finnas en driven tes i SOU (2010:15) om att problemet med den organiserade brottsligheten är en kamp som ska vinnas genom kraftfulla insatser mot kriminella ungdomar som hotar samhällets ordnin, vilket kan återknytas till den Intertextualitet som föreligger. Sammantaget kan konstateras att

diskursen för arbetet med ungdomsbrottslingar konstrueras i SOU (2010:15), genom politiska direktiv där det finns ett tydligt kategoriskt och individuellt fokus, där den logiska följden enligt utredningen är att fokusera arbetet på kriminella ungdomar. Detta indikerar att det finns ett individualistiskt, rationellt och linjärt fokus som influerats av de dominanta diskurserna för socialt arbete.

Ytterligare en slutsats är att det i SOU (2010:15) tycks finnas en riskfaktor diskurs, med ett fokus på individuella riskfaktorer som anses vara kontextlösa individuella egenskaper.

Strukturella riskfaktorer som kön och etnicitet ses som essenser som inte går att påverka. Det kan konstateras att det finns en medvetenhet om strukturella riskfaktorer som exempelvis socioekonomiskstatus och segregation. vilket tyder på att utredningen influeras av

sociologiska diskurser. Dessa får dock lite utrymme i relation till de individuella

riskfaktorerna och förslag på åtgärder riktar sig främst mot subjektet i studien, vilket tyder på att det finns en diskursiv kamp i SOU (2010:15), mellan individinriktade, dominerande samt ”psy” diskurser och sociologiska diskurser. Övertaget i denna diskursiva kamp kan förklaras med det som inledningsvis konstaterats, att det finns en intertextuell kedja i de den bakgrund som föreligger SOU (2010:15) med målet att bekämpa brottslighet med kraftfulla insatser genom att bland annat identifiera riskindivider. Ungdomsbrottsligheten konstrueras diskursivt i SOU (2010:15) genom individinriktade diskurser vilket får konsekvenser när förslag på åtgärder ska ges. Två av förslagen, Sociala insatsgrupper och Projekt pojke har båda att fokus på att arbeta med och förändra subjektet för studien (Invandrar pojken från förorten). Detta trots att Projekt pojke benämns som lösningen för de strukturella riskfaktorer som

genomgående lyfts fram i utredningen.