I 2 § LVU anges de förutsättningar som kan leda till att ett barn bereds vård enligt LVU på grund av omständigheter i hemmet, de så kallade miljöfallen.
Det är inte omständigheterna i sig som ligger till grund för åtgärd enligt LVU, utan de följder som dessa kan få för barnet, både på kort och lång sikt. Dessa följder måste bedömas enskilt och ses i relation till individen och dennes behov och förmåga, samt hur pass kapabla föräldrarna är att tillgodose barnets behov (SOSFS 1997:15 (S)).
Socialnämnden anser att det är viktigt att det finns en beskrivning av barnets kontext, för att visa på barnets behov, samt föräldrar och andra närståendes förmåga att tillgodose dessa behov. Det finns ingen mall för hur en insats kan se ut, utan det är en bedömning som görs från fall till fall. Det är den sammanslagna bilden av barnet och dess kontext som ligger till grund för bedömningen om vård enligt LVU (SOSFS 1997:15 (S)).
Det är effekterna och konsekvenserna av föräldrarnas omsorgsförmåga till det aktuella barnet som ska bedömas och inte deras missbruksproblematik (SOSFS 1997:15 (S)).
Vård enligt 2 § LVU kan beslutas för barn och ungdom som är under 18 år, därefter upphör vården att gälla (SOSFS 1997:15 (S)).
I andra paragrafen används uttrycket "i hemmet" och med det menas både föräldrahemmet och annat hem där barnet permanent vistas (SOSFS 1997:15 (S)). Begreppet avser alla de situationer där barnet eller ungdomen står direkt eller indirekt under en vårdnadshavare eller annan fostrares påverkan (SOSFS 1997:15 (S)).
LVU är tillämpbart i alla de fall där den unge/unga blir fysiskt eller psykiskt misshandlad i hemmet. Misshandeln bedöms efter huruvida det finns en risk för barnets hälsa och utveckling att ta skada av misshandeln. Risken ligger i hur pass allvarlig misshandeln var, om den
upprepats, om det finns risk att den upprepas, samt barnets ålder. Även om misshandeln är att räkna som ringa så kan det vara en grund för omhändertagande, på grund av risken för den unge/ungas hälsa och utveckling (SOSFS 1997:15 (S)).
Den psykiska misshandeln kan vara mer problematisk att styrka, eftersom den inte märks lika tydligt. Psykisk misshandel kan också bedömas som "brister i omsorg". Det kan handla om systematiska kränkningar, nedvärderingar, utfrysning, hot om våld eller andra straff (SOSFS 1997:15 (S)).
Otillbörligt utnyttjande omfattar i första hand om den unge/unga utnyttjas sexuellt eller utnyttjas i pornografiskt syfte. Dessutom kan barnet utnyttjas olämpligt, i form av att utföra allför krävande och tungt kroppsarbete och tvingas ta hand om och ansvara för sin familj på ett sätt som kan komma att skada den unge/ungas hälsa och utveckling. Detta överkrav kan i sin tur leda till att barnet inte får den vård och omsorg i förhållande till sina behov och sin ålder (SOSFS 1997:15 (S)).
Brister i omsorg omfattar huruvida barnets psykiska och fysiska behov tillgodoses i relation till ålder och utveckling. Ett barn behöver stimulans, trygghet och känslomässig näring för att kunna utvecklas och "ett barns behov måste bedömas utifrån en helhetssyn på barnet med hänsyn tagen till dess ålder, utveckling och andra omständigheter". Brister föräldrar, annan vårdnadshavare eller fostrare med att tillgodose de psykiska behoven, riskerar barnet att ta skada och insatser för den unges/ungas utveckling och hälsa kan vara nödvändiga (SOSFS 1997:15 (S)).
Ett barn har också fysiska behov och är beroende av vuxnas omsorgsförmåga. De behöver en regelbunden och trygg livsföring. Barn behöver också fysisk närhet och en nära kontakt till vårdaren. Tillgodoses inte dessa behov kan den unge/unga riskera att stanna i sin utveckling eller gå tillbaka i sin utveckling. Vid allvarliga brister i den kontakten kan barnets
rörelseutveckling, språkutveckling och intelligensutveckling hämmas eller avstanna (SOSFS 1997:15 (S)).
"Annat förhållanden i hemmet", kan också leda till vård enligt LVU och exempel på sådana förhållanden är om den unge/unga utsatts för hot eller liknande situationer av en annan person en vårdnadshavaren, till exempel en sambo. Svårartade relationsstörningar kan också skada den unge/ungas hälsa och utveckling på ett negativt och skadligt sätt, till exempel genom risk för självmord med mera (SOSFS 1997:15 (S)).
LVU §3
I 3 § LVU anges de premisser för att vård kan beredas på grund av den unge/ungas egna beteende, de så kallade beteendefallen. Den unge/ungas beteende ska medföra en påtaglig risk för att den unge/ungas själv kan ta skada (SOSFS 1997:15 (S)).
Socialstyrelsen anser att det först bör undersökas huruvida det inte är på grund av miljön som den unge/unga agerar som den gör och därefter överväga huruvida inte även
miljöindikationen bör ligga till grund för ett omhändertagande enligt 3 § (SOSFS 1997:15 (S)).
Vidare är det enbart den unge/ungas eget vårdbehov som ska ligga till grund för ett beslut och inte i intresse av ett samhällsskydd eller skydd för den unge/ungas familj (SOSFS 1997:15 (S)).
Åldersgränsen för vård med stöd av 3 § LVU omfattar den som ännu inte fyllt 20 år. Vård med stöd av 3 § upphör att gälla senast då den unge/unga fyllt 21 år (SOSFS 1997:15 (S)). Det finns också bestämmelser kring fortlöpande vård om den unge/unga tidigare fått insatser enligt 2 §, men fortfarande är i behov av vård på grund av det egna beteendet (SOSFS 1997:15 (S)).
Vård enligt 3 § LVU kan också beredas om LVU är lämpligare än någon annan vård som inte kan utföras i samtycke med den unge/unga. Lämplighetsrekvisitet rör ungdomens behov och personliga förhållanden. Exempel på sådan vård är institutionell vård där den unge/ungas kan omhändertas mot sin vilja, LVM (Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall), LPT
(Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård), LRV (Lag (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård) eller kriminalvård.
I de fall där den unge/unga riskerar att utsätta sin hälsa och utveckling på grund av missbruk av beroendeframkallande medel kan de beredas vård enligt 3 § LVU. (SOSFS 1997:15 (S)). "Med beroendeframkallande medel avses alkohol, narkotika eller därmed jämställda tekniska preparat som thinner. Med alkohol menas alla sådana drycker som inte räknas som alkoholfria enligt lagen (1977:292) om tillverkning av drycker. Med narkotika avses de medel som Läkemedelsverket upptar i sin narkotikaförteckning. Till beroendeframkallande medel hör även flyktiga lösningsmedel, ersättningsmedel som hårvatten, deodoranter m.m. som innehåller alkohol. Vidare ingår även icke-medicinskt och icke-vetenskapligt bruk av beroendeframkallande läkemedel, främst bensodiazepiner som Valium, Rohypnol, Stesolid m.fl." (SOSFS 1997:15 (S)).
Klassificeringen av missbruk bedöms utifrån vilka/vilket preparat det rör sig om, frekvensen av användandet, samt mängd av konsumtion. Även omständigheterna kring den unge/ungas användning, konsekvenser på grund av bruket, den unge/ungas ålder och andra förhållanden finns med i bedömningen (SOSFS 1997:15 (S)).
Allvaret som Socialstyrelsen ser i att unga missbrukar eller brukar narkotika är på grund av att de kan utveckla ett beroende som de själva inte kan ta sig ur, samt att de sociala
konsekvenserna kan bli allvarliga, då de ännu inte etablerat sig på arbetsmarknaden och bildat familj (SOSFS 1997:15 (S)).
Med rekvisitet brottslig verksamhet avser socialstyrelsen att den unge/unga begår upprepade brott som inte är av bagatellkaraktär eller begår ett allvarligt brott vid enstaka tillfällen. Brottsligheten ska dock anses vara av sådan karaktär att den kan räknas som en bristande anpassning till samhällslivet för att det ska vara användbar vid ett omhändertagande samt beredande av vård enligt 3 § LVU. Socialstyrelsen framhäver dock att vårdbehovet ska gå före straffet (SOSFS 1997:15 (S)).
Social nedbrytande beteende är ytterligare ett rekvisit inom 3 § LVU, vilket innebär att den unge/unga anses ha ett beteende som avviker från samhällets grundläggande normer på ett sätt som kan leda till negativa konsekvenser för den unge/ungas hälsa eller som beteende anses som riskfyllt för att hälsan och utvecklingen kan komma att skadas. Det är viktigt att en
helhetsbedömning med hänsyn till den unge/ungas ålder finns med i bedömningen. (SOSFS 1997:15 (S)).
Exempel på socialt nedbrytande beteende enligt socialstyrelsen är; ”att den unge begått ett eller ett par allvarliga brott utan att det kan betraktas som brottslig verksamhet i nyssnämnt avseende”. Ett annat exempel kan vara att den unge annat än tillfälligtvis vistas i
missbruksmiljöer eller s.k. knarkarkvartar, eller att den unge prostituerar sig eller uppträder på sexklubb.” (SOSFS 1997:15 (S)).
Om den unge/unga bedöms vara psykiskt störda finns inte tillräcklig grund för ett LVU, dock om den unge/unga på grund av den psykiska störningen, missbrukar, begår brott eller
uppvisar ett annat socialt nedbrytande beteende kan denne beredas vård enligt LVU.