5.4.1 Kvinnogrupper
För att öka kunskap om och uppmärksamma olikheter i hur kvinnors spelmissbruk skiljer sig från männens, berättar stödorganisationen och behandlingshemmet att de formar kvinnogrupper. I dessa separata grupper ges kvinnorna utrymme att berätta om sina upplevelser av spelmissbruket enligt föreställningar om könsideal och hur idealen uttrycker sig i själva spelmissbruket eller dess konsekvenser. Intervjuperson 7 berättar att detta är något de på stödorganisationen nyligen börjat med efter att de känt behov att kunna möta de spelmissbrukande kvinnorna bättre.
Intervjuperson 2 från kommunen och intervjuperson 8 från stödorganisationen belyser att den spelmissbrukande ofta kan känna sig ensam i sitt missbruk. Vidare
framkommer det att ensamhet och isolering är riskfaktorer bakom spelandet och att det därför är av vikt att spelaren får möjlighet att prata med någon som är i samma situation. Den spelmissbrukande kan länge gå och bära på sitt missbruk innan denne tar mod till sig att berätta och när hen väl berättar blir det en stor lättnad för
personen. Intervjuperson 8 lyfter därav betydelsen av gruppsamtal för den nya, alltså den spelmissbrukande som söker hjälp för första gången och som precis har kommit till insikt om sitt missbruk.
Hon hade stort behov av att prata med någon utanför som kunde, som hade samma problematik. (Intervjuperson 2)
När folk kommer hit så är de väldigt nervösa och så brukar vi säga att man kan sitta och bara lyssna om man vill. Man behöver inte berätta någonting själv. Sen så är det nån som börjar berätta lite och så kanske en till, sen kan man fråga den som är ny om den vill säga någonting. När mötet är slut är det oftast den som är ny som har pratat mest. (Intervjuperson 8)
Eller så kommer man ibland helt apropå direkt på ett kvällsmöte [...]det blir mer och mer vanligt att man bara dyker upp[...]. Sen ibland vill man ha ett enskilt samtal. (Intervjuperson 7)
Citatet av intervjuperson 7 är svaret på hur personer med spelmissbruk tar kontakt med stödorganisationen. Svaret indikerar på att de enskilda samtal som
stödorganisationen erbjuder snarare tillhör ovanligheten jämfört med den mängd som hen berättar deltar i självhjälpsgrupperna. Stödorganisationens arbete kretsar därför främst kring gruppsamtal där de spelmissbrukande kan berätta om sina erfarenheter av spelmissbruket. Detta visar på att det, i motsats till vad intervjuperson 4 berättar förekommer i kommunen, är vanligare att
spelmissbrukande vill ha gruppsamtal i stödorganisationen. Att de oftare önskar gruppsamtal på stödorganisationen kan även tyda på att den skammen som intervjuperson 4 beskriver finns på socialtjänsten, inte existerar i samma grad på stödorganisationen. Intervjupersonerna vid stödorganisationen berättar att
gruppsamtalen de erbjuder på sin verksamhet är en långsiktig hjälp och att de den senaste tiden, utöver självhjälpsgrupper för spelmissbrukande och anhöriga, även håller i gruppsamtal enbart för spelmissbrukande kvinnor. Även intervjuperson 3 berättar att de håller i gruppsamtal för spelmissbrukande och samlar en specifik kvinnogrupp på behandlingshemmet.
De flesta som jobbar med spelberoende och har behandling av spelberoende förstår vikten av att ha självhjälpsgrupper också. Att samtidigt som man går på behandling men framförallt efter en behandling[...] för att se det som medicin resten av livet för att bota den här sjukdomen. (Intervjuperson 6)
Där har vi så att vi har en… en kvinna som vi anlitar ibland när det är en större del kvinnor som är här samtidigt och då bildar vi som kvinnogrupper och då har de särskilda teman som är kopplade till spel och spelande men som rör just att vara kvinna och ha spelproblem. (Intervjuperson 3)
På samma sätt som intervjuperson 3 beskriver berättar intervjupersonerna från stödorganisationen att de i deras kvinnogrupp pratar om spelmissbruk kopplat till kön. På frågan om hur samtalen skiljer sig specifikt i kvinnogrupperna, jämfört med de blandade självhjälpsgrupperna, svarar intervjuperson 7 följande:
Ja dels är det mycket mer fokus på barn och familj. Det är, man pratar ofta mycket mer runt barnen, på det viset. (Intervjuperson 7)
Som motivering till att stödorganisationen fortsätter med kvinnogrupperna och att de upplever att det finns en efterfrågan, är att det framkommit ny information i dessa grupper. Intervjupersonerna 6 och 7 berättar att det kommit fram att spelmissbrukande kvinnor har sålt sex för att sörja för sitt spelande.
Och det är någonting som inte hade kommit fram i en blandad grupp ju, av naturliga skäl helt enkelt. (Intervjuperson 6)
Genom att stödorganisationen i kvinnogrupperna uppmärksammar kvinnor med sina behov av hjälp och stöd i samtal, öppnar de upp för att utveckla kunskap om vad kvinnor med spelmissbruk särskilt behöver för att uppnå spelfrihet. Då behandling för spelmissbruk till stor del är anpassad efter mäns behov av hjälp och stöd, som Toneatto och Wang (2009) skriver, är det positivt att de i kvinnogrupper utforskar vilket säregna stöd som kvinnorna kan tänkas behöva och hur dessa skiljer sig från männens.Hirdman (2003) tar upp att kvinnan ses som familjens kärna där hon sätter sig själv åt sidan för att ta ansvar för familj och hushåll. Genom att i
kvinnogrupperna ha i åtanke hur kvinnors könsideal ställer andra krav på dem i spelmissbruket, kan de professionella i sin tur belysa hur detta påverkar kvinnornas behov av annat typ av stöd, bemötande eller behandlingsstrategier. Deras åtskilda upplevelser i spelmissbruket utifrån strukturella förväntningar som enligt Brown (2006) gör dem mer ansvariga för familj och barn, kan precis som intervjuperson 7 säger, vara en förklaring till att kvinnor känner större skam i att söka hjälp eller varför de söker hjälp senare i sitt missbruk än män.
Genom att bjuda in till samtal om spelmissbruket i kvinnogrupper där de kopplar hur det är att vara kvinna och ha ett spelmissbruk kan det dock generera
föreställningar om att de spelmissbrukande kvinnorna avviker gentemot
spelmissbrukande män. På samma sätt menar Mattsson (2005) att männen ställs som norm och att kvinnorna således avviker från normen även i sitt missbruk. Detta återskapar samhälleliga föreställningar och ideal om män och kvinnor, precis som Hirdman (2003) skriver existerar, där kvinnan ofta beskrivs som underordnad och avvikande till mannen, även vid ett spelmissbruk.
I de blandade grupperna medverkar både spelmissbrukande samt anhöriga män och kvinnor. Således handlar det inte om att i kvinnogrupperna tala om sin familj eller barn i mindre utsträckning för att motarbeta könsideal, utan att snarare tala mer om familjen i de blandade grupperna också. På så sätt skulle de spelmissbrukande kvinnorna ges utrymme att prata om sina upplevelser utifrån de föreställningar om kön som Hirdman (2003) lyfter, även inför männen. Detta skulle också kunna öka jämställdhet genom att inte återskapa föreställningar om normer men samtidigt ändå belysa hur samhälleliga ideal kan påverka spelmissbruket, huruvida den
spelmissbrukande är kvinna eller man. Inget tyder vidare heller på att informationen om att spelmissbrukande kvinnor sålt sex inte skulle kunna komma fram i en
könsblandad grupp om kvinnor och mäns samhällspositioner i övrigt enligt Hirdman (2003), vilka återspeglas i socialt arbete, vore mer jämlika.
Som tidigare nämnts belyser Toneatto och Wang (2009) att kvinnor och män har reagerat olika på samma terapeutiska metoder i behandling för spelmissbruk. Behandlingsmetoder är enligt deras studie skapade utifrån män med spelmissbruk och de behov av hjälp och stöd som de har. Det tyder på att män och kvinnor kan ha behov av olika typer av stöd och hjälp som behöver tillgodoses i behandlingen. Däremot har vi inte funnit forskning som styrker att behandlingsmetoder anpassade för kvinnor med spelmissbruk, där fokus på familjen enligt Gavriel-Fried och Ajzenstadt (2012) har visat sig hjälpa dem mer, inte skulle kunna vara
framgångsrika metoder även för spelmissbrukande män. Genom att ta reda på vilka särskilda behov som spelmissbrukande kvinnor har och utforma insatser därefter, skulle således även de generella behandlingsmetoderna mot en spelfrihetkunna förbättras och effektiviseras.
Sammanfattningsvis arbetar stödorganisationen och det privata behandlingshemmet med kvinnor med spelmissbruk på så sätt att de anordnar självhjälpsgrupper för endast de spelmissbrukande kvinnorna för att prata om hur det är att vara kvinna med spelmissbruk. Genom att uppmärksamma spelmissbrukande kvinnor som grupp kan det göra att stereotypa föreställningar kring könsideal förstärks. Samtidigt kan det ändå vara viktigt att uppmärksamma kvinnorna i sådana kvinnogrupper för att bidra med nya behandlingsmetoder och ökad kunskap om kvinnors spelmissbruk i synnerhet, och möjligen spelmissbruk i allmänhet.
5.4.2 Spelmissbrukande kvinnor och män – helt åtskilda eller identiska
Det framkom under intervjuerna att intervjupersonerna har olika synsätt på om det var viktigt att skilja på män och kvinnor med spelmissbruk eller om de skulle bemötas lika oberoende av deras kön. De kommunala professionerna berättar att de inte gör någon skillnad på män och kvinnor i deras bemötande och behandling medan stödorganisationen och det privata behandlingshemmet uttalade att det kan vara viktigt att skilja dem åt.
Intervjuperson 4 berättar att hen träffat ett flertal personer med spelmissbruk i sitt arbete som drogterapeut. Hen arbetar inte på ett specifikt arbetssätt kopplat till om den spelmissbrukande är kvinna eller man i sina samtal. Intervjupersonen berättar att hen utgår ifrån de strategiska metoder som dennes kommun beslutat att hen ska använda och arbetar metodiskt därefter. Intervjupersonen menar att hen själv i sitt arbete inte heller ser några skillnader på könen utan att det är individen i fokus för behandlingen och att hen lägger större vikt vid relationen till den spelmissbrukande för att nå fram. Intervjupersonerna 1, 2, 5 och 9 från andra kommuner har inte heller några specifika insatser för spelmissbrukande beroende på deras kön.
Det är så få som vi har som söker hjälp bara för spel så jag tror inte att man kan dra slutsatser där. Spontant nu när jag tänker efter på de få vi har så har det varit män. (Intervjuperson 1)
Intervjupersonerna 5 och 9 som är anställda i två andra mindre kommuner ger liknande svar som svaret ovan. De båda berättar att de enstaka spelmissbrukande som de möter enbart varit män och att det därför inte finns några utformade
handlingsplaner specifikt för spelmissbrukande kvinnor. Vidare kunde de inte heller beskriva spelmissbrukande kvinnor närmare då de inte träffat en kvinna med spelmissbruk under sin verksamma tid inom arbetet med spelmissbruk. För att beskriva personer med spelmissbruk använde de sig av generell kunskap byggd på forskning om den allmänt kända spelmissbrukande personen, som enligt Toneatto och Wang (2009) baseras på spelmissbrukande män.
Intervjuperson 2 och 4 som arbetar som behandlare och drogterapeut berättade att de träffat ett fåtal spelmissbrukande kvinnor under sin verksamma tid men att de inte arbetat annorlunda med dem. De berättar att de inte gör skillnad på
spelmissbrukande män och kvinnor utan att de arbetar enligt samma teknik med båda. På hur intervjuperson 2 i sitt arbete förhåller sig till kön svarar hen följande:
Jag tänker inte så och vi pratar inte i (arbets-)gruppen så. Utan hos oss är det jättemycket att man ska faktiskt gå in och kolla vad just den specifika individen har för behov. Och vilka funktioner fyller spelberoendet för just den personen. (Intervjuperson 2)
I relation till det som intervjuperson 2 ovan säger, problematiserar Gavriel-Fried och Ajzenstadt (2012) att spelmissbrukande kvinnor bemöts individuellt. De menar att de strukturella och samhälleliga idealen som formar och påverkar den individuella kvinnan då inte belyses och en stor del av själva missbrukets utformning inte synliggörs då. Genom att inte se till de strukturer av manliga och kvinnliga ideal som Hirdman (2003) lyfter kopplat till kön, läggs mer ansvar på individen för sin situation när denne enbart bedöms och tolkas enskilt. Samtidigt skriver Gavriel-Fried och Ajzenstadt (2012) att kvinnorna exempelvis strävade efter att leva upp till idealen av att vara goda mammor i sitt spelmissbruk eftersom samhället värdesätter högt att kvinnor ska vara det. Detta skriver Lens (2003) blir problematiskt när den enskilde kvinnans situation i sin tur kan vara ett resultat av dessa strukturer och att icke jämställda förväntningar på kvinnor fortlöper om strukturerna inte
uppmärksammas. Det blir därför betydande att i behandlande syfte belysa de åtskilda förutsättningar som spelmissbrukande kvinnor möter jämfört med
spelmissbrukande män, för att kunna förstå den spelmissbrukande kvinnans åtskilda problematik.
Sammanfattningsvis arbetar de kommunala professionerna individfokuserat med personer med spelmissbruk, vilket innebär att de inte gör någon skillnad på män och kvinnor i behandling. Det kan bli problematiskt att inte se till de komplexa
förutsättningarna kvinnorna med spelmissbruk har i både sitt missbruk och som kvinnor överlag i samhället, då detta kan vara en viktig pusselbit för att förstå den spelmissbrukande kvinnan och hennes problematik.