Säljö (2013) talar om att lärande bör analyseras utifrån aktiviteter. Lärande sker i samspel med individer emellan och det är i interaktion mellan individer som lärande kommer till uttryck. Hur detta tillämpas för att ett lärande ska ske och utvecklas socialt i en grupp förklaras med följande:
olika aktiviteter i samhället ur ett lärandeperspektiv, och att förstå samspelet mellan individer, kollektiv (familjer, praktikgemenskaper av olika slag, skolan, organisationer, företag) och de resurser i form av teknik som finns utanför människor. Utmaningen är att hitta lärandets karaktär och förstå de händelser och sammanhang där individer och kollektiv ändrar sina sätt att hantera sin omvärld och att förstå den, de situationer där de transformerar både sig själva och sin omvärld (Säljö, 2013, s. 20-21).
Av citatet kan utläsas att den enskilde individen står i centrum där samspelet mellan olika parter spelar en väsentlig roll, detta visar Säljö med ”lärandets karaktär”. Han talar då om interaktion med följande parter, samhället (kollektivet) - enskilda individer - resurser. Enligt Säljö (2013) är lärande en effekt av mänskliga handlingar därför måste hänsyn tas till människans omgivning och till de befintliga resurser som finns. Vygotskij utvecklade konceptet proximalzonsteorin. Definitionen av zon handlar om differensen mellan utvecklingsnivåer. Detta kan beskrivas som två olika nivåer, den ena som kan utföras på egen hand oberoende av hjälp eller problemlösning, den andre innebär den potentiella utvecklingen via problemlösning med hjälp av ledning eller samarbete av exempelvis lärare eller elever. Avsikten är att elever ska försättas mellan dessa två ytterligheter då utbildning ska uppmuntra, främja och gradvis utveckla inlärning enligt Vygotskij. Den proximala utvecklingszonen innefattar två olika nivåer där den första nivån är biologisk och innefattar samspel med andra i sin omvärld och den andra nivån är sociokulturell, det vill säga social och innefattar kommunikativ förmåga för att främja lärande (Säljö, 2014). Inom det sociokulturella perspektivet skiljer man på fysiska- och intellektuella redskap
(Hultberg, 2009). De fysiska redskapen används för att utveckla fysiska färdigheter, därtill exemplet förmågan att fälla ett träd. De intellektuella redskapen det vill säga, språk eller teckensystem, anses kunna främja en utveckling av inre kunskaper, i människans tänkande (Hultberg, 2009). Säljö (2013) använder olika begrepp inom lärande ur ett socialt och kulturellt perspektiv. Det viktigaste begreppet för förståelsen av mänskligt lärande är ”redskap”. De två typerna som omnämns är intellektuella (språkliga) och materiella (artefakter). Det vill säga materiella artefakter, är alla de fysiska redskap som ingår i människans vardag och som alla är beroende av för att klara av att kommunicera, lösa problem och vara kreativa. I intellektuella artefakter är språket det viktigaste för att människan ska utveckla sina idéer och tänkande. Detta stämmer överens med hur Hultberg (2009) framhäver ”lärande beskrivs som att det sker via dessa verktyg (...)” så följer därav att ”(...) kulturella verktyg medierar kunskap i enlighet med traditionella föreställningar om världen” (s.51). Vilket är ett annat begrepp i Säljös teori som kallas mediering. Artefakterna har uppstått ur kulturen och används för att hjälpa oss tolka den ”verklighet” vi finns i, eftersom de är skapade ur kulturen vinklar de vårt perspektiv (Säljö, 2000). Säljö (2000) skriver: ”mediering innebär att vårt tänkande och våra föreställningsvärldar är framvuxna ur, och därmed färgade av, vår kultur och dess intellektuella och fysiska redskap” (s.81).
3.1.1 Kulturella redskap
Begreppet mediering, förklarar människans förståelse för det samspel som ständigt pågår människor emellan i samband med olika kulturella redskap (artefakter) som människor använder för att förstå, tolka och verka med omvärlden (Säljö, 2013). Som tidigare har nämnts medieras kunskap genom kulturella verktyg inom det kulturpsykologiska perspektivet (Backman Bister, 2014). Detta är viktigt i en lärandeprocess eftersom verktyget binder ihop den lärande med kunskapen. Perspektivet innebär att lärare och elever i en lärandeprocess kan vara till stöd och hjälp för varandra, exempelvis en ny elev lär sig av de erfarna, så kallat kamrat lärande (Backman Bister, 2014). På Estetiska program möts flertalet olika medieringar, exempelvis inom dans, musik och bild. Studier påvisar att tillämpning av gester underlättar för lärandet i undervisningssammanhang. Enligt Simones, Rodger och Schroeder (2015) tillämpas gester både för att gestalta uttryck och intentioner, detta kan exemplifieras genom musikaliska intentioner och uttryck. Simones et al anser att gester tillämpas i praktiken för att människor
ska kunna förvärva motoriska färdigheter vid utövande av instrument, gestalta och tolka musik samt för att lära sig kommunicera musik. Nafisis (2010, 2013) skriver bland annat om vikten av sånglärares illustrerande och visualiserande genom gester, där sånglärare förstärkte förklaringar och demonstrationer med gester och därigenom kunnat förenkla olika komplexa musikrelaterade fenomen. Detta framträder även i Hultbergs (2009) studie där gester omsattes i praktiken för att skapa gynnsammare förutsättningar för elevers egna fysiska uttryck. Detta kom till genom instrumentallärare som förebildade musikaliska uttryck med dansanta, visuella rörelser och kroppshållning samt andra visuella gester. Att möta, skapa och tolka olika medieringar ger elever fler tolkningsmöjligheter (Marner, 2005). Vygotskij ansåg att samspelet med andra människor är väsentligt i ett här- och nuperspektiv. Han uttalade ”Det är endast i rörelse som en varelse visar vad den är” (Imsen, 1998, s. 183). Vidare hävdar Vygotskij att en individ utvecklas genom biologisk mognad och social miljö genom språket. I ämnet dans är främst mediet att kommunicera med rörelsen. Det vill säga att språk och handling är ”delar av samma situation och fyller tillsammans en funktion” (Imsen, 1998, s. 185). Människan lär sig genom möten med andra till exempel elever i en undervisningssituation i en dansklass. Enligt Lev Vygotskijs teori om inlärning i det sociala spelet används olika strategier vid inhämtandet av ny kunskap, vilket Vygotskij kallade medierat lärande (Kroksmark, 2003). Lärprocessens progression består av fyra steg. I första steget lär sig elever genom att följa instruktioner och/eller imitera till exempel läraren eller en klasskamrat. I andra steget sker en individuell utveckling hos eleven, det vill säga genom kommunikation med självet gör eleven kunskapen till sin egen. I det tredje steget sker kunskapen genom samspel med andra där eleven själv reflekterar över sina nya kunskaper. På så sätt tillägnar sig eleven kunskapen automatiskt genom att kunskapen förvandlas det vill säga den fossiliseras. I sista steget sker en tillbakagång till det första steget där utveckling sker med hjälp av ”den andre” (Kroksmark, 2003, s. 451). Genom dessa fyra steg sker lärande kontinuerligt, det vill säga en fortlöpande process utan slut. (Imsen, 1998; Kroksmark, 2003). Avslutningsvis kan sägas att utifrån de fyra stegens lärprocess och progression, lär sig danselever i interaktion med andra, skapa och tillägna sig att använda dansens redskap i lärande av en koreografi. Lärandet kan följaktligen ses som en livslång process under ständig förändring, eftersom lärande produceras och reproduceras beroende på det situerade sammanhanget, utifrån våra egna och/eller andras tidigare erfarenheter och kunskaper (Säljö, 2000).
Forskaren Anna Backman Bister undersöker i sin avhandling Spelets regler (2014) vilka strategier lärare tillämpar för att individanpassa undervisning i musicerande grupp. Vilket framställs som en viktig del inför denna studies problemområde vad gäller lärares undervisningsmetoder för att främja elevers individuella kunskaper. Eftersom studien undersöker och kretsar kring problemområdet samspelet mellan individen och en grupp människor inom ämnet dans. I studien observerar Backman Bister hur tre musiklärare undervisar i tre musikaliska kontexter, det vill säga i en musikal, på ett högstadium och på ett gymnasium. Hon anser att dessa tre kontexter kan ses som tre arenor med sina egna spelregler (2014, s. 140). Hon sammanställer observationerna av de olika arenorna i tre olika praktiker. Dessa kallar hon handledande praktik, replokalens praktik, och ensemble-ledande praktik. Den handledande praktiken innebär att ramarna för elevers musikuppgifter ska vara tydliga och att läraren använder ramen för lektionen som en utgångspunkt i att kunna individanpassa för varje elev. När det kommer till replokalens praktik innebär detta att eleverna själva väljer form av notation samt vilka kulturella verktyg de behöver för att kunna praktisera sitt musicerande. Inom den ensemble-ledande praktiken ska undervisningen utgå från att alla elever ska kunna delta och vara aktiva i musicerande oberoende av vilka förkunskaper eleverna besitter. Läraren individanpassar de kulturella samt digitala verktygen och tillämpar förenklade variationer utifrån elevernas egna förutsättningar för att alla elever ska kunna delta samt möjliggöra aktivt musicerande (Backman Bister, 2014). I de tre praktikerna förekommer olika typer av individanpassning för att alla elever ska kunna delta i undervisningen på bästa möjliga sätt. Backman Bister (2014) beskriver replokalens praktik där eleverna får möjlighet att använda varandra som kulturella verktyg (s.142). Detta sker utifrån vilken notation eleverna vill arbeta med däribland ackordsbeteckningar, tabulatur och/eller notation. Eleverna uppmuntras till kramratlärande. Inom den handledande praktiken skapar eleverna sin egen individanpassning genom att de arbetar fritt inom lärarens angivna ramar och uppgifter. Det ramverk läraren tillgodoser eleverna kan ses som ett verktyg för individanpassning. Lärandestrategin handlar om att utveckla elevernas förståelse för sitt lärande vilket även uppmuntrar till kamrat lärande. Backman Bister (2014) hävdar att kramratlärande även uppmuntras i den ensemble-ledande praktiken där läraren medvetet använder varierande ”musikkulturella verktyg” (s.143) för att eleverna ska kunna delta i undervisningen utifrån sina egna förutsättningar (Backman Bister, 2014). Däribland används digitala verktyg som datorer och mobiltelefoner frekvent, en bred variation av notation tillämpas och är kopplade till olika betygssteg.
De rumsliga förutsättningarna är olika i de tre lärarnas praktiker. Lärarna undervisar också på olika sätt. I den handledande praktiken tillhandahålles ett mindre huvudklassrum med en stor skärm på väggen och en dator, i anslutning till flertal grupprum med tillhörande datorer. Däremot finns inte tillgången av vissa instrument bland annat keyboard. Replokalen består av ett klassrum. Bredvid finns ett grupprum med datorer utan tillgång till internet. I den ensemble-ledande praktiken finns ett stort huvudklassrum tillhörande klassuppsättningar av keyboards, gitarrer, en smartboard på väggen, en studio samt flera grupprum.
Det framkommer i studien att det finns olika roller en undervisande läraren intar, vilket är högst intressant då det skapar möjlighet till egen reflektion och en utökad medvetenhet över vilken lärarroll en själv tar som undervisande lärare samt vilka konsekvenser som kan uppstå för de studerande eleverna. De olika lärarroller som Backman Bister presenterar i sin avhandling var medlare, handledare, medmusiker, kapellmästare eller dirigent. Lärarrollen i den handledande praktiken går ut på att läraren handleder eleverna i deras arbete. Däremot i replokalens praktik samt i ensemble-ledande praktik arbetar läraren i egenskap som medmusiker och/eller dirigent, (kapellmästare). Forskaren sammanställde sina observationer genom linsen av det kulturpsykologiska perspektivet av de olika arenorna med de tre olika praktikerna som presenterats ovan. Vilket resulterade i att de olika kontexterna är fullständigt påverkade av den kultur de förekommer i. Då de olika kontexterna har olika kulturella spelregler med olika spel, därav titeln på avhandlingen (Backman Bister, 2014). Forskaren menar att övergripande spelregler gäller för flera praktiker. ”De spelregler som är gemensamma för flera praktiker är viktiga, då de skapar broar mellan praktikerna” (Backman Bister, 2014, s. 145). Backman Bister (2014) förklarar notläsning som en övergripande spelregel, vilket förmår fungera som ”brobyggare” (s. 145).
I studien har det varit användbart att utgå ifrån den sociokulturella teorin tillsammans med områdena kulturella redskap och individanpassad undervisning. Det har hjälpt till att rama in de olika informanternas utsagor då syftet med studien är att undersöka danslärares uppfattningar om dansundervisning och lärande i dans.
4. Metod
I följande kapitel presenteras studiens undersökningsprocess och dess olika faser. Inledningsvis presenteras urval av informanter och presentation av deltagarna. Därefter följer en beskrivning av hur arbetsprocessen, datainsamlingen och analysprocessen genomfördes för de intervjuer som utgör grunden i denna undersökning. Bearbetningen, utformningen och tillämpningen av kvalitativ metod, hermeneutisk metod och intervjumetod. Därtill presenteras studiens metodologiska överväganden för att ge en bild av hur forskningen genomförts och vilka överväganden som har gjorts. I kapitlets avslutande del presenteras forskningsetiska överväganden.
De metoder som tillämpats för att samla in empiriska underlag är datorstödd intervju. Den kvalitativa ansatsen innefattar att undersöka individers uppfattningar (Backman, 2008). Materialet bearbetades utifrån sociokulturell teori om lärprocess och progression. Därtill användes hermeneutisk tolkningsmetod. Tolkning har en stor betydelse för att förstå informanternas erfarenheter och uppfattningar. Till sist analyserades informanternas utsagor med utgångspunkt i den sociokulturella teorin. Utifrån teorin identifierades de olika fysiska- och intellektuella verktyg de intervjuade lärarna använder i undervisningen, samt hur språk och kommunikation får stor betydelse för elevers motivation- och ansvarsutveckling.
4.1 Urval
I studien valdes fyra deltagare, de är verksamma danslärare med pedagogisk bakgrund inom skola och utbildning. Med utgångspunkt i studiens syfte valdes danslärare med lång arbetslivserfarenhet (Denscombe, 2016). Urvalet grundades i och med intresset för lärares tillvägagångsätt i deras undervisning med elever, då det föll sig naturligt att utgå från etablerade danslärare. Informanterna är bosatta i Sverige samt att de individuellt arbetar både inom skolans värld och annan verksamhet i och utanför Sverige. De har ansenlig erfarenhet av att undervisa elever i olika åldrar och med olika målgrupper av elever både från gymnasiet och grundskolan. Urvalet var således brett och samtliga besitter erfarenhet av skolor i någon form av estetisk inriktning. Danslärarna har arbetat professionellt med dans sedan lång tid tillbaka, och har flera års erfarenheter inom olika aspekter av dans, scenisk dans och undervisning.
I samband med valet av respondenter stod jag inför olika överväganden i urvalsarbetet. Detta utifrån tre anledningar, den första var att informanterna redan var kända av mig innan undersökningen. Detta kan följaktligen ses som en nackdel eftersom en relation redan är etablerad mellan informanterna och mig. Trots detta bedömde jag att det inte var några problem istället upplevde jag att informanterna kunde vara öppna med sina åsikter. Däremot föreligger risken att urvalet kan ses som otillräckligt representativt eftersom informanterna valts ut av mig personligen. Den andra anledningen förutsatte möjligheten utifrån den utsatta tidsbegränsningen för att kunna genomföra arbetet, jag avsåg att begränsa antalet informanter till fyra eftersom fler deltagare hade kunnat påverka tidsramen. Detta kan således ses som en nackdel genom att resultatet kan ge en alltför snäv bild baserat på för få intervjuer. Mina informanter representerar däremot en omfångsrik målgrupp av elever då samtliga arbetar på skolor med olika profiler och åldersgrupper. Den tredje anledningen var att undvika muntlig/fysisk kontakt med respondenterna under pågående intervjuperiod på grund av risk för påverkan. Istället fördes kontakt via mail och messenger. Sammantaget fortskred studien inom den planerade tidsramen.
4.2 Presentation av deltagande danslärare
I detta avsnitt ges en kort presentation av informanterna. Deltagande danslärare presenteras med följande fingerande namn Stella, Grace, Viktoria och Leah.
”Stella” - har arbetat som dansare sedan 16-års ålder med olika shower och evenemang. Under åren 2008-2012 ägnade hon tid åt dansstudier. Därefter har hon arbetat som danslärare vid privata- och kommunala skolor. Senaste anställningen arbetade hon vid en för- respektive grundskola.
”Grace” - avslutade sin lärarutbildning vid Danshögskolan år 1989 och har sedan dess varit yrkesverksam som danslärare. Grace har undervisat vid Danshögskolan, Teaterhögskolan samt vid universitet på danslärarutbildning. Hon har även undervisat vid eftergymnasiala utbildningar vid Danslinjen och Musikallinjen som är 2-åriga eftergymnasiala utbildningar. Har även jobbat på gymnasieskolor som gästlärare.
”Viktoria” – har undervisat sedan år 1998 i bland annat genrerna hip-hop, jazz, modernt, klackar, ragga, experimentell hip-hop. Har koreograferat runt om i Skandinavien, Europa, Japan och USA. Viktoria grundande sin egen dansskola år 2007, och 2010 startade hon ett danskompani.
”Leah” - Är utbildad vid Danshögskolan i Stockholm samt New York. Leah driver sin konstnärliga praktik i projektform sedan 25 år tillbaka. Hennes verk har spelats på teatrar i nationellt och internationellt. Leah koreograferar även inom musikteater, teater och opera. Hon arbetar även som gästlärare, coach och mentor i koreografi i Sverige och utomlands samt har genomgått masterutbildning i fysisk gestaltning.
4.3 Genomförande
Arbetsprocessen inleddes med att deltagarna kontaktades via mail och sociala medier med förfrågan om de ville delta i en forskningsintervju. I och med att samtliga svarade med positiv respons, kontaktades återigen deltagarna. Nästa steg innebar att deltagarna informerades angående forskningsetiska överväganden. Detta mailades ut i ett informationsbrev till deltagarna för godkännande (Se bilaga 1). Samtliga godkände deltagandet.
Intervjufrågorna nedtecknades i ett Word-dokument och skickades via mail till deltagarna. I mailet noterades en deadline på två veckor. I och med att studiens syfte var att undersöka lärares yrkesmässiga kunskaper, tänkte jag att de skulle känna sig trygga och inspirerade av att svara på intervjun i sin hemmiljö eller vid annan plats. Vid insamlande av data via e-post, påbörjades analysarbetet. Intervjusvaren lästes upprepade gånger, vilket bidrog till en övergripande bild av varje deltagares allmänna svar. Detta utfördes i avseende utan värdering av det insamlade materialet med utgångspunkt i hermeneutisk tolkning vilket Ödman (2017) avser som en viktig beståndsdel inom tolkningsmetoden.
Utifrån relevans för studiens syfte och undersökningsfrågor bearbetades informanternas intervjudata med sortering. De väsentliga intervjusvar som kunnat kopplas till studiens två forskningsfrågeställningar markerades med gul färg för fråga 1 och med grön färg för fråga två, de intervjusvar som föreföll oväsentliga och problematiska att kunna koppla till syftesfrågorna förkastades/raderades. Endast då återstod de väsentliga svar som kunnat kopplas till studiens
syfte och frågeställningar. I utgångspunkt från syftets frågeställningar och den väsentliga data som sorterats, markerades olika nyckelord. De nyckelord som valdes var följande: danslärare, lärande, dansundervisning, didaktik och motivation. Efter att arbetsprocessen med sortering av materialet hade gjorts påbörjades en problematisering av materialet, detta skapade ytterligare resonemang med hänsyn till studiens bakgrund och tidigare forskning. Den data respondenterna angivit argumenterades i relevans till studiens bakgrund och tidigare forskning samt teoriavsnitt, vilket underlättade arbetet med att tematisera och tolka vilka nyckelord som informanterna uppmärksammat. Vidare tillämpades den hermeneutiska metodens spiral, som präglades av växelverkan mellan delar och helhet (Ödman, 2007).
4.4 Kvalitativa intervjuer som metod
I undersökningen tillämpades kvalitativa intervjuer som metod då jag ansåg det som adekvat eftersom fokusområdet var informanternas tankar grundat på deras erfarenheter inom dansläraryrket. Tillämpning av en kvalitativ metod ger närhet till forskningsobjektet som behövs för att kunna skapa förståelse beträffande studiens frågeställningar. Metodens styrka ligger i att den ger en mer grundläggande förståelse för de frågeställningar som studien vill besvara. Genom en kvalitativ bearbetning av intervjuer ges nya insikter och en bredare uppfattning om studien (Patel & Davidson, 1994). Den kvalitativa undersökningsmetoden ger flexibilitet genom att eventuella ändringar i undersökningens upplägg under genomförandet kan godtas. Eventuella ändringar kan ske under insamlingsfasen utifrån de erfarenheter som studien efterfrågar. Även om metoden kännetecknas av flexibilitet måste forskaren vid en intervju, göra en noggrann planering av vilka teman som skall beröras (Patel & Davidson, 1994).
En kvalitativ studie med kvalitativ ansats innebär att arbetet sker utifrån människors berättelser, vilket är utmärkande inom kvalitativ metod (Backman, 2008). Med innebörd menas att studera individens erfarenheter, upplevelser, uppfattningar samt tolkningar och hur detta avspeglar verkligheten i förhållande till individens tidigare erfarenheter (Backman, 2008). I studien ämnas syftet att skapa kunskap om danslärares erfarenheter som i detta fall bygger på upplevelser från lärarnas undervisningspraktik. Utifrån begreppet Kontext vilket handlar om miljö eller situation som studien äger rum, vilket i denna studie gäller skolmiljön och dansundervisningen.
4.4.1 Hermeneutik som metod för förståelse och tolkning
Utifrån den kvalitativa metoden faller det sig naturligt att tillämpa hermeneutisk metod där värderingar och tolkningar spelar en avgörande roll. Hermeneutik innebär att tolka, att se något som något. Dess uppgift blir därför att lyfta in och ta hänsyn till så stor del av sammanhanget som möjligt genom att differentiera och nyansera istället för att söka det allmängiltiga. En