Solskolan

Solskolans resultat grundar sig på enskilda intervjuer med fem pedagoger och en rektor samt tre pedagogers svar från gruppintervjun. Inför de enskilda intervjuerna fick pedagogerna instruktionen att inte förbereda sig, vilket alla ändå gjorde genom att titta på likabehandlingsplanen och i de flesta fall även ta den med sig till intervjun. På frågan om varför de inte följt denna instruktion svarade en av dem under gruppintervjun att de är "ambitiösa arbetsmyror som ska göra allting bra" (D, Solskolan g:9). Denna uppdatering av planen ledde dock, enligt dem, inte till några nya tankar förutom en som ansåg att de inte dokumenterade fullt ut såsom planen uttryckte att de skulle samt att de inte gav tillräckligt med feedback till föräldrarna.

Solskolans likabehandlingsplan omfattar alla barn och elever från förskolan till högstadiet inom sitt verksamhetsområde. Inledningsvis påtalas att samtlig personal bär ett ansvar att agera och dokumentera om någon utsätts för kränkande behandling eller mobbning. Vidare framhålls att såväl elever som personal är delaktiga vid utvärdering av planen genom bl.a. elevskyddsombud, antimobbningsteamet, elevråd och arbetslag. Därefter presenteras utdrag från aktuella styrdokument och följs upp av definitioner av förekommande begrepp.

Rektorn ansvarar för att det som inträffar ska utredas, eventuellt polisanmälas samt för dokumentation. Personalen i sin tur ansvarar för att informera barnen/eleverna om planen i början av varje läsårsstart, informera föräldrarna vid första föräldramötet varje höst samt för att ingripa och motverka kränkande behandling. Slutligen ska personal i grundskolan meddela antimobbningsteamet om de får kännedom om mobbning, teamet ska i sin tur följa den aktuella handlingsplanen.

37

Rutiner vid dokumentation lyfts sedan fram för att följas av förskolans respektive grundskolans återkommande förebyggande arbete samt handlingsplaner om kränkningar eller mobbning uppstår. Slutligen hittar man en blankett som ska fyllas i vid behandling/misstanke om mobbning.

Solskolans likabehandlingsplan brister, i jämförande med Skolverkets allmänna råd (2006), i att den alltför enahanda behandlar mobbning och utesluter diskrimineringsbegreppet.

5.2.1 Förståelse

Genom de enskilda intervjuerna framgår det att samtliga intervjupersoner känner till att det finns en lag respektive en likabehandlingsplan, vilket de är positivt inställda till. Likabehandlingsplanen lyfts fram som det aktuella, inte lagen i sig.

Arbetet mot kränkningar

Utifrån de enskilda intervjuerna gjorde jag bedömningen att likabehandlingsplanen i sig inte hade någon stor plats i det förebyggande arbetet. Detta bekräftades under gruppintervjun där pedagogerna framhåller att det handlar om sådant som de redan gjorde innan. De har inte heller haft något fall där de fått pröva planen, menar en av pedagogerna. Planen har därför ingen direkt förankring i det vardagliga arbetet med en egen funktion utan är en del av det redan pågående arbetet. Rektorn menar att den utgör ett bra redskap för hur man ska hantera händelser och markera att det inte är ok, samtidigt som den inte har inneburit någon minskning av kränkningarna. En av pedagogerna uttrycker att det hör till sunt förnuft och ifrågasätter varför man ska kunna det utantill, planen finns till hands när det blir aktuellt att slå upp något. En annan menar att det har lagts mer fokus på problemen kring kränkningar än tidigare och att det känns säkrare, de har fått ett stöd i form av lagen, ett verktyg som en annan uttrycker det. Arbetet sitter redan i ryggmärgen och de finner styrka hos varandra i arbetslaget och rådgör med varandra, säger en av pedagogerna. En annan har svårt att se att likabehandlingsplanen skulle skapa fler möjligheter än vad de hade innan. Innan lagen kom arbetade man aktivt med sitt antimobbningsteam och kamratstödjare. Varje klass har utsett en tjej och en kille till kamratstödjare, de träffas en gång i månaden och delger varandra vad de sett, t.ex. mobbning. De följer sedan upp med samtal med såväl den utsatte som den som mobbat, berättar en av pedagogerna. De känner varandras barn och är ute på rasterna vilket medför att alla vet vem man ska hålla ett extra öga på. Skillnaden är nu att det finns på papper vad man ska göra, samtidigt som det inte är något nytt. "Jag tror inte att man jobbar mer med det än vad man har gjort tidigare. Men att man synliggör sitt arbete mer än tidigare med det"

38

(E, Solskolan e:6). En annan pedagog uttrycker att skillnaden nu ligger i att det går att ta kränkningar ett steg längre genom att polisanmäla elever och att lagen i sig medför en extra tyngd.

Rektorn är av samma åsikt och menar att det inte är något nytt, skillnaden ligger i att det numer vilar på en lag och att det i sin tur stärker. All personal måste "både agera och reagera. Man kan inte gå förbi och säga att det där är inte mitt ansvar" (Rektor, Solskolan e:94). Vidare menar denne att personalen säkerligen känner till vad det handlar om i teorin, men vad det innebär i vardagen är mycket svårare i och med att det pedagogiska uppdraget ligger i botten. Pedagogerna anser sig vidare relativt förskonade mot grövre fall av kränkningar och att det inte är så utbrett. Rektorn däremot tror att det är mer utbrett än vad de någonsin kan föreställa sig.

Vidare framgår det genom de enskilda intervjuerna att det inte är själva planen som vållar bekymmer, utan det är arbetet mot kränkningarna som kan vara problematiskt. Som en pedagog uttrycker det, det är inte svart eller vitt, konflikter är svårhanterliga. "Det jag tycker är svårt är ju när man kommer till dom här barnen som /.../ struntar i alla dom här åtgärderna /.../ mobbningsteamet pratar och det skolledning och föräldrar pratar /.../ Vad gör man då?" (F, Solskolan g:96). Flera lyfter fram det ovårdade språket som den tyngsta svårigheten idag. Kränkningar är mer accepterade bland barn än bland vuxna. De tar till sig från TV och syskon och har svårt att ta till sig de åtgärder som skolan försöker med. Svordomar ingår idag i elevernas vanliga ordförråd och känner inte riktigt till innebörden i alla ord de använder säger en av pedagogerna. Skolan får jobba i motvind för att stå emot all påverkan från media. "Om man tittar på /.../ programutbudet på tv och vad barn sitter och tittar på eller YouTube eller vad som helst. Där man får bete sig hur man vill och säga hur dumma saker som helst" (F, Solskolan e:46). Pedagogerna talar vidare om maktredskap i form av att ringa hem till föräldrarna, men att det inte alltid ger verksamma resultat och att polisanmäla barn sitter långt inne, det är sista utvägen.

Rektorn påtalar att det finns en risk i att det blir inflation i kränkningspåståenden. Ingen kan ifrågasätta en som känt sig kränkt, vilket kan leda till att det används som vapen mot varandra. De har diskuterat dessa farhågor, men inte upplevt det, och har funderingar kring vad som händer om föräldrarna använder sig av det som ammunition.

39

Inflytande och delaktighet

Genom de enskilda intervjuerna framgår det att de flesta pedagogerna anser sig ha varit delaktiga vid utformandet av likabehandlingsplanen, men inte alla. En av dem anser dock att den skulle kunna aktualiseras mer under t.ex. arbetslagsplaneringar. Utformandet av planen gjordes först av skolledning och representanter från skolans antimobbningsteam för att sedan remitteras till arbetslagsledarna och sedan tas upp på APT (arbetsplatsträff) med all personal, enligt rektorn. Eleverna har gjorts delaktiga via elevskyddsombuden samt kamratstödjarna och föräldrarna i sin tur via skolkonferens och föräldraråd, vid såväl utformning som utvärdering av planen. En av pedagogerna menar under gruppintervjun att det är omöjligt att göra alla föräldrar delaktiga i och med att vi lever i ett demokratiskt samhälle. De som är med i föräldraråd är antingen valda eller självutnämnda. Samtidigt får alla föräldrar information om planen på föräldramötena. Det framgår vidare att flertalet av de intervjuade pedagogerna själva känner att de inte har involverat och gett feedback till föräldrarna i den utsträckning deras likabehandlingsplan anger. De förklarar det med att de arbetar efter en speciell modell mot mobbning, Farstamodellen, som fastställer att föräldrarna inte ska involveras i ett tidigt skede. De diskuterar dock att ändra detta för att följa likabehandlingsplanen bättre. Samtidigt anser en av pedagogerna att det kan bli alldeles för stort om man involverar föräldrarna, många gånger går det att reda ut situationer inom skolans ramar. Däremot har det kommit påtryckningar från föräldrar att de vill informeras direkt om det händer något. Detta stämmer en annan pedagog in och menar att det uttryckligen står att skolan i samverkan med föräldrarna ska hjälpa till med uppfostran, något som blir svårt om föräldrarna inte involveras.

Sammanfattande analys

Pedagogerna förfaller likställa likabehandlingsplanen med lagen och visade ingen djupare kunskap i lagens innebörd, dock var alla införstådda med planen. Planen i sig fyller dock inte någon djupare funktion i deras förebyggande arbete, det rör sig om sådant man redan gör. Det handlar om sunt förnuft och man menar att arbetet redan sitter i ryggmärgen. Planen är därför enligt min tolkning inte förankrad som ett dokument i verksamheten, utan det förebyggande arbetet utförs ändå. Däremot tror jag att pedagogerna på Solskolan har haft lättare att ta till sig planen i och med att det tangerat med deras redan befintliga arbete.

5.2.2 Kapacitet och vilja

Genom de enskilda intervjuerna framgår det att skolan har ett medvetet förebyggande arbete mot kränkningar, vilket de intervjuade ser som positivt. Vid närmare fördjupning av

40

intervjuerna kan man urskilja tre viktiga faktorer för detta, skolledningens stöd, stöd från varandra i arbetslaget samt antimobbningsteamet.

Det är tydligt att pedagogerna hyser ett stort förtroende för ledningen. Under gruppintervjun framgår det att utan det stödet tror de att det hade varit tufft och att de hade fått stå ensamma trots att de ändå haft varandra i arbetslaget. Skolledningens roll betonas framförallt i samband med föräldrakontakter som annars kan bli komplicerade. Rektorn själv talar om sin roll att stötta pedagogerna i arbetet med lagen genom att stödja dem i deras pedagogroll, förutom att bara informera om lagen och vad den innebär. Vidare menar rektorn att det är i verksamheten allting sker. Arbetet i arbetslag fungerar som ett stödjande inslag och ser att det är där motorn i verksamheten finns, inte i själva lagstiftningen fortsätter rektorn. Förutom arbetet i arbetslagen ser rektorn kompetensutveckling som ett viktigt inslag och säger att de haft ett flertal föreläsningar för att implementera lagen och därmed planen i verksamheten, allt för att det inte bara ska bli ett papper i en pärm.Pedagogerna menar att arbetet i arbetslaget präglas av en gemensam grundsyn. De har samma syn på normer och värden och deltar i varandras klasser som resurs och vid återkommande teman. De är ute på rasterna och kan namnen på alla eleverna. En av pedagogerna menar att det har lagt en grund för att ingen av eleverna ska säga "du är inte min fröken", utan alla kan ta tillsägelser från alla vuxna. Slutligen omtalas skolans antimobbningsteam i positiva ordalag och som underlättande för arbetet mot kränkningar. Det blir en tyngd när andra än elevernas vanliga lärare tar tag i händelser menar pedagogerna.

Det finns en utbredd vilja att arbeta förebyggande mot kränkningar hos pedagogerna men likabehandlingsplanen lyfts inte fram i detta sammanhang utan man menar att arbetet fortlöper ändå. En av pedagogerna säger att något egentligt intresse att arbete med likabehandlingsplanen som sådan finns inte, däremot finns ett intresse av att barnen ska ha det bra.

Tiden

Genom de enskilda intervjuerna framkom tidsbrist som ett utpräglat hinder i skolan. De har inte bara många barn utan även många planer att förhålla sig och ta hänsyn till. En av pedagogerna under gruppintervjun uttrycker att de kämpar med tidsbristen dagligen men att det säkerligen inte blir bättre med tanke på de dystra ekonomiska framtidsprognoserna. Likaså rektorn lyfte fram tiden som en dålig förutsättning. När lagen kom var det knappt om tid att

41

färdigställa likabehandlingsplanen, vilket lätt kan resultera i att det blir en skolledningsprodukt som sitter i en pärm. Ett sånt här arbete måste få ta tid, tid för diskussioner vid utarbetandet av den är grundläggande menar rektorn.

Dokumentation

En annan svårighet som lyfts fram, i såväl de enskilda som under gruppintervjun, är dokumentation. De har en blankett som ska fyllas i vid kränkningar, men pedagogerna menar att den har hamnat i skymundan och ser den som den svaga punkten i deras arbete. "... blanketten vi har längst bak är lite svår att fylla i för att man vet inte vem man ska fylla i den för. Ska man fylla i den för den som har utsatt nån eller för den som blivit utsatt /.../ den är ju intressant på båda sätten" (E, Solskolan e:64).

De försöker lösa situationer inom arbetslaget samt med hjälp av skolledning och föräldrar om det behövs. En av pedagogerna menar att blanketten i sig inte innebär något dramatiskt utan tror på användandet av den och att det är något de borde blir bättre på. De har diskuterat blanketten i arbetslaget och hur den skulle kunna användas, men känner ändå osäkerhet hur och när den ska användas. En av pedagogerna anser att blanketten kan göra det tydligare för såväl föräldrar och elever som för personal. Vikten av att dokumentera har ökat de senaste åren, enligt en av pedagogerna, även innan lagen kom, tack vare att det blivit viktigare att visa vad som hänt och vad man som pedagog har gjort.

Sammanfattande analys

Skolan ger intryck av ett medvetet arbete mot kränkningar med eller utan lag i ryggen. Jag lyfte fram tre delar som ter sig utgöra en solid grundförutsättning för detta arbete. Dels skolledningen roll där Solskolans pedagoger och skolledning verkar sträva åt samma håll och ligger i linje med varandra, pedagogerna hyser ett starkt förtroende för ledningen. Arbetslaget, den andra faktorn, utgör en stöttepelare för pedagogerna. De finner ett stöd hos varandra och arbetar tillsammans med barnen, vilket förefaller skapa en trygghet även för barnen som inte har problem att ta tillsägelser från vuxna som inte är deras lärare. Den sista delen utgörs av antimobbningsteamet och verkar utgöra en trygghet för verksamheten. Det råder inga frågetecken om vem som ska göra vad utan man följer en tydlig arbetsgång som alla känner till.

Att likabehandlingsplanen inte lyfts fram när pedagogerna talar om sitt förebyggande arbete får mig att tolka att det varken beror på planen eller lagen att man vill arbeta mot kränkningar.

42

En av svårigheterna som lyfts fram i arbetet är tiden, det är många planer att förhålla sig till men pedagogerna verkar ändå ha förmåga att prioritera, då de inte uttalar tidsbristen som ohållbar. En annan svårighet som pedagogerna uttrycker är dokumentation. De har i sin likabehandlingsplan en blankett som ska fyllas i vid kränkningar, men medger att den sällan om än aldrig används.

43