Vi ser att kompetensen kring särskild begåvning, på de skolor vi har besökt, är ojämn. Vissa pedagoger ger uttryck för att de har mer kunskap än andra. Vi ser också att intresset är det som har styrt deras kunskap kring de här eleverna. Enligt examensförordningen för specialpedagoger är det tänkt att specialpedagogen har en handledande roll i skolan. Vår erfarenhet är att även många specialpedagoger saknar kompetens kring särskilt begåvade elever, här är det också intresset som styr kunskapsnivån eftersom denna elevgrupp inte nämns på specialpedagogutbildningen. Westling Allodi (2014) menar att i Sverige ges inte någon kompetensutveckling inom området men ändå förväntar att kunskapen finns. En viktig förändring i skolan idag måste vara att alla får den kunskapen som behövs för att möta denna elevgrupp på bästa sätt. En av informanterna känner en frustration över att det tar tid att implementera ett nytt synsätt i skolan. Det är här vi specialpedagoger kan ha en viktig roll genom att fortbilda och handleda pedagoger på skolorna. Vi som specialpedagoger kan se till att det blir en utvecklingsprocess som fortlöper genom kollegialt lärande, eftersom det genom möten och diskussioner skapas naturliga fortbildningstillfällen pedagoger emellan. När pedagogerna har fått ökad kunskap kring dessa elever kan det också bli lättare att identifiera. Kullander (2014) vill att man ska använda kvalitativa metoder för att identifiera dessa elever, såsom specialpedagogiska utredningar istället för kvantitativa metoder som Wisc-test. Detta då hon inte tror att särskilt begåvade barn visar sin fulla potential på standardiserade test. Särskilt begåvning är inte en diagnos och med ökad kunskap hos både specialpedagoger och lärare, kan identifieringen läggas på dem och skolpsykologen kan använda sin tid till att utreda elever med en diagnos.
38
Metoddiskussion
Vi anser att vårt metodval gav denna studie ett tillräckligt bra empiriskt material för att vi skulle kunna ge svar på studiens frågeställningar och därmed fullgöra syftet med studien.
Det finns fördelar och nackdelar med kvalitativa intervjuer. En av fördelarna är att de mänskliga insikterna och erfarenheterna genererar ny förståelse. Informanterna har lättare att förklara sig vid en intervju än vad informanten hade haft vid en kvantitativ undersökning. Detta eftersom forskaren har chans att ställa följdfrågor, för att på så sätt få en djupare inblick i vad informanten menar. Enligt Fejes & Tornberg (2015) kan vi genom intervjuer skapa en möjlighet att se “världen” på ett nytt sätt. Samtidigt har forskaren en central roll i intervjun, vilket kan påverka analys och resultat efter hur forskaren är som person. Forskaren kan inte vara objektiv i en intervjusituation eftersom forskaren har med sig sina åsikter och förutfattade meningar. Vi såg en fördel med vårt val av metod då vi fick ett mer personligt möte som i sin tur kunde generera kunskap om hur vissa skolor identifierar särskilt begåvade barn. Vår studie visar enbart hur det kan se ut på en del skolor och inte hur det generellt ser ut på alla skolor. Vårt bekvämlighetsurval gjorde att vi hamnade i sociokulturellt starka områden med informanter som hade ett intresse av särskilt begåvade elever. Bryman (2018) skriver om problemet med att använda sig av bekvämlighetsurval. Han menar att det kan uppstå svårigheter med att generalisera om forskaren väljer informanter utifrån tillgänglighet. Två av informanterna blev sjuka inför våra träffar, men vi lyckades boka om tiden för intervjuerna och fick därav inget bortfall. Vid ett av intervju tillfällena var vi hemma hos en av informanterna och då var de två stycken. Där fick en av dem gå iväg när den andra intervjuades vilket gjorde att de aldrig var i samma rum. Vi valde enskilda intervjuer framför gruppintervjuer av den orsaken att informanterna kan bli påverkade av varandra i grupp. Kvalitativa intervjuer är flexibla allt efter informanternas svar, vilket hjälpte oss att besvara vårt syfte med studien (Bryman, 2018). En nackdel med vårt metodval kan ha varit att det kan uppstå en maktasymmetri i och med att vi var två intervjuare och en informant. Här hade det möjligen varit bättre att en av oss hade intervjuat. Samtidigt ansåg vi att det var viktigt att båda var med och lyssnade på informanternas svar eftersom analysen börjar redan vid själva genomförandet av studien (Fejes & Thornberg, 2015). För att undvika maktasymmetrier utförde vi intervjuerna på platser där informanterna kände sig trygga. Möjligtvis har resultatet påverkats av att vi var bekanta med tre av informanterna.
Vi ville inte att informanterna skulle påverkas av frågorna i förväg, därför valde vi att informanterna fick ta del av intervjuguiden vid själva intervjutillfället. Samtidigt hade det
39
möjligen skapat trygghet för informanterna om de i förväg tagit del av frågorna. Vi valde att spela in intervjuerna på två apparater, för att på så sätt undvika teknikstrul. Detta visade sig vara lyckat, eftersom en av apparaterna vid ett tillfälle inte spelade in. Vi anser att en av de största utmaningarna i arbetet var att beskriva och analysera informanternas svar på ett korrekt och rättvist sätt. Kvale et al. (2014) menar att det är en etisk aspekt om transkriberingarna är lojala mot informanterna och vilket djup som kan fås i intervjuerna. För att göra informanternas svar så tydliga som möjligt har vi valt att delge läsaren några svar i citatform. Vi valde enligt Graneheim & Lundman (2004) ut meningsbärande enheter ur transkriberingarna, för att på så sätta hitta gemensamma nämnare inför analysprocessen. Graneheim & Lundman (2004) menar att det kan vara svårt att välja ut meningsbärande enheter eftersom för stora enheter riskerar att innehålla mer än ett fenomen samtidigt som för små enheter kan sönderdela materialet. Man kan i både fallen missa viktig information, i vårt arbete förekommer självklart också denna risk. Sammanfattningsvis tror vi att vårt val av metod tillsammans med vår teoretiska ram har hjälpt oss att få en “röd tråd” genom hela processen och därav lett till en godtagbar tillförlitlighet av vår studie.