Studien visar att det sker mycket lite samarbete kring undervisningen mellan lärare och speciallärare/specialpedagoger. Enskilda elever får stöd någon gång i veckan men resten av tiden befinner de sig i klassrummet. Med tanke på dessa elevers behov av struktur i läs- och skrivundervisningen, är en dialog kring helheten i undervisningen av stor vikt. Specialläraren/specialpedagogen behöver ha kunskap om innehållet i elevens övriga undervisning för att kunna föra en konstruktiv dialog med eleven och läraren kring hur hela undervisningssituationen kan anpassas utifrån elevens behov. En förutsättning är då att specialläraren/specialpedagogen är insatt i vilka metoder som används i undervisningen.
Lärarens kunskap om läs- och skrivutveckling har visat sig vara en viktig framgångsfaktor (Alatalo, 2011; Fischbein, 2009; Kamhi & Catts, 2011; Moats, 2009) och det är därför viktigt att lärare, speciallärare och specialpedagoger delar med sig av sina kunskaper och lär av varandra. Hattie (2011) betonar att det kollegiala lärandet kan leda till en utveckling av undervisningens kvalitet. I dialogen och samarbetet ges också möjlighet att upptäcka elever i behov av stöd tidigt, något som är av stor vikt för elevens vidare utveckling, självförtroende
40
och motivation (Ahrnéll, 2008; Alatalo, 2011; Myrberg, 2003). Särskilt viktig blir det kollegiala lärandet då lärare generellt sett, liksom specialpedagoger och speciallärare, ofta har otillräckliga kunskaper om språkets uppbyggnad och struktur då den grundläggande utbildningen i läs- och skrivinlärning under grundskollärarutbildningen är bristfällig (se Alatalo, 2011). Det är också bekymmersamt att lågstadielärarna som har mest kunskap om läs- och skrivinlärning går i pension allt eftersom (Alatalo, 2011). Det innebär att mycket kunskap i skolan går förlorad och de stora förlorarna är eleverna och samhället. Förutom ett utökat kollegialt lärande behövs en förändring av inte bara grundskollärarutbildningen utan även av utbildningarna till specialpedagog och speciallärare. Enligt Alatalo (2011) är kunskapsnivån på specialpedagoger och speciallärare likställd med lågstadielärarnas trots vidareutbildning.
Precis som elever genom kommunikation lär av varandra, lär pedagoger av varandra och om kvaliteten i skolan ska höjas behövs kollegialt lärande. God lärarkompetens vinner alla elever på det men de största vinnarna är elever i behov av stöd (Alatalo, 2011; Fischbein, 2009: Myrberg, 2003). För att öka det kollegiala lärandet skulle speciallärares och specialpedagogers kompentens behöva användas i verksamheten mer och tas tillvara på ett bättre sätt än vad studien visar att den görs. Att enbart arbeta med enskilda elever bidrar inte till kollegialt lärande. Att specialläraren/specialpedagogen arbetar nära arbetslagen och är en naturlig del av arbetslagens verksamhet skulle däremot kunna ha en positiv effekt på det kollegiala lärandet. Genom att till exempel delta vid planering av arbetsområden kan anpassningar för elever i olika svårigheter diskuteras på ett konkret plan. Om specialläraren/specialpedagogen ibland deltar i den ordinarie undervisningen ges förutsättningar för läraren och specialläraren/specialpedagogen att mötas och lättare förstå varandra utifrån en gemensam upplevelse. Speciallärarna och specialpedagogerna har enligt föreliggande studie liten insikt i vad som händer i den ordinarie undervisningen och min egen erfarenhet säger att läraren ofta har liten insikt i vad eleverna gör hos specialläraren/specialpedagogen. Ingen vuxen har då möjlighet att fungera som en brygga för eleven mellan specialundervisningen och undervisningen i klassen. Läraren kan då inte heller bygga vidare på färdigheter som eleven tränat på i specialundervisningen och vice versa, utan det blir isolerad träning ett par gånger i veckan. Ett utökat samarbete gynnar med stor sannolikhet elever i svårigheter.
ASL som metod har gett skrivandet en större plats i undervisningen, en plats som tidigare dominerades av lästräning (Trageton, 2014). Forskning visar att skrivträning har en positiv effekt på läsförmågan (Graham & Hebert, 2010) vilket ger belägg för att skrivträning borde få en större plats inom specialundervisningen än vad studien visar att den har idag. Om skrivandet ska ske med penna eller dator ger studien inget entydigt svar på. Däremot visar forskning att
41
datorn underlättar vid kommunikation och formativ feedback, faktorer som har visat sig ge goda resultat på elevers läs- och skrivförmåga (Genlott Agélii & Grönlund, 2016). För att kunna bedriva en kommunikativ och formativ undervisning under de första skolåren underlättar det om eleverna är förtrogna med datorn som verktyg.
För elever som behöver mer systematisk träning kan förslaget som kom fram i studien, att begränsa ASL till några bokstäver i taget, vara intressant att prova i specialundervisningen som komplement till annan läs- och skrivträning. På så vis behålls den röda tråden i undervisningen även i specialundervisningen. Eleverna får mer träning i att hitta bokstäverna på tangentbordet, vilket kan hjälpa dem i den ordinarie undervisningen, samtidigt som de tränar kopplingen mellan fonem och grafem mer systematiskt. Det är viktigt att elever i läs- och skrivsvårigheter blir kompetenta datoranvändare då de kan har stor hjälp av stavningsprogram och talsyntes när de kommit en bit i sin läs- och skrivutveckling. Den systematiska skrivträningen bör inte ske på bekostnad av det kommunikativa skrivandet i samspel med andra då det har visat sig att kommunikation och formativ feedback har god effekt på läs- och skrivförmågan hos lågpresterande elever (Genlott Agélii & Grönlund, 2016).
Metoddiskussion
En kvalitativ forskningsmetod användes i studien med syfte att synliggöra speciallärares och specialpedagogers upplevelser och erfarenheter av ASL för elever i läs- och skrivsvårigheter. För att nå ett bredare urval hade den kvalitativa studien kunnat kompletteras med enkäter till ett större antal speciallärare och specialpedagoger. Den fenomenologiska ansatsen användes till att beskriva likheter och skillnader i informanternas uttalanden. Valet av halvstrukturerade intervjuer gjordes för att få en nyanserad bild av informanternas erfarenheter då intervjuformen ger utrymme för ett friare berättande jämfört med strukturerade intervjuer. Frågorna i den halvstrukturerade intervjun användes som garanti för att alla frågeområden behandlades av samtliga informanter. Intervjumaterialet blev på så vis lättare att strukturera och sammanställa.
Syftet med att genomföra gruppintervjuer istället för enskilda intervjuer var att det skulle leda till diskussioner som fördjupade och vidareutvecklade informanternas upplevelser och erfarenheter. Min uppfattning är att det hade fungerat lika väl med enskilda intervjuer då informanterna interagerade i liten grad. En av intervjuerna blev enskild på grund av sjukskrivning vilket kan ha påverkat informantens uttalanden i den mån att hon inte gavs möjlighet att interagera med en kollega. Fördelen med gruppintervjuer var att mängden
42
information blev stor i förhållande till antalet intervjuer. Då frågorna skickades till informanterna några veckor innan intervjun gavs de möjlighet att reflektera och förbereda sig vilket ledde till att intervjuerna blev innehållsrika och tidseffektiva.
Antalet intervjufrågorna var medvetet få för att ge utrymme till följdfrågor. Frågorna fungerade som ett skelett och gav intervjun måttlig struktur. Transkribering av materialet var en förutsättning för att få överblick och struktur vid analysarbetet. Eftersom två av informanterna var sjukskrivna blev materialet något begränsat vilket kan ha påverkat resultatet. Istället för totalt sju informanter blev det fem. På grund av det låga antalet informanter går inga säkra slutsatser att dra av resultatet och då endast tre skolor i kommunen deltog i studien går resultatet inte att generalisera.
Informanterna var olika insatta i metoden ASL. Några hade själva arbetat med metoden medan andra hade läst eller hört om metoden eller observerat kollegor använda den. Det medförde skillnader på svarens kvalitet och därmed på resultatets giltighet. Informanterna var över lag mindre insatta i ASL än jag hade föreställt mig men däremot väl insatta inom området läs- och skrivsvårigheter. Informanternas inställning till ASL hade eventuellt varit annorlunda om de hade varit mer insatta i metoden och arbetssättet i klassrummen. Det skulle i så fall kunnat ha en påverkan på resultatet med tanke på att de informanterna som var mest insatta i ASL också såg flest fördelar med metoden. En av dem använde ASL i specialundervisningen. Intervjuer med lärare som arbetar aktivt med ASL och därmed är väl insatta i metoden hade varit att föredra om studien inte hade varit riktad mot elever i läs- och skrivsvårigheter. Två av tre skolor i studien arbetade i mindre utsträckning med ASL än jag hade förutsatt. Resultatets validitet hade blivit högre om studien enbart innefattade skolor som arbetade fullt ut med metoden. För att tillgodose det kriteriet hade studien behövt utföras i en annan kommun.
Vid en kvalitativ forskningsmetod värderar, tolkar och analyserar forskaren informationen som framkommer. En medvetenhet finns kring att analysen av informanternas svar är färgad av min egen förförståelse och mina egna erfarenheter.