Specialpedagogiska strategier gällande arbets och förhållningssätt i skyddat boende

I detta avsnitt är kategorierna: barnsyn, normalt, rutiner, struktur i vardagen, gruppen och aktiviteter, framkomna ur berättelserna.

Processen att införa specialpedagogik som en del i verksamheten på det skyddade boendet har pågått under många år. Det har funnits olika funderingar på vilken barnsyn som skulle råda i det skyddade boendet. Två av socialsekreterarna berättar om idéerna att utveckla arbetet med barnen i boendet. ”Barn skulle bearbeta sina upplevelser och barn skulle bli sedda. Och barn skulle komma i fokus mer.” Samt ”På vilket sätt skulle man kunna införa något som skulle gynna barnen men också mammorna?” En socialsekreterare berättar mycket om tiden innan det fanns specialpedagog i boendet: ”Barnen syns inte riktigt, de fick samtal – korta. Samtal riktat i bearbetning. Men den andra sidan den pedagogiska, lekar, det fanns inte.” Detta är något som även nämns i de specialpedagogiska dagboksanteckningarna: ”Barnen behöver prata om saker som intresserar dem! Att någon lyssnar och ställer frågor kring ämnen som barnen har valt! Att de får prata med varandra tillsammans med en vuxen!”

En socialsekreterare upplevde hur samarbetet var i början: ”Och jag kommer ihåg att vi kämpade rätt mycket med hur vi skulle lägga upp det och få andra att bli engagerade i det vi gör.” Berättandet fortsätter med tankar kring att även om verksamheten tidigare har jobbat mycket med barnen har fokusområdet inte varit samma som idag och att i nuläget lyfts barnens behov fram frekvent på ett annat sätt än tidigare. I dagboken står: ”Genom att vara delaktig, närvarande och intresserad så kommer de bästa lärsituationerna” och ”Barnen behöver uppleva fler tillfälle då vi sitter tillsammans och lyssnar på varandra.” Ytterligare ett citat från dagboken: ”Genom att sitta och ge sig tid till att pyssla så skapar man en harmonisk stämning som väcker kreativitet hos barnen.” En socialsekreterare säger: ”Jag tänker som jag sa att vi har kommit långt med att

38

etablera det som du och vi gör nu, både utifrån att nu är alla involverade i det enligt schemat. Och det känns som att man kanske har fått en annan bild av hur det kan se ut och att det faktiskt fungerar.”

En socialsekreterare tänker tillbaka på hur verksamheten har varit och berättar: ”… det saknas det normala. Det som barn tycker om, det som barn saknade var deras förskola, rutiner, strukturer i vardagen alltså det normala som inte fanns i det skyddade boendet.” Från dagboken: ”Det är så givande för barnen att de får göra saker som de känner igen från förskolan/skolan. De berättar för mig om vad de brukar göra och jag får en känsla av att de tycker om att det finns möjlighet för dem att göra samma saker här.”

Det berättas av en socialsekreterare att: ”Jag tycker det här att mammorna är med sina barn är stor vinst.” I de specialpedagogiska dagboksanteckningarna står: ”Den pedagogiska summeringen av dagen är att det är stor vinst i att ha mammorna med så att jag kan förklara tanken med det vi gör.” Ytterligare ett citat från dagboken som belyser samarbetet mellan professionerna i det skyddade boendet vid aktiviteterna är: ”Det är ett tillfälle då personalen kan se barnens och mammans sätt att anknyta till varandra, deras samspel och relation. Att få möjlighet till det ger mer än hur många samtal som helst. Och framförallt när familjen är ny och barnen inte känner oss (eller mamman känner oss) så behövs de stunderna som inskolning.” I dagboken finns noteringar om hur viktigt det är med gruppdynamiken i det vardagliga arbetet i boendet. Eftersom det flyttar in och ut familjer hela tiden ändras gruppen och det är ständigt en pågående process i att skapa sammanhållning. ”Det är så tydligt hur gruppsammansättningen av barnen påverkar resultatet på samlingarna.” Därför är det av stor vikt att det finns kompetent personal närvarande vid alla aktiviteter för att främja en positiv stämning. Detta kommer även fram i ett samtal: ”Alla kommer med så olika bakgrunder och att försöka få ner det till att nu ska vi göra det här tillsammans. Oftast fungerar det ju väldigt bra.” Den pedagogiska reflektionen från dagboken är: ”Att ha olika moment i samlingen är positivt för då är det lättare för barnen att vara delaktiga en längre stund.” Samt att inga aktiviteter sker av en slump. De planeras noga utifrån varje familjs specifika behov.

Framtidstankar som socialsekreterarna berättar om är att få specialpedagogiken ännu mer synlig: ”Du har så mycket observationer, du har mycket tyst kunskap om den familjen som inte kommer fram. Den kommer bara fram när det är problem.” Att fortsätta utveckla samarbetet mellan våra professioner är något som alla tre

39

socialsekreterare pratar om. Fokus ligger mycket på att vår dokumentation ska få större tyngd i eventuella domstolsförhandlingar men även att övriga aktörer i samhället ska kunna ta del av dokumentation som säger vad vi har sett att familjen behöver, till exempel: ”… att barn ska ha fortsatt stöd, det ska bli uppföljning på de här barnen.”

5.1.1 Analys av specialpedagogiska strategier gällande arbets- och förhållningssätt i skyddat boende

Två av berättelserna handlar till stor del om hur verksamheten var organiserad innan specialpedagogiken infördes. Innan var barnen inte lika synliga i boendet och det som erbjöds dem var samtal där våldsupplevelserna kunde bearbetas. Nu är barnsynen annorlunda, barnen är mer i fokus och samtalsformerna har förändrats. Med utgångspunkt från Vygotskij (1995) där det står att yngre barn lever mer inom det förväntade, förutsedda och önskade området är detta något som den vuxne förhåller sig till i samtalen med de yngre barnen samtidigt som kunskapen finns att äldre barn oftare pratar om tidigare händelser. Barnen får även möjligheter att prata om sina intressen och det finns närvarande vuxna som intresserar sig för dem. Enligt Baths (2015) traumamedveten omsorgsmodell är detta en gynnsam metod i arbetet med traumatiserade barn. Något som också är centralt i arbetet kring de våldsutsatta familjerna är att just se dem som en familj och det är viktigt att verksamheten är inriktad på att både barn och mammor får gemensamt främjande insatser. När familjerna ses som en helhet i skyddat boende och erbjuds möjlighet till gemensamt stöd ökar möjligheterna att stärka dem. Ytterligare en tanke är att specialpedagogik är ett ämne som utgår från flera teorier, sociologi, psykologi och medicin (Nilholm, 2005). Det gör att specialpedagogiken tillför många gynnsamma delar i arbetet.

Den specialpedagogiska processen har även inneburit ”ett kämpande” i hur specialpedagogiken skulle implementeras och få all personal engagerad. Samt hur betydelsefullt det är att socialsekreterarna upplever en delaktighet för att det ska bli kvalité i arbetet. I nuläget är socialsekreterarna schemalagda för att alla vid något tillfälle ska få möjlighet att ta del i de specialpedagogiska aktiviteterna. Bath (2015) synliggör vikten av att normaliserade aktiviteter genererar möjligheter att skapa nya sammanhang. De specialpedagogiska aktiviteterna har skapat ett engagemang som alla har insyn i eftersom personalen känner delaktighet. Målet är att barnen och mammorna ska uppleva att personalen är närvarande och intresserade av dem, vilket inte var lika

40

centralt tidigare. Detta utvecklar i sin tur bra lärsituationer för alla som deltar. Dock är det viktigt med kompetenta vuxna som kan närma sig barnets perspektiv, vara emotionellt närvarande och inneha en lekfullhet, som Lutz (2013) påpekar.

En viktig del i den specialpedagogiska processen är att skapa normalitet i boendet. Exempel som nämns i berättelserna är att barn saknar sin förskola och skola, det saknas rutiner och struktur. Genom att ha aktiviteter som utgår från förskolan och skolans verksamheter har detta nu blivit ett naturligt inslag i vardagen. I det skyddade boendet är det även fokus på att stimulera till lek enligt Vygotskijs(1995) teori om att det är genom lek barn tolkar sina upplevelser och den kan fungera som en problemlösning. Vid analysen av de specialpedagogiska dagboksanteckningarna är ett ämne ständigt återkommande under de åren som dagboken har skrivits, just att det ska vara givande aktiviteter för barnen och deras mammor. Alla berättelserna handlar om att det är en stor vinst i att mammorna är med sina barn på ett sätt som tidigare kanske inte har varit möjligt för dem. När socialsekreterarna deltar i aktiviteterna får de inblick i familjernas anknytning, samspel och relationer. Detta kan i sin tur vara mycket givande att samtala om med mammorna i enskilda samtal, vilket även framkom i berättelserna.

Gruppdynamiken är ett fenomen som även det kan analyseras. I det skyddade boendet flyttar familjer med olika bakgrunder ständigt in och ut, vilket gör att det är en konstant pågående process i att skapa en gruppsammanhållning. För barn som utsätts för våld i hemmet ökar risken att utveckla psykisk ohälsa vilket kan leda till svårigheter med sociala relationer (Afolabi, 2015).

Socialsekreterarna berättar om hur viktigt det är med kompetent personal som har förmågan att skapa positiv stämning (Bath, 2015). Ett citat från dagboken: ”Att ha olika moment i samlingen är positivt för då är det lättare för barnen att vara delaktiga en längre stund.” Betydelsefullt är också att inga aktiviteter sker av en tillfällighet utan de är noga planerade utifrån varje familjs behov. Genom att lyfta de här delarna synliggörs den del av vad det specialpedagogiska arbetet fokuserar på i skyddat boende.

Berättelserna kring framtidstankarna är att socialsekreterarna önskar att det specialpedagogiska perspektivet ska bli mer synligt samt att det ska finnas möjlighet att fortsätta utveckla samarbetet mellan professionerna. En önskan som framkom är att den dokumentationen som sker i skyddat boende ska få större tyngd vid eventuella domstolsförhandlingar, att dokumentationen ska finnas tillgänglig för fler aktörer som arbetar kring de våldsutsatta familjerna. Tanken kring detta är att familjerna i regel behöver fortsatt stöd och det hade varit positivt med uppföljning av barnen. Här är en

41

tydlig koppling till att uppleva traumatiska händelser som barn senare i livet kan utveckla olika psykiska sjukdomar (Nabors et al., 2016). Om barnen hade fortsatt att följas skulle eventuellt dessa sjukdomar förhoppningsvis kunnat minskas. Det är i alla fall en framtidsdröm som diskuteras i socialsekreterarnas berättelser. Metell et al. (2001) belyser hur barn som utsatts för trauma på grund av våld i hemmet kan bli feldiagnostiserade och behandlade på fel sätt. Detta kan uppmärksammas när barn kommer till skyddade boende om där finns specialpedagogisk kompetens och genom dokumentation kan den informationen föras vidare till eventuella behandlare som möter barnen på andra arenor.