Specialpedagogiskt perspektiv

5.3.1 Förskollärarnas kontakt med specialpedagogen

De intervjuade förskollärarna nämner alla vikten av att ha kontakt med en specialpedagog, att bolla med och som kan handleda personalen i samtal om barnen. Vidare menar de att det kan vara lättare för en som kommer utifrån att lägga märke till saker som är möjliga att förändra än för dem själva när de går i det varje dag. De intervjuade förskollärarna anser att det är gynnsamt att tidigt ta kontakt med

32

specialpedagogen, de menar att de i sina arbetslag ofta känner ganska snabbt att de behöver handledning när det gäller de utagerande barnen. Malin och Lotta tillägger ändå att de i sina arbetslag först försöker med alla tips och trix de kan innan de kontaktar specialpedagogen. När de tagit den första kontakten berättar de intervjuade förskollärarna att då brukar specialpedagogen komma ut till förskolan för samtal i första hand. I dessa samtal kan förskollärarna berätta vad de har sett och upplevt samt lite om vad de har provat att göra. Karin berättar att nästa steg är att specialpedagogen kan gå in och observera barngruppen, att observera hela barngruppen kan göras utan att föräldrar gett samtycke till detta. När det gäller detta menar Lotta att när specialpedagogen går in och ser hur de arbetar samt är med barnen kan pedagogerna sedan få tips om hur de kan utveckla sitt arbetssätt så att det bättre gynnar de utagerande barnen. Helena säger att specialpedagogen som är knuten till hennes förskola ofta efter det första samtalet vill att pedagogerna pratar med föräldrarna till det utagerande barnet, får deras samtycke till att gå in och observera speciellt det barnet. Helena och Karin menar också att de ibland tar hjälp av specialpedagogen när de skriver IUP samt inför utvecklingssamtal gällande de utagerande barnen, för att det ska bli rätt formulerat även när det gäller de bitar där barnet har svårigheter. Lotta avslutar med att säga att hon i relation till de utagerande barnen ofta känner att hon inte räcker till och att det då känns bra att specialpedagogen kan gå in, observera, stötta henne i hennes arbete samt hjälpa henne att utveckla det ännu längre.

5.3.2 Specialpedagogens syn

Annis (den intervjuade specialpedagogen) definition av ett utagerande barn är mer komplicerad än de intervjuade förskollärarnas. Hon menar att det beror på miljön barnet är i, ett barn kan ha ett utagerande beteende i ett sammanhang men inte i ett annat. Vidare erfar Anni att definitionen ligger mycket i pedagogernas ögon, det en pedagog ser som ett utagerande barn är inte det i någon annans ögon. Anni anser att ett utagerande barn är när det blir så mycket problematik runt ett barn att behovet att sitta ner och diskutera det eller göra en handlingsplan kommer.

När det gäller hur arbetet kring utagerande barn ska utföras menar Anni att det är förhållningssättet och bemötandet som är det viktigaste, att det inte blir en negativ spiral

33

runt barnet samt att lägga fokus på det positiva som barnet gör. Vidare anser Anni att det är viktigt att arbetssättet kring dessa barn anpassas individuellt samt att det för många barn med ett utagerande beteende underlättar att ha en tydlig struktur i vardagen. Enligt Anni är det även viktigt att dela barngruppen i mindre grupper så mycket som möjligt eftersom det är vanligt att problemen blir mindre i en liten grupp. Anni upplever att antalet konflikter och diagnoser har ökat i takt med att barngrupperna har blivit större, att det har hänt något i de här stora barngrupperna som påverkar barnen negativt.

Anni anser att det bör läggas mer fokus på att försöka förändra den pedagogiska miljön än att försöka förändra barnet. Vidare säger Anni att ”Den fysiska innemiljön är viktig, att det är tydligt när ett barn går in i ett rum vad rummets kod är.” (Anni). Med detta menar hon att det ska vara tydligt vad varje rum är menat att användas till, att rummet inte signalerar något annat än vad pedagogerna tänkt att det ska signalera. I enlighet med Vygotskijs teorier om rums betydelse för barns lärande bör pedagoger tänka på att ”Rummen bär på och förmedlar kunskaper, erfarenheter, känslor och förväntningar. De talar till barnen…” (Strandberg, 2006, s. 22). För att lyckas med detta menar Anni att det är avgörande med en fungerande dialog mellan pedagogerna i ett arbetslag, att de diskuterar vad de vill åstadkomma i sin verksamhet, att säga att det är de här utrymmena vi har, prata om vad vi kan göra med dem samt att även bjuda in barnen att delta i den dialogen. Enligt Vygotskij bör inte pedagoger ställa i ordning alltför mycket av den pedagogiska miljön i förväg åt barnen, de vinner ofta mer på att i samråd med barnen fundera över, prata om samt förändra lärandemiljön (Strandberg, 2006, s. 24). Anni anser också att det är viktigt att uppmuntra barnens självständighet, att material och saker är tillgängliga för barnen att själv ta fram.

När en förskola kontaktar Anni är det i första hand för att ha ett samtal om barnet anonymt, vad pedagogerna ser som problem samt vad de vill ha hjälp med. Ibland räcker det att Anni fungerar som en handledare för pedagogerna men i vissa fall känner de att det inte räcker, de behöver ha mer hjälp och vill att Anni ska komma in och observera barnet. Enligt Anni är det så att då måste pedagogerna först kontakta föräldrarna och få deras samtycke till att hon ska observera. Efter observationen träffar Anni pedagogerna och berättar vad hon lagt märke till, vill föräldrarna träffar hon även dem, berättar vad hon sett samt vad de kommit överens om att de ska göra på förskolan. I det eventuella mötet med föräldrarna brukar Anni poängtera att hon är där mest för pedagogernas skull, för verksamhetens skull samt att förändringarna ska ske i verksamheten och inte hos barnet.

34