I den aktuella uppgiften får eleverna välja om de vill rita, skriva eller både rita och skriva. Eftersom det framgår av intervjuerna i den andra delstudien att eleverna väljer att rita framför att skriva, oavsett verbalspråklig bakgrund, är det intressant att två av eleverna, Oskar och Mustafa, som ett skäl till denna ståndpunkt framhåller att de bättre minns hur människorna levde under sten-åldern när de får lov att använda bild och färg. De multimodala resurserna kan
DISKUSSION
alltså sägas ha en kognitiv funktion i samband med textproduktionen. Mustafa menar också att det är arbetsamt att skriva: ”om man skulle skriva så kommer jag inte ihåg så mycket vad som händer och vad man gjorde och då kommer jag inte att ha så mycket”. Bild och färg verkar hjälpa Mustafa att minnas och man kan tänka sig att han skulle ge upp redan inledningsvis om han var tvungen att redovisa genom att skriva.
I det följande diskuteras lärarens förhållningssätt och elevernas val av uttrycks-sätt och semiotiska resurser relaterat till lärarens undervisning, här med fokus på formuleringen av stenåldersuppgiften.
Lärarens förhållningssätt
Det är inte alltid lätt att motivera elever till skriftspråkligt arbete. Det är därför intressant att fråga sig hur Oskars och Mustafas framställningar hade sett ut om de enbart hade erbjudits att redovisa uppgiften skriftligt. En gissning är att de troligen hade haft svårt att lösa uppgiften i sin helhet (och få med alla delar), det vill säga att redovisa ”boende, mat, männens och kvinnornas arbete, redskap och verktyg” på stenåldern. Som Mustafa uttrycker saken: ”Det kan vara svårt att förklara på rader”. Bild och färg framstår därmed som viktiga semiotiska resurser för att budskapen ska gå fram i elevernas text-produktioner oavsett deras språkliga bakgrund.
Det förefaller därför angeläget att fortsätta diskutera betydelsen av ett multimodalt språk- och kunskapsutvecklande textarbete för alla elever, men kanske särskilt för elever som under perioder i sin utveckling föredrar att skapa mening genom att rita och färglägga. Att så skulle vara fallet stämmer också överens med Annings (2003) samt Kendrick och McKays (2004) studier. Deras resultat visar att elevers illustrationer är undervärderade som bärare av information och att det fordras fördjupad kunskap om både multi-modalitetens betydelse för meningsskapandet och hur man analyserar och värderar elevernas framställningar.
Ett rimligt antagande är att både Mustafa och Oskar, genom erbjudandet att kunna använda sig av flera uttryckssätt, ökar sina möjligheter till
tekst-skaping, det vill säga till att lösa uppgiften med fokus på innehållslig reflektion,
och inte fastna i svarjakt där de rätta svaren utan någon närmare reflektion redovisas (Løvland, 2011). Deras textproduktioner kan ses som relativt själv-ständiga reflektioner över ämnesområdet stenåldern eftersom de redovisar det
innehåll som efterfrågas i uppgiftsformuleringen genom att välja
uttrycks-former som är lämpliga för det de vill förmedla.
Att de väljer att arbeta på det viset – och därmed väljer bort verbalspråket i sin framställning – skulle senare kunna ligga till grund för språkutvecklande arbete i verbalspråklig riktning. Jag menar att detta är betydelsefullt för alla elever som är i behov av stöd i att utveckla sin förmåga att uttrycka sig genom skrift, inte minst de flerspråkiga. För vissa elever är det rimligen avgörande att de uppmuntras att använda sig av olika uttryckssätt och att dessa uppmärk-sammas som likvärdiga (se till exempel Hopperstad, 2008, 2010; Kibsgaard Sjøhelle, 2011; Løvland, 2010; Tønnessen, 2010a, 2010b; Vollan, 2010).
För Bezartas vidkommande fyller den multimodala textproduktionen en kommunikativ (och kanske socialt) positionerande funktion. Syftet med arbetsuppgiften är enligt henne själv att både hon och ”fröken” ska veta hur mycket hon kan om stenåldern. När det gäller sitt val av semiotiska resurser menar hon att färg är viktigt för att ”det blir fint” (även om hon menar att det var mer svart och vitt på stenåldern). Bezarta framhåller att hon vanligtvis börjar med att skriva (”så att jag hinner skriva något”) men att hon vid det här tillfället gjorde tvärtom, det vill säga ritade först och sedan kompletterade sin bild med skrift.
Här kan man tänka sig att lärarens uppgiftsformulering varit styrande och det är värt att notera att Bezarta själv framhåller skrift som en (generellt) viktig resurs – hon verkar mån om att anpassa sig efter lärarens krav. Här framstår en tänkbar komplexitet i de krav som ställs på elevernas textproduktion. Medan läraren uppmuntrar till multimodalt skapande uppfattar den enskilda eleven att det är viktigt med skrift i skolsammanhang (jfr Mackenzie & Veresov, 2013). Tønnessen (2010b) och Vollan (2010) anser att detta utgör ett vanligt hänsynstagande när elever skapar egna texter.
Det verkar således vara en sak att uppmuntra till multimodalt menings-skapande och en annan att uppmärksamma och bedöma helheten av de olika deluppgifterna (jfr Godhe, 2014). För många elever (som Mustafa och andra i samma situation) kan det därför vara avgörande att utifrån tidigare erfaren-heter få uttrycka sig multimodalt och på sikt utveckla sin förmåga att skriva både för hand och med hjälp av digitala redskap (Dysthe, 1996, 2003; Liberg, 2007; Liberg & Säljö, 2014).
Läraren i studien formulerar således en uppgift där eleverna ges möjlighet att välja det eller de uttryckssätt de för tillfället bäst behärskar, vilket får betydelse för hur eleverna väljer att redovisa innehållet i uppgiften. När jag ur
DISKUSSION
tre olika perspektiv – text- respektive elev- och lärarperspektiv – analyserar elevernas textproduktioner samt elevernas och lärarens uttalanden åskådlig-görs hur komplex uppgiften blir att hantera såväl för eleverna som för deras lärare när hon ska bedöma elevarbetena. Resultaten pekar på behovet av att öka medvetenheten om hur såväl enskilda uppgiftsformuleringar som under-visningen i stort påverkar de val som eleverna gör.
Med hjälp av Løvlands (2011) teori och definition av begreppen svarjakt och tekstskaping kan jag belysa och diskutera den uppkomna komplexitet som rör uppgiftsformulering i samband med bedömning. Studien kan därmed bidra med kunskap som i sin tur kan leda till utveckling och förändring av multimodalt språk- och textutvecklande arbete.
Elevernas val av uttryckssätt
Inte bara Mustafa utan även några av hans kamrater uttalar att det är svårt att skriva och att de inte heller tycker att det är roligt att skriva (delstudie II). Mustafa har dock inte någon uttalad uppfattning om på vilket eller vilka sätt han är bra på att uttrycka sig. Han är – som jag påpekat – beroende av de möjligheter som erbjuds i klassrummet, vilket i sin tur beror på lärarens förmåga att bedöma vad enskilda elever behöver för redskap för att kunna uttrycka sig i samband med språk- och kunskapsutvecklande arbete.
Oskar, däremot, berättar att han tycker att det både är enklare och roligare att skriva på datorn. Han är en av fem elever i studien som gärna hade valt att uttrycka sig med hjälp av datorn om uppgiftsformuleringen och tillgången till digitala redskap hade möjliggjort detta. När jag besöker klassen berättar ytter-ligare en av eleverna, Edwin, att han lärt sig att använda datorn i skolan och att han gärna skulle använda den oftare. Edwin är mån om att ”göra rätt” (”inte skriva av ju”) men är påfallande innehållsorienterad när han svarar att han har en idé om hur han först skulle söka efter information och sedan bearbeta den. Det är möjligt att datorn, i den här uppgiften, skulle kunna utgöra en viktig resurs som skulle få Oskar, Edwin och deras kamrater att utveckla och kanske till viss del fördjupa innehållet i sina framställningar. Att skapa ”texter där ord och bild samspelar, såväl med som utan digitala verktyg” är ju numera också en del av det centrala innehållet i läroplanen för årskurs 1– 3 (Skolverket, 2017, s. 253 och 265). I det här sammanhanget kan det vara viktigt att beakta att datorn inte i sig verkar avgörande för elevers språk- och kunskapsutveckling (jfr Fleischer, 2014; Jacquet, 2016; Player-Koro, 2012; Tallvid, 2013).
Möjligen kan man, utifrån elevernas resonemang, hävda att en mindre detaljstyrd uppgift skulle öka deras möjligheter att undvika svarjakt till förmån för tekstskaping (jfr Løvland, 2011). Bezarta och Hanna skulle förmodligen ha kunnat fördjupa sin förståelse av och kunskap om hur livet levdes på stenåldern om de – som de själva önskar – fått spela teater eller spela in en film i samband med att de redovisar vad de lärt sig om stenåldern. De här exemplen stärker på så vis ett av Tønnessens (2015) resonemang, nämligen betydelsen av att elever ges möjlighet att välja mellan olika uttryckssätt och semiotiska resurser. Om elever uppmuntras att uttrycka sig med de resurser de bäst behärskar ökar sannolikt deras motivation att utveckla de sätt att uttrycka sig på som de ännu inte till fullo behärskar.
Att uppmuntra till multimodal textproduktion tycks med andra ord gynna elevers meningsskapande oavsett språklig bakgrund. Som vi ska se i följande avsnitt är kunskap om multimodal undervisning för yngre elever något som behöver utvecklas ytterligare. En svårighet som undervisningen inbegriper är då att uppgiften ska ligga till grund för bedömning.