Stämningen på operationssalen

Resultatet i denna observationsstudie visar att ansvarig kirurg, assisterande kirurg och operationssjuksköterskan skrattar numerärt oftare än de övriga på

operationssalen under en operation. Detta anser författarna kan tyda på att det förekommer en god stämning mellan den sterilklädda personalen. En tidigare studie visar att operationssjuksköterskor och kirurger som arbetar nära varandra, blir mer familjära med varandra (52). En studie från Finland har visat att humor är en viktig del i teamet, vilket kan göra det lättare för personalen att erkänna att denne inte innehar vissa kunskaper utan risk att känna sig obekväm. Humor mellan arbetskamrater lättar spänningen och ger en mer befriande stämning, vilket

resulterar i ett bättre arbetsklimat (53). En förklaring till att den sterilklädda personalen skrattar oftare, skulle kunna vara att det föreligger ett gott arbetsklimat.

Operationssjuksköterskan känner sig ofta delaktig i teamet, dock inte helt inkluderad. Det har visats att när en assisterande kirurg deltar i teamet känner sig operationssjuksköterskan ofta exkluderad från samtalen. Då

operationssjuksköterskan är den som arbetar närmast kirurgen, ser denne det som sin uppgift att försöka undvika konflikter och hålla kirurgen på gott humör (52). I föreliggande observationsstudie påvisar att operationssjuksköterskan och kirurgen skrattar nästan lika ofta. Beror detta på operationssjuksköterskans vilja att hålla kirurgen på gott humör kan författarna inte dra några slutsatser kring.

Observationerna visade på att det var få gånger som anestesisjuksköterskan

skrattade vilket kan tyda på att denne inte är lika involverad i de konversationer som förekommer på operationssalen. Ofta draperas patienten på ett sådant sätt att

anestesisjuksköterskan inte ser operationssjuksköterskan och kirurgen. Det gör att de kan känna att de inte tillhör teamet i samma utsträckning som den sterilklädda personalen. Enligt Grade et al. (54) har anestesipersonalen uttryckt att de ofta kände sig utanför kommunikationen mellan operationssjuksköterskan och kirurgen, och att de sällan fick någon uppdatering om hur operationen gick eller eventuella

förändringar i operationens planering. De upplever att deras arbetsuppgifter i förväg kunde undervärderas av kirurgen. Anestesipersonalen kände sig ofta

avpersonifierade av kirurgerna då de ofta inte tilltalas vid namn utan endast som

"anestesin". Dock menar operationssjuksköterskan och kirurgen att detta beror på att anestesipersonalen inte informerar dem när de byter personal, vilket gör att de inte vet vem som sitter bakom den sterila operationsdraperingen. De menar även att anestesipersonalen tenderar att distansera sig från de övriga i teamet och informerar i sin tur inte om förändringar i patientens status. Att bli avpersonifierad på arbetet ökar risken för att bli utbränd enligt Nogueira et al. (55). Detta är mest frekvent förekommande bland den yngre personalen (55). Detta är något som inte

observerades under föreliggande studie dock kan det säkerligen förekomma inom operationsverksamheterna i Sverige.

Utifrån observationerna märktes en tydlig skillnad i antalet gånger som assisterande kirurg deltog med skratt jämfört med antalet gånger till exempel ansvarig kirurg skrattade. En förklaring kan vara att assisterande kirurg måste fokusera mer på ingreppet än ansvarig kirurg. Assisterande kirurg har enligt en studie kort om tid att förbereda sig teoretiskt och praktiskt inför operationerna vilket gör att de riktar allt sitt fokus mot operationssåret (56). Kirurger under upplärning är oftast så

fokuserade på den uppgift de ska utföra under operationen att de inte hinner delta i samtal som pågår inne på operationssalen (57). Att skratta är bra för hälsan, om personerna skattar tillsammans vilket kan leda till en bättre stämning inne på operationssalen och därmed en bättre arbetsmiljö (32).

Det finns även en hygienisk aspekt i att konversera och skratta under operationer.

Association of perioperative registered nurses (AORN) beskriver i sina

rekommendationer att operationspersonalen bör undvika onödiga samtal och skratt under operationen. Då droppar innehållande mikroorganismer från personalen sprids i operationssalen (58). Frågan är vad som räknas som onödiga samtal? Det kanske är så att samtal och skratt i rimlig utsträckning ändå bör ses som något positivt då det troligen bidrar till ett bättre samarbete.

Den psykosociala arbetsmiljön inne på operationssalen kan vara komplex och vid en studie utförd av Göras et al. (59), visade att de flesta i operationspersonalen inte var nöjda med arbetsmiljön. Ansvarig kirurg skattade att de var nöjdare med

operationsmiljön än exempelvis operationssjuksköterskan.

Operationssjuksköterskan upplevde oftare arbetsmiljön som stressig och att de ofta fick prioritera bort viss del av arbetsuppgifterna. En försämrad arbetsmiljö

associerades med en sämre patientsäkerhet vilket kan leda till sämre utgång för patienten på operationsbordet. Eftersom operationssjuksköterskan och kirurgen skrattade mer frekvent än övriga inne på operationssalen, skulle författarna kunna dra slutsatsen att den psykosociala arbetsmiljön under operationen är

tillfredsställande. Dock kan inte författarna dra någon slutsats angående den psykosociala arbetsmiljön i sin helhet.

Denna observationsstudie påvisade en stor variation i förekomsten av icke-verbalt beteende under olika operationer. Detta skulle kunna förklaras genom hur väl operationsteamen känner varandra samt operationens komplexitet. En studie från Danmark (18) fann att under kortare rutinoperationer där personalen känner varandra väl är teamen oftare tysta, mindre dynamiska och ibland hoppade de över operationens avslutande sign-out vilket går emot riktlinjerna för patientsäkerhet. De team som utför långa och komplexa operationer där personalen delar ett gemensamt mål och ömsesidig respekt för varandras professioner, kommunicerar mer

förebyggande. I dessa team vågar alla uttrycka sina åsikter och vid oväntade händelser tar de hjälp av varandras olika kompetenser för att lösa problemen istället för att anklaga varandra (18). Då kommunikation är en betydande del i

patientsäkerheten anser författarna att även den icke-verbala kommunikationen på operationssalen ska främjas. Dock anser författarna att i exempelvis kritiska situationer är en tydlig verbal kommunikation viktigare än den icke-verbala kommunikationen. Enligt operationssjuksköterskans kompetensbeskrivning är kommunikation en av kärnkompetenserna där denne har ansvar för att främja en god kommunikation (6). Detta innebär att operationssjuksköterskan är medansvarig för att främja alla teammedlemmars delaktighet på operationssalen. Föreliggande studie påvisar att anestesipersonalen inte är lika delaktiga i situationer innehållande skratt, varför hela operationsteamet bör reflektera över möjliga orsaker till detta. En möjlig orsak författarna reflekterat över till anestesipersonalens utanförskap, är att den sterila draperingen ofta placeras så högt att ögonkontakt inte är möjlig mellan anestesipersonalen och resterande personal på operationssal. Skulle den sterila draperingen kunna placeras på ett sådant sätt att ögonkontakt är möjlig, alternativt delvis vara genomskinlig, skulle detta kunna främja delaktigheten för

anestesipersonalen.

Enligt Nogueira et al. (55) föreligger det större risk att personalen blir utbränd om de utsätts för hög nivå av stress. Genom att belysa förekomsten av den icke-verbala kommunikationen, anser författarna i föreliggande studie att det kan skapa utrymme för reflektion i teamet. Detta skulle kunna främja teammedlemmarnas känsla av delaktighet och därmed bidra till en bättre arbetsmiljö.