Förutsättningarna för omorganisationen av Vivallaskolan påverkas i hög grad av det stöd eller det motstånd beslutet möter hos de som berörs. Innan analysen fokuserar mer renodlat organisatoriska aspekter, finns således en poäng i att lyfta hur personal och elever reagerat på förändringen som sådan. Analysen visar att det finns ett tydligt principiellt stöd för omor- ganiseringen, allra tydligast bland skolans personal, men också bland många av de intervjuade eleverna från Vivalla. Även de som lyfter kritis- ka aspekter, har ofta en positiv inställning till åtgärden som sådan och betonar behovet av att motverka skolsegregation. Bland intervjuad per- sonal på anvisningsskolorna är förhoppningen ofta att omorganisering- en ska ge eleverna från Vivalla möjlighet till nya erfarenheter, möten och lärande. Resonemanget illustreras av två ur personalen:
Jag tänkte: ”Gud vad bra”, för jag upplever att väldigt många har synpunkter och åsikter om Vivalla, och aldrig varit i Vivalla. Och man fastnar i ett ”vi och dom”. Jag tänkte ”Ja, men det här blir jät- tebra” (Personal 18).
Jag tror att det är bra att de [ungdomarna från Vivalla] kommer från sitt område. Jag tror att det har varit olyckligt där i Vivalla, (...) ef- tersom det har varit ett socialt belastat område, det har varit mycket kriminalitet och allt möjligt, det har det ju, det vet vi ju ... Jag tror att det är lyckat att de får komma till andra skolor, tillsammans med andra liksom (Personal 16).
Även om det finns ett utbrett principiellt stöd för förändringen i perso- nalgruppen, förekommer bitvis känslor av kluvenhet och oro för vad omorganiseringen ska innebär för den egna skolan och arbetet. Analy- sen synliggör en tendens att personal i högre grad problematiserar vad omorganiseringen ska innebära för ”oss” [det vill säga den egna skolan], och i mindre utsträckning vad den kan innebära för elever från Vivalla. Intervjuade beskriver hur det bland viss personal funnits en föreställning om att ”de” ska komma till ”oss”, och att omorganiseringen riskerar oönskade förändringar av den egna verksamheten. En del intervjuade
68 En skola i integration?
beskriver en polarisering av personalgruppen, där spänningar mellan ”entusiaster” och ”skeptiker” blivit tydliga. Så här säger två lärare:
Och då blev det ju ganska mycket oro i personalgruppen. Dels många av oss som sa, det här kommer bli jättebra, det är bara andra elever, eller ännu en skola. … Till de som sa, det kommer vara katastrof, det kommer aldrig att gå, vi behöver massor med resurser, hur ska det här fungera (Personal 9).
Jag kom ju från en mångkulturell skola så jag var van. I den klassen som jag hade på gymnasiet, där var 90 procent från Vivallaskolan. (...) Här [på den nya skolan] fick de en chock. När jag pratade med mina ar- betskamrater, så för mig var det inget konstigt. Tvärtom (Personal 39). Även hos eleverna med bakgrund i Vivalla finns en variation i hur de tänkte och kände inför beslutet. Även om många i grunden uttrycker att det var rätt beslut, aktualiseras en rad aspekter av såväl praktisk karak- tär som kring vad som krävs för integration och på vems villkor integra- tionen sker. Många elever beskriver positiva erfarenheter och minnen från Vivallaskolan, där känslor av trygghet, identitet och trivsel blir framträdande. En del talar också om utmaningar. Här nämns till exem- pel en stor andel elever med stödbehov, stök och bråk, brist på arbetsro och en kultur där socialt umgänge prioriterades högt. För en del elever upplevdes omorganiseringen som ett ”blankt papper”, eller en ”fräsch start”, där de skulle få möjlighet att komma ut från sin närmiljö och lära känna nya människor. Så här säger en av eleverna:
Alltså, när vi skickades ut. Jag hade ingen aning om att X-skolan fanns ens. Ja … så det var ju … men det är ändå bra att komma ut, tycker jag. Samhället och hur det blir och … man utvecklas ju mer då, om man kommer ut från samhället där man alltid är (Elev 15). Det var många som var av de bråkiga, [de] tänkte ta X-skolan, för det är nära. Så jag tänkte ta ett annat ställe, (...) alltså, bara, bort från gruppen […] Inte bort, bort, bort. Jag menar … lära känna nya människor […] Inte hänga med samma grupp av vänner. Skaffa nya vänner (Elev 24).
6� Organisatoriska processer 69
Andra elever beskriver en inledande känsla av besvikelse och oro. För flera innebar det inte bara att tvingas lämna en skola många tyckte om, utan också att behöva skiljas från vänner, lärare och en upplevt trygg närmiljö. Det återfinns också en oro för hur de väl på plats skulle komma att bli mottagna:
Jag tycker inte att det var rätt. Alltså, jag ville börja där (i Vivalla) eftersom jag visste att jag inte skulle känna mig bekväm i en annan skola, att jag skulle hamna i såna här argument, eftersom jag alltid varit den här typen som inte gillar så här, saker som man pekar ut. (...) jag tycker det är fel att jag ska bli utpekad, eftersom jag har nån viss hudfärg, nån viss ras, från nån viss adress. För att ändå, vi alla är människor, förstår du (Elev 18).
Sammantaget ger elevrösterna en bild av att många i grunden ser positivt på idén med ökad mångfald och menar att möten med nya människor kan skapa nya möjligheter. Samtidigt uttrycks farhågor kring praktiska frågor, som exempelvis resor och geografiskt avstånd, men också risken för olika former av kränkningar och missgynnande, samt en oro för vad som kommer att hända i mötet med andra grupper och skolkulturer.