Stöd och utmaning

När vi nu sett Daniels samspel med andra analyserar vi hans agerande och kan kanske hitta olika moment där vi kan ge honom stöd. Även föräldrar och pedagoger kan behöva stöd i sina roller för att hjälpa Daniel. När Daniel stannar till hos flickan med pusslet kan han inte själv klara av att lägga det. Han säger till flickan att ”du kan inte, du är en bäbis”. Vi tror Daniel har dålig självkänsla och hans kommentar till flickan tror vi är en reaktion över hur han själv känner det. Vi får stöd av Olsson och Olsson (2007) som menar att skam och rädsla för misslyckande hämmar intresset. Detta är ett vanligt reaktionsmönster hos personer med låg självkänsla som för med sig att de attackerar eller förlöjligar andra. Barn med koncentrationssvårigheter kan lätt hamna i en sådan situation. Även då han gång på gång avbryter Kalle för att visa att han också kan menar vi tyder på en dålig självkänsla. Daniel vet att Kalle kan, kanske bättre än honom? ”Du tror att du är alltid bäst… bäst i hela världen. Kan du karate bättre än mig?” säger Daniel. Vi kan se i Marianis figur (Gibbons 2009) hur han går in i trygghetszonen. Daniel känner sig trygg och säker i karaten, det han kan. Pedagogerna skulle tillsammans med mamman försöka bygga upp Daniels självkänsla så att han inte hamnar i dessa situationer. Genom att uppmuntra det positiva som Daniel gör stärker hans självkänsla.

Marianis figur (Gibbons 2009) kan appliceras på barn, pedagoger och föräldrar menar vi. Barnet i sitt lärande, föräldrarna i sin föräldraroll och pedagogerna i sin yrkesroll. När vi ser närmare på Daniels situation i förskolan ser vi en pojke som pendlar mellan trygghets-, frustrations- och uttråkningszonerna. Vi ser en tendens till att han inte får de utmaningar han behöver. Ibland ställs för höga krav på Daniel. Kan det vara så att det förväntas mer av honom än han är kapabel till för sin ålder? Mamman poängterar att han känner sig äldre. Kan det vara en attityd hos honom då han känner sig osäker? Eftersom han vill vara bäst vill han kanske också visa det genom att verka äldre. Det är detta som vi menar är frustrerande för Daniel. Detta följer honom

även i förskolan. Då han försöker leva upp till samma krav på sig även i förskolan kommer frustrationen fram. I förskolan däremot får han för lite utmaningar då de inte har lika höga krav eller förväntningar. För att inte hamna i uttråkningszonen kanske han skulle behöva få lite mer utmaningar. Uttråkningen ger sig uttryck genom att han går rastlöst runt eller att han gör det han kan, karate. Karaten är också något han kan som han tar till när det är något han inte kan och då går han in i trygghetszonen.

Vi kan se att Marianis figur (Gibbons 2009) även går att tillämpa i analysen av pedagogernas arbetssituation. Pedagogerna kommenterar att de har stora barngrupper och för lite pedagogiskt stöd. Pedagogerna känner att de inte räcker till vilket leder till frustration. De får inte den resurs de behöver eller känner sig inte kompetenta nog. Daniels mamma vill inte ha något stöd när hon blir tillfrågad. Det beror delvis på hennes tidigare erfarenheter men även för att hon är orolig att Daniel får en stämpel på sig. Daniels mamma hade inte svårt för att dela sina erfarenheter med oss. Vi förklarade för henne att vi är blivande specialpedagoger och det hon berättar kan förhoppningsvis utvecklas till ett gott föräldrastöd i förskolan. Vi menar att hon har visat att hon är positiv till den hjälp som hon blivit erbjuden och en fortsatt dialog kan säkert ge henne det stöd hon behöver. Hon är som många föräldrar, orolig för att hennes barn ska betraktas som annorlunda och därmed dömd som problemskapare. Hennes tidiga erfarenheter i kontakt med förskolan var inte riktigt positiva men har blivit bättre.

6.1.4 Samverkan

I samverkan måste vi tänka på alla vuxna som finns i barnets hem. I vår fallstudie bor pojken med mamman och nära släktingar. Han har de manliga släktingarna som förebilder. Eftersom de är viktiga personer i hans närhet måste vi också ta hänsyn till dem.

Med tanke på den stora utredning som socialdepartementet gjort är vi förvånade över att inte specialpedagogen roll lyfts fram mera (SOU 2008:131). Specialpedagogens kompetens anser vi kan vara till stor hjälp i föräldrastödjande åtgärder. I styrdokumenten anser vi finns en brist i att specialpedagogens roll inte lyfts fram tillräckligt. Den hjälp förskollärare och lärare kan få av

specialpedagogen genom t ex handledning borde vara tydligare (Gjems 1997). I vår andra frågeställning frågade vi oss vilken roll specialpedagogen har i samverkan mellan föräldrar och pedagoger. Specialpedagogen som vi intervjuade menar att om pedagoger och föräldrar har svårt med relationen till varandra kan specialpedagogen vara en medlare. Hon menar vidare att om det känns känsligt för föräldrarna att använda sig av specialpedagogen kan pedagogen förklara att det är ett viktigt stöd för henne.

Mamman förklarar att Daniel inte får vara ensam ute på gården. Detsamma vill hon veta vad som händer i förskolan. Pedagogerna instämmer med att mamman gärna vill veta vad som händer, hon är lätt att prata med. Vi ser mamman som en engagerad och medveten mamma. Sandberg och Vuorinen (2007) skriver om att föräldrar ger uttryck efter en längtan om att få veta barnets upplevelser i förskolan. Ingen händelse är mindre viktiga än den andra. Om föräldern blir delaktig i barnets vardag skapar det en trygghet för både barn och föräldrar. Vi får inte heller glömma föräldrarnas kompetenser. Det kan försvåra samarbetet om pedagogerna tror att de vet bättre (Sandberg &Vuorinen 2007; Andersson 2004; Juul & Jenssen 2003). Om vi bara ser föräldrarnas negativa påverkan på sina barn lägger vi skulden på föräldrarna. Då kan barn ta skada på grund av att föräldrarna känner sig skuldbelagda (Sandberg & Vuorinen 2007; Andersson 2004). Mamman betonar denna känsla när hon säger till Daniel att hon inte vill komma till förskolan och skämmas över honom. Eresund och Wrangsjö (2008) skriver att denna känsla inte är ovanlig för föräldrar med utagerande barn.

Vi måste tänka framåt ur ett samhällsperspektiv också. Om vi aktiv arbetar för barnen gemensamt med föräldrarna kommer det att hålla på lång sikt (SOU 2008:131). Vi menar att den extra tid och de extra resurser som måste sättas in för att barnen ska känna sig trygga är nödvändiga. Det kanske är en stor kostnad nu men håller nere kostnaderna senare. Mamman i vår studie har uppmärksammat att en god samverkan påverkar Daniel. Hur hon ser på det om några år då Daniel går i skolan har vi ingen inblick i nu. Av erfarenhet vet vi att en kontinuerlig samverkan mellan pedagoger och föräldrar har en positiv inverkan på det oroliga barnet. Vår förhoppning är att genom föräldrastödjande åtgärder och en nära samverkan mellan pedagog och förälder, kunna hjälpa barnet. Vi vill göra föräldrarna medvetna över hur de positivt påverkar sitt barn genom en kontinuerlig samverkan med pedagogerna. Specialpedagogen verkar som

handledare och blir en länk mellan föräldrarna och alla kommande pedagoger de möter under hela barnets skolgång. Den Nationella utredningen visar ett exempel på föräldrasamverkan från Tallbohovsskolan i Järfälla (SOU 2008:131). I den skolan finns en person som är anställd som en länk mellan föräldrar och skola i syfte att skapa ett väl fungerade samarbete. Personen är knuten direkt till skolledningen och fungerar som ett stöd till pedagogerna. Denna person menar vi bör vara en specialpedagog med tanke på specialpedagogens kompetens. Genom att föräldrarna besöker skolan skapas en positiv kontakt med pedagogerna. Behovet av föräldrastödjande åtgärder verkar vara större idag än någonsin. Det är bland annat riktat stöd till vissa grupper som behövs som kan hjälpa osäkra föräldrar i sina roller. Sammanfattningsvis kan sägas att en bra relation till föräldrarna är avgörande för hur barnet mår och utvecklas. Det stöd som föräldern får är något som i förlängningen gagnar barnet.