Under år 2013 utkom två böcker om Herbert Tingsten, den en gång både intensivt produktive professorn i statskunskap och den alltdominerande chefredaktören för Dagens Nyheter (DN). Böcker om centrala personer i det närförgångna verkar numera i Sverige ofta bli publicerade i klump. För några år sedan utgavs under en kort tid flera skrifter om Olof Palme och 2012 utkom två om Raoul Wallenberg. Den ena boken om Tingsten är skriven av kulturjournalisten Per Wirtén, den andra av statsvetaren Olof Petersson. Fokus är olika. Wirtén siktar i Herbert Tingstens sista dagar. Berättelsen om
ett liv framförallt in sig på honom som person, kasten i hans stämningar och relationer till andra över åren. Petersson å sin sida uppehåller sig i Tingsten
Vetenskapsmannen framförallt vid den mängd skrifter av politisk karaktär som han producerade.
Min läsning av dessa två böcker har skett mot bakgrund av egen tämligen god kännedom om Herbert Tingsten både som människa och statsvetare. Ett drygt år, 1957-58, kom jag honom nära som trettioårig ledarskribent på DN. Själv pre- senterar han mig i sina på 1960-talet utgivna minnen som ” god vän” trots den stora åldersskillnad som rådde mellan oss. I nästan tjugo år, efter att han själv redan var död, uppehöll jag också den professur vid Stockholms Universitet, Lars Hiertas professur i statskunskap, som han hade varit första innehavare av. Slutligen har jag också själv skrivit om honom i olika sammanhang.
Per Wirtén blandar i sin bok, vilket till en början något förvånade mig, empiri med fiktion. Redan i ett av bokens första kapitel kryper han så att säga in i Tingsten själv. Vi får följa hur denne endast med svårighet klarar av en vand- ring ner till piren vid Medelhavet. Tingsten har som gammal flyttat till södra Frankrike och håller på att bli blind. Ett ögonblick under sin stapplande vandring erinrar han sig en annan tid, en förmiddag i slutet av 1940-talet när han med energiska steg gick från sitt hem på Surbrunnsgatan ner till chefsrummet på
Dagens Nyheter i Klarakvarteren. Med sig hade han redan, snabbskrivare som han var, en färdig artikel skriven för hand för publicering i nästa morgons tid- ning. En intensiv dag väntar med många samtal, kommentarer till händelser och roligt umgänge med medarbetare och andra. Grepp av detta slag återkommer i Wirténs bok. Det är fiktion men ger närhet. Jag känner igen Herbert Tingsten.
Olof Petersson lämnar i sin bok om Tingsten som vetenskapsman en mycket utförlig redogörelse, vilket också förvånade mig till en början, för innehållet i hela hans produktion, nästan skrift för skrift. Han begränsar sig inte bara till de böcker som utkom när Tingsten var docent och professor utan uppehåller
82 Olof Ruin
sig även vid dem som han skrev under åren som chefredaktör. Tingsten var då ofta tjänstledig för resor och publicerade på basis av dem böcker om bl.a. USA, Sydafrika, Japan och Israel. De flesta av dessa, men inte alla, är ändå - det medges - präglade av en forskares ambition att ge en allsidig och på fakta grundad analys av det land som behandlas. Men det ur vetenskaplig synpunkt intressanta åstadkom Tingsten självfallet under åren före tiden på Dagens
Nyheter. Som statsvetare var han märklig i flera avseenden. Han utvidgade området för statsvetenskaplig forskning genom att syssla inte bara med insti- tutioner och författningar utan också med problem i samtiden och med poli- tiskt beteende, han både förändrade och fördjupade studiet av politiska idéer och förutsättningarna för demokratiska statsskick.
Peterssons utförlighet i att beskriva innehållet i Tingstens böcker, oavsett när de kom till, riskerar ibland att överskugga den egna analysen av dem. Tillvägagångssättet framstår ändå i slutändan som välmotiverat. Han vill på detta sätt låta Tingsten själv komma till tals. Det är särskilt befogat som han själv uppehöll sig förvånansvärt litet vid innehållet i sin produktion i de memoa- rer, som kom ut på 1960-talet och som förblir gripande i sin personliga inrikt- ning och nakenhet. Genom den uppläggning som Petersson valt för sin mono- grafi får nu nya generationer god möjlighet att lära känna Tingsten i förmågan att argumentera med kraft och övertygelse och formulera sig friskt och djärvt.
Den bild som Wirtén och Petersson utifrån sina olika perspektiv ger av Tingsten både bekräftar och fördjupar den länge rådande. Han var en kulturra- dikal med encyklopedisk överblick och stor arbetsförmåga som sprättade upp och polemiserade mot mycket i samtiden som han uppfattade som irrationellt, inkonsekvent, trångsynt och i strid med egna värderingar. Att han bland alla sina kampanjer också vände sig mot biskopar och angrep monarkin passar in i det kulturradikala mönstret. Hans liv var därtill, såsom också åskådliggörs i dessa nykomna böcker, kantat av dramatik och uppbrott.
Ett uppbrott låg i byte av politisk hemvist. Det var i sin tur påverkat av den egna forskningen. I sitt studium av politiska idéer ägnade sig Tingsten inte endast åt fascism, konservatism, liberalism och marxism utan också åt svensk socialdemokrati som han var nära knuten till. År 1941 gav han ut boken Den svenska socialdemokratins idéutveckling. Greppet i boken är det för honom vanliga och som Petersson väl åskådliggör: sanningshalten i de bilder av verkligheten som idéer är baserade på skall noggrant prövas och de inre motsägelser och förändringar över tiden som idéer inrymmer skall fixeras. Tingsten kom i sitt studium av det socialdemokratiska partiet fram till att de långtgående idéer som man i sin retorik gärna åkallade inte alls motsvarade dem som formade partiets politik i vardagen. Någon särpräglad socialdemo- kratisk ideologi sades överhuvud inte existera. Tingsten kände sig frustrerad och lämnade partiet. En tid senare, i oktober 1945, blev han erbjuden att bli chefredaktör för liberala Dagens Nyheter.
Herbert Tingsten – Produktiv statsvetare och stridbar publicist 83 Tingsten är för en eftervärld ofta förbunden just med föreställningen om ideologiernas död, om att det i en demokrati som den svenska inte längre finns några fundamentala skillnader mellan partierna. Denna föreställning tog han också med sig in i arbetet som chefredaktör. Den ledde i sin tur till en för honom ibland paradoxal debattsituation. Han kunde på en och samma gång driva hårda kampanjer av partipolitiskt slag och ändå tycka att alla partier gott kunde regera ihop - bilda en samlingsregering - eftersom skillnaderna mel- lan dem var så små. Denna egendomliga situation hamnade han i av två skäl. Dels bortsåg han ifrån att partier - alldeles oavsett hur man definierar ideologi - ändå bär på speciella värderingar och åskådningar. Dels var han själv, upp- levde jag som ledarskribent, ofta överraskande okunnig om innehållet i svensk inrikespolitik. Hans grandiosa kampanjer ägnades mest åt svensk utrikespoli- tik och världen utanför Sverige medan det som skedde i svensk vardagspolitik för det mesta tedde sig ointressant för honom.
En annan typ av dramatik i Herbert Tingstens liv gällde relationer till andra. Per Wirtén låter i sin bok två av dessa utgöra skicklig inramning för var sitt kapitel.
Den ena relationen gällde förhållandet till Gunnar Myrdal. Tingsten och han hade under 1930-talet känt varandra väl och varit inkopplade i gemen- samma projekt även om det fanns en rivalitet mellan dem. De betraktades som socialdemokratins två stjärnprofessorer. En direkt spänning mellan dem började uppstå under krigsåren och stegrades efter att Tingsten lämnat social- demokratin och blivit chefredaktör för DN. Myrdal blev omgående angripen. Kritiken blev hård och oförsonlig i samband med att han som handelsminister arbetade för att Sverige skulle sälja varor till Sovjetunionen på kredit. Myrdal gav småningom upp inför all kritik som han mött från olika håll och lämnade regeringen. Han och Tingsten försonades aldrig.
Den andra och för Tingsten själv mer avgörande relationen som gick snett gällde Tor Bonnier, ordförande i styrelsen för DN. Han hade en gång rekryterat Tingsten och en intensiv närhet uppstod mellan de två som också innefattade Tor Bonniers fru Jytte. Den smärtsamma brytningen skedde mot 1950-talets slut. Dels blev Tor Bonnier upprörd över att Tingsten inte ome- delbart tog avstånd från antydningar från Torsten Kreuger om att Bonniers under krigsåren skulle ha övervägt att sälja DN till nazisterna utan i stället yrkade på att en fristående kommission skulle undersöka dessa anklagelser. Dels och framförallt ansåg Tor Bonnier att Tingsten brutit mot andemeningen i sitt kontrakt som chefredaktör för en liberal tidning, när han lät DN driva en från folkpartiet annorlunda linje i den då brännande pensionsfrågan och därtill direkt förvägra partiet sitt uttryckliga stöd inför kommunalvalet 1958. Konflikten mellan ägarfamiljen och chefredaktören, mån om sin frihet som publicist, ledde till att Tingsten i förtid, såsom Wirtén uttrycker sig, fick lämna ”samhällsdebattens kommandobrygga” i slutet av 1959.
84 Olof Ruin
Det är inte lätt att få ett grepp om själva personen Herbert Tingsten bakom alla fyrverkerier som han iscensatte. Per Wirtén förblir förundrad. Han tycker sig ändå spåra en egendomlig förening av femininitet och maskulinitet. Det feminina hos Tingsten låg i sådant som en pipig röst och rund kroppshydda, en benägenhet att falla i gråt och bli rädd, ett ointresse för kvinnor men samtidigt stort beroende av hustrun Gerd. Det maskulina återigen tog sig uttryck i sådant som att uppmuntra till eller själv delta i riktiga slagsmål på fester, att tycka om marschmusik och intressera sig för stora slag i världshistorien, att dricka mycket sprit och bravera. Wirtén går till och med så långt som att säga att det vilade ”en doft av nattgammal fylla över Tingstens tid”.
I detta sista hänger jag inte riktigt med. Det är riktigt att fester med Herbert Tingsten någon gång kunde sluta i gräl och mindre katastrofer när han tagit sig för många Dry martinis och någon i sällskapet gjort sig skyldig till obe- gåvade eller platta inlägg. Men stämningen med honom i centrum blev ändå i regel en annan, intensiv och intellektuellt stimulerande. Snabba repliker och reflektioner avfyrades, djärva associationer företogs under hans ledning från ett ämne till ett annat, kvickhet förenades med allvar och moraliskt patos. Allt detta kunde dock - det hände - även utlösa trötthet hos de närvarande. Herbert Tingsten kunde bli för dominant och självcentrerad.
Jag vill slutligen tillägga, när det gäller denna gåtfulla person, att han hade särskild förmåga att få god kontakt med unga människor under förutsättning förstås att de inte var blyga och kunde spela verbal pingpong med den store. På något sätt tror jag att han kände sig jämställd med oss i sina egna kast mellan självupptagenhet och vilja att åstadkomma mycket, parat med grubbel och vånda inför alltings innebörd och den död som väntar. Han och Gerd hade inga egna gemensamma barn. Det märkliga är att han samtidigt försummade, som Wirtén med rätta fäst sig vid, den dotter han hade med sin första fru. Det framstår som svårförståeligt.
Det är naturligtvis inte Herbert Tingsten som person som man i första hand bör uppehålla sig som följd av att han och hans tid nu återkallats genom Per Wirténs och Olof Peterssons böcker. Kanske gäller det inte heller hans insatser som chefredaktör för DN. Det mest centrala som Tingsten har att säga och som blir väl förmedlat av Wirtén och Petersson finns framförallt utvecklat i hans skrifter om totalitära rörelser och förutsättningar för demokratiska styrelse- skick. Vår tid är självfallet inte lika dyster som den när dessa skrifter en gång kom till. Men med dagens stigande nationalism, populism och främlingsfient- lighet finns det ändå likheter mellan då och nu. Forskaren Herbert Tingsten har fått förnyad aktualitet.
Olof Ruin
Olof Petersson. Tingsten Vetenskapsmannen. Atlantis förlag, Stockholm 2013.
Per Wirtén. Herbert Tingstens sista dagar. Berättelsen om ett liv. Albert Bonniers förlag, Stockholm 2013.
85