Stor/liten

Att vara stor eller liten handlar inte alltid om att vara vuxen eller barn. De vuxna kan känna sig små i utsatta situationer där de är hotade eller beroende av andra människors goda vilja att hjälpa. Barnen kan tvingas att vara modiga och agera som stora i situationer som kräver det. I alla böcker utom i Sabelles röda klänning får vi följa protagonisternas flykt och vi tolkar ge- nom böckernas text och illustrationer att det också kan handla om en känsla av att vara stor eller liten i olika möten. I Den långa, långa resan, Åka buss och Flykten av Sanna synliggörs det extra tydligt hur dikotomierna stor och liten förändras utifrån vilken situation protagonis- ten befinner sig i.

Rollen som stor och liten skiftar

Vem som är vuxen och vem som är barn syns tydligt där protagonisterna är illustrerade som människor. De vuxna är avbildade som större än barnen och i flera av böckerna illustreras barnen inledningsvis där de befinner sig i ett barns vardag, där någon spelar boll och någon annan leker med andra barn på gården.

Under flykten illustreras barnen tillsammans med vuxna som tar hand om dem med undantag för i Den långa, långa resan. Även i böckerna Om du skulle fråga Micha, Flyktfåglarna som

35

inte kunde flyga och Åka buss där protagonisterna är antropomorfa visar storleken vem som är

vuxen och vem som är barn. Det blir dock oklart vem som är vuxen av de som tvingas fly i

Pudlar och Pommes. Alla hundar är jämnstora, men två illustreras som mer lekfulla och be-

kymmersfria och en som mer ansvarsfull. Undantaget är den lilla hunden Vovve som är mycket mindre än de andra. Vi tolkar Vovve som ett levandegjort gosedjur.

I några av böckerna pendlar barnen mellan att behöva vara stora och att få vara barn. Att tvingas vara stor kan innebära att behöva ta ansvar för sin flykt och sin egen säkerhet trots att man är ett barn. Att barnen får hantera situationer de vanligtvis inte skulle utsättas för. Särskilt flickan Ilon i Den långa, långa resan pendlar mellan att vara stor och liten när hon tvingas klara av två flykter på egen hand. Först måste hon ensam fly kriget med tåg och hästdroska från mormor till farmor. När kriget sedan når platsen där farmor bor tvingas Ilon ännu en gång fly. Denna resa går med fiskebåt som havererar till ett annat land tillsammans med andra för Ilon okända människor. Under sina flykter tvingas Ilon att ta hand om sig själv, utan någon vuxens hjälpande hand. När Ilon slutligen kommer fram till sitt nya boende på skolan beskrivs det hur hon klipper av sig sina flätor för att markera att hon är stor. Det kan betraktas som en identitetsmarkör, som visar att Ilon går in i en ny fas i sitt liv, där hon nu står på egna ben. Vändpunkten kommer när Ilon svimmar och hamnar på sjukhuset. Där hittar hennes faster henne och Ilon får flytta hem till fastern. Boken målar upp en situation att när Ilon är med sin farmor eller sin faster är hon liten, omhändertagen och tillåts att vara ett barn. Då går hon i skolan och leker med andra barn. Det är i stor kontrast till hur Ilon hanterar sina flykter, då hon tvingas hantera sina flykter helt ensam.

Även protagonisten i Åka buss skiftar mellan att bli omhändertagen när barnet flyr tillsam- mans med sin mamma till det nya hemlandet. De sitter tillsammans på alla bilder under flyk- ten och på flyktingförläggningen. Men i slutet av boken genomför barnet en bussresa ensam med sin kanin för att återförenas med sin pappa. Det är oklart vem som har tagit beslutet för resan och om bussresan är inom landet de flytt till eller om barnet åker tillbaka till sitt hem- land, men texten beskriver "Jag har lovat mamma att inte åka långt, långt bort.".

Mammans rädsla under flykten blottas inte för barnen i Flykten av Sanna. De tycks ovetandes om farorna och tillåts att få vara omhändertagna barn under flykten. Detta uttrycks tydligt i en situation där de gömmer sig för vakterna i en mörk skog. Då uttrycker ett av barnen: "I mörk- ret blir jag rädd för alla ljud i skogen. Men mamma är med oss och hon är aldrig rädd.". Tex- ten blir en motsägelse till nästa i bild i boken som visar hur barnen sover i mammans famn

36

och mamman sitter gråtandes, men hennes oro uttrycks aldrig i texten. Bilden synliggör att det inte bara är barnen som känner sig små, utan även mamman. När de senare i boken konfronte- ras med vakterna synliggörs mammans litenhet. Storleken på karaktärerna är relativ i denna bok, där mamman illustreras som stor jämfört med barnen, men liten jämfört med de yttre hoten. När de möter faror illustreras även hon som mycket liten i jämförelse med de oproport- ionerligt stora vakterna och människosmugglaren. När människosmugglaren lyfter familjen över gränsen hänger de som små möss i smugglarens hand. Mamman som hela tiden har varit den starka under flykten illustreras plötsligt som liten och hjälplös gentemot vakterna och människosmugglaren. Barnen som har sett sin mamma som den stora och starka får plötsligt uppleva att även hon står hjälplös i utsatta situationer.

Flera av böckerna visar att de tydliga rollerna i vardagslivet kastas omkull i flykten. De stora, som brukar stå för trygghet och stabilitet får nya roller där de gestaltas som rädda, i de fall som de blottar sin rädsla inför barnen. Barnen, som är vana att bli omhändertagna, visar att de klarar av att ta beslut och ansvar, om de måste. Nikolajeva (2017) beskriver att i barnlitteratur presenteras nästan alltid vuxna tillsammans med barn, eftersom barn osannolikt klarar sig utan någon vuxen i deras närhet. Rollerna i vad det innebär att vara stor eller liten växlar, men an- svarsfulla vuxna finns med i alla böckerna.

5.2.2 Vi/dem

Vilka är vi och vilka är dem? Begreppet kan ibland vara svårt att särskilja då de som inte är vi blir de andra, dem. I böckerna utgör inte alla flyktingarna ett vi, utan den lilla gruppen som består av familjen skapar ett vi och de andra flyktingarna som flyr samtidigt blir dem. Några böcker påvisar hur vi skapas på individnivå eller gruppnivå när de lär känna varandra. Famil- jerna på flykt illustreras som en liten grupp som sällan interagerar med övriga flyktingar och det krockar med scenen av att flyktingar bildar en homogen grupp. Det finns alltid underkate- gorier som kan skapa ett vi och dem inom alla grupper.

Familjen, ett litet vi i en kaotisk värld

I alla böcker utom två flyr barnet tillsammans med någon eller några familjemedlemmar. Fa- miljen utgör alltid ett vi. Även om det är många som flyr samtidigt är det familjen som bildar

37

en enhet i böckerna, inte hela flyktinggruppen. Bilderna visar sällan flyktingar som bistår varandra under resans gång, med en hjälpande hand, en bit mat eller på något annat sätt. Mot- satsen påvisas endast två böcker. I Flyktfåglarna som inte kunde flyga, när en fågel som inte tillhör familjen faller av valen under färden och huvudpersonens pappa hoppar i och räddar denne från att drunkna. Senare i samma bok beskrivs det hur ”Flyktfåglarna hjälpte varandra så gott de kunde. De fåglar som var för trötta för att gå själva, hjälptes de åt att bära.” Även i

Flykten av Sandberg illustreras det hur flyktingarna hjälper varandra, men bara vid ett tillfälle.

Familjen står tätt tillsammans vid ett tältläger och barnet håller ett barn från en annan familj i handen, där texten beskriver att det fanns snälla människor i lägret. På detta sätt målas en samhörighet upp. I andra delar av boken möts inte flyktingarnas blickar varandra utan alla skildras som att de har tillräckligt med att ta hand om sig själva.

Det är familjen och de vuxna som tillsammans med barnen skapar ett vi. Undantagen är Sys-

tern från havet och Den långa, långa resan där protagonisterna flyr ensamma utan sällskap av

någon de känner. Sirkka i Systern från havet reser tillsammans med andra barn med namnlap- par runt halsen och blir omhändertagna av "en tant med armbindel" och "en snäll tant med vitt förkläde" men uttrycker alltid en längtan till sin familj som är kvar i landet i Öster. Hon bär med sig ett fotografi av familjen som togs precis innan hon reste till landet i Väster. "När hon tittar på det är det nästan som om de var tillsammans.". En tolkning är att hon kompenserar sin ensamhet med att titta på bilden av familjen. Däremot Ilon i Den långa, långa resan tvingas ensam genomgå två flykter. Den första flykten från sin mormor till sin farmor genom- för hon dock tillsammans med sin hund och tillsammans skapar de ett vi. Under hennes andra flykt har hunden blivit skjuten och hon åker ensam med båt till ett annat land. I det nya landet återförenas hon med sin faster och de blir tillsammans en liten familj. I Om du skulle fråga

Micha är det oklart om alla som gömmer sig och sedan flyr tillsammans utgör en familj då det

är många stora saxar illustrerade. Då alla följts åt från hemlandet till det nya landet gör vi tolkningen att de är en familj.

Likheter och olikheter

Pudlar och Pommes visar ett tydligt vi och dem, när de slarviga möter de ordningssamma.

Hundarna som flyr är vita och av odefinierbar sort, de är lika stora och liknar varandra med var sitt färgglatt bälte om midjan. De bor i ett fallfärdigt hus med dörrskylten ”ULLIS,

38

LUDDE, KATTA” som ligger i en ostädad trädgård. Hundarnas basföda är potatis. Efter sin flykt kommer de fram till ett land där de tre bruna frisyrklippta pudlarna bor. Deras hus är stort och fint med en dörrskylt med texten "HÄR BOR VI". Deras trädgård är välskött, hela miljön är estetiskt vacker och de äter pommes frites. Dessa båda grupper av hundar har helt olika värderingar om vad som är viktigt i livet, en lekfull vardag eller ordning och reda. I Om du skulle fråga Micha illustreras de som bor i hemlandet och de som flyr som färgglada saxar. Färglösa, bleka saxar illustrerar Michas lärare och klasskamrater i det nya landet som de flytt till. I slutet av boken kommer Micha in i gemenskapen när han spelar fotboll, då finns det fler färgglada saxar i illustrationerna. Det är oklart om detta symboliserar att det finns fler flyktingar på fotbollsplanen eller att fler blir färgglada när det uppstår en gemenskap i mötet, ett vi. Det finns flera olika sätt att tolka saxarna. En annan tolkning är att de som har flytt har en annan hudfärg och ses som mer färgstarka än de bleka och glåmiga som bor i det nya lan- det.

Flyktfåglarna som inte kunde flyga illustrerar en mångfald av fågelsorter. De fåglar som är på flykt, de icke flygkunniga flyktfåglarna illustreras som små, runda och färgglada. Deras ut- satthet förstärks av att de inte kan flyga och de blir förpassade till vilka beslut andra tar. Bland dessa finns Spelikanen som ordnar flykttransport mot betalning och Asylstaren som avgör om de får stanna på Bortaön. De fåglar som utgör ett hot eller upprätthåller ordningen är illustre- rade som arga. Bovfinkarna med röda ögon attackerar på Hemmaön och Vaktlarna upprätthål- ler ordningen på Bortaön. Deras olikheter förstärks av att olika sorters fåglar har olika mycket makt. Vi och dem förstärks även av att flyktfåglarnas närvaro inte är önskvärd av en del bo- ende på Bortaön.

Katterna i Åka buss liknar varandra men protagonisterna framträder med klarare, starkare fär- ger än övriga katter och det förstärker känslan av att protagonisterna skapar ett vi. Även i

Flykten - en bok om att tvingas lämna allt synliggörs ett vi och dem genom färgsättningen.

Vakterna i det nya landet bär blå uniformer i klarare färg, medan flykten för övrigt är illustre- rad i en mörkare färgskala. Här blir det istället de andra som förstärks genom färgsättningen. Det blir ingen tydlig uppdelning av vi och dem då boken innehåller fler som kunde kategori- seras som dem men de är illustrerade i mörkare färgskala precis som protagonisterna.

Vi och dem synliggörs i Flykten av Sanna av att vakterna som jagar dem är oproportionerligt stora jämfört med protagonisterna. Vakterna ser exakt likadana ut med stora röda skägg och

39

bruna kepsar. Mamman måste betala pengar till en man som lyfter dem över gränsen. Han är illustrerad som en gigantisk skuggfigur med elak uppsyn. Annars är övriga avbildade männi- skor lika varandra och i samma storlek som protagonisterna.

Flera böcker påvisar ett vi och dem i relationen mellan flyktingarna och människosmugglarna. De sistnämnda har makten att bestämma vem som får åka med i båten. Vi som är på flykt kontra de som tar besluten.

Språket skapar ett vi och dem

Att inte kunna kommunicera med ett gemensamt språk kan skapa en barriär, ett vi och ett dem. Flickan i Systern från havet flyr från landet i Öster till landet i Väster. Det framställs ingen skillnad på människorna i de båda länderna förutom språket, de kan inte förstå varandra. Även i Om du skulle fråga Micha, Flyktfåglarna som inte kunde flyga och Flykten av Sandberg utgör språket en barriär när de inte kan förstå varandra. Det problemet löser sig i

Flyktfåglarna som inte kunde flyga genom att tolken Stolken fungerar som översättare. Att

kunna språket ses i böckerna som en nyckel till en gemenskap, ett vi, kring vilket identiteten skapas. Just i Sandbergs Flykten beskrivs hur de först inte förstår varandra eftersom de har olika språk men att allt ordnar sig i slutet där han säger ”Jag har många vänner och jag förstår vad de säger.”

Att kunna umgås utan ett gemensamt språk synliggörs i texten i Flykten - en bok om att

tvingas lämna allt där Jonas uttrycker: "Det finns en pojke också. Han pratar ett annat språk,

men det går att leka ändå." Ehn och Löfgren (2001) beskriver hur barn och ungdomar gör gränsöverskridningar och skapar en gemensam identitet genom gemensamma referensramar. Vi ser i Om du skulle fråga Micha hur Micha skapar sig en sådan identitet genom att tycka om att spela fotboll och kommer in i en ny gemenskap i skolan, trots att de inte har ett gemensamt språk ännu.

Ett vi skapas alltså på olika sätt i berättelserna, där få karaktärer håller ihop och bildar en en- het. De kulturella skillnaderna på samhällsnivå om hur livet ska levas skildras tydligt i Pudlar

och Pommes kring vilka de olika hundraserna skapar sin identitet. Identitetsskapande skrivs

även fram genom olika färgsättningar, har vi sett. Vi-saxarna i Om du skulle fråga Micha är färgglada, liksom huvudpersonerna i Åka buss. Språkliga skillnader synliggörs i några av

40

böckerna, där vi inte förstår dem. Identiteten påverkas och formas i mötet med andra. Ibland, som i Åka buss illustreras alla som jämlika medan texten påvisar protagonisterna som ett tyd- ligt vi, då övriga på bilden inte nämns i texten. I andra böcker, som Flyktfåglarna som inte

kunde flyga har författaren tydligt markerat skillnader mellan de olika arterna beroende på

vilken roll de har. Att familjen är en grupp som nästan aldrig interagerar med andra flyktingar kan vara ett sätt för författarna att lägga fokus på protagonisterna.

5.2.3 Ond/god

Soldaterna och människosmugglarna framställs som det stora hotet i flera böcker och de blir kategoriserade som de onda. Deras roller är komplicerade då flera kan tolkas som onda och goda i samma handling. Soldater kan både utgöra ett beskydd och ett hot beroende på vem de strider för. Människosmugglarna är goda som hjälper människor på flykt, samtidigt som de är onda när de tar dyrt betalt och även utsätter flyktingarna för fara när flyktingarna skickas iväg i sjöodugliga båtar. De som räddar flyktingarna ur vattnet när båtarna har kapsejsat, kan de tolkas som onda eller goda? De ses som goda för de som ges en plats i deras båt, men blir de onda när alla inte kan räddas och de lämnar kvar människor i vattnet?

Soldater och människosmugglare

Soldaterna i böckerna kan utgöra ett hot, medan andra fungerar som ett skydd. I Åka buss blir det oklart om soldaterna utgör ett hot eller är ett skydd. De är avbildade med neutrala ansikts- uttryck, de ser ut som protagonisterna i boken men de bär uniform. Soldaternas vapen är ofta riktade utåt, frånvända de som flyr i bussen. Vi tolkar det som om de beskyddar protagonis- terna i bussen. I Den långa, långa resan finns ett uppslag med en mörk bild med stridsvagnar och ansiktslösa soldater. De enda som är i färg är flickan och hunden. Bilden ger en hotfull känsla men flickan uttrycker verbalt att hon inte är rädd för soldaterna så länge hon har sin hund. Senare i boken är det soldater som skjuter ihjäl hennes hund. Vi vet som läsare inte om soldaterna stred för eller mot landet flickan befann sig i. Att de är illustrerade utan ansikten gör bilden svårtolkad, men ger oss en känsla av att de är icke-människor. Däremot blir det tydligt att soldaterna är människor som är inkallade i krig när flickans pappa i Systern från

41

havet får en kallelse och uttrycker: "-Nej. Det är kriget. Jag måste iväg och bli soldat.". Det är

den enda boken där det framkommer att soldaten är en person som någon i böckerna har en familjerelation till.

Det framkommer inte alltid en tydlig bild av vem eller vilka som är människosmugglare. I

Flykten - en bok om att tvingas lämna allt åker hela familjen långt i en bil för att sedan ge-

nomföra en lång vandring. Det är oklart om chauffören är människosmugglare eller någon som föräldrarna känner. Att pojken inte känner mannen beskrivs i texten. När de efter vand- ringen kommer fram till en båt, visar det sig att båten inte kan ta med alla passagerare. "Det kommer en båt som alla vill åka med. Men alla får inte plats.". Protagonisterna kommer om- bord och blir sedan transporterade vidare i ett trångt och mörkt lastutrymme på en lastbil. Att de blir utvalda att få åka med båten och sedan transporteras i lastbilens lastutrymme illusterar att det är människosmugglare som ordnar deras transport. Även i Flykten av Sanna är det först oklart om de åker med människosmugglare. Första etappen ser man att mamman kör bilen, sedan följer två etapper i olika bilar med män som kör. Det beskrivs aldrig vilka dessa chauf- förer är. Bilden av människosmugglare klarnar när det senare i boken beskrivs hur en man tar dem över gränsen mot betalning och att de vidare gör en lång båtresa över havet tillsammans med många andra människor.

Att människosmugglarna lurar och utsätter flyktingarna för fara framkommer både i Flykten av Sandberg och i Flyktfåglarna som inte kunde flyga. I Flykten av Sandberg flyr de med båt efter att de betalt kaptenen med nästan allt de ägde. Ute på havet flyttas de sedan över till en annan båt och några personer faller i vattnet. När båten sedan sjunker blir de räddade av en man i en liten båt, där mannen tvingas lämna kvar många människor i vattnet för att det inte fanns plats i båten och i Flyktfåglarna som inte kunde flyga blir de lurade av Spelikanen. Flyktfåglarna betalar nästan alla sina frön till Spelikanen för att få åka med en båt till Bortaön. De upptäcker att de blivit lurade när det inte finns någon båt, utan de får åka på en val istället. I andra böcker blir det inte lika påtalat vilken roll människosmugglarna har, de kan tolkas som några som är snälla och ger skjuts eller släpper ombord flyktingarna på båten.

En uttalad nationalism beskrivs endast i Flyktfåglarna som inte kunde flyga där bovfinkar