Säljö (2000) beskriver att skolan karakteriseras av att vara en språklig verksamhet, man läser, talar och skriver som huvudsaklig aktivitet. Genom åren har skolan skapat särskilda traditioner för hur dessa aktiviteter skall bedrivas. I allt mer ökad bemärkelse utmanas dessa traditioner av den nya informationstekniken och medieverkligheten (Säljö, 2000:207).
Enligt Säljö (2000) är människan som art läraktig och har förmåga att ta vara på erfarenheter och använda dessa i framtida sammanhang (Säljö, 2000:13). Med detta som utgångspunkt kan allt människan är med om och erfar tolkas som lärande vilket även kan innefatta barns bruk av barnprogram. Denna slutsats ifrågasätts dock genom det Säljö (2000) skriver om att lärande ofta beskrivs som en passiv process där individen tar in färdig information och förståelse men att lärande sett ur ett sociokulturellt perspektiv innebär att kunskaper inte är något individen färdigt får (Säljö, 2000:125). Å ena sidan kan alltså barns tittande på barnprogram tolkas som lärande då erfarenheter från detta kan vara användbara i framtiden, å andra sidan ifrågasätts detta då kunskaper inte är något som färdigt fås i en passiv process. Dock behöver lärande i barnprogram inte vara en passiv process då samtal kring innehållet kan äga rum och i sig vara lärande. Rönnberg (2006) framhäver en positiv aspekt av att barnen är passiva och inte deltagare vid TV- tittandet. Hon anser att eftersom barnen vid TV- tittandet blir åskådare och inte deltagare har de möjlighet att fundera över vad de ser och jämföra med vad de själva gör, ser och hör i det vardagliga livet (Rönnberg, 2006:231).
Positiva och negativa aspekter av små barns TV användning skildras även i en rapport från Statens Medieråd (2010). Rapporten visar att TV är det medium föräldrar är överlägset mest positiva till samtidigt som det anses vara det mest passiviserande och lär ut dåliga saker till barnen. I huvudsak anser föräldrarna att TV har positiv effekt på deras barn då barnet lär sig bra saker, är roligt och avkopplande för barnet samt stimulerar barnets fantasi. De vanligaste negativa åsikterna om TV är att barnet lär sig dåliga saker, gör barnet passivt samt att det är beroendeframkallande. TV är det medium som barnen börjar använda allra tidigast och är populärast, det populäraste TV programmet är överlägset Bolibompa (Statens Medieråd, 2010:8, 33, 36).
43
Denna undersökning påvisar att barn kan lära sig positiva saker vilket även framkom i medierådets rapport ovan. De positiva aspekter som syftas till i denna undersökning är lärande inom områdena matematik, teknik, språk och naturvetenskap. Med ovanstående rapport i åtanke, att föräldrar ser huvudsakligen positiva konsekvenser av deras barns TV användning bör möjligtvis detta tas fasta på och implementeras i ökad bemärkelse även i förskolan. Då TV är det medium som används mest av de minsta barnen och förskoleverksamheten enligt Läroplanen för förskolan Lpfö 98/10 skall utgå från barnens erfarenhetsvärld, intressen, moti- vation och drivkraft att söka kunskaper (Skolverket, 2010:6) vore ett ökat arbete med TV och barnprogram som lärandemedel att föredra i förskolan.
Rönnberg (2006) hävdar att vad man lär sig huvudsakligen hänger samman med vad man redan kan och vet, vad man är intresserad av att få reda på och graden av motivation. TV mediet har sin styrka i att utbudet är stort och brett, att det nästan alltid finns något program som kan ge svar på de frågor barnet för tillfället bär på. Det kan även ge kunskaper om saker och ting barn inte visste var intressanta. Det lärande som sker av egen fri vilja brukar även vara det lärande som stannar kvar (Rönnberg, 2006:223). Denna granskning av barnprogrammet Stor och Liten har visat att lärande inom matematik, teknik, språk och naturkunskap är fullt möjligt. Dock kan det inte kartläggas exakt vad de tittande barnen lär sig eftersom lärande är individuellt. Eftersom programmet Stor och Liten innehåller information som rör flertalet ämnen blir det möjligt för barnen att hitta något av intresse varpå ett meningsfullt lärande möjliggörs.
Vidare menar Rönnberg (2006) att det är svårt att uttala sig exakt om vad barn lär sig när de tittar på TV eftersom lärandet sker utifrån barnens intressen. När barnen tittar på TV väljer de ut det som är begripligt för dem och finner en likhet med det som barnen redan har varit med om eller något de vill finna svar på. Vidare menar hon att barn beroende på ålder och intresse riktar sin utveckling mot sådant de kan behärska och hämta från vardagen och TV, följaktligen väljer barnen ut den kunskap de har användning för (Rönnberg, 2006:231). Huruvida barnprogrammet Stor och Liten kan uppfattas som lärande för barn utifrån Rönnbergs ovanstående slutsatser kräver insikt i de frågor och intressen barn har och om dessa kan besvaras samt utvecklas genom tittande på programmet. Förhoppningsvis har pedagoger denna insikt om deras barngrupp varpå användande av barnprogram som material för förskolebarns lärande är positivt och fullt möjligt.
44
Feilitzen (1989) menar att det i svenska barnprogram ofta finns ett betydelsefullt innehåll som bidrar till eftertanke och reflektion hos barnen. Vidare menar hon att barn som får lyssna på en berättelse minns mindre än barn som sett samma berättelse. Detta medför möjligheter för TV-program att användas i ett mer pedagogiskt sammanhang exempelvis i förskolan (Feilitzen, 1989:126ff, 137ff). Detta kan även styrkas av Ekström & Simonssons artikel (2011) där Sara Ohlsson menar att de på Bolibompa redaktionen utvecklar ny pedagogik och att teamet ibland jobbar med andra leverantörer som är experter på pedagogik (Sydsvenska Dagbladet Snällposten 2011-04-10). Det finns stor potential att använda Stor och Liten som material i förskolan då mycket av innehållet går att direkt förankra i förskolans läroplan. Dock finns det vissa restriktioner för detta användande. Trots programmets materiella potential krävs det att avsnitten ur programserien arbetas vidare med och används som inspiration och utgångspunkt för fortsatt arbete. Detta för att som pedagog sedan kreativt utveckla detta vidare på en nivå som gör det förståligt för barnen utifrån deras intressen och behov samt ger dem den tid de behöver för att förstå och bearbeta den nyfunna kunskapen. Det finns kunskapsinriktade delar inom matematik, teknik, språk och naturkunskap att ta fasta på men de behöver utvecklas och arbetas vidare med för att barnen skall få en djupare förståelse.
En uppenbar konsekvens av den nya utvecklingen enligt Säljö (2000) är att lärande i allt större utsträckning kommer att handla om att lära sig behärska den nya tekniken i dess olika användningsformer. Tekniken för kommunikation blir i ökad bemärkelse i sig föremål för lärande. I förhållande till vårt sätt att hittills bilda och sprida kunskaper medför informationstekniken möjligheter att utgöra stöd för läroprocesser på ett annat sätt än vad texten kan. En annan intressant aspekt av den digitaliserade tekniken är möjligheterna att visualisera och göra det som är otydligt tydligt (Säljö, 2000:241, 245). Även Läroplanen för förskolan Lpfö 98/10 behandlar multimedia och informationsteknik och understryker att dessa i förskolan kan användas såväl i skapande processer som i tillämpning (Skolverket, 2010:7). Detta innebär dock precis som Säljö (2000) skriver ovan ett ökat krav på pedagoger. En förutsättning för att den digitaliserade tekniken skall få mer utrymme i den pedagogiska verksamheten krävs det att man som pedagog behärskar den nya tekniken. För att kunna använda barnprogram som material i förskolan måste pedagogen vara bekväm i användandet eller åtminstone ha vilja, intresse och motivation till att bli det, inte förens då kan det utgöra ett stöd för läroprocesser.
45
Som tidigare redogjorts för påvisar denna undersökning att programmet Stor och Liten innehar möjligheter för lärande inom matematik, teknik, språk och naturkunskap. Då Stor och
Liten som program innehar dessa möjligheter finns det mycket att som pedagog inspireras av i
sitt arbete och även finna intresse för att granska lärande i andra barnprogram för ett eventuellt arbete i barngruppen.
Med det sociokulturella perspektivet i åtanke där både individ, grupp och samspelets betydelse för lärande och utveckling understryks (Evenshaug & Hallen, 2001:135) medför barnprogram stora möjligheter att samtala och arbeta med barnprogram på både individ och gruppnivå. Detta inte minst då barngruppen enligt Läroplanen för förskolan Lpfö 98/10 är en viktig resurs för lärandet och lärandet skall baseras såväl på samspelet mellan vuxna och barn som på att barnen lär av varandra (Skolverket, 2010:7).
46
6 Slutsats och diskussion
I detta sjätte och avslutande kapitel diskuteras resultat och slutsatser av denna undersökning Det tas även upp huruvida barnprogram som material kan användas i förskolan i lärandesyfte. Här ges även förslag på andra infallsvinklar vid fortsatt forskning kring ämnet.