ERIK PERSSON
Detta är den tredje artikeln i serien med kåserier kring stora träd. Den första fanns i denna årgångs häfte I, den andra i häfte 2.
Kvilleken och Don Juan EU:s flottaste ek
Julafton. Det ena gänget hade tagit det andra till fånga. Det var tyngre beväpnat och starkare, så det hade vunnit. Under hot och dragna knivar föstes fångarna bort genom mörkret och snön, ut mot skogen - ingen såg. Vinnarna var antagligen druckna. Kanske hade upplösningen av dramat annars blivit ett annat.
Nu bands fångarna till händer och fötter. Sedan, under själva julaftonsnatten, hängdes fångarna meto
diskt, en efter en i en gammal ek.
Nej, det här är inget litet förortsdrama. Det är verk
lighet, men det hände för länge sedan - lyckligtvis!
De som hängdes var dackemän, medlemmar i bonde
ledaren Nils Dackes organisation, som gjort uppror mot Gustav Vasa. Bödlarna var förtsås kungens knektar. Det träd där de förrättade sitt värv, eller vad det ska kallas, finns fortfarande kvar. Det är den så kallade Kvilleken i Småland. Hängningen skedde i dess grenar på julaftonsnatten.
Av alla svenska träd är förmodligen Kvilleken det mest kända. Det har nu inte så mycket att göra med det där julaftonsdramat, utan helt enkelt med att det är det största trädet. Åker man till Småland, talar skyltar från långt håll om var trädet står. Vid eken finns en gästbok, och det säljs foton aveken. Träet på insidan av stammen är blankslitet av alla som har varit där.
Där finns kort sagt all den ruljangs man kan vänta sig att finna vänta runt en ek som med all sannolikhet är den grövsta i Europa. Det här är EU:s flottaste ek, med barn som klättrar i grenar, antecknande pennor som går fram med kråkfötter och vacker handstil i gästboken, och vuxna som skjuter bilder för familje
albumet eller för någon turistbyrå som vill ha en bild av det gamla trädet. Det blev förstås folkstorm när Vimmerby tidning körde ett aprilskämt om den gamla eken. Likt ett äppleträd som bär äpplen, bär det här trädet barn, turism, kommers och inte minst en stor lokalpatriotism. Folk i trakten vill ha det till att trädets omkrets mäter femton meter, eller åtminstone
fjorton, fast den i själva verket ligger på tretton. Men det är med det här trädet som med push-up-behås:
man vill göra det till större än vad det är.
En symbolfråga
Kanske den yviga lokalpatriotismen hade blivit ännu större om det förslag som fanns uppe vid SNF:s grundande hade blivit verklighet. Då var det tal om att ta Kvilleken till symbol. Men så blev det ju inte; man valde kungsörnen, och numera är det ju pilgrimsfalken.
Utan att vilja göra för mycket av det här, tycker jag ändå att det är lite typiskt att de först tänkte sig Kvilleken men nu har pilgrimsfalken. Det typiska är kanske inte att de har en svensk fågel, i stället för t ex flamingon, utan att valet av symbol lite grann avspeglar hur organisationen jobbar. När föreningen grundades var den i första hand inriktad på natur
vård; det handlade om att fridlysa gamla träd, skydda märkliga stenar, and so on. Årsböckerna från den tiden vimlar av gamla träd, och varje år dök där upp ett nytt, ungefär som det i varje nummer av dagens vecko
tidningar dyker upp nya kändisporträtt. Med ungefär samma entusiasm som det nu rapporteras om allt som rör kändisar och deras skilsmässoaffärer, så rapporterade årsböckerna då om allt som rörde de gamla träden och kändisarna bland dem: ”den och den eken har mist sin krona”, ungefär som ” den och den kändisen har gått ur en relation”.
Med tanke på allt vurmandet för träd, och att års
böckerna ibland var snudd på en slags svensktopps- listor med nya stora träd, ungefär som det hela tiden dyker upp nya låtar, så var det kanske inte så konstigt att man i förstone tänkte sig Kvilleken som symbol.
Det var liksom ganska naturligt, med tanke på vad årsböckerna handlade om och hur organisationen arbetade. På samma sätt är det väl naturligt att det nu är pilgrimsfalken som gäller; det är ju en organi
sation med luft under vingarna, med nära 200 000 medlemmar, och numera sysslar föreningen med att rädda hela fågelbestånd, sjöar, hav och skogar.
Naturvård då - miljövård nu
Själva poängen i tolkningen av symboliken är att det tycks ha skett en omställning hos Naturskyddsför
eningen. Före kriget handlade det mest om träd,
302 Erik Persson
därefter mer om det stora, om sjöar och skogar. Eller om man så vill: naturvård har blivit miljövård. Likt ett företag som rationaliserar, verkar det som om Naturskyddsföreningen mer eller mindre har avecklat träden från sitt program. Rent generellt tycks ut
vecklingen inom alla miljöorganisationer ha gått åt det hållet: från det småskaliga till det storskaliga, från småbruk till stordrift. Miljö- och naturmyndigheter tycks ha följt exemplet. De som jag har snackat med på miljöorganisationer, som Naturskyddsföreningen, säger också att det är så.
Det här kan man tycka vad man vill om, men det går att se en liten parallell mellan utvecklingen hos miljöorganisationer och svensk industri, inte sant?
Där har det ju också gått från det lilla till det stora, mot fler och fler storföretag och mergings. Och naturligtvis kan man se en liknande politisk parallel 1: efter kriget kom de stora politiska systemen, som välfärdsstaten, på samma sätt som allt inom miljöns område blev större och större.
Man tappar greppet
Det vore naturligtvis orättvist att kalla det här feno
menet för någon sorts grön elefantiasis, men jag tycker att något har försvunnit, nu när det nästan enbart handlar om de stora prylarna - rubbningar i de ekologiska systemen, syra-bas-värden, molekyler som byter form och skepnad som artister som stajlas om.
Någonstans tycker jag att det är lite svårt att koppla till det här. Ett träd vet man vad det är, men freonerna, de där dödliga molekylerna de snackar om, den kemiska industrins torpeder som river upp atmosfären, är man ändå någonstans lite osäker på vad det är.
Man förstår att freonerna gräver upp atmosfären som dödgrävare, man läser om dem men kan inte se, känna, lukta eller ta på dem som på ett träd.
Det som alla snackar om, det är så stort. Ta t ex Östersjön och rubbningar i hela dess ekologiska system. Östersjön är så stor på något sätt, det är lättare att göra sig en bild av en insjö än av hela det havet. Nästan hela min fantasi engageras när jag ska föreställa mig det: det grå Ålands hav, vattnet vid kobbarna i Stockholms skärgård med sina röda klippor- av eld och tallar där uppe som rök, vågorna som slår in vid Gotland, och den finska kustens svall med Runeberg och finska ord i vågtopparna. När jag gjort mig en bild av allt det där, och hela min fantasi bågnar under trycket, så läser jag om Östersjön. Då börjar de att blanda in syra-bas-värden, underliga formler och namn som är så konstiga att inte ens plågsamma bakfyllefantasier är lika jobbiga för hjär
nan. Där någonstans brister det för mig, när helt plötsligt de där formlerna travas ovanpå det hela; det
känns ungefär som att ligga och pumpa bänkpress med för många skivor på stången.
Allt detta sveper liksom in och dränker min fan
tasi som en syndaflod. Nej, nu överdriver jag kanske, men jag kan tycka att allt det där stora är som att läsa en dikt där ord som universum figurerar, ett ord så stort att det nästan saknar innehåll. Det blir likadant med allt det där som svallar runt i sådana där miljö
tidningar. Man sitter där och känner sig lika ohjälpligt borta som den gången man skulle svara på en fråga om relativitetsteorin på en fysikskrivning i plugget.
Det är med freoner och Östersjön som med relativitets
teorin, någonstans har man lite svårt att greppa. 1 vilket fall är träd mer konkreta än molekyler. De är mer bekanta på något sätt. Man kan säga att det är som att ha sex med sin partner, jämfört med att ha det med en ny.
Allt det här är kanske inget annat än en bekännelse om att jag är dum i huvudet. Hur det än ligger till med det, så spetsade jag förstås till det när jag beskrev hur svårt det kan vara att hänga med på allt det stora som de snackar om. Under alla omständig
heter är jag den siste att ifrågasätta att miljövården ser ut som den gör nu. Men ibland kan jag tycka att naturvården och de små, små sakerna i miljön - som gamla träd - har hamnat i skymundan.
Gamla träd betyder något
Gör nu detta något? Man kan i alla fall säga så här:
Om valet stod mellan miljövård och naturvård, skulle man förstås ta det förstnämnda. Det är självklart att bevarandet av miljön, att rädda atmosfären, och kanske livet på jorden, från freonerna måste komma i första hand. Samtidigt så betyder också gamla träd något.
De bidrar till ”att ge en prägel åt en bygd”, och de är ett slags hem för ovanliga småkryp som bara håller till i gamla träd. Man kan kanske säga, att de är någon sorts ekologisk Soc\ om de inte fanns skulle de där djuren inte ha något hem, och dö, på samma sätt som utslagna skulle dö om inte Soc fanns.
Gamla träd har också ett rent historiskt värde - historien känns mer levande, kommer närmare inpå, och angår på något sätt mer, blir liksom verkligare, av träd som Gustav Vasa rastat under, eller som plan
terats av drottning Kristina. Glöm inte att en av de äldsta historiska uppgifterna om Sverige rör ett gam
malt träd som stod utanför hednatemplet i Uppsala, och som på den tiden var en slags länk tillbaka till det som varit. Redan då hade träd en viktig historisk funktion! Och bortsett från att de främjar någon sorts historisk nostalgi - ”tänk att Gustav Vasa sovit under det här trädet” -, så fyller, eller snarare tillfredsställer, gamla träd känslomässiga behov. Alla som någon
SVENSK BOT. TIDSKR. 92 (1998) Stora träd 303 gång känt sig ensamma, måste någon gång ha känt
någon slags dragning mot, eller gemenskap med, ett gammalt träd. För gamla träd är ju ypperliga bilder av ensamheten, av att känna sig lonesome. De växer ofta för sig själva, och de är större, och ser inte ut som, andra träd. Ensamma och unika - som ensamma människor.
Inte nog med det; de betyder också något för reli
gionen! Förr i tiden dyrkades stora träd som gudar, och även nuförtiden är de smått heliga. Gunnar Zettersten på Naturvårdsverket berättade för mig att toppen på en fridlyst gran blåste av någon gång på 50-talet. Eftersom trädet var fridlyst, så ringde folk i trakten och frågade om de fick flytta på toppen. Att gamla träd kan bli som små gudar, att det står någon slags religiöst skimmer över dem, ger en känsla av att de är viktiga, heliga, untouchable - handlar kanske kampen mot att dra en led under Djurgården lite grann om att de många gamla ekar som står där är lite heliga? I en alldeles underbar dikt liknade poeten Sten Granliden en enbacke vid en församling som hade ställt sig upp i sina barrskrudar och kappor för att lyssna på evangelium. Längre fram i dikten sluter sig Granliden till att allt han tror på är ” grönmarken, vinden, vattnet”.
Backlash
Trots att gamla träd på många sätt är stora (poetiskt, i folktron och ekologiskt), har de på något sätt halkat ur miljövårdsarbetet. Det var främst i början av 1900-talet som gamla träd fridlystes; den senaste fridlysningen i exempelvis Sörmland skedde 1971, och då gällde det inte ett träd, utan skogsklockor. Så när det gäller myndigheternas göranden och låtanden, så ligger de fridlysta träden precis inte etta på listan.
Träden pysslas sällan om; de är som patienterna på alla de där sjukhusen som tidningarna skriver om, med personalnerdragningar och försämrad vård. På samma vis som sjukhusen töms på patienter, så upphävs fridlysningarna på redan fridlysta träd - de får vackert irra ut i verkligheten och klara sig bäst de kan! Mot de träd som ändå får behålla fridlys
ningarna sätter man upp någon sorts Miss Ratched- attityd, ni vet den där hårda syrran i Gökboet. För som sagt, det är inget överdrivet klemande med de gamla träden. De ses om när man råkar ha vägarna förbi, och i många fall så vet man inte ens om de finns kvar eller ej.
Vad beror det på? De som jag har snackat med på myndigheterna säger att a) ”de gamla träden har blivit färre”, b) ”det finns andra, mer överskuggande uppgifter” eller c) ” de gamla träden är på väg tillbaka in i matchen” (eller i varje fall, att det åter blivit lite
' JZ*
December, Djurgården, skymning. I den fallande vinter
natten står en av djurgårdsekama, så som de alltid har gjort de senaste 400 åren. Framförallt var det under mellan
krigstiden man intresserade sig för gamla träd, och försökte fridlysa dem. På 1920-talet uppmättes alla djurgårdsekar, inklusive denna, av Rutger Semander. Han kom fram till att den hade en brösthöjdsomkrets på mer än sex meter;
nu börjar den närma sig sju. Efter kriget avtog intresset för träd bland myndigheter och andra; man riktade in sig på miljövård i stället. Följden blev bland annat att många fridlysningar upphävdes, och att Sverige, detta genom
statistiska land med statistik på nästan allt, ännu saknar ett centralt register över stora träd. Nu på senare år har emellertid myndigheterna börjat visa tecken på ett ny
vaknat intresse för träden.
inne att sköta om dem). Enligt en ny lag ska myndig
heterna sätta av små, värdefulla naturområden, så kallade ektopier, och på sådana områden kan det växa gamla träd. Som Gunnar Zettersten framhåller: förr i tiden skyddade man bara enstaka träd, men vad var det för mening med att bara skydda själva trädet, när området runtomkring kunde förändras? Med den nya lagen är det alltså inte bara trädet som får skydd, utan hela området. Ett framsteg, kan det tyckas, men alla jag har snackat med säger att det inte står ett enda stort gammalt träd på de ektopier som hittills avsatts.
Det här tyder i alla fall på att gamla träd är på väg tillbaka in i miljövården igen, att naturvård börjar bli inne. Om detta innebär någon sorts framsteg för naturvården i stort, är förstås en annan fråga. Med en anspelning på Neil Armstrongs ord vid månland
ningen kan det kanske uttryckas: ”ett litet steg för träden, men ett stort steg tillbaka för miljövården”.
För det är kanske lite återgång, lite backlash-stuk, att börja befatta sig med gamla träd. För som de säger på myndigheterna: ”det finns andra saker som är viktigare”. Det var ju trots allt tidigare, på 30-talet, som träden var kult. Det skulle naturligtvis föra för långt att säga att myndigheterna är reaktionära, men kanske den här artikeln innebär någon slags reaktionär trumpetstöt. Kanske att allt det här pläderandet för att mer aktivt börja fridlysa träd igen, att ge dem mer plats och bevakning i naturtidningar, och borsta av dem från deras historiska damm, innebär att falla sextio år tillbaka i tiden? - ett historiskt fritt fall, ett reaktionärt magplask? Jag tror inte att man behöver se det så. Man kan ju ge naturvården en plats vid sidan om miljövården. Och jag tror att den tjusning som finns hos gamla träd mer än väl motiverar att de lyfts fram lite grann.
Den eviga frågan
För, menar jag, är det någon slump att det cirkulerar en massa myter om tusenåriga ekar? Det finns någon
ting hos ekarna som framkallar den här voguen av myter. De väcker upp något mer, eller tjusar, för att man ser något annat hos dem än bara hur de ser ut, och jag tror att det är den här grejen med evigt liv. Tusen år eller mer är en evighet, och om ekar kan bli så gamla, om något levande kan bli så gammalt, varför skulle då inte allt levande kunna bli det? Om ekar kan bli eviga, så skulle väl också människan kunna få evigt liv? Även om det kanske verkar lite överdrivet, så tror jag att ekar appellerar till tanken på att det kanske finns ett liv efter döden. Man behöver ju inte vara religiös för att tänka så där - ” liksom eken står i tusen år, ska ditt rykte vara i evighet”.
I alla händelser, så tror jag att de mytologiska föreställningarna om Yggdrasil någonstans har kom
mit tillbaka i tron på ” tusenårsekar”. Yggdrasil, det fornnordiska världsträdet, var evigt, som man tänker sig om dagens ekar. Och Yggdrasil var ju en bild av världen - världen och livet var eviga, och människan kan få evigt liv.
1 den här tron finns det också något av kärlek. Man säger ”kärleken är evig”, och att ”ekar är tusenåriga, eviga”. Det är som med kärlek som med gamla ekar:
det finns hopp om något evigt hos dem, ändå vet man
att det egentligen inte finns där. Kärleken, den eviga, är betydelsefull i de flesta människors liv. På det viset tror jag också att ekar är betydelsefulla, genom att de liksom vädjar till föreställningar som evigt liv och kärlek.
Alla beundrar en tragedör
Den kanske största sympatin som man känner för gamla ekar, och som jag tycker motiverar ett större engagemang för naturvård, handlar om att de är lite som människor som löper linan ut. Och sådana som kör sitt race livet ut, blir kvar i sitt äventyr, känner man ju alltid en sympati för. Var det en slump att miljoner fransmän sörjde Charles de Gaulle, vad än han varit och stått för, eftersom han hela tiden hade hållit pksin linjei Är det en slump att en av de största figurerna i litteraturen är Don Juan, som inte heller kompromissade, gav vika, trots att det måste ha blivit svårare att få upp den år från år?. Och den kanske störste figuren i fransk efterkrigslitteratur, Camus’ Meursault i Främlingen, var ju också right on the extremes hela tiden.
Stora träd, skulle jag vilja påstå, är likadana. De är vad Camus kallade för tragedörer, sådana som löper linan ut trots att de går under. Se på Hamlet, eller varför inte vår egen Esaias Tegnér? För ekarna måste någonstans betraktas som tragedörer: trots att de blir ihåliga, så vägrar de falla ihop; trots att de liksom Kvilleken måste hållas samman med järn
band, grönskar de varje sommar, även om allt bara är en stor nedräkning. Det syns liksom på dem att de kommer att dö, att de befinner sig i utförsbacken.
Ändå kan de stå så där och kämpa i flera hundra år, med vitnande kronor som håret på en gammal man, och sina skröpliga, reumatiska stammar. Och när de vägrar att ge upp, när de står så där länge, då är det någonstans att löpa linan ut. De kan inte leva för evigt, och ändå är det som att de försöker. Det är något av ett existensiellt drama över gamla ekar; de är dömda att förlora, de är tragedörer men håller fast vid livet så länge som de kan.
Naturligtvis är det inte bara för det här myto
logiska, det där med Yggdrasil och sådant, som jag tycker att mer borde göras för ekarna än vad som görs nu och att det är bra att den där ektopilagen har kommit. För det är ju ändå något visst med gamla ekar, även om några av dem har fått tjänstgöra som
logiska, det där med Yggdrasil och sådant, som jag tycker att mer borde göras för ekarna än vad som görs nu och att det är bra att den där ektopilagen har kommit. För det är ju ändå något visst med gamla ekar, även om några av dem har fått tjänstgöra som