Strukturens betydelse för barnen

I varje klassrum finns en tydlig struktur kring vad dagen ska innehålla. Samtliga

29 ska öka barnens motivation till att lära sig. Skolstarten i klassrummen på morgonen bestod av morgonhälsning, bön, genomgång av veckodagar, frågor kring barnens fritid samt sånger. Det framkom i en intervju att det är viktigt att strukturen alltid är densamma från de

professionellas håll och upprepas dagligen, i syfte att skapa tydligheter för barnen så de enkelt kan falla in i befintliga scheman som råder på organisationen:

They start by singing head, shoulders, knees and toes. And after I’m going to have the kids maybe to touch on their head, with my hands. I can hold their hands on the head, shoulder’s etcetera. We do this every day, so that what you want to learn the children becomes constant. Because what helps them is not to start things today and tomorrow bring another and

tomorrow bring another thing to teach them. What helps these kids is to repeat things that you’ve done from the beginning. So it is important to repeat every day. After a certain time they are going to understand and remember what we have been teaching, but it takes time for them. The children need to become familiar with basic knowledge, for example that this is the head and this is the eye and actually this is what we do. Repeating, repeating everyday same things and we always do the same things on the same times. If we start the morning with greetings, next day I’m not suppose to do greetings just before lunch because that breaks the structure that we have created for the children.

Repetition var ett genomgående strukturellt tema som återkom i varje klassrum oavsett ålder. Att ständigt repetera behövs för att barnen ska lära sig grunder, strukturer och att följa

scheman. Att låta saker ta sin tid talar Collén (2018) om när det gäller undervisning med barn med funktionsnedsättning. Den professionelle tog upp exempel att det är viktigt att barnen lär sig baskunskaper som vad huvudet är, vad ögonen är och så vidare. De lär barnen genom sång och dans och ett exempel är huvud, axlar, knä och tå, där barnen lär sig baskunskaper kring vart kroppsdelar sitter och vad de heter. Att använda huvud, axlar, knä och tå för att utveckla färdigheter inom social interaktion förklarar Melander och Sahlström (2010) ger resultat då barn tar med sig sina färdigheter kring denna inlärning till andra situationer med andra

individer. Inlärningen skulle kunna anses vara på låg nivå med väldigt lätta instruktioner, men eftersom individer med autism enligt Collén (2018) har svårt med sociala koder där de koder som anses normala, inte alltid går att applicera då det inte är vad som är normalt för dessa barn. Genom att anpassa undervisningen till repetitiva, enkla uppgifter får barnet stöd utifrån vart barnet befinner sig och undervisningen fyller en funktion i barnets utveckling av sociala koder som kroppsspråk, kommunikation och att förstå innebörden i orden som huvud, axlar, knä och tå. Barnen utvecklar därmed vidare föreställningsförmågor vilket Klasén McGrath (2009) förklarar påverkar barnets fantasi, intressen, lek och beteende. Den repetitiva metoden kring inlärning ger därför resultat i barnets utveckling kring sociala interaktioner, samspel och föreställningsförmågor. Genom att använda lekfulla inlärningsmetoder anpassas

undervisningen till barnets nivå där barnet utvecklas under positiva lekfulla förhållanden och därmed lär sig hur de kan se interaktion som någonting roligt och naturligt.

Under observationer förklarade en av de professionella att de ska utgå från att anpassa

instruktioner till barnens nivå kring vad de redan kan i syfte att behålla motivationen då svåra uppgifter kan krångla till det för barnen. De professionella blev lärda att använda en metod att: vid instruktioner ska de innehålla 80 procent av någonting som barnen redan kan och 20 procent av någonting svårt som barnen ska lära sig härnäst. Geertsema, Kuschke och Vinck (2016) pratar om att arbetet med specialundervisning behöver grunda sig i ett funktionalistiskt paradigm som kan bryta ner lärandet i fler komponenter. Genom observation och diskussioner med professionella konstaterades att det krävdes att målen för vad ett barn ska lära sig bryts ner i mindre beståndsdelar, för att göra målen enklare och mer genomförbara för barnet. För att förklara fenomenet använde den professionella ett fiktivt exempel vid ett samtal under den deltagande observationen, som handlade om en pojke som inte vågade använda en gunga: Ett

30 mål var att få pojken att i alla fall testa gunga för att visa att det kan vara en rolig aktivitet tillsammans med andra elever, men pojken var för rädd att ens gå fram till gungan. De professionella fick därför bryta ner målet i flera beståndsdelar och började med att ge instruktioner att först ställa sig i närheten av gungan och ge förstärkning eller belöning efter prestationen. När detta avklarats utan problematik införs nästa steg att bara röra gungan, under samma premisser som det tidigare steget. På så vis finns det delmål att uppnå och steget att använda gungan blir inte lika stort för barnet.